Skrivande – Sida 15 – SVENSSONS SLÄNG

Vem vill ha extraval, denna otrygga tid?

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Det skrev jag i en debattartikel i Värmlands Folkblad 15 oktober. Läs hela artikeln här nedan.
Den 21 oktober svarade det forna landstingsrådet i Värmland, Philip Johnsson (S), att partiet inte är någon folkrörelse längre. Debatten om framtiden är totaldöd i kommunen, skriver han. Läs mer här.
I dag kom min replik till honom. Läs den i papperstidningen, på VF.se eller här nedan.

För en utomstående är det ingen större dramatik i några publiceringar. Men för mig personligen innebär utvecklingen i Sverige att jag nu tagit steget och gått med i ett parti för första gången på 36 år. Vänsterpartiet.

Här är den första VF-artikeln. Där berättar jag varför:

VF Debatt 15 oktober:
Vem står på de utsattas sida?

Sedan hösten 1973 har jag kallat mig miljövän och demokratisk socialist. Vi hade ju fel om demokratin, en del av oss från 68-generationen. Det var det jag insåg i oktober för 47 år sedan. Karl Marx hade haft rätt i mycket när han analyserade det industrialiserade klassamhället. Mao Zedung hade däremot inte rätt när han gjorde Kina till en förtryckarstat. Den utvecklingen började inte med honom, den började med Lenin och togs över av Josef Stalin.

Min röda dröm är alltså bred, folklig, ömsint, demokratisk och gillar fina skogsstigar. Jag tror inte på kotterier, eliter eller patentlösningar. Ska jag formulera det i nyckelord blir det de här: frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, rättvisa, demokrati, solidaritet, humor, kärlek och hållbar omsorg om natur och kultur. Samt då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Det har hänt att jag storskrattat till och med. De är så söta de små näringsliven när de kivas om grindslantarna i livet.

Som du märker har jag lagt till feminismen till miljöfrågorna och socialismen. Patriarkatet behöver sannerligen bekämpas, men glöm inte klassklyftorna för det. Sverige spricker mer och mer. 1980 gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om industriarbetarna är kvinnor. En skamlig utveckling.

I dag är kampen för allas lika värde också viktig på ett annat område. Antirasismen. Det var två kilometer is över mitt Forshaga för 12 000 år sedan. Vi är alla invandrare.

Jag tror på gemensamma lösningar. Bären varandras bördor. Därför har socialdemokraternas politik till sist blivit för mycket för mig, som gick med i SSU 1974 när rörelsen var radikal. Hur var det förre S-riksdagsmannen Jonas Gunnarsson skrev i sociala medier häromdagen? Han ”saknar den socialdemokrati som självklart står på de utsattas sida”.

I tio år stod jag själv i talarstolen vid de socialdemokratiska första maj-mötena i Forshaga och Deje (och någon ort till) och kåserade och talade allvar. Det hände att jag berättade varför jag fortfarande var emot ett svenskt medlemskap i EU. Innan dess hade jag som miljöaktivist varit starkt kritisk mot Palmes tre linjer i kärnkraftsomröstningen och mot att så lite hänt i omställningen efteråt. Det är jag än.

Det finns fler sådana socialdemokratiska haverier i historien, som jag ser det. Göran Perssons fördelningspolitik. Den nyliberala avregleringen av allt från skola till apotek som partiet medverkat till.

På senare tid kan jag räkna upp mycket annat som jag är kritisk till hos mina vänner socialdemokraterna: Svängningen i fråga om migrationen, där Stefan Löfven plötsligt började bygga de murar han nyss lovat låta bli att uppföra. Att partiet är med och försöker förstöra anställningstryggheten. Att man är beredda att införa marknadshyror. Att socialdemokratin inte tar itu på allvar med skillnaderna i skatt för löntagare och pensionärer.

För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Ni borde dessutom ha en kraftfullare glesbygdspolitik. Ni borde göra mycket mer åt vår digitala klyfta i Sverige. Lars Mejern Larsson (S) ställde en bra fråga i riksdagen till ansvarig minister i ämnet, fick ett intetsägande svar och där dog frågan ut.

Lokalt, i Karlstad, utmärker sig de ledande socialdemokraterna genom att kärvänligt gå arm i arm med det moderata kommunalrådet när han vill sätta staket runt bästa delen av friluftsparadiset Skutberget och ge bort bätterbiten till exploatörer.

Jag kunde räkna upp fler punkter där jag är besviken på den rörelse jag kom att sympatisera med, samma höst som militären tog över i Chile och Olof Palme talade klarspråk än en gång. Stefan Löfven kallar sitt parti ett mittenparti. Det är klarspråk det med men ett pinsamt sådant. Tage Erlander snurrar i sin grav.

I dag finns det bara ett demokratiskt socialistiskt parti i landet. Vänsterpartiet. Vi har Sveriges populäraste partiledare, sådant är ju alltid kul. För mig som nybliven medlem har vi den klokaste politiken också, sådant är ännu kuligare. Välkommen som medlem, du med.

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Där slutar min debattartikel från Värmlands Folkblad, 15 oktober 2020. Länk till Philip Johnssons svar hittar du i ingressen ovan. Min replik på Philips svar finns i VF:s papperstidning och på VF.se i dag. Och här:

Sveriges minst trovärdiga dekal

Jag tror folk om gott i det längsta. Min människosyn är sådan. Kallar du folk idiot är du inte bättre själv.

Fast det är klart, alla handlingar är inte begåvade. Till exempel är det lite dumt att slå sönder en massa hållplatskurer som du äger själv. Jo, jag sa just det att:
– Du äger dom själv!
Vem du nu är.

Lever du – på kommunen?!
Lika obegåvat är det att klistra en stor dekal bakpå sin fina grävmaskin: ”Född fri, skattad till döds.”. För att sedan ta jobb åt kommunen.

– Va’ sa du, sa du? Gör du jobb åt kommunen? Jamen snälla du. Du kan ju inte kleta dit en så’n dekal – om du lever. Du kan inte gräva gator med din fina maskin och sedan få betalt – från skatten. Då är det snart inte en människa som tror dig. Läs vad det står på klisterlappen.

Var ska du jobba nästa vecka?
Åt regionen?

Foto i en stad nära mig: Torbjörn Strömberg.

Ett prima verktyg för tanken

Tes – antites – syntes. Så hette det i grundcirkeln jag gick för 52 år sedan. Motsatsernas enhet och kamp.
Modellen är inte så dum. Mig har dialektiken hjälpt, både när jag ska förstå den lilla världen och den stora.

Arbetsgivare och anställda som förhandlar om lönen. Tes – antites – syntes.
Hösten som försöker ta över efter sommaren.
Vänster hälsena som vill hindra mig att springa, resten av kroppen som vill kuta fast det gör ont.
Plus och minus i matematiken.
Svalt eller ännu svalare i sängkammaren när vi ska sova.

Allt går att förstå med hjälp av den där tesen och antitesen. Dragkampen mellan ljus och mörker, varmt och kallt, rik och fattig pågår hela tiden.

Går hem och funderar
Så fungerar det mänskliga samtalet för mig också, eller skrivandet i sociala medier. Vi talar eller skriver, jag tycker någonting, en medmänniska säger emot. Jag går hem och funderar.

Det samtalet lär jag av varje gång. Ibland ändrar jag mig, ibland inte, men det är nyttigt att höra hur andra tänker. Dialektik betyder samtalskonst också.

### Många motsättningar är motsättningar mellan vänner och är inte antagonistiska. Glöm inte det.
### Var inte rädd för mothugg.
### Det skärper tanken och argumentet.

Svårare men roligare

– Bra, men du skriver lite långt … sa kollegorna om mina krönikor i husorganet.
– Jamen chefen vill ju att dom fyller?

Då hade jag redan gett ut min första kortprosasamling. Skriva korta texter är roligare. Svårare men roligare. Här är tre nya för i dag och några från mitt facebookplitande de senaste dagarna. Långskrivare, jag?!

Några nya:

Blir jag uttagen till OS-maran i Tokyo 2021 ska jag sikta på att bli bromsmedaljör.

***

Använd inte din standardfråga om du byter jobb från personalrekryterare till inskrivare inom äldreomsorgen.
– Vilken fråga?
– ”Var ser du dig själv om fem år?”.

***

Språkpoliser: de kränktas juniorlag.

***

Några nästan nya:

Skicka fångar som u-hjälp…
Vad hände egentligen med KD? Det var ju ett rart parti.

***

Förr var KD som en gammal moster som man inte höll med men som var snäll och hade läst snälla ställen i bibeln.

***

Telefonören ringer.
– Med den presidenten kommer USA allt närmare en Dunning-Kruger-krasch.

Sen pratar vi inte mer om saken.

***

– Var har du utbildat dig?
– HS.
– ?
– Hemliga Skolan.

***

”Flickflocken tjatade” sa M-ledaren, tog mellannamnet Ed.

Kom med nåt nytt. Min gamla socken tog namnet Ny-Ed redan år 1600.

***

När barnen flyttat ut påminner vår diskmaskin ibland om Noaks ark.

***

Folkhälsomyndigheten överväger munskydd vid besök hos tandvården.

Det ska väl få tyst på den debatten.

***

### Dunning-Kruger-effekten: när någon som är inkompetent inte förstår att han är inkompetent och därför överskattar sin kompetens.

Då tar vi på oss Kränkehatten

Det finns sådant som sätter känslorna i svang.
Då brukar jag gå till min ortnamnsräknare på nätet. Hur många svenska ortnamn finns det som börjar på Kränk?

Svar: just nu får jag sju träffar. Två färre än för Ensamheten. Frågan är om jag inte tycker Kränkehatten utanför Falun är bäst.

Kränkehatten. Den tar vi på oss vid behov i detta land. Senast var det en vit älgko med brun hungrig kalv som väckte upp vår fina gamla nedärvda ettrighet.

En kvinna vid namn Lena hade fotograferat en vit älgko som ställde sig mitt i vägen framför henne och gav kalven mat. En journalist i mitt liv- och husorgan Värmlands Folkblad skrev text till bilden. Trivsam underhållning i coronatider, djur och barn är läsning, det vet varenda en som någonsin skrivit två rader i en tidning. Djur och barn och vatten.

Nå, det blev ett liv och ett kiv. Kent, ty så heter han, skrev nämligen att älgkon diade sin kalv. Svaret kom direkt:
Så heter det väl inte? Det är ju kalven som diar!!!

Det dånade i rättens krater.

Kränkta men rätt i sak?
Två saker slog mig i den stunden.

Den ena var kränktheten. Hur arg kan inte en normalsvensk tidningsläsare bli om denna läsare eller läserska finner att en murvel misshandlat svenska språket, det vill säga den variant som hon eller han själv praktiserar.

Den andra var att här har nog de kränkta ändå rätt, inte i sin kränkthet men i sin åsikt. Det är ju faktiskt kalven som diar, inte kon.

Där hade vi fel
Men se där hade vi fel, både di kränkte och undertecknad, för dagen okränkt. Redan artikelförfattaren konstaterade att han slagit upp ordet och funnit att dia, det gör både givare och mottagare. Nu slog jag också upp det i Akademins ordböcker, eftersom jag har det kontrollbehov jag har.

Hoppsan! Båda parter diar: ”om hona: ge unge mjölk; om unge: suga i sig mjölk” skriver Svenska Akademiens Ordlista.

Kränktheten har en väldig förmåga att sila mygg och svälja kameler, men om den förmågan tiger ordboken. Finns det värre saker att bli arg på än en diande vit älgko på en bilväg i västra Värmland, så inte bryr sig boken om det.

Den saken får vi räkna ut själva.

### Artikeln i Värmlands Folkblad (betallänk):
Diande vit älg spärrade vägen för Lena

Hemlig svart lista på Grossbolstorp

Det bor en bonde i varje svensk.
Samt en språkpolis.

Bonden i mig kommer mest till sin rätt när jag gräver ny jord ur komposten, fyller pytsar med hallon eller hittar en äng under gräs- och mossmattan. Pappa skulle ha blivit förvånad om han sett mig med lie i hand.

Språkpolisen i mig har det värre. Han är permitterad.

Har slutat bokstavsmobba
Jag är ordmänniska. Språket har försörjt och förnöjt mig i långa tider nu. Det är så skôj när orden träffar rätt. Det vill säga när kommunikationen fungerar och den jag samtalar med ler där jag tänkt det, knyter näven där jag hoppats eller i varje fall förstått hur jag menar.

Ibland blir man till och med nöjd själv.

### Nej, jag är ingen expert på grammatik.
### Jodå, jag har stavat fel till hårdra och dinosaurie en väldig massa år.
### Denna text är skriven i ett glashus.

Ingen människa är perfekt. Inte språkpoliserna heller. Själv har jag slutat jaga stavfel. Det gav mig bara en dålig smak i käften. Folk kan stava fel av så många skäl. Jag kunde inte komma på ett enda som gav mig rätt att bokstavsmobba.

Därför ler jag för det mesta bara tyst åt lustiga särskrivningar och ovanliga felstavningar, numera. I den mån jag har vett att se att det är fel.

Krav ställer jag mest på professionella ordbrukare, även där tyst för mig själv.

Samtidigt vet jag att olika situationer kräver olika språkliga nivåer. Ibland skriver folk facebookiska. Ibland skriver vi på vårt modersmål, vi som är så lagda. Dialekten. Ibland leker vi med nya ord som inte finns i ordböcker och allmänna medvetandet än.

En vän till mig var kraftigt störd när ordet nörd började dyka upp i svenska språket. Han umgicks inte så mycket med datamänniskor.

2020 finns nördarna även i hans trakter.

Tysta svarta listan
Nu har jag garderat mig nog. Dags för bekännelsen. Det finns fel som fortfarande får språkpolisen inom mig att börja muttra. Han säger ingenting och skriver ingenting. Det får han inte för mig. Däremot får han memorera en lista tyst för sig själv. Gudskelov har språkpolisen dåligt närminne, men högt på svarta listan kommer:

När museer och journalister stavar fel till museet.
När skrivproffs skriver tänket.
När fackliga företrädare och chefer svänger sig med förkortningen APT.
När kommunikatörer skriver spendera om tid.
När yrkesskribenter skriver starta upp.

Mer minns han inte just nu, så då gör inte jag det heller.
Tjohoo!

### Bästa hjälpmedlet på nätet, om jag vill kontrollera stavning och läsa om ett ords historia? För mig finns det här, sök gratis i tre ordböcker: svenska.se

Vårt behov av Västanå Teater

Läs min textruta på Facebook nedan, från i går. Här hemma går Körkarlen igen, i flera bemärkelser.

Diskussionen efter inlägget satte igång tankar. Jag beundrar Västanå Teaters medarbetare mycket. Det gör det ännu mer spännande att se vad de kan göra av Selma Lagerlöfs berättelsen från 1912.

Kan göra? De har ju redan skrivit, dramatiserat, regisserat, komponerat musiken, skapat och sytt dräkterna, koreograferat, gjort scenografi och ljussättning, läst in manus, repeterat, repeterat och repeterat. Då – slog pandemin till. Precis som tuberkulosen spelar sin dystra roll i berättelsen så kom coronan att spela roll i almanackan. Premiären fick lov att skjutas upp till nästa sommar.

Ännu en grinig lungsjukdom ville ha ett ord med i vår föreställningsvärld.

”En stor atavism”
Alltså väntar vi. Under tiden läser jag vad Sven Delblanc skriver om Selma Lagerlöf i Den svenska litteraturen (Bonniers, 1989). Han tycker att hon är naiv och hennes berättarteknik ”en stor atavism”. Det betyder ”uppträdande av egenskap från långt tidigare släktled” skriver uppslagsboken.

På så vis.

Kanske har Delblanc rätt om naivismen. Naiv är inte det sämsta, vem är inte det vissa onsdagsförmiddagar när solen skiner? Hellre naiv än cynisk, cynikern får gärna sitt levande språk förstört.

Söker tröst hos Sjöström
Jag tvivlar inte på Västanå Teater. Skaparna av deras föreställningar är geniala. Föreställningen kommer att bli fin, den dag vi äntligen får sätta oss tillsammans i teaterladan i Rottneros igen och ryckas med av musiken, dansen, scenografin och skådespeleriet.

Spökdelen i romanen känns som gjord för Västanå och berättelsen är vacker, dyster och vacker. Ändå måste den ha varit en utmaning. Romanens 112 sidor är inte precis fyllda av folk och action. Det första du tänker är inte att själva handlingen lätt kommer att fylla en helkväll.

Som tröst klickar jag fram en snutt av Victor Sjöströms filmatisering av Körkarlen på nätet. Då inser jag att även han skapade i Västanås anda, fast han inte visste det.

I går kväll letade vi fram hela filmen från 1921 på Telia Play och såg om den. Scenen med dubbelexponeringen av huvudpersonen David Holm är fortfarande lika värd att se. Det är lätt att förstå varför filmen blev berömd och varför Ingmar Bergman ville se den varje sommar.

Vårt behov av Västanå dämpade den dock icke.
Jädra dret-pandemi.

Fula fulordsprislistan

En sverigedemokrat i Värmland får böta 5 000 kronor till partikassan för att han uttryckt sig rasistiskt i sociala medier.
Detta är sanning.

Däremot är det fake news att partiet har en rasistisk meny där hugade partimedlemmar kan se hur mycket pengar olika fulord – som många av dem tänker men tills vidare bör undvika att säga – kostar i böter att skriva.

Sedan är det bara är att välja från menyn. Hur mycket fulhet orkar du bära?
– Har du fått löning nyss? Välj ett dyr-fulord.
– Har du långt kvar till löning? Välj ett billig-fulord.

Jag upprepar: detta är fake news.
Det är för jävligt i alla fall.

### Platsen Svärjebo finns på riktigt.
### Två mil sydväst om Gislaved.

När en inte vill härja

En person som jag inte känner men beundrar går i taket, för en gångs skull. Han brukar inte svara hatare skriver han men nu gör han det.

Svarar.

Hans text blir till rena lustmordet. Språkliga svar är inte lika våldsamma som fysiska försvar brukar bli, det gillar jag. Ändå är de effektiva.

Folk tycker om hans långa inlägg, jag med.

”Det heter tjena”
Men. Jag kan ju inte för mitt liv starta en fjantig skendebatt om en liten detalj i karlns eleganta text. Besserwissrar får inga vänner och förresten kanske jag har fel.

Det första han gör är nämligen att skoja med hatarens hälsningsfras. Det stavas inte ”tjäna” skriver han, det heter ”tjena”. ”Tjäna” kommer av att tjäna och är ingen hälsningsfras, menar han.

Detta grunnar jag på en halv dag, medan jag lägger gräsmattetorv i ett fiberdike. Till slut googlar jag, sittande i en trädgårdsstol bredvid diket. Snart hittar mobilen en text i Dalarnas Tidning:

”Tjänare, som ofta förkortas till ”tjena’ eller ’tja’ kommer av det synnerligen artiga uttrycket Er (ödmjuke) tjänare. Vi lär ha lånat in det från franskans ’votre serviteur’.

Även andra språk använder liknande hälsningar; till exempel ’servus’ på tyska, från latinets ord för slav eller tjänare. Italienskans ’ciao’ betyder också ursprungligen slav. Kul att tja och Ciao, med helt olika etymologi, betyder samma sak och låter så lika, tycker jag”.

”Uttalet tjenare i stället för tjänare är förstås från början stockholmskt”, tillägger skribenten.

Jag tror hon i Dalarna har rätt. Det är av ”tjänare” ordet kommer. Inte vill jag härja om det.

Spännande att så många språk gör likadant.

– Skrivare? Är han dyr i lön den?

I begynnelsen var jollret. Sedan kom ordet. Det talade.
Sedan kom dagen då jag nåddes av den fantastiska nyheten:
– Dom har uppfunnit ett skriftspråk. Det går att s-K-r-i-V-A ner orden på ett papper. Tjohoo!

Jag vill inte påstå att jag har skrivit varje dag sedan dess, men bra nära. Brev till M-a-M-M-a och f-a-R-R-m-O-r, ”Mitt sommarlov” i skolan, stadgar för SRB (Sven-Oves Rövarband), flygblad mot Vietnamkriget och hormoslyrbesprutningarna av Fryksdalsbanan, artiklar om viktiga ting, informationstexter om viktiga ting, packningslistor (kalsonger, snöre, tejp), diverse tryckta skrifter (om åren på sågen, brandskydd för barn och slikt), facebookinlägg om mat jag ätit och rundor jag rundat.

Jo, nog har man randat. Det heter så på journalistspråk. Hoppas det berodde på att papperen blev randiga, för det har jag sagt till mina barn. ”Papper”? Det hette ”matsedlar”. Möjligen ”mackor” om du var tillräckligt tuff.

### När jag söker på ordet ”randa” i betydelsen skriva får jag träff i ett lexikon över ”Stockholms förbrytarspråk och lägre slang 1910-1912” samt i en ordlista över journalistuttryck.
### Lägre slang?! Hrmff!

Uppdaterades med vev

De första orden plitade jag ner med blyertspenna på vitt spännpapper. När blyertsen inne i träpennan gick av fick man uppdatera skrivverktyget i en så kallad pennvässare. Den i skolan var roligast, för den fick du veva igång. Unplugged.

Skulle vi radera fanns det ingen pil bakåt utan texten fick bearbetas mekaniskt med mjuk materia.

I skolan skrev vi med bläckpenna som man doppade i en bläckflaska. Bläck, det uttalades precis som om det hade varit svart på engelska men det visste vi inte. Bläck var blått på den tiden.

När jag var 16 köpte jag min första skrivmaskin. Fördelen med den var att den skrev ut direkt. Strömlöst.

När jag var 34 knappade jag första gången på en datamaskin. Har du knattrat benhårt på mekaniska skrivmaskiner i 18 år, då glömmer inte dina fingrar den hårdheten.
– Slå inte så bedrövligt, detta är en dator. Du ska tassa på den.
– Visst, sa jag, och fortsatte banka så de kinesiska lödningarna fladdrade.

Att förklara för 25-åriga arbetskamrater vad en utomparlamentarisk genomslagsstencil var för något och hur den präglat min tangentbordsattack var inte lönt.

Siri i grannstuga?

Att förklara för mig själv som 16-åring hur det skulle bli med orden i framtiden hade heller aldrig gått. Hur skulle jag ha kunnat fatta 1967 att år 2020, då skriver du väldigt mycket på mobilen, gosse.
– Mobilen? En sån där fin prydnad som hänger i fönstret och dinglar?
– Nej, en telefon utan sladd…
– Har ni ingen sladd?
– … som du bär med dig överallt och med den kan du googla…
– Goggles? Såna solglasögon som Nils Ferlin hade?
– … och fotografera och titta på kartan och prata med Siri…
– Tanten i granngårn?
– Nej, en annan Siri. En digital. Och skriva och skicka och läsa tidningen och… ja ringa med också faktiskt. Det du har skrivit kan du skicka till en skrivare, för utskrift.
– Skrivare? En sån där med gåspenna och pergamentrulle som kungen hade på medeltiden? Är han dyr i lön den?

VF Debatt 15 oktober:Vem står på de utsattas sida?

Uppdaterades med vev

Siri i grannstuga?

VF Debatt 15 oktober:
Vem står på de utsattas sida?