Den kära vännen kommer hem och har köpt märkspray. Det är rent märkvärdigt vad den burken sätter igång fantasin.
Sprayburken fanns på färgaffärn i Forshaga, kostade 104 kronor och är lättanvänd ”för väg, bygg, skogsnäring etc”. ”Ger snabb och tydlig märkning på alla underlag såsom asfalt, jord, gräs, grus, snö”.
Du som läser den här spalten vet att jag är en laglydig person. Laglydig, solidarisk, närmast mesig. Tre av fyra koppar kaffe jag dricker är koffeinfria, bara en sån sak. Men inuti mesen bor en vildman: HerrAssociation.
Jäspalt vilka impulser som fladdrar genom den karlens hjärna ibland.
Lägger sten Vi lägger sten på nedre delen av altanen. Jag tror vi kommer att lägga sten. Hittills har vi kommit till gräv- och frakta bort-stadiet. Komposten dignar av lerjord, mikroorganismerna är riktigt förvånade. På garageuppfarten står tre storsäckar fyllda med kommande arbete. Två av dem innehåller partiklar i storlek 0 – 32 millimeter. Särskilt de på noll millimeter väntar jag mig mycket av.
Nu har vi kommit till mätstadiet. Exakt hur stor ska gropen göras i ytterkanten? Den mätningen pågår när detta skrivs. Snart ska märkburken göra sitt.
Det är där Herr Association kommer in. Själens furir kallade författaren Göran Palm honom. Mannen som gör vad som faller honom in, skrev skämttecknaren OA. De är släkt allihop, de herrarna.
– Ge dig ut i natten! viskar Herr Association. Märk ut långa kabelgrävningar på gator och parker. Känner du någon dum en så dra en linje där med, mitt på tomten. Glöm inte skogsbruk och bygg.
Aldrig i livet Jag känner ingen dum en. Jag kommer inte att smyga runt i skymningen i Mellansverige och rita kabelanvisningar fel, dra upp byggtomter och markera granar som ska fällas. Bevare mig väl.
Och ändå. Djupt inuti bröstet hör jag en röst. Han skrockar tyst: – Ge dig ut. Smyg i natt. Glöm inte skaka om.
Ibland får man doftminnen av en text. Lars Ask som är vän till en vän fick se ett foto jag lagt ut. Då skrev han och berättade om badplatsen på bilden. Hans ungdoms Hasseldalen vid Långsjön i Grums kommun:
”Jag cyklade iväg med en blandning av spänning och trygghet i kroppen. Den av lutbilen nylutade grusvägens doft påminde mig om sommaren innan och gav en frihetskänsla långt in i benmärgen.”
I texten berättade han om Tom Jones, Rolling Stones och Beatles i jukeboxen vid serveringen. Om John Silver utan och Philip Morris med filter. Om att cykla en halvmil dit och en halvmil hem, för att få reda på om någon ville spela fotboll senare på kvällen.
”Svaret nej var inte så kul då!”
Bilden jag lade ut.
Först lutbilen, sedan vi ungar Nylutad grusväg. Det är de orden som får mitt minne att dofta igång. Norr om Karlstad, precis öster om Klarälven, ligger gården Almar. Där levde jag mina första år, ett jämfotahopp från grusvägen mellan staden och bruksorterna norrut.
Väg 720 är asfalterad nu. Någon gång mot slutet av 1950-talet fick den oljegrus till att börja med. Men innan dess var den en vanlig grusväg, alldeles lagom lång mellan äventyr och äventyr. Varje sommar kom en tankbil full med lut och sprutade vägen fuktig för att binda dammet. Efter lutbilen kom vi ungar cyklande i flock för att känna den kärva doften och se lutet ligga kvar i pölar här och var.
– Dä’ frå’ Skoghall, lute’, sa de stora pojkarna. Frå’ bruke’. Rör’t inte, dä’ fa’litt! Rör inte lutet, det är farligt. Det fräter.
Hur gör man väglut? En gång lurade pojkarna mig. Jag hade missat lutbilen men de hade ett förslag. Åk bort till stället mellan Älvsborg och Brukmon, det är där dom gör i ordning lutet. Åk dit, det är väldigt roligt att se.
Självklart vill man veta hur väglut blir till. Jag var inte så gammal. Fort upp på cykeln och iväg. Efter några minuter var jag framme och styrde in på gårdsplanen framför ett stort rött uthus. Där fanns inte en enda lutbil så långt sexåringen kunde se. Däremot kom det en tvärilsk gubbe i sina argaste år studsande gräsmattan fram.
– Jaså, du kommer tillbaka din jävel. Ge dig iväg härifrån innan jag slår dig fördärvad! skrek han. Allt möjligt sådant skrek han.
Haft sönder hans rutor Någon hade pangat rutorna på hans uthus. Nu trodde han det var jag som hade gjort det. Jag har aldrig pangat en ruta på flit i hela mitt liv, fortfarande inte vid 70 års ålder. Det kunde ju inte han veta.
Gråtande cyklade jag hem och berättade för mamma och pappa. Pappa tog traktorn och for bort till den ettrige. Vad som sas där vet jag inte.
Jag undrade i flera månader vem som hade kastat sten på gubbens rutor. Hur kunde det slumpa sig så, att det hade skett vid just den gårdsplanen som pojkarna tipsade om?
Varje gång jag känner doften av lut tänker jag på arga gubbar, trasiga fönsterrutor och på en traktor som startar.
### Kommer jag till min ungdoms Mangenbaden visar jag på huset där jag hörde Stones-låten Satisfaction första gången. ### Där fanns det också en jukebox. ### Jag hade alltid för ont om pengar för att spela.
Är jag sportintresserad? Ja. Är jag intresserad av tidningarnas sportbevakning? Nja.
Det är med viss förvåning jag skriver det sista. Nyss var vi 13 år, killarna i klassen och jag, och höll frågesport varenda dag. ”Världsrekordet i höjd? Valerij Brumel, 2.28”. ”1 500 meter? Herb Elliot, 3.35,6”. ”100 meter? Armin Hary och Harry Jerome, 10 blankt.”
Vi var vandrande uppslagsverk i friidrottsrekord, idrottsmän och medaljörer. Nu vet jag inte ens vad svenska rekordet i marathon är. Kan det vara 2.10?
Det blir för mycket Min vän J skriver på Facebook om ”dessa oändliga artiklar om Färjestads lagbygge” i Värmlands Folkblad. ”Tjänar Färjestad på att ha sin personalpolitik inför öppen ridå?”
Tre sidor om en av spelarna häromdagen, är det för mycket? frågar J. Ja det är det, svarar han själv.
Personligen gillar jag sport men har blivit evenemangstittare. Just nu följer jag alltså fotbolls-EM intensivt och har skaffat Aftonbladets EM-bibel. I början blev det tre matcher om dagen i tv-soffan. Med eller utan kort slummer.
Som om tid funnes.
Missar de goda krönikorna Ändå läser jag i princip ingenting om EM i någon tidning. Det är samma sak med mitt hockeylag, Färjestads BK. Nog håller jag på laget men jag trivs dåligt med all massiv FBK-bevakning i min dagstidning.
För mig har det gått så långt att jag oftast missar de intressanta allmänkrönikörerna i Folkbladet. Det lustiga är att det i sin tur beror på att jag tror att de ligger i del två, som jag sällan öppnar.
De har gjort det. Det gör de inte nu, upptäckte jag när jag kollade fakta till det här inlägget.
Mitt sätt att läsa morgontidningen har förstärkts av att jag numera mest läser digitala VF. Vi har papperstidningen också, tog tillbaka den, men där bläddrar jag sällan särskilt långt in mot mitten.
I båda fallen har jag ju redan läst huvudnyheterna dagen innan på nätet.
De tror säkert på’t Folkbladet och andra dagstidningar har förstås gjort sina läsarundersökningar. Vi får hoppas att de vet vad de gör. Att de tror att deras läsare intensivt vill att några få stora idrotter och lag ska prioriteras stenhårt, på bekostnad av de små. Kanske är det därför vi ser så få arbetsplatsreportage i tidningarna nuförtiden också. Eller aldrig stöter på titeln facklig reporter. Det har med människosynen att göra, medvetet eller omedvetet.
Själv är jag skeptisk.
Då hör det ändå till saken att jag som kulturintresserad alltid har pekat på sportredaktionerna och sagt att de förmår skildra vardagen, inte bara festen; träningen, inte bara finalen. Till skillnad från kulturreportrarna.
Detta är en paradox, jag vet. Hantverket kan de. Fast sportsidesintresserad är jag inte.
### Grävande reporter som jag är så kontrollerar jag som sagt. Då inser jag att allmänkrönikörerna visst ligger i del ett – men långt bak. Hoppsan. ### Vad hjälper det när den här läsaren t-r-o-r att de ligger i skugga i del två, för det gjorde de för något år sedan. Tidningsläsare är ett konservativt folkslag. ### När jag själv skrev krönikor i Folkbladet låg jag på sidan 3, bästa platsen. Visserligen strax intill den begåvade krönikören Jörgen Kalitzki i innerspalten bredvid. Det får man leva med 😉
Ut i solen med dom! Den här betraktelsen handlar om två saker. Om sportsidornas prioritering. Om att lägga intressant material i lässkugga.
Det sista får jag fundera vidare kring. På Journalisthögskolan pratade vi mycket om bilders riktningsverkan och om att man kan råka gömma texter i skuggan bakom en felriktad bild. (Det problemet var förstås större innan morgontidningarna blev tabloider). Men uppfattade, icke utsända skuggor, det var nytt.
Digitalvärlden gör många av dessa skuggor djupare, om redaktionerna inte jobbar rätt. Varför puffar inte min tidning bättre för krönikörerna på Facebook och på webbplatsen?
Kanske finns det bara en enda keps i hela världen som beror på kärlek, köttbullar och ett noga översatt fax till jordbruksministern i Franska Polynesien?
Det är i så fall den här.
Man ska inte lämna ut folk. Låt mig bara konstatera att en flicka jag känner ville hälsa på sin pojkvän. Det närmade sig julen år 2000 och han befann sig på Tahiti.
Det gjorde inte hon.
Nu ville hon hälsa på honom, denna decembermånad. Det kan man förstå. Hon tänkte ta med svensk fil, pepparkakor och mammas köttbullar till deras julmåltid. Pojkvännen hade trots allt befunnit sig på resa ett bra tag. Då längtar man efter köttbullar.
Nu har flickan en pappa som är ängsligt lagd. Jag känner honom väl. ”Du kan inte bara stoppa matvaror i resväskan, då kanske de inte släpper in dig. I varje fall tar de köttbullarna i beslag.”
”Vi får väl be om tillstånd då” sa flickan, som om det vore den enklaste sak i världen.
Det kanske det var, vi vet inte riktigt. Han har inte svarat än, den franskpolynesiske jordbruksministern. Men det var ett väldigt fint fax som flickans syster hjälpte till att översätta.
Själv fick jag en fin keps när flickan kom hem. Filen, köttbullarna och pepparkakorna hon gömde i bagaget smakade bra, där i kojan de hyrde uppe i ett träd på Tahiti.
Jag hoppas så att han svarar snart, ministern.
### Tahiti hette tidigare Otaheite. ### Det är därför vi i Sverige säger Tjottahejti ibland, om platser som vi tror ligger långt bort. ### Härifrån sett.
Detta var den tionde kepan. Här är de andra kepsarna i serien:Mitt liv som keps
Det har kommit en ny grej nu. Den sensationella traktorhytten av plastic! Jag önskar så att jag hade en. Fast då måste man kanske ha traktor också?
Såhär står det i annonsen:
”KEF-hytten är framställd av samma plasticmaterial, som användes i bl. a. flygmaskiner och är otroligt motståndskraftigt mot vind och väder. Materialet kan bearbetas med både såg och borr. Man sitter lika varmt som i en bil och har samma goda sikt som i fria luften.”
Än har jag inte sett någon på Grossbolstorps höjder, men de kommer väl. Under pandemin är vi många som bott i en bubbla i över ett år nu.
Plastic känns så tydligt på något vis. Jag vill också ha lika god sikt som i fria luften.
Måndag. Bob Dylan fyller 80 år och det händer att jag tänker på morgonsamlingarna i högstadiet. Vad var det som fick vissa av våra uråldriga lärare att spela dessa protestsångare, som de kallades?
Var det verkligen kemiläraren som spelade Barry McGuire från en skivspelare på scenen på Graningeskolan i Molkom 1965? Minns jag rätt där? Låten stämmer, det vet jag säkert. Eve of Destruction. Jag hade aldrig hört den förut.
“You’re old enough to kill but not for votin’.”
När vi flyttat till nybyggda Åsvallaskolan satt vi samlade i musiksalen när någon av de gamla uvarna lade den där nye på skivtallriken. Bob Dylan. Högtalaranläggningen var färsk och ut strömmade musik som ville mer än att bara roa. Blowin’ In The Wind. Vacker, arg och upprorisk.
“How many roads must a man walk down Before you call him a man? How many seas must a white dove sail Before she sleeps in the sand? Yes, and how many times must the cannonballs fly Before they’re forever banned?”
Snälla nån, jag har fyllt 70 år själv. De var inte så uråldriga, läraruvarna, då på 60-talet. De var framsynta.
Lite senare började de med något så säreget som morgonsamlingar via centralhögtalarna. I varje klassrum en högtalare, ur var och en strömmade Rolf Edbergs Spillran av ett moln, uppläst av rektor själv. Det var där jag insåg att jag hade varit miljövän hela mitt liv, fast ingen formulerat det åt mig tidigare.
”Människan kan ju endast hjälpligt fatta det som står henne närmast – i rummet, i tiden, på utvecklingsspannet. Evolutionen har placerat henne någonstans mellan det oändligt stora och det oändligt lilla. Hon råkar vara ungefär lika mycket större än en väteatom som solen med sina niohundranittio tusendelar av planetsystemets massa är större än människan.”
Tack rektor Andersson för den upplevelsen och för introduktionen till ett av Sveriges intressantaste författarskap. Tack unga uvar – och ett försenat grattis, Bob.
Lider du av klickbrist frågar en vän? Då har jag precis beklagat att jag inte lyckas få folk att glädjas åt vem som hittade på ordet pussgurka. Denna viktiga kunskap.
Göran, skrev jag bara i mitt Facebookinlägg. Det som du ser på bilden ovan.
Tanken var förstås att nyfiket folk skulle gå vidare och läsa min kommentar under inlägget, där jag berättade vilken Göran det gällde. Det var det få som gjorde.
Jag som var så glad åt upptäckten. Jag som så gärna ville dela med mig av den till andra. ”Det var Göran, hör ni, det var Göran Tunström som kom på’t. Tänka sig!”.
Del I Allt hade börjat med att vi pratade om saken vid frukosten, den kära vännen, yngsta dottern och jag. Varifrån kommer ordet pussgurka? sa vi. Vi brukar kalla varandra så ibland.
Språket är en av människans nyttigaste uppfinningar. Särskilt smekorden. ”Pussgurka” gör sig bäst om du använder det minst sju gånger i veckan samt några gånger extra vid klämdagar och helger.
Förr i tiden gick vi till hyllan med Bra Böckers lexikon när vi behövde svar vid matbordet. Lexikonet eller någon av ordböckerna. Numera går det fortare, nu hittar vi svaren på nätet.
I det här fallet dyker förklaringen upp i radioprogrammet Språket från den 26 mars 2018. Där berättar Henrik Rosenkvist att det första belägg han hittat är i Göran Tunströms roman Det sanna livet från 1991. Kul, tycker vi, som bott i Sunne alla tre. Själv träffade jag Göran några gånger och tyckte mycket om hans romaner och muntliga berättande.
Men inte hundan gick folk in och läste förklaringen när jag lade ut den. Denna viktiga kunskap om detta viktiga ord.
Del II Då beklagade jag mig. Undra på att min vän missförstod mig. Klickbrist lider jag visserligen inte av. Då skulle jag använda några av de knep jag lärt mig men för det mesta undviker att använda. Tagga ett blogginlägg (hashtagg) svepol har livet lärt mig att låta bli. Då dyker det upp samtalspartners jag inte bett om. Dessutom har Facebook en hel skara algoritmiker som knackar kod i takt med mig. År efter år knackar de kod. Det är bara det att de hela tiden ligger ett steg före.
På den tiden en trevlig kör från Munkfors deltog i TV4-programmet Körslaget kunde man få tusen gillningar på ett blogginlägg om kören. Då var det en Mark i Amerika som sa att så kan vi inte ha det. ”Inte nog med att vi ger draghjälp åt de där tidningarna och radioprogrammen och TV-programmen i Värmland, ja hela världen faktiskt. Dom som vi kniper annonsinkomsterna från. Nu hjälper vi en jäddra bloggare på Grossbolstorp också. Det får det bli slut på. Ni får prioritera ner inlägg med länkar i. Kraftigt. Gör så folk inte ser dom. Fort.”
Jag sörjer tidningarna som sakta dör. Mina klickningar kvittar. Ville jag bli klickmonster skulle jag tagga och vinkla och vara otrevligast och … ja, ni vet. Nätet är fullt av dem. Fast jag förstår frågan. Är det en typ som i ett förvirrat ögonblick råkar klaga över få som läser så är den högst berättigad.
Dock var det Göran Tunström, det har en språkprofessor sagt i radion. Så det så.
Del III Nej, det var det inte alls. Professorn hade fel, men det kan inte han hjälpa. Den 26 mars 2018 hade han kanske rätt. Den 28 juni 2019 hade han det inte. Då var det nämligen en grävmaskinist som hade grävt upp en glasflaska på drygt 1,5 meters djup vid högvaktsflygeln på Stockholms slott.
Flaskan var från Hammars glasbruk, tillverkad i januari 1900. I den låg sju kärleksbrev från samma år och nästa till en ung flicka som hette Nanny. Tre olika kavaljerer förklarade sin kärlek till henne. Alfred, Carl och Gunnar. Det var Gunnar som avslutade sitt brev med ”Min pussegurka”.
### I flaskan fanns också tre svarsbrev som Nanny aldrig postade. Jag undrar så vad hon skrev i dem. ### Nämnde hon någon gurka? ### Undrar vad Gunnar hette i efternamn.
Jag försöker se det mänskliga i den här historien. En medmänniska har fått jobb som trovärdighetsfixare. Hon ska se till att Uffe ser ut som en blivande statsminister. I alla lägen ska han se ut som en blivande statsminister och hon ska fixa det.
Det är därför han ser längre ut än Ebba på bilden i sociala medier.
Statsministrar måste alltid se längre ut. En rese, han är en rese! ska de högersinta tänka. Undermedvetet ska de tro att han är en intellektuell gigant. Sedan ska de gå och välja. Det är så det fungerar bland högersintheten.
Längden i sig är ointressant Inte spelar det mig personligen någon roll att den fastighetsintresserade Ebba Busch är 172 centimeter lång och att han till höger om henne är 169 centimeter. Mig kvittar det lika.
Själv är jag är gift med en medmänniska av perfekt längd när vi ska pussas eller stå pingvin på varandras fötter. Det är trivsamt. Hade hon varit längre än 165 centimeter och jag kortare än 175 så hade naturligtvis det också gått bra. Kärleken sitter inte i hur högt strecket hamnar på dörrposten när du mäter familjen. Den sitter inuti.
Jag sysslar inte med lyteskomik, inte måttbandskomedi heller.
Hon som bär pall Nej, det är den där medmänniskan som intresserar mig. Hon som har till jobb att se till så att Uffe står pall. Kanske drömde hon om att bli flygvärdinna när hon var barn. Kanske nyhetsankare i TV4. Det blev hon inte. Hon blev pallbärare.
Jag har varit informatör själv. De sista åren kallades det kommunikatör, om jag minns rätt. Vi slogs för öppenhet, kollegorna och jag. Det lyckades vi bra med. Alla beslut var jag inte överens om, men det var inte mitt jobb i en folkstyrd verksamhet. Besluten var de folkvaldas sak, det är så en demokrati ska fungera.
När jag började på jobbet svarade firman inte på insändare, när jag slutade gjorde vi det. Direktörn sprang så fort han såg en journalist och i allmänhet hann han ikapp honom.
Kräv ett foto i helfigur Så ser inte medmänniskans arbetsbeskrivning ut. Hon som har till jobb att göra Uffe statsmannalikare än han är, tycker hon. Exakt hur tänker hon, när hon står där med pallen redo? Hur får hon Ebba att gå med på att en tjugo centimeters ståpall bärs in, så det ska se ut som om Uffe står pall?
Där hade jag önskat mer öppenhet. Det minsta man kan begära är ett foto i helfigur på de båda. Samt den tredje och allra viktigaste aktören.
Pallen.
### Jag tror inte det är sant som folk säger, att det var en som heter Jimmie som ställde den till förfogande. Men man vet ju aldrig. ### Någonstans i stockholmstrakten finns det en firma som tillverkar fotopallar för statsministerkandidater. Just nu går 20-centimetersmodellen väldigt bra. ### Det heter inte ”kommunikatör” när du har till jobb att ställa ut pallar åt Uffe. Det heter ”rese-montör”.
Jag älskar de där stilla samtalen på Facebook som får mig att fundera. Nyss var det några värmländska dialektord som satte igång kommentarer och eftertanke. Men är de orden snälla eller inte?
Grinsvadd skrev jag i ett inlägg. Sedan var funderingarna igång för mig och andra. Knut Warmland nämner ordet svadd i sin utmärkta värmländska ordbok. Den finns även på nätet numera. Jag har en länk dit i mobilen, bredvid länken till Svenska Akademiens ordlista och ordböcker. Det händer att jag besöker båda, ord är en nyttig råvara.
Såhär skriver Warmland:
Svadd, m. En tämligen stor fisk (BE); latsvadd, lat person (Mo)
Förkortningen BE betyder att han hämtat uppgiften från Birger Eriksson: Ordlista över Gustavamålet. Mo betyder Molkomsmål, då är källan A. Stark: Hågkomster från Nyed.
Den här sortens historia tycker jag om. Uppåt Hagfors är svadden en fisk, i min ungdoms Molkom är det en lat person. Ordet är förstås bredare spritt än så, men i Molkom har det i varje fall funnits länge. Det är vad Warmland och Stark berättar.
Inte lika laddade för alla Nå, berättelsen fortsätter, precis som i Facebooktråden. Människan gillar att skapa ord och svenskan älskar sammansättningar. Genom åren har nya användbara benämningar kommit till, som grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd. Den förste är grinig, den andre lortig och den tredje tjatig. Inga konstigheter med det, väl?
Jo, det är det inser jag. I min diskussionstråd märker vi snart att orden har olika laddning för olika personer. Någon vill verkligen inte bli utsatt för de epiteten, allra värst är grundordet svadd. Andra tycks ta det med ro.
Jag klickar vidare hos Warmland och hittar ordet töltarm. (Det uttalas töL-tarm):
töļtarm, m. = töļ, f. & m., men avser mest barn. Idag tror ja du ä en litten töļtarm. (BE)
Det är då jag inser att jag har en språklig broder i Birger Eriksson. Ser inte du också glimten i hans öga när han kallar barnet för en töltarm? ”Din goa lilla tjatmoster!” är vad jag tycker jag hör Birger och hans gustavingar säga, fast på sin dialekt. Han vänder på den negativa benämningen och gör den positiv. Ordet töltarm blir kärt.
Vår familjs kramord Så använder vi för det mesta svadd-orden i vår familj, både min fru och jag, bägge med Molkomsbakgrund. Latsvadd, grinsvadd, lortsvadd och tölsvadd – vi skulle kunna nyttja alla fyra orden som kramord. Små söta benämningar att viska i örat på ett älskat barnbarn som vi kramar.
Pappa använde ordet sneggelvesp på liknande sätt. Det tog 50 år innan jag insåg att sneggelvesp från början var ett skällsord om en person som lade sig i. Det betyder det inte hos oss.
###I dag, söndag klockan 08.00, börjar det på SVT Play. Årets tv-händelse, långsam-tv:s lååååångsammaste actionrulle. En favorit. ###Missa för allt i världen inte Den stora älgvandringen. Du har tid på dig. Älgarna med. Dom har förberett sändningen i tusentals år.
Gamla människor klagar för mycket, klagar en gammal go’ och klok vän. Mådä. Då finns det bara en sak att göra. Fundera och räkna efter.
År 2017 började jag skriva ner mina nöjdheter. Små snälla facebooktexter om fördelen med att bo i kanten av en tätort med 6 400 invånare i en kommun med 11 500 invånare där mycket av det vi behöver finns. Två meter från ett fågelliv och 186 meter från en skog.
Här i mitt Forshaga känner jag de flesta i kommunfullmäktige till namn och utseende, många mer personligen, och flera av dem bor i grannskapet eller två knapptryckningar bort i sociala medier.
Jag vill fortsätta att ha det så. Jag vill inte bo i någon storkommun. Spåren från storebror söder om kommungränsen förskräcker.
Behöver de stunderna Hur det gick med räkningen av nöjdheter? Tack, det gick bra. Jag hittar ungefär 50 Facebookinlägg där jag använder uttrycket ”den lilla ortens fördel”. Här är några av dem. Det finns fler, men då använder jag inte just de orden.
Detta är inte skrivet av en grinsvadd. Ettrig satiriker är jag bara när jag måste.
### Många andra inlägg slutar med ordet ”trivs”. Ett tag använde jag det så ofta att folk började citera mig. ”Trivs, som Sven-Ove brukar skriva”. ### Det finns elände i min värld också, både på nära håll och i omvärlden. Tro inget annat. Det hindrar inte att jag försöker må bra mellan varven. En människa behöver de stunderna. ### Den här undersökningen gjorde jag för min egen skull. Ibland vill en veta vem en är.
Trivs.
Några noterade nöjdheter (Facebook 2017-2021)
24 februari 2021: Nu har jag skrivit 50 inlägg om den lilla ortens fördel. Det finns en fördel till. I en tätort där du oftast kan springa mitt i gatan är det svårare att hitta smittsam trängsel. Vi vet inte riktigt hur man gör.
31 mar 2019: Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ”25/4 -19”. – Minns du detta nu, menar du? – Nej men jag litar på dig.
Trivs.
23 februari 2021: Den lilla ortens fördel: Att vår kommun beslutat arbeta med de mänskliga rättigheterna. ”Varmt välkommen” är en vacker hälsning. #MRkommun
18 januari 2021: Den lilla ortens fördel. Här får du 8,5 villor för en i Danderyd. #Forshaga
18 nov 2020: Den lilla ortens fördel. Ringer min vårdcentral 08.01, knappar in mitt p-nr. 08.35 ringer sköterskan upp och jag får hjälp. #hejaforshagavc
19 jun 2018: Den lilla ortens fördel: vi har visserligen ingen lokaltidning och bevakas ojämnt av länsmedierna. Men – vi har ett annonsblad där mycket berättas. Det bladet ger orten identitet. Fast en del dagar gör det en ännu gladare än vanligt. Tack Monika Allöv Andersson, bra jobbat!
13 nov 2020: Den lilla ortens fördel. När FHM inte vill att vi besöker biblioteket, då kommer personalen ut till en på gården med boken. #hejaforshagabibblan
3 nov 2020: Den lilla ortens fördel: Vi har Sveriges nöjdaste avfallskunder. Här är en ❤️
31 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Att när gamla fina klädaffären byter ägare och tar nya namnet Claire blir vi förvånade. Sen säger vi det högt.
12 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Vi har bilkö ibland. I fjol var det en. Då kände vi oss som New York.
16 apr 2020: Den lilla ortens fördel. I dag får Forshaga med all rätt beröm i min fackföreningstidskrift. Trivs.
24 maj 2020: Den lilla ortens fördel. Där affären är nära men skogen närmre. #Här
7 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här har vi rört oss hit och dit i tusen & åter tusen år – utan en enda rondell. Vi har väldig mötesvana.
5 jul 2020: Den lilla ortens fördel: Springer kort kvällsrunda. Får möte vid kommunalhuset. En räv går lugnt över Storgatan.
10 okt 2019: Den lilla ortens fördel: här lämnar damerna förtroendefullt sina hundar till Marian, utanför Coop. Europas nackdel: att han ska behöva sitta där med sin burk.
23 jan 2020: Den lilla ortens fördel. 08.00 ringer jag vårdcentralen, Forshaga. Knappar in person- & telefonnummer. ”Vi ringer dig 08.07” säger maskinen. 08.06 blir jag uppringd. Får all hjälp jag behöver.
16 sep 2019: Den lilla ortens fördel. När järnvägen tyvärr lagts ner gör politikerna den till cykelbana som förenar. Trivs.
14 jun 2020: Den lilla ortens fördel. Där vet du vad rörmokarn, snickarn och konsumkassörskan heter och känner Per på kommun.
21 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att du inte behöver Hitta för att hitta här. – Lär dig Älva å Storgata så klarer du dig.
11 nov 2019: Den lilla ortens fördel. Det behövs bara ett litet vattenkrångel, så ser du vilken nytta kommunalarbetarna gör varje dag – och kommunikatörerna särskilt när det krånglar. Trivs.
3 december 2019:
22 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Att det bara tar några veckor (nåja) på lediga stunder att springa varenda gata i kommunen. Samt uppfinna löptermen gatuplock.
9 maj 2019: Den lilla ortens fördel. Skriver på facebook att vår cykelbana behöver sopas om. Tjo! så har en läst & en annan sopat. Trivs.
20 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Alla har domännamn. Svensson mä blå Skodan. Dotra på hörne’. Huse’ bortaför Nissedammen. Trivs.
26 feb 2020: Den lilla ortens fördel. Ett glatt ”Hej!” varje gång vi kliver in i en butik.
6 feb 2019: Den lilla ortens fördel: Här glömmer inte kommunen att sanda våra gång- & cykelbanor när det blir glingt. Gôtt!
11 mar 2020: Den lilla ortens fördel. Här bygger vi inga förskolefabriker. Lagom är lagom.
26 mar 2019: Den lilla ortens fördel: Vårrunda i solen, här kan jag springa mitt i gatan, alla gator utom Storgatan. Trivs.
10 jun 2018: Den lilla ortens fördel. Egen sandö för oss själva, mitt i Lusten. Trivs.
18 okt 2018: Den lilla ortens fördel: utrymmet. Har vi ens en enda parkerings-automat?
1 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
3 okt 2018: Den lilla ortens fördel. Trivs.
29 dec 2019: Den lilla ortens fördel. Att skogen är 180 meter bort. Ändå når den till Sibirien om du vill ta ett långpass. Trivs.
19 apr 2019: Den lilla ortens fördel. Här får du sällan användning för nå’n hisskräck. Eller rulltrappsfobi.
17 mar 2019: Vardag, träffar bekant på stan, trivs ibland på stortrottoarer. Men det vi pratar om är den lilla ortens närhet. Det gör ingenting att vi menar varsin.
26 okt 2017: Jag är inte köpt av vare sig stat eller kapital. Inte av kommunen heller. Pensionärer är rätt oberoende 😉 Men trivs här gör jag. Forshaga är en lagom stor kommun där det mesta är överskådligt och där jag känner mina politiker när jag behöver dem. Skogen är nära och de flesta gator är tryggt löpbara mitt på, den dag jag får lust med det. Om detta skrev jag en samling facebookinlägg för att gestalta hur vi har’t. Här är inläggen samlade. Forshaga har sina fördelar. Trivs. #fördelforshaga #trivs #forshaga
Jag hittar tolv inlägg där jag använt hashtaggen #fördelforshaga också. I fall du inte klickade på länken strax ovanför så kommer några av dem här:
19 oktober 2017: Varför bor en kvar i samma hus i drygt halva sitt liv? Kan det vara för att en trivs? För några år sedan övervägde vi att köpa fritidshus. Det skulle ligga nära skogen i lugn miljö, nära busshållsplats, nära matbutik, ha vatten, värme, avlopp, nätuppkoppling och bra löpmöjligheter, vara billigt och…
Till slut insåg vi att vi hade allt det där och hade haft det ända sedan augusti 1983. Det var bara sjöutsikten som fattades. Men vadå? Vi har ju bäcken. Den skvalpar till ibland. #fördelforshaga #forshaga
23 oktober 2017: Per, Veronica, Göran, Maria, Bertil, Marian, Stefan, Hans, Anneli, Aakash, Angelica, Lars-Ola, Sten, Kenneth, Lillemor, Lars, Sven-Erik, Gunnar, Fredrik, Gert, Ingrid, Myrna, Cecilia, Lars-Ove och Peter har jag träffat och några av dem känner jag rätt väl. 25 av 41 i kommunfullmäktige. Kanske glömde jag någon, namnblind som jag är, förlåt i så fall. Nej, jag försöker inte skryta (jag är dessutom osocial). Jag försöker bara berätta vilken fördel det är att bo i en kommun som är precis så lagom stor att vi har två politiker några hus bort, åt olika håll, och ett kommunalråd som handlar på samma Konsum och samma tider som vi. Vill vi nåt så vet vi vem vi ska prata med. Anneli eller Aakash eller Cissi eller Per eller… Här är det lättbott. #fördelforshaga #forshaga
20 oktober 2017: Varje gång jag kör ner mot centrum ligger den där, norr om Grossbolstorpsvägen. Nissedammen. En alldeles vanlig svensk mindre vattensamling, begränsad av istidslera på alla kanter utom mot gatan. Där är det stämbord också. Det är inget särskilt med vår damm och ändå är den speciell. Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor där. Dubbel-Nisse. Nog är det förunderligt att vår lilla kommun en gång fostrat två världsmästare i hockey. Samtidigt. Den andre var Ulf Sterner. När jag skulle göra en skrift om vår skid-, löp- och orienteringsklubbs historia upptäckte jag vem som en gång hade föreslagit att klubben skulle köpa in en radio till friluftsgården. Nils Nilsson. Kommunen borde sätta upp en skylt vid hans damm. #fördelforshaga #forshaga
