Skrivande – Sida 48 – SVENSSONS SLÄNG

En skrivkarl stämplar ut, del 4

Bästa belöningen i arbetslivet? Kanske den gången det kom fram en kvinna på gatan och… Läs mer i fjärde delen om mitt arbetsliv.

Del 4

Kommunal Värmland

Då och då brukade telefonen ringa. Någon ny medmänniska som läst mina krönikor eller hört dem på lokalradion och ville prata. En av dem var Hans Olsson, ung men redan legendarisk studieledare i Kommunal Värmland.
– Du brukar ha skrivarkurser, sa han.
– Ja, någon gång ibland, det stämmer.
– Kan vi ses?

Jag blev aldrig facklig reporter på Värmlands Folkblad, fast det var drömmen när jag första gången satte min fot på sågen i Molkom. Då kanske det här var ett sätt att göra nytta? Min mamma var skolstäderska en gång i tiden, kommunalarna var mitt folk.

Hans hade en röd och låg liten bil med konstig vinkel på gångjärnen på framdörrarna. När han plockade upp mig på Drottninggatan i Karlstad lyckades jag slå bildörren i skallen. Nå, jag tänkte inte mer på det, han hörde förstås smällen och såg att jag fick ont i huvudet men vi pratade om annat.

När vi kom till ABF-lokalen borta vid Stadsparken rann det rejält med blod från min panna. Snart blev jag omplåstrad, Kommunal har gott om sjukvårdskunniga medlemmar. En bra start på ett samarbete, bjuder du på din klumpighet, om än omedvetet, så får andra bjuda tillbaka med något annat.

Jag älskade verkligen de där åren på 1990-talet när jag frilansade åt kommunalarna. Hans Olsson såg till att förbundets Värmlandsdistrikt blev både studieförbund och förlag. Tecknaren Robert Nyberg och jag gjorde fackligt ungdomsmaterial, jag skrev lokal facklig handbok, höll kurser i skrivande och massmedierelationer, hjälpte arbetslösa undersköterskor och andra att få starkare självförtroende.
– Jodå, du vågar läsa din text högt inför oss andra. Ställ dig upp och läs, prova, jag tror du törs.

Skrivarkurser blev det fler, i studieförbund, folkhögskolor, på högskolan i Kalmar och Karlstads universitet. Böcker åt facket och kurser i massmedierelationer likaså.

Det händer att jag saknar de benådade ögonblicken. Största belöningen, en av de största i mitt yrkesliv, var när en kvinna kom fram på gatan och berättade att vår skrivarkurs med Kommunal Värmland hade förändrat hennes liv.
– Du gav mig mod att börja studera igen. Nu har jag ett helt annat jobb som jag älskar. Tack, Sven-Ove!

### Sist jag räknade hade jag publicerat 23 böcker och småskrifter, fanns i 24 antologier, hade publicerat 1 000 krönikor i press, radio, tv och på nätet och drygt 1 350 inlägg här.
### Det är inte mycket. På sågen tog jag 12 000 beslut om dagen. Gösta tog ännu fler.
### Klampare är den titel jag verkligen skulle velat sätta i telefonkatalogen.

Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 – En skrivkarl stämplar ut, del 3 –

Om det rätta sättet att kommunicera

Min skrivteori

1. Ska du kommunicera med en människa bör du utgå från den personens medvetande och fånga henne eller honom där. Försök skapa igenkänning, då blir mottagaren trygg och beredd att följa dig en stund.

2. Kan du sedan använda humor är det riktigt bra. Under de sekunder du får en människa att skratta är hon vidöppen och mer mottaglig för det du vill ha sagt.

3. Till slut drämmer du till med det finurligaste som finns, för att få folk att minnas. En åfanism. Å fan, är det så det är? Varje tidning, inslag eller längre berättelse bör innehålla en rejäl förvåning.

Empati, humor, förvåning. Svårare är det inte. Detta ägnar vissa vuxna hela liv åt att försöka glömma. Här på trakten kallar vi dem tölsvaddar.

## Skrev på Facebook vad jag insåg när jag tänkte ut skrivteorin.
## Att det är precis samma med vissa bra presenter. De förenar inlevelse, humor och förvåning.
## Därför bär jag numera halssmycke, ett värmlandssmycke skapat av Anneli Raninen Lundberg. En empatisk present som förvånade med att berätta något nytt om mig själv. Klicka här och läs mer om smycket. Arbete, litteratur, Klarälv och en preck i himmel, stor som en kôlbôtten. Jag älskar’t.

Ordförklaringar: Tölsvadd – värmländska för tjatig person, även humorlös typ som inte lyssnar lyhört. Preck – prick. Kôlbôtten – kolbotten.

En skrivkarl stämplar ut, del 3

Jag fick skrivkramp. Det blev tyngre och tyngre att skriva ut artiklarna. Då såg jag två annonser i länstidningen. Ansvarig för Försäkringskassans blankettförråd i Karlstad. SOS-operatör i Karlstad. På den ena stod min gamle lumparkompis Lars som kontaktperson. Jag for dit. Här är del tre om mitt arbetsliv.

DEL 3

SOS-centralen

Trots Viktor Root och alla fågelböcker jag recenserade började jag bli trött på skrivandet och sökte till min förvåning deltidsjobb som operatör på SOS-centralen i Karlstad. Fyra lärorika arbetsår (ofta på mer än heltid) där jag lärde mycket om de människor som håller Sverige igång nattetid. Allt från jourhavande veterinär till ambulans, polis och räddningstjänst. Gick med personsökare rätt ofta, beredd att ställa in mig på centralen 25 minuter bort inom en halvtimme. Var med och räddade liv och såg till att strömlöst folk fick elen tillbaka.

Lärde känna en massa människor som var precis som journalister, de rycktes med när det hände något (men journalister hade de ofta svårt för).

En fredagkväll ringer en strömlös, en jössehäring, där har många nära till skratt.
– Ja ä utta ström, sa han. Vad beror det på, när får vi’n tillbaka?
– Vet ej.
– Du förstår, dä varste ä att nu har ja inget varmvatten heller. Å ja som ska på fest i kväll.
– Gå på festen ändå. Berätta för dom vad Napoleon skrev hem till sin älskarinna från ryska fälttåget. ”Tvätta dig inte, jag kommer hem snart”.

Samtalet bandades, precis som alla andra samtal in till SOS-centralen. Jag har aldrig hört om chefen lyssnade på just det avsnittet, men de andra pratade ett tag om det.
– Vet ni vad den nye sa till en som var utan ström?

Räddningsverket

Det dök upp en ny platsannons. Räddningsverket, som hade huvudkontor i Karlstad, sökte journalist till sin tidning Sirenen. Jag läste och tänkte inte mer på saken. Då ringde de mig. Den här tjänsten ska du söka.
– Nej.
– Jo. Hur många journalister tror du det finns som kan räddningstjänsten?

Jag fick jobbet. Snart hade jag spelat innebandy med en rätt stor del av den svenska brandmannakåren. Alla heltidsbrandmän i hela världen har smeknamn, en firma i källaren och är bra på att laga mat.

På St Johns brandstation i Brooklyn lärde de mig åka på stången, när de såg att jag sprang nerför trapporna hela tiden till alla 17 larm den natten. Det var ju inte så svårt. Värre var att försöka se macho ut på bilden de tog.

På Räddningsverket lärde jag mig surfa på nätet. Det var 1994 och html hade gjort entré i de tekniskt intresserades datorer. Plus min. Snart lärde jag 250 personer i verket att surfa. Då, när Google ännu inte fanns och det var bra att kunna söka smart med plus- och minus-tecken.
– Surfa säkert och värdigt, cheferna är väldigt tveksamma till detta. De tror det bara är porr.

Det trodde alla chefer i hela världen.

Krönikor i press, radio, tv och på scenen

Adjökåseri till älskade arbetskamrater – på min barndoms höränne, Almars gård. (Foto: Tina Ulfsdotter).

Under tiden skrev jag krönikor i Radio Värmland och Värmlands Folkblad. Det är den form av skrivande jag trivs bäst med. Dessutom hade jag börjat få förfrågningar om att åka ut i bygderna och kåsera från scenen. Det är sanningens ögonblick, att läsa sina texter högt och märka vilka som fungerar och vilka som inte gör det.

Jag var livrädd i början och rädd är jag fortfarande. Numera vet jag att rampfebern är nyttig och får mig att skärpa mig.

Det finns inte mycket som slår den där känslan när en publik bär en på sina armar. Vad du än säger, så tror de du är rolig. Vill du varva med allvar, så är de med på det också. En föreställning handlade om min studieresa med LO i Värmland till förintelselägret Auschwitz. Hur någon kan komma på tanken att förena allvar och skratt i en sådan berättelse kan man ju undra, men det gjorde jag, för annars hade det blivit olidligt. Vid flera föreställningar såg jag samma man på första raden bokstavligen både gråta och sedan skratta under en och samma 45-minuters skildring.

Den berättelsen fungerade varje gång. Andra föreställningar kunde bli succé på ett ställe och nästan fiasko på ett annat. Eftersom jag ofta sysslar med ordlekar och inte är någon stor skådespelare så är lokalen viktig, det lärde jag den hårda vägen. Folk ska sitta nära och de ska inte sitta vid runda bord, så några vänder ryggen till. Aldrig mer kaféet på Värmlands Museum, det säger jag bara.

Du ser precis vad varenda människa tycker, när du står på din scen. Längst fram sitter fanklubben, längre bak de mer tveksamma. En gång uppträdde jag i Nej till EU. Lokalen var en gammal skola i Glava-trakten, det var först jag, sedan fika och sedan jag igen. Publiken var med på noterna, de skrattade när jag gjorde narr av kolossen EU och var allvarliga när jag ville det. Alla utom en dam i medelåldern. Hon satt uppflugen i ett fönster och var fullkomligt ointresserad.

Jag tog ett djupt andetag vid fikat och bestämde mig för att ge allt för att roa henne efter pausen. Tittade knappt på de andra under sista halvtimmen, vände mig bara till Oberörda Tanten. Det hjälpte inte. Hon rörde inte en min när de andra smålog eller skrattade.

Efteråt kom hon fram och tog mig länge i hand med båda händerna.
– Tack för det du gör, sa hon. Du är så bra. Jag har inte haft så roligt på många år.

Om jag har nåt jag vill ha sagt? Det är klart jag har, krönikor för dess egen skull är det värsta jag vet. Det måste finnas en människa bakom. Bäst är du när du är arg, säger folk, och det stämmer tyvärr. Själv försökte jag alltid varva mellan tre sorters texter. Var tredje skulle vara en gullig betraktelse från naturen eller familjen, särskilt när barnen var små (utan att lämna ut dem). Var tredje skulle vara ett klassiskt kåseri. Var tredje en arg politisk satir. Storskrattet underifrån åt överheten.

2004 slutade jag skriva krönikor. Jag har alltid tänkt att det är bäst om det är krönikören själv som tröttnar först. Nu gjorde jag det. Trött på min egen röst. Efter ett tag fanns det inga färska kommentarer kvar att använda, när jag skulle stå på scenen. Då tackade jag nej där med, fast jag nyss farit runt och uppträtt två-tre gånger i veckan.

I dag frågar de ganska sällan, men det händer att jag tackar ja. Fortfarande har jag tre regler: 1. Försök alltid ge publiken ditt bästa. 2. Var alltid nykter när du uppträder. 3. Tigg inte applåder.

De första två har jag aldrig brutit mot. Den tredje alldeles för ofta.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 – En skrivkarl stämplar ut, del 2 –

En skrivkarl stämplar ut, del 2

Här är andra delen i min snabba återblick på arbetena jag haft. Nu: journalist. Det var ju det jag hade tänkt mig hela tiden.

DEL 2

Tidning

Tredje terminen på Journalisthögskolan var praktiktermin. Värmlands Folkblad, dit jag ville, tog inte emot några praktikanter det året. I stället erbjöds jag Nya Wermlands-Tidningen. Nej tack, den är en symbol för allt jag är emot, sa jag, gammal vietnamdemonstrant som jag var. De ledarkommentarerna glömmer en inte.
– Kan du inte tänka dig att jobba på någon högertidning alls? undrade lärarna.
– Jodå. 80 procent av dagspressen i Sverige är borgerlig, så va’ ska en göra. Men inte den draken.

Motvilligt satte jag mig på tåget till Jönköping och Smålands Folkblad, dit man skickade mig. Vad hundan ska jag i Jönköping att göra? Det blev en nyttig skola. Vi var ett ungt gäng och jag behövdes och fick jobba hårt från första veckan. Katter i träd, kristna radiopirater på Nyhemsveckan, massor av reportage. Många av kollegerna var synnerligen begåvade, jag sög i mig lärdomen som en svamp.
– Prata inte Svensson, skriv nu.
– Försök höja texten en abstraktionsgrad. Ta gärna med lite fakta nån gång, inte bara miljö.
– Personifiera!
– Du behöver inte skriva nåt matchreferat, P-O ringde vaktmästarn på idrottsplatsen. Det är redan klart.

Den gången var det också ont om journalistjobb. Jag hade sommarvickat på Värmlands Folkblad och ville dit, men där fanns inget ledigt arbete. Då erbjöds jag att fortsätta på Smålands Folkblad direkt, ett fast jobb som lokalredaktör i Vaggeryd.
– Hoppa av journalisthögskolan?
– Ja, det är det fler här på redaktionen som har gjort. Sista terminen kan du alltid gå någon annan gång om du vill ha ut din examen. Vill du ha jobbet?

Det ville jag. For till uppropet på skolan, ropade nej och bjöd hem Janne Josefsson, Per Yng och de andra klasskamraterna på avskedsfest med kycklingsallad med skruvmakaroner. Den heter fortfarande Janne Josefsson-sallad i vår familj, eftersom Janne gillade den så väldigt.

Månadslön september 1975: 3 914 kronor.

I Vaggeryd blev det rivstart, mycket tack vare goda tips från hemmaredaktionen. I början gjorde jag en sida om dagen och då pratar vi fullformat, inte tabloid. Varje gång jag hör någon klaga på det nya ordet hen tänker jag på den gamle mannen som hälsade mig välkommen.
– Ä I vaggery’boe? undrade han. Är I vaggerydsbo?
Där levde 1600-talsordet I fortfarande kvar. För den förträfflige karln var inte ni-reformen genomförd.

Journalistkarriären fortsatte. Lokalredaktör på Värmlands Folkblad i Sunne. Halvtid, ville bli författare. Grävde fram konkurshotade Vänerskogs rekonstruktionsplan, intervjuade en granbarkborre. En skogvaktare jag kände bar den artikeln med sig i flera år tills den var utsliten och han bad om en ny. Detta var år då vi alltid visste på öret hur mycket pengar vi hade i familjen. I vårt vardagsrum bildades Sunne Miljögrupp, i diverse lokaler pluggades kärnkraftsfakta, vi demonstrerade mot besprutningar av skog och Fryksdalsbana och mot det blivande Kymmenkraftverket.

Därefter heltidsjobb som reporter på NWT i Karlstad (flina inte!), jag for mest omkring och gjorde klacksparksreportage med fotografen Christer Höglund. Sprang genom Värmland från Långflon via Röjdåfors till Stora torget i Karlstad, paddlade under Tingvallagymnasiet.

Tröttnade på avundsjukan och skitpratet, fick jobb på lilla Värmlandsbygden, också i Karlstad. Eget rum och 9-17 med en timmes lunch. Kom att sitta och redigera texter mest, gjorde jobb på Värmlands första tama älg, en av bilderna kom på DN:s förstasida.

Ett av de sista åren kom den forne gamle ombudsmannen och före detta chefredaktören för tidningen in på mitt rum, tog mig länge i hand och såg mig i ögonen:

– Jag har pratat med Leif på sätteriet i Säffle. Du har räddat den här tidningen, sa han. Det ska du ha tack för. Om inte du hade varit så hade vi inte haft någon tidning nu.

Goda ord att höra från två som jag kände respekt för. Lite senare frågade en av styrelseledamöterna om jag inte ville bli chefredaktör för VB. Nja, det är det där med politiken, chefredaktören ska skriva ledare, men tack ändå. VB är ändå mitt farsarv, pappa var en gång prenumerationsombud hemma i byn.

Den nye chefredaktören gav mig småningom tjänstledigt på halvtid, jag skrev krönikor och recenserade böcker mest och gjorde lätta sidan. Min pseudonym Viktor Root föddes, när det såg för enahanda ut med Svensson under såväl skämtteckningar som dagsverser och kåserier.

Viktor skrev den här dikten bland annat, om den omdebatterade blivande flygplatsen utanför Karlstad:

Sanningen ôm Mellerudstorp

I.
Säge va en vill
ôm vattentäkten
ve Mellerudstôrp
Å säge va en vill
ôm nye flygplassen –
Men dä kanske
inte ä så dumt
att di blir
på samme ställe?

II.
Flygbensin å glykol
i kranvattne?
Kanske ä dä just precis
va vissa kallstabor
behöver?

För å inte stelne te.

### Serien om jobb jag minns: En skrivkarl stämplar ut, del 1 –

Dags att summera 2016

Det har blivit hög tid att summera år 2016.

Fräscht.
Fett 5:2-återfallskt.
Förväntansfullt.

Mer begär jag inte av en nyskaling.

Världen somnade om

Tisdag: försöker skriva ordet ”näthatarna” på Twitter. Rättstavningsprogrammet ändrar till ”näthararna”. Bättre kan det inte sägas.

Onsdag: fortsätter städa upp på jobbet efter en kampanj med fejkinlägg som en annan hare organiserat. De fega finns överallt.

I morgon kväll: ge järnet Malena Ernman, det är inte en tillfällighet att du har över 160 000 följare på Facebook.

Från Malenas sida:
”Alan, 3 år, fick världen att vakna till. Men världen somnade om. Minst 3671 människor har drunknat i Medelhavet i år. 1200 av dom var barn. Många volontärer kämpar med att hjälpa rädda människoliv idag medan nästan hela Europa vänder sin rygg. Stöd dom via Rädda Barnen, Röda Korset, Unicef, Lighthouse Refugee Relief, Gula Båtarna och många av dom hundratals volontärer som är där och hjälper på egen hand. Vi får aldrig sluta bry oss!”

Vakna, värld. EU är en fästning, Sverige river broar. Riv murarna i stället, gör id-kontrollanterna arbetslösa. Världen behöver fler medmänniskor och färre egon.

Har ni glömt hur nyss era egna folk var på flykt?

Rasisternas intranät

För tre och ett halvt år sedan var det Värmlands Folkblad som tog beslutet. De stängde kommentarsfälten till sina artiklar efter allt näthat. Ett beslut jag aldrig ångrat, säger tidningens chefredaktör Peter Franke.

Nu har tidningskoncernen Mittmedia tagit samma beslut. Läsarkommentarerna har spelat ut sin roll, säger Daniel Nordström, chefredaktör på Arbetarbladet i Gävle.

Det är tyvärr en nödvändig och bra åtgärd. Svenska tidningar har alltför länge hållit rasister och andra näthatare med gratis intranät och talarstol.

# Här berättar Daniel Nordström om saken:
# Kommentarsfunktionen stängs – vi öppnar för en ny dialog.
# Artikel i tidningen Journalisten.

Det mödosamma stuvandet av bokstav bredvid bokstav

– Ja, du ska väl skriva förstås, säger folk när de kommenterar min kommande ledighet. Ska du sitta i Grekland?

Varför det, när huset har många rum, skogen många gläntor och länet gott om kaféer?

Skriva. Denna underliga sysselsättning som så fort blev ett gift, precis som löpningen. Förr skrev jag för att leva på det, kanske göra karriär. Det bar en bra bit, men färdig blev jag inte. Nu skriver jag för att jag vet att en aldrig blir färdig.

Tränar för att träna, som löpare.
Skriver för att skriva, som skribent.

Naturligtvis har jag något jag vill ha sagt, texten blir bäst när jag är arg säger folk. Absolut. Fast sanningen är att det mödosamma, lyckliga stuvandet av bokstav bredvid bokstav är roligt nog i sig.

Redan innan ilskan sätter in.

Tvångstanke

Fredag kväll. Jobbar med akut tåginformation. Får en väldig lust att skriva:

”När luften har för bråttom får träden det med. Då stannar tågen till mellan nedfallna stammar på stambanorna, för att fundera över om summan av deras och luftens hastighet är konstant.”

Låter bli.

### När är rätt tid att vara filosof?

De goda granskarnas överlevnad

VF.se, ledarsidan. Respekt!

1.

När de senaste årens politiska tidningshistoria en dag ska skrivas, då kommer Värmlands Folkblads ledarsida att nämnas med samma respekt som antinazisten Torgny Segerstedt väckte under andra världskriget. Det är visserligen en tröst för oss som prenumererar men det är skamligt att VF har så få med sig i tidningskören i dag.

Jag talar om deras sätt att skriva om mångfald, invandring, romska tiggare, rasism, antirasism, flyktingkris och medmänsklighet. Solidaritet om du så vill.

All heder åt chefredaktören Peter Franke. Tack för att du står på dig, också mot ”de våre” när de far i diket.

2.

När de senaste årens ekonomiska tidningshistoria ska skrivas, då kommer tidningsdirektörerna och redaktionerna att beskrivas med samma ord som vi i dag använder om den forna skrivmaskins- och räknemaskinjätten Facit.

Facit gick åt skogen för att man inte förstod sig på den digitala utmaningen. Dagstidningarna håller på och går åt skogen för att man inte heller förstod sig på den digitala utmaningen.

Det var käckt när Aftonbladet som första dagstidning i Sverige lade ut sin kulturbilaga på nätet, vem applåderade inte åt det. Men ekonomiskt vansinne var det och snart stod de flesta tidningar i kö för att långsamt försöka ta livet av sig.

– Vill du ha nyheten i brevlådan i morgon för dyra pengar eller vill du ha den gratis i datorn redan i dag? Vilket väljer du?

Facitvarning, som sagt och jag vet att det är lätt att vara efterklok. Vad som hände var att papperstidningarnas upplagor rasade drastiskt. Folk ville gärna läsa tidningen men det var liiiite billigare att göra det på skärmen, se.

Nu kommer nästa steg. Var det svårt för annonsförsäljarna att göra nättidningen i datorn bärkraftig så är det än värre nu. För nu går läsarna för fullt över från datorn till mobilen och där är skärmen så liten att försäljarna inte alls lyckats sälja så mycket annonser som de skulle behöva för att tidningarna ska leva.

Inte vill vi ha några annonser i våra mobiler heller.

Vad vi ser är blödande företag, anorektiska redaktioner och drastiskt minskande granskning av framför allt våra kommuner. Då bor jag ändå i ett fortfarande tidningstätt län, Värmland är på många sätt bäst på den fronten.

3.

När den svenska demokratins historia ska skrivas, vad kommer forskarna då att säga om de här åren? Var det nu den också gick åt skogen? Var det nu den demokratiska granskningen gavs bort till tillfälliga bloggare, brunsvarta näthatare och källokritiska troll?

Vi får hoppas att medieutredningen kommer med kloka, effektiva förslag som snabbt stoppar den dramatiska dödskampen. Vi får hoppas att regering och riksdag snabbt är redo för beslut som räddar granskarna. Vi får hoppas att medieföretagen själva förmår göra sitt, för att hjälpa till och vända på utvecklingen.

Sverige och världen behöver proffs som uthålligt och kontinuerligt informerar, kritiskt granskar och underhåller, vare sig deras artiklar når oss via brevlådan, datorn eller mobilen.

Fast jag har mina tvivel.
Det kan mycket väl vara försent.