God Helg!

Bloggen vill ha jullov, hälsar han. Bloggaren med. Det finns en sillsallad att bekanta sig med i kväll och i morgon en julbok också hoppas jag. Vi har varit snälla flera gånger i år.

God Jul, Trevligt Midvinterblot eller vad du nu firar. Vi ses te vecka!

MEN FÖRST REPETERAR VI: Några populära inlägg 2017
Jag är Sverigevän
Det lysande svaret från en sverigedemokrat
Marken fryser till is
Paradis-Leif talar ut
En dag på ”Skidbibblan”
Grislöner i klassamhället
Berättarglädje
Bilden av lyckad verklighetsflykt

TILL SIST: Det mest förbisedda inlägget
Arbetskläder, tjohoo!

NEJ, VÄNTA: Här är en från 2014 också, bara för att jag hittade den
När jag får tid

Bilden: en av mina jultraditioner är att
på morgonen den 24 december ska jag vakna
med den skänkta t-tröjan från Kommunal Värmland på mig.

I dag har jag bara en fråga:

Jag vet. Jag såg det också i går. Det finns en sjö utanför Björneborg som heter – Vätskavattnet.

Hur gick det till?

Sjöar vet jag något om hur de kommer till. Det beror på att vatten gillar att rinna neråt och ibland hinner det före sand, lera, morän och slikt, när naturen fyller igen de tomrum den avskyr.

Namngivning vet jag också något om. Sjön Kymmen kallas inte så för att den ligger i gamla finnskogar och att tio på finska heter kymmenen. Den fick troligen sitt namn för att den var körbar. ”Kömmen”. Sjön Fisklösen heter så för att det nappade dåligt där.

Men Vätskavattnet? Vad är det för en sludig björneborgare som har hittat på den sjöns namn?

En sorts dubbelnamn
Mycket vet vi om Vätskavattnet. Den ligger i Kristinehamns kommun och ingår i Göta älvs huvudavrinningsområde. Sjön ligger på 127,1 meter över havet och avvattnas av Sälsjöbäcken. Avrinningsområdet är 13,92 kvadratkilometer stort och består till 73 procent av skog. Vattnet rinner igenom fyra vattendrag innan det når havet efter 257 kilometer.

2013 kostade ett fiskekort för en dag 50 kronor om du ville fiska i Vätskavattnet. Då hade du chans på abborre, gädda och mört. Om dessa fanns i just Vätskavattnet eller i de andra nio vatten som också ingick i kortet berättar inte min webbträff.

Snälla, berätta!
Sjö och sjö förresten, själv är den 0,11 kvadratkilometer stor och har alltså det konstigaste namn jag vet på en vattensamling. Visserligen en sorts dubbelnamn vilket tilltalar den här karln. Men ändå.

Det vet vi väl att sjöar brukar bestå av vätska inuti? Inte kallar vi väl någon stad i Svealands inland för Stadstaden?

Om någon vet hur detta ortnamn kom till, berätta det för mig.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

En skärgård i språket

Det finns en ort i närheten av Kristinehamn. Den heter Björneborg på kartorna. Där har brottningen varit populär i långa tider.

Det finns en vägkorsning vid väg 26 där du kan svänga in mot detta Björneborg.

Det finns en dialekt med nära till ö:na.

Alltså trodde jag länge att björnöbörskörsbröttörö var mitt språks örikaste ord. Sju sydostvärmländska ön, snabbare än en halvnelson, tjohoo!

Jag hade fel. Just nu är vi uppe i tretton, en vän och jag. Eller blir det fjorton med den där föraren av brottarbussen som någon gärna vill hångla med kärt och ömsesidigt?

Björnöbörskörsbröttörförörförförölsöförsök.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Törs jag verkligen det?

Jag fortsätter att se framåt. Just nu tänker jag mig hyllor som inte dignar i arbetsrummet. Tomma ytor, tomma mappar, tomma tidskriftssamlare, färdiga för nya projekt.

Så ska det bli. Framöver.

Jag rensar alltså. På nedersta hyllan hittar jag en bunt gamla brev i en låda. Ett är från 1983 och ett från samma avsändare är från 1987, då det har gått tio år sedan folkhögskoleåret. Vi var vänner på Jära folkhögskola, den snabbtänkta och jag. Tio år senare är även hon förälder flera gånger om och drömmer om att börja studera igen. Hon vill bli distriktsläkare i Norrland, skriver hon 1987.

Jag minns en kamrat det var kul att skoja med, snabb och smart. Men börja plugga igen i den situationen, orkar man det?

Modigt, jobbigt.

Var finns hon nu?
Antag nu att jag är en nyfiken jäkel. Antag att jag dessutom är både gammal murvel och webbredaktör.

Vänta, det är jag ju.

Självklart börjar jag leta efter henne. Läste hon vidare? Gick det bra? Hur ser hon på liv och politik 30 år efter förra brevet?

Inte på Hitta
Jag har hennes efternamn som gift, för det skrev hon i brevet. Finns hon på Hitta? Nej. Finns hon på Facebook? Nej. Finns han som jag tror är hennes man? Ja. Några yngre förmågor i lämplig ålder? Ja men inte hon. Google hittar visserligen hennes namn på något ställe, fast bara gamla träffar.

Till slut slås jag av att ett mer ovanligt efternamn dyker upp hela tiden. Ett helt nytt dubbelefternamn.

Då klickar jag på detta namn och börjar leta runt i all välmening på den kvinnans Facebook. Kära nån, där är hon ju! Barnens namn stämmer med de hon skrev i brevet, yrket… asch, dä kvetter. Jag vet hur det gick med hennes längtan.

Det är hon, ingen tvekan. Hurra!

Törs jag höra av mig?
Kära dagbok, hur gör jag nu? Törs jag verkligen höra av mig? Törs jag fråga om hon vill bli min vän på Facebook? Vi som gillade att tjôta så för 40 år sedan?

Hur ska jag göra? 40 år är en lång tid.
Tänk om det ändå inte är hon?

### Det blir inte precis lättare när jag publicerat det här inlägget.
### Att en aldrig lär sig.
### Nu hittar jag ett brev till.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna i sociala medier)

Robert och huvudfotingarna

Det finns två sätt. Endera gör du allt själv – eller så tar du med dig en som kan. Fast någon gång hände det ju att även mina bilder blev bra.

Först var jag lokalredaktör. Då ska du både skriva och fotografera. Gissa vad de flesta prioriterar?

Sedan jobbade jag på tidningar som Smålands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. Har du följe med fotografer som Kai Rehn eller Christer Höglund, då behöver du bara ställa dig bakom axeln på dem när de tar Bilden med stort B. Sedan har du ingressen klar.

Gissa vilket jag gillade bäst?

På lilla Värmlandsbygden fick vi verkligen plåta själva. Någon gång var jag trots allt nöjd, som här med fotot på konstnären Robert Jäppinen i Ransäter.

Teckningen ovan är från min korta karriär som skämttecknare på samma tidning, också på 1980-talet. Det såg lite enahanda ut på lätta sidan med mitt namn under allting, varenda gång. Krönikan, dagsversen, skämtteckningen, hela tiden denne Svensson. Raskt döpte vi tecknaren till Persson och dagsversskribenten till Viktor Root. Då blev det skillnad, inte sant?

Här är en av Viktors verser, från tiden när den planerade flygplatsen utanför Karlstad debatterades som mest.

Sanningen ôm Mellerudstôrp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

Viktor Root

### Länk: Vem är rädd för Robert Jäppinen?
### Töl betyder tjat eller tjata.
### En bekant som sökte jobb som lokalredaktör lär ha lagt till följande i sin ansökan: ”Ej fotokunnig. Men bildbar”.

Han fick jobbet.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Hemresa för rasen

Rasen finns. Det är ett ord på min hembygds dialekt och betyder arg, förbannad.
Rasen, den mänskliga, finns också. I ental. En enda.

Blir du riktigt rasen kallas du sinnatagg i Norge. En del rasister på vårt klot är släkt med den etterbiggen, rent antiintellektuellt. Då är det kul att minnas att även den mest fradgatuggande främlingsfientlige härstammar från Afrika.

– Hahahahahahahahahaha, åk hem mä’ dig om dä’ inte passer här. Du tar till vänster om Medelhavet å fortsätter söderut å till höger, sen ä’ du tillbaka ve’ dine rötter.

Dä’ finns säkert en särk ôt dig med, sinnatagg. Hahahahahahaha.

### Fundering när jag läser om den vilsna minoritet som protesterar mot att ICA har en person med tyg på huvudet på sin julkalender.
### Heja ICA.
### Tyg is da shit.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra   (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna)

Inför Första Söndagen i Kränkt

Jamen skärp er lite. Det är ingen som förbjuder era barn att klä ut sig till pepparkaksgubbar om ni tycker det är viktigt. Kalle Ankas julafton är äldre än många granar men jordaxeln kommer inte att ändra lutning om SVT byter ut klippet där Robin Hood pussar Marion i ljusa natten. Om trillingnöten är utbytt i Alladin-asken kan det bero på kapitalets småaktighet men det är inte ett enda politiskt parti inblandat och ingen maffia av solidariska lagspelare från Söders höjder heller. Är julbelysningen aldrig tänd på era gator kan ni ha valt fel kommun (här i socknen har vi snart Storgatan full av glittrande kometer på lyktstolparna) men det beror inte på profeten Mohammed. Jag lovar. Den karln hade aldrig sett en enda elektrisk lyktstolpe och mycket sällan en knapp som det stod Off på. Han jobbade inte så.

Kycklingkorv är gôtt, gör ett blindtest, ni kommer å älska’n. Äter ni inte kyckling en och annan lördag ni? Förlåt, jag såg inte, ni är så jägarklädda så jag förstod inte att ni är vegetarianer. Kamouflagebyxer å ändå syns ni?

Javisst, det finns en Nobelfest. 10 december. Glass & tomtebloss. Det är en privat fest som ett gäng i Stockholm ordnar. Han som ska ha äran hade en herrgård i Karlskoga en gång i tiden, det är sant. Han behöver inte bjuda varenda människa i hela landet för det. Folk har aldrig gillat nazister i kostym på Kilstasmedjan, det kan jag försäkra er. Där har de andra intressen.

En äkta karlskogasmed brukar skratta gott åt alla som tror att nästnästa söndag är Första Söndagen i Kränkt och att 24:e december är Kränktafton och sedan kommer Kränktdagen och Annandag kränkt. Samt att 12:e januari, min födelsedag, är dagen när en ska klä ut sig och springa omkring och sopa och ropa att det är Tjugondedag kränkt.

Skärp er nu. Det finns ingen Batikhäxa långt där uppe i rymden som siktar på just dig och dig och dig med strålpistol. Det är bara jultomten som har hängt glitter i hornen på äldsta dragrenen. Jesusbarnet hade inte vitt skinn och inte kunde han fornsvenska, men det visste ni väl redan?

Får det vara lite glögg? Vi har kränkt den själva.


Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)

Varför är vi så rädda för det ordet?

En del ord verkar skrämmande. Det händer att jag ler snällt åt saken fast jag borde skaka på huvudet och svära tyst inombords.

Varför är vi så rädda?

Tanken slår mig när jag besöker den stimmiga, brötiga, dåligt skyltade och   … alldeles underbara bokfestivalen på Nöjesfabriken i Karlstad i helgen. På utskriften i fickan har jag noga prickat för första programpunkten jag är intresserad av. 14.00, Lena Sewall i lokalen Charlotte Löwensköld.

Till slut hittar jag dit och kan slå mig ner. Lena är en favorit. Tittar jag i Libris, bibliotekens katalog på nätet, hittar jag hennes namn vid 34 poster. Mest är det böcker som hon har skrivit. En av dem är jag särskilt förtjust i. En bit Racken – kulinariska strövtåg i Rackenmålarnas fotspår (2013). Den erfarna författaren kallar de henne på festivalens webbplats. Nu har hon blivit utsedd till Årets Värmlandsförfattare. I den fina motiveringen står det:

”Genom en utsökt blandning av kulturhistoria och gastronomi har Lena Sewall i decennier roat, bildat och berikat oss värmlänningar och fört ut vårt landskap till hela Sverige.”

Recept från vår provins
Den senaste boken hon samtalar med intervjuaren Sven Årnes om heter En bit Värmland – från Värmlandskorv till Värmlandstårta. Där är recepten upplagda efter värmländska platser och personer.

I större delen av sitt liv har Lena Sewall samlat klipp och recept. Nu bearbetar hon och skriver allt från praktböcker till regelbundna matrecept i tidskriften Värmländsk Kultur. Hennes insats i nummer efter nummer där är redan det en kulturgärning av det uthålligare slaget. Alltid med anknytning till det aktuella temat.

Den här munnen vattnas varje gång.

Mat och kulturhistoria
Bland Lenas tidigare böcker om mat och kulturhistoria kan också nämnas En bit Skagen – kulinariska strövtåg i Skagenmålarnas fotspår (1994), Mina godaste julrecept (2011) och som sagt En bit Racken. Lena Sewall är inte bara författare. Hon är också bibliotekarie, krönikör och föreläsare. Tidigare har hon även skrivit böcker om sjukhusbibliotek och medverkat i en lång rad antologier.

Om detta talar hon i ett trevligt och inspirerande samtal med journalisten Sven Årnes. Salen är välfylld, vi är många som gillar hennes skrivande.

Den titeln undviker hon
Fast det är ju det där med att kalla sig författare. Det drar hon sig för, berättar hon för intervjuaren. Trots den långa meritlistan, trots att hon varit medlem i författarförbundet sedan 1970-talet, trots att hon nu blivit utsedd till årets författare i berättarlandskapet Värmland. Trots all hennes kunskap i sitt ämne.

”Författare” undviker vi gärna att kalla oss. Den piedestalen skrämmer. Detta är Lena Sewall inte ensam om bland skribenter, har livet lärt mig.

Vad denna överdrivna blygsamhet beror på har jag funderat mycket över. Jag har aldrig träffat en snickare som inte tycker att han är snickare. Aldrig en rörmokare som inte tycker han är rörmokare. Aldrig en kommunikatör som inte tycker att hon är kommunikatör.

Men ”författare”, den titeln är vi rädda för. Även med 34 poster i Libris.


Här är ett annat ord som skräms:
###
Idrottsman. Är du 66 år och just har tävlat i låt säga Lidingöloppet? Då är du idrottsman enligt min definition. Terränglöpning är en idrottsgren. Lidingöloppet är en idrottstävling.

### Jag tror ändå inte att någon från placering 25 och neråt i resultatlistan för åldersgruppen skulle kalla sig idrottsman.
### Placering 25? Säg 4 du. Högst. Där någonstans går den upplevda skamgränsen.

Suck.

Länktips: blogginlägg om tidskriften Värmländsk Kultur, där Lena Sewall presenterat värmländska recept i många år: Berättelsen om en kvinnohistoria

Drömmarnas tempel
Nästa programpunkt jag letar mig fram till är när fotografen Staffan Jofjell samtalar med Louise Alvarsson om sin bok Temple of Dreams. Boken innehåller bilder från en period, främst 1985, då Staffan Jofjell regelbundet reste till Berlin. Bilderna blev liggande i nära 30 år innan de väcktes till liv och blev till en utställning som visats i Berlin, Barcelona, London, Manchester, Oslo och runt om i Sverige.

Ett spännande samtal om fotots betydelse, människors möten och historiens gång. Efteråt glömmer jag hela bokfestivalen och börjar läsa Staffans fotobok. Därför hinner jag inte skriva mer nu, jag har just kommit till Egon Erwin Kischs avsnitt i boken.

”Sex dagar och sex nätter stirrar de tretton cyklisterna varken till höger eller vänster, utan bara rakt fram, de strävar framåt, men befinner sig ändå på samma fläck, alltid i tävlingsbanans oval, på långsidorna eller i de nästan vertikalt uppstigande kurvorna, kusligt inpå varandra, ibland i spetsen på svärmen, ibland i kön och ibland – och då vrålar publiken: ’Hipp hipp!’ – några meter längre fram; men när någon ligger före med en runda eller två, är han åter där han var, han sitter återigen fast i de trettons svärm.”

Staffan Jofjell fotograferar som Egon Erwin Kisch skriver.
Hjärta, ögon och fingerspetskänsla.

Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra (c) Sven-Ove Svensson (dela gärna i sociala medier)