Kreativt folk – Sida 6 – SVENSSONS SLÄNG

Officiellt meddelande: Härmed förlåter jag er

Skor längtar ut.

– Var går skamgränsen för en gubbmotionär?
– I kilometertid? Den finns inte.

Jag är 75 år visar passet.

I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.

Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.

Försök få självkänslan att fatta
Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.

Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.

Besviken på Göta
En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.

Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.

Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.

Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.

Då står jag där igen
Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?

Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.

Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.

Långsint är en ju inte.

### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen.
### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen!
### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år.
Drygt.

Tjohoo!

LÄNKAR
Karlstad Stadslopp
Sveriges svettigaste folkfest

– Nej, det andra örat!

Det är någonting med årsskiften. Delvis är de konstruerade, delvis fullt naturliga. Solen börjar ju faktiskt gå upp tidigare igen, det bör människan ha märkt långt innan hon visste varför.

Ännu en midvinter prasslar vi med julpapper tillsammans med barn och barnbarn. Flera gånger till och med, allt eftersom våra familjer har möjlighet att ses tillsammans och tindra.

Det är en sån glädje, det där givandet, den där förväntan och överraskningarna. Ljusen brinner, papper prasslar, glöggen i muggen doftar sparad sommar.

Morgonen därpå kommer en medhavd katt och kryper upp i sängen hos morfar. Hon har något hon vill dela med sig av.
– Du ska trivas, gubbe. Spinna och trivas. Klia mig mer bakom örat är du snäll. Nej, det andra.

Just den stunden finns inga kattrevir, inga mänskokrig att fundera över.

Spinn, gubbe.

Jag är kär i en maskin i en källare i Deje

Vi har fått ett nytt smultronställe.

Att jag trivs med biblioteket det visste jag. Liksom i skogen, på nya badhuset, utmed löpspåret, framför datorn och på en viss gammal kraftstation en bit norrut.

Men på gym? Trivas på gym? Det som var så enformig träning när jag var remitterad för många år sedan efter en löpskada.

Ja faktiskt.

Vattnas i munnen
Nu för tiden är det inte bara när jag drar på mig löparskorna som det börjar vattnas i munnen. Det vattnas när jag checkar in i källaren på nya badhuset också. Gymmet. De har nya maskiner och mitt program är bra. Karin S som gjorde programmet tog klok hänsyn till mitt gamla diskbråck i nacken.

Så nu är jag kär i en maskin i Deje. Kamrat Bencurl. Den kärleken var jag inte beredd på.

Vi har dejt igen i morgon, han och jag.
3 x 10 reps.

Dreggel, slurp.

Fotograf på gymmet:
Den kära vännen, alias Träningskamraten.

Liten lärobok i att göra ful-slut

I Karlstad har företaget Biltema skrivit en lärobok i hur man inte ska bete sig i ett förhållande:

Kapitel 1. Hur man gör slut per mobil.
Kapitel 2. Hur man väljer fel tidpunkt.
Kapitel 3. Hur man kastar alla gamla fina minnen.
Kapitel 4. Hur man vägrar prata om saken.
Kapitel 5. Hur man funderar på att föreslå ett deltidsförhållande framöver. Vissa timmar.

### Biltema.
### Fultema.
### ”Vi har lösningen”.

Den traditionella minneslistan

Jag är en blyg liten viol. Därför lägger jag bara ut tre länkar när det nu är dags att minnas några valda inlägg på bloggen 2025.
Klicka på länken.

Först här:

Skamligt
Hur många städerskor behövs det för att tjäna lika mycket som en av Sveriges 50 högsta direktörer?

Sedan här:

Se där en 50-årspresent. Hurra!
Gissa vem som frontar Forshaga-delen…

Samt här:

Då blir det roligt
När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.

Men håll ut. Året är inte slut än.
Det kan rinna till igen.

### Vill du absolut läsa en favorit till i repris?
### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget):
### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.

God Jul, medmänniskor.
Det har vänt nu, har jag sagt det?

Har alla sagt det?!

Bilden ovan: En tidigare version av mig.
Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne.
Millmarkôrn.

Från Jesus till ålar, hårdrockare, arvikingar, vildsinta ekonomer samt en sandvarg

Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.

Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.

I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.

Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.

Men nu är jag klar. Tack, alla.

Bäst, näst och tredj’
Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.

Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.

Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.

Nej fyra.

Den berättar
Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.

Om er själva, nämligen.
Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.

### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”.
### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare.
### Undrar hur mycket som var sant.

Trivs.

LÄSTA LISTAN
– Boktips från alla som kom på kalaset

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Bibeln
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor
Mötley Crüe: The Dirt

Börjar AI få snuskig fantasi?

Nyss bad jag AI skapa en bild där jag klättrar i berg iförd badbyxor.
Svaret kommer snabbt. De vägrar. En sådan bild skulle bryta mot deras riktlinjer.

Nu undrar jag så hur mitt fula brott såg ut. Vad gjorde jag för fel? Vägrar AI rita en höjdrädd karl på en klippkant? Är mina badbyxor för läckra? Kan de skapa oro på landets gymnasier, köpcentra och ålderdomshem? Eller värst av allt: sysslar ChatGPT med åldersdiskriminering?

Detta funderar jag mycket på.

### I stället får du titta på bilden jag själv tog för några somrar sedan norr om sjön Mangen.
### Kolla skuggan i vattnet.
### Min bästa selfie genom tiderna.

”Då skulle inte ambulansmordet ha skett”

Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.

– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända.
– Vadå?
– Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta.
– Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer.
– SOS-operatörer.
– Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information.
– Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta?
– Värmland och Åmål menar du.
– Ja.

Fick skriva varsin lista för hand
Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …

– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.

– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.

– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.

– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.

– Det är sant.

– Sån information hade ni.
– Nåja, verkligen inte jämt.
– Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna …
– … någorlunda.

Kunde vi ha berättat?
Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.

– Det är sant.

– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.

Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?

Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.

### Länk: SVT: 26-åring döms till 18 års fängelse för mordet på Helena

När livet är som bäst

Tidig morgon ute i världen. Träffar en person jag haft som student på Skapande svenska på universitetet för 20 år sedan. ”Du är den bästa lärare jag haft” säger han.

Bara sådär.

Den stunden när en människa säger så.
Den stunden.