Skrivande – Sida 48 – SVENSSONS SLÄNG

Brev från folk

Hittar en lapp när jag fortsätter gå igenom snedgarderoben:
Han var så blyg att han rodnade när katten tittade på honom.

Har jag skrivit det?

Städar vidare, kommer till en tidskriftssamlare med brev.

Tack för talet du höll från predikstolen, tack för skrivarkursen som gav självförtroende, tack för krönikor i tv, radio och tidning, står det, ofta handskrivet. Du slutar väl inte med krönikorna i lokalradion, skriver en. Går det att få höra dig lite oftare?

Ibland är det nyttigt att gå tillbaka i sina egna fotspår. Undrar om brevskrivarna förstod hur mycket de där pappersbreven betydde för skrivkarlen, som vissa dagar hade sämst självförtroende av alla?

”Tack för Ditt kåseri i kyrkan i söndags. Det var det bästa jag hört från en predikstol.”

Älskade brevskrivare. Nu rodnar jag igen.

Då föredrar jag folkvett

Mitt jobb gjorde att jag lärde känna många tunga lokala och regionala politiker. Det var nyttigt, för jag fann en kår som slet hårt och oftast hade både humor och vett att skratta över partigränserna.

Ibland skulle det röstas men i mitt sammanhang, kollektivtrafiken, hände detta sällan. Det var mest de sista åren, fast då tillhörde jag inte den inre cirkeln på firman och slapp titta på.

Jag tycker alltså om många kommunpolitiker, såväl röda som gröna eller alliansoranga. Gillar dem som människor.

Tänk om de skrivit så om sitt gatukontor
Vad jag däremot har svårt för är hur några av dem beter sig offentligt. Ingen av dem skulle någonsin komma på tanken att skriva ett långt kritiskt inlägg mot en av sina egna kommunala förvaltningar. Aldrig får du se en tung socialdemokrat i en kommun nära Karlstad skriva ilsket på Facebook mot sitt gatukontor. Aldrig får du se en ännu mer garvad socialdemokrat i en kommun söder om Forshaga göra det.

Det vore oartigt, korkat och politiskt fel. De orden studsar ju tillbaka på dem själva.

Men. Om det handlar om det kommunala bolag som kommunerna i länet skapat tillsammans för att köra buss och tåg då är detta plötsligt tillåtet. Detta och mer därtill. Då kan du stundom läsa just det där ilskna inlägget mot bolaget som hon eller han själv är medansvarig för, som politiker. Då kan du var och varannan dag läsa grisiga, näbbgäddiga, malliga, oinformerade eller bara elaka nålstick mot det egna bolaget:

– Jag sitter på tåget.
– Jaså, ja det är väl försenat förstås.

Hela tiden deltar de i detta blodiga stickande, fast de som politiker bär ansvaret både för det som är bra och det som är dåligt i kollektivtrafiken. De har ju själva nominerat bolagets styrelse och bestämt vilka som ska styra hos ägaren, regionen, och hur trafikförsörjningsprogrammet ska se ut.

Jag blir ledsen redan när det sker från borgerligt håll, där de ändå har en mer återhållen kärlek till gemensamma lösningar. Jag blir än mer besviken när det kommer från folk som påstår att de kämpar för en gemensam sektor. Den kollektiva.

Påstår, sa jag.

I Värmland är det några politiker med röd eller rätt röd partibok som hårdast och mest regelbundet skadar bussens och tågets rykte. Se där en politisk paradox.

Föredömet Lidén
Finns det då inga positiva föredömen i frågan i sociala medier här på trakten? Jovars. Han heter Per-Inge Lidén och är miljöpartist. Troligen kommer jag aldrig att rösta på honom, fast vi är överens om mycket. Men jag kommer alltid att högakta en karl som gärna är kritisk på vissa punkter men samtidigt hela tiden har vett att mana på sina facebookvänner i kommentarerna:

– Vi måste värna om Värmlandstrafik.

Även jag är kritisk ibland. Kära nån, du känner väl mig? Men aldrig att jag sänker mig till det tvärpolitiska gnällgängets eviga ”Jaså är tåget i tid? I dag ja”.

Då föredrar jag hederliga politiker som tar reda på vad förseningen beror på och gör något åt den. Folkvett är en underskattad politisk färdighet i populistiska facebooktider.

Ändå är det den som vinner respekt i längden.

# Börja underhåll våra järnvägar.
# Bygg fler mötesspår och dubbelspår.
# Samla information om alla turer, tider, biljetter och hållplatser i Sverige på ett ställe.
# Skapa ett gemensamt biljettsystem med enhetliga regler i hela landet och sänk priserna på många håll.
# Fundera på vad som bör behållas av avregleringen av den svenska järnvägen. Kanske finns det något?

Läs mer i morgon:
Samordningsvinst på värmländskt sätt

Majken Johansson och smörblomman

Jag har många luckor. En människa kan inte läsa allt och jag har tvingat mig igenom så många tillfällighetstexter genom åren, för filmjölkens skull och för att jag ville.

I stället.

Nå, planen rullar på. Nu tar jag itu med Majken Johansson. Läser på allvar poeten ”Ma-haha-jken Joha-honsson”.

Solen skiner, åskan mullrar i väster, skatorna matar nyskalingar och hade jag suttit i skugga hade det varit 28 grader varmt.

Diktsamlingarna i början tycker jag om.

”En gång av slump en gång i månaden /
öppnar sig skrivbordslådan /
och en halvskriven dikt flyger ut i rummet /
flaxar omkring och landar på skrivmaskinen”

Det hon publicerar efter omvändelsen säger mig mindre. Fast 1989 skriver hon bland annat Liten endorfintrilogi. Sådant triggar alltid igång den här kroppen, särskilt när jag har nyköpt gps-klocka men inte får springa.

Dikten Ambition är tryckt samma år:

”Jag vet så mycket om att längta /
att jag tänkt /
börja längta /
också åt alla dem som ingen längtan har kvar”.

När boken med hennes diktsamlingar är läst fotograferar jag den i gräset. Efteråt, då bilden ska publiceras, upptäcker jag att frälsningssoldaten Johansson tycks hålla i en smörblomma på vår tomt. Det ser så ut.

Nu har åskan slutat mullra runt omkring oss och det är bara 25 grader varmt. Jag går för att läsa mer om Majken Johansson och Lundagruppen.

Smörblomman har fullt upp med sitt.

Går äntligen igång

Onsdag eftermiddag, skriver i ett förvirrat ögonblick på Facebook:

Svårt val om en timme. Fila på färsk novell eller titta på Mannen från vidderna med Alan Ladd? Han som jag hade som filmstjärna och allting 😉

Det är det bästa jag kunde ha gjort. Femton sekunder senare kommer inledningsmeningarna farande, till novellen jag gått omkring och burit på i flera dagar. Inlägget på nätet sätter äntligen fart på skrivprocessen.

Sådär.
Nu återstår bara lust och hårt arbete.
Jag bär ut datorn på altanen, tar på mig solglasögonen och sätter friskt i gång.

Kill Your Darlings

Vi brukar säga så på skrivarkurserna. Kill Your Darlings, döda dina älsklingar. KYD skriver jag ibland i marginalen, då vet jag vad jag menar.

Det händer oss alla att vi får darlingar på halsen. Små roligheter och formuleringar som bara vi själva älskar. Här är ett exempel. Häromdagen var vi några stycken som kommenterade ett blogginlägg jag gjort. Diskussionen handlade om modeuttryck som transparens, inkludering och kontext.

Då vaknade ordlekaren inom mig. Hmmm, kon-text. Sådant älskar jag aningslöst. Det blev en text, den här nedan. Jag fixade till och med en bild, i ett enkelt verktyg jag hittat i min dator.

Tyvärr finns det bara två saker att göra med sådant.
Döda.
Eller publicera och bli fördömd.

– Jag jobbar med mina kontexter,
sa Trafikverkskommunikatören.

Kon. Kräver text. Gärna ikonisk.

När minsta cykelpump ska vara ”inkluderande”

Alla dessa modeord. Nyss skulle allt vara transparent, nu ska minsta cykelpump vara inkluderande.

Jag har inget emot vare sig öppenhet eller mänsklig medräkning. Det är den ensidiga språkkosten som tröttar.

”Ett modernt och inkluderande ledarskap” ser jag att en samhällstidning efterlyser i en färsk chefsannons. Alla som följer det bladet noterar att formuleringen är både ”transparent” och ”inkluderande”. Den är rena självironin, som kommentar till förre chefens ledarstil, om vi får tro rapporterna. Sådant läser jag mellan raderna.

Hen ska vara förnyare också.
Sa jag entreprenör?

Saker som jag fått lära mig genom åren:
# Sitter du för länge i en myrstack gör det ont. (2 år gammal).
# Växlar du mopeden ofta sliter det ut dina vinröda mockaboots ovantill. (16 år).
# Dubbelklicka. (43 år).
# Dubbelklicka inte så bedrövligt. (56 år).
# Sitter du för länge i ett kontorslandskap gör det ont.

Stryk alla ju, väl, nog, kanske, lite

Så låt oss då se vad Ingemar Unge har för råd till oss som skriver.

Hans bok heter Skriva kåseri och gavs ut av förlaget Ordfront 1999, i deras serie Skrivandets hantverk. Boken är full av skrivtips, även för dig som aldrig tänker bli rolig. Goda råd varvas med texter av och intervjuer med andra kåsörer och krönikörer.

Den försvagande förstärkningen till exempel, har du funderat över den någon gång?

Det matnyttiga kapitel 26
Kapitel 26 i boken vimlar av goda råd, några av dem aha-upplevelser som gjort mina texter tydligare. Kapitlet är på åtta sidor, jag kan inte citera hela så det får bli ett referat. Tankarna är Unges men jag har förkortat.

***

Skriv gärna när du är förbannad, men publicera aldrig. Hämnden är en anrättning som bäst avnjutes kall.

Ordet kåseri ska inte förekomma i ett kåseri, inget håjaja, här sitter man och ska skriva igen.

Börja direkt. Skär bort allt som luktar inledning, krumbukt, preludium. ”Ibland får man sig sina tankeställare, det här var förra torsdagen eller om det var fredagen…”. Allt dylikt tjänar bara till att stöta bort läsarna.

Avsluta direkt. Inga korkade reflektioner som ”Jo, så där kan det gå om man inte ser upp”.

Gödslar man med svordomar tappar de snart laddningen. Två gånger om året, högst.

Hittar du ett ord som kan strykas, stryk det.

Pröva med att stryka sista meningen.

Stryk alla ju och väl och ja och liknande småord. Det är inte bara ogräsrensning: dylika små väl kan tjäna som sköldar, små fega reservationer.

Utropstecken används när någon skriker.

Använd aldrig modeord, inneuttryck eller för tillfället florerande liknelser om du inte bestämt dig för att driva med dem.

Rensa bort alla onödiga adjektiv.

Läsaren är och vill vara medskapande.

Personlig bitterhet hör inte hemma i ett kåseri. Att i ett kåseri skälla på en oartig expedit, bufflig förare eller dylikt passar sig inte, en tidning är en alldeles för stor megafon för dylika futtigheter.

Undvik citationstecken, de förvirrar mest.

Skär gärna halsen av folk, men se till att det sker med elegans och gott humör. När du kritiserar någon eller något, gör det med någon sorts måtta, även en kåsör måste ha ord kvar för Hitler och Stalin, det måste vara proportioner på allt.

Vågade inte berätta
Där var det slut på referatet. Ett av råden har jag haft särskild nytta av de senaste åren. Detta att försöka stryka alla ord som ber om ursäkt i en text: ju, väl, nog, kanske, lite.

Tack för hjälpen, Unge.

### När jag var ung journalisthögskoleelev skrev Ingemar Unge på Dagens Nyheters Namn & Nytt-sida. En idol.
### Senare skrev han kåserier, reportage och språkspalter i tidningen Vi.
### En gång på 1990-talet satt han två bord från mig på en restaurang i Göteborg. Jag vågade inte gå fram och berätta hur bra han är.

Fräck polis lurade reportrar

”Kolla aldrig en nyhet, för då spricker den.” Var det inte så vi brukade skoja som unga, när vi ville verka garvade reportrar?

Nu har jag själv åkt dit. Läs det här gamla inlägget först:

Det stör mig att det stör mig men det är en polis i Värmland som säger till polisreportrarna att vissa stölder är fräcka och då skriver de det i tidningarna, ”En fräck stöld” skriver de om just de stölderna, fast min farmor har sagt att alla stölder är fräcka och det som stör mig är att polisreportrarnas tidningar har en förfärlig människosyn, i alla fall just då när de tycker att ibland är det inte alls fräckt att ta saker från folk.

Ibland är det inte fräckt. Det är ju det de skriver.

Vissa mornar tänker jag att jag ska mejla och be redaktörerna prova att byta ut stölden mot något annat brott, så kanske de ser själva. ”En fräck våldtäkt”. ”En fräck mordbrand”. ”Ett fräckt mord”. Då syns det, va’?

Vi har för många poliser som journalistlärare, ska jag skriva. Sedan ska jag ringa länsjournalistmästaren och göra en anmälan. ”Missbruk av tjänstevapen”, ska jag kalla det.

Fräckt.

## Den 19 april 2012 publicerade jag inlägget ovan. Nu hittade jag det och fick lust att återanvända texten.
## Inget har ju ändrat sig.
## I sista stund kollade jag. Då HADE de ändrat sig. Ridå.

Kamp lönar sig.

?

Nej.

Härskarteknik

En medmänniska jag känner på långt håll skriver inlägg på Facebook och berättar om en besvärlig reparation där hemma som hon klarat. Stolt informerar hon oss. Hon brukar göra det.

Då berättar jag om min fru. Hon vet inte att hon inte kan – och därför kan hon det mesta hon tar sig för. Bygga vedskjul, rensa avlopp, krypa under huset och byta filter till krypgrundsavfuktaren. Dessa praktiska ting som får ett hus att överleva.

En dag ringer min fru firman som levererat vårt krånglande bubbelbadkar. Det brukar vara hon som ringer de samtalen. Efter en stund har karlen i andra änden klart för sig vad felet är och hur han tror det kan lagas.

-Har du nån gubbe hemma? säger han.
-Öh… hur så? svarar hon förvånat.
-Ja… jag tänkte han var händig…
-Nej det är han inte. Men jag är.

Generat förklarar badkarsmannen hur luftpumpen ska skruvas bort och hur den nya pumpen han skickar ska anslutas. När paketet kommer löser hon det. Ingen i vår familj tycker det är konstigt.

Löjlig könsfråga
Om sådant berättar jag för medmänniskan med inlägget. Att jag bor med en person, för vilket allt är möjligt. Då svarar kvinnan föraktfullt på facebook att det är löjligt att göra könsfråga av saken. För säkerhets skull nämner hon en kroppsdel som hon har.

Könsfråga? Först blir jag bara full i skratt. Vem har talat om kön, tror du vi tänker på kvinna och man när jag spadvänder trädgårdslandet och min fru snickrar räcke till altanen? Jag beundrar ju inställningen hos praktiskt folk som törs, så enkelt är det.

Sedan blir jag förbaskad och avvännar människan. Det är lågt, jag vet, riktigt onödigt är det, men jag har svårt för härskarteknik.