Min hyllning till det opublicerade

Hund med skugga

Här är några texter jag inte publicerat:

Den med råd till youtubetjejen i Grums, hur hon ska krishantera och vända en dålig sak till en bra. Den om en lokal värmländsk redaktör som borde läsa Matteus 7:3, gärna i 1917 års översättning. Den från universitetet, när jag blev … asch dä kvetter.

Det är som med foton på människor som dött i olika olyckor. När jag var journalist såg jag ett antal sådana bilder på redaktionerna. Fotograferna hade knäppt dem, för mitt i ögonblicket fanns inte tid att grunna över publiceringsbeslut, bilderna måste tas. Helst diskret.

Publicerade blev de aldrig. I dagarna har vi sett ett undantag från den regeln, men det var ett nödvändigt undantag.

Hur tänker de?
Nu pratar jag om texter igen: jag tror vi är många som behöver formulera saker och ting i ord. Skrivandet hjälper oss att förstå världen. Det är bara det att allt måste inte publiceras.

En del är ointressant för andra. En del är för elakt. En del är så privat, att bara den elakaste nyckelromanförfattare skulle komma på tanken att skicka ut de orden i offentligheten.

Jag kommer aldrig att förstå hur vissa av dem tänker.

# Ändå är jag naiv. Gång på gång glömmer jag hur lätt det är att bli missförstådd.
# Skriver du om en synål är det alltid nån enögd jävel som tar åt sig, sa Fritjof Nilsson Piraten.
# Det finns de som jag vill SKA ta åt sig också, men det är en annan historia. Det är inte de enstaka lokala redaktörerna och youtubeprofilerna som är huvudproblemet i världen.

 

De behöver berätta

En dag gör jag mitt regelbundna gästspel och talar om medier, tryckfrihet och yttrandefrihet på Röda Korsets samhällsorientering för våra flyktingar. Detta har svenska folket kämpat sig till, säger jag. Demokratin måste vi försvara varje dag.

Bra. Varför skriver inte svenska tidningar mer om kriget i Syrien? frågar en vänlig kvinna. Efteråt berättar hon om släktingar, inringade av kriget därhemma i Damaskus. Om bristen på mat, folk som blir utdragna ur bilar, soldater som måste mutas.

– Brukar du ha skrivkurser, säger hon. Du sa det.
– Förr, inte nu.
– Jag vill kunna berätta.
– Skriv på engelska.
– Nej. Jag bor här nu. Jag behöver berätta.

Alla tre begrep
Efteråt sitter jag länge för mig själv hemma vid köksbordet och fantiserar kring en skrivcirkel med integrationsinslag för flyktingar som lärt sig börja tala svenska. Liten grupp, personliga skrivövningar, hemläxor, högläsning, textanalys tillsammans, applåder, skratt och tårar, smakprov från bra svenska författare, besök i det typiskt svenska och i det otypiska.

Farmor och farfar tog emot ett krigsbarn från Finland. Ilari. Det kunde de. Skulle inte jag kunna göra en insats tre-fyra timmar i veckan? Stödja några nya forshagabor när de hjälper sig själva att erövra svenska skriftspråket?

De behöver berätta. Det behövde Ilari med. Jag har inte bestämt mig än, sa jag till kvinnan från Syrien, när vi skildes vid Lärcentret. Kanske i januari när jag gått i pension?

Hon och mannen bredvid såg mig länge i ögonen. Vi begrep redan, alla tre. Det var inte bara de som måste. Jag med. På min högra axel satt Jonatan i Bröderna Lejonhjärta och viskade:

Jungfru Marie nycklar– Annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Pratkvarn i nådens vecka 37

”Vad man icke kan tala om, därom måste man tiga”, skrev Wittgenstein. Jag har aldrig förstått det där, men vem förstår hans Tractatus fullt ut? Jag babblar vidare, alltid hittar pratkvarnen nå’t matnyttigt korn. Det är som med äktenskap, dä’ kan löckes.

Saker en kan säga i nådens vecka 37:

– Hur gick det i matchen?
– Illa. De fick inkast.

– Vad får du om du korsar en mördarsnigel och en svensk bondhöna?
– Trädgårn full med närproducerade ägg.

Den tredje saken får du hitta på själv, det ska alltid vara ojämnt antal.
Eller så kan du tiga och vänta på vecka 38. Då blir det roligt.

# Vad säger en norsk när han tycker ”Dä’ lugnt”?
# ”Dä’ rolitt”?
# Inte kan en fråga Wittgenstein heller. Men vann gjorde hans landsmän. Ständigt dessa inkast.

När de goda krafterna vaknar

… och då hör de av sig. Vänliga människor som läst mitt tvivel och tror det är allvarligare än det är. Jag blir så glad. Finns det bara en enda människa ute i verkliga livet som tycker att mina ord gör skillnad, så räcker det. Då är vi två som jag skriver för.

Det fanns flera.

Nyss satt jag och sökte på några slumpmässigt utvalda kommuners facebooksidor. Deras flyktingsamordnare hade blivit nerringda. En del dagar rasslar det till i det kollektiva medvetandet och ord och bilder får betydelse. Det är bedrövligt att vi ska behöva se en liten treårig pojke ligga ilandfluten, död, på en badstrand för att det ska hända.

Ändå visar människors reaktioner på vad jag visste hela tiden. Medmänskligheten och solidariteten finns och lever. Ibland blir en enskild bild bara för mycket – och vi ringer våra flyktingsamordnare. Vad kan vi i vår familj göra?

Nog vet jag hur samhället borde ordnas. Inte är jag bara en snäll och beskedlig karl som tror att det räcker med pengar till Röda Korset och barnskor till asylmottagningen. Icke. Fast det börjar där och det är vackert när det sker. Jag är stolt över varenda medmänniska i min närhet som tänker så.

Kanske börjar förändringen i samhällsklimatet just i det ögonblicket? Kanske gjorde den det nyss? Kom med oss dit, så går vi vidare sedan.

Vi har mycket att ta itu med.

Gå, spring aldrig

Varning

En gång var jag till Amerika. Blev jag förvånad, som gammal demonstrant mot USA:s krig i Vietnam, över att folk var så trevliga? Nej. Men att alla direkt kom ihåg mitt namn var imponerande.
– Sven Svensson från Sweden, log de. Jaså finns du.

– Har du en bra advokat, Sven, sa brandmannen jag bodde hos.
– Nej. I Sverige skaffar vi advokat när vi behöver en och det är inte ofta, svarade jag.
Det blev han förundrad över.

Omtanke, rädsla och småpetighet
Nu har vi köpt gräsklippare. Instruktionen är en hel roman fylld av omtanke, rädsla och småpetighet. Vi inser snart att den beror på det amerikanska systemet. Tillverkaren är rädd för oss kunder. Rädd att vi ska stämma företaget.

Vi hårdpluggar sida efter sida. Sedan går vi omkring om dagarna och citerar förmaningar för varandra. Här är några:

Sätt upp långt hår och ta av alla smycken.
Bär inte löst sittande kläder, dragband eller andra föremål som kan trassla in sig.
Använd inte gräsklipparen iklädd korta skor, eller skor med öppen tå.
Använd korrekt personlig skyddsutrustning då du använder denna maskin. Utrustningen skall (minst) inkludera stadiga skor, skyddsglasögon och hörselskydd.
Dras startsnöret in snabbt (backslag), så hinner du inte med med armen. Det kan leda till brutna ben, frakturer, blåmärken och stukningar.
Klipp endast i dagsljus eller under fullgott artificiellt ljus.
Undvik bruk i vått gräs, om möjligt.
Håll dig alltid ur vägen för utblåset.
Gå, spring aldrig.

Än har vi inte vågat starta den.
Gräset växer medan vi mycket sakta går runt och håller oss ur vägen.

Utblåset, utblåset! Backslaget, backslaget!

Lästips: Inte glömma, inte minnas

Inte glömma

Nyutgåva av Eva Thorstensson Landins bok ”Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till chokladpudding med vispgrädde”

Här nedan berättar Eva om boken med sina berättande dikter som nu kommit i ny upplaga. Jag har själv varit med på en av de många värmländska studieresorna till Auschwitz. Jag glömmer aldrig överlevaren Flora Gladhs berättelse i bussen och vid krematoriet där hon förlorade så många.

Läs Evas bok.
Diskutera den i skolan och på andra ställen där människor möts.
Vi får aldrig glömma.

/Sven-Ove

Eva Thorstensson Landin:

Det börjar i en stad i Ungern försommaren 1944. En judisk flicka fyller 19 år i gettot. I väntan på vaddå? Vad hon och hennes familj väntade på, det vet vi idag men det visste hon inte då.

Boken berättar med flickans röst, Flora heter hon, om det ofattbara som händer i Auschwitz. Flora berättar om livet efter det ofattbara, om den femtio år långa tystnaden. Flora är död sedan 2012, men hennes berättelse lever.

Del två: Vittnesbörd från forna Jugoslavien, för att vi inte ska glömma vad våra nya landsmän/kvinnor upplevt på europisk mark under inbördeskriget på Balkan på 1990-talet. De människor som vi idag delar vår vardag med. Inte glömma…

Inte glömma, inte minnas – från Auschwitz till chokladpudding med vispgrädde. Bokens titel i sin helhet. Vispgrädden är en makaber ingrediens i en titel om folkmord men får sin förklaring i bokens tredje del: Två ynglingar dekorerade med nazistsymboler mördar en svart ung man på öppen gata i Sverige. Året är 1995. Platsen är Klippan i Skåne.

Ali Alabdallah, flykting från Syrien avslutar boken med sin dikt Damaskus. 2013 – ännu ett krig, ännu en människa som längtar och som tvingats lämna sitt älskade land. Men som kämpar för att dra sitt strå till stacken i det nya landet. Jobbar för att hjälpa sina landsmän till en snabbare integration i Landskrona, där han bor idag.

De flesta går förbi
I skrivande stund augusti 2015 skulle boken ha kunnat avslutas med berättelsen om den gravida unga kvinnan som sitter utanför Konsum och tigger. Med sin pappmugg sitter hon varje dag, tyst tackande för de småpengar jag lägger i muggen.

De flesta går förbi. Har skaffat sig argument för att inte lägga en slant i muggen. Ja, det är ovärdigt, men hon behöver pengarna. Till livets nödtorft antar jag och till sina släktingar i ett annat land.

Jag lägger alltid de kronor jag har. Av flera anledningar; För att hon behöver det.

För att jag skäms om jag inte gör det och sedan travar ut med en vagn överfull av mat. Jag lägger mina småpengar i hennes mugg och hoppas få nån annan att göra samma sak.

”Jag ger aldrig”
En kvinna kommenterade utanför svängdörrarna på Konsum:
– Nej, jag ger aldrig,
– Varför det?
– Det vet man inte, det är organiserat. Det vore bättre de fick hjälp i hemlandet.
– Kanske det, men nu sitter hon här och hon behöver hjälp, så enkelt är det. Jag ger alltid. Även om det är en liten summa.

Nästa gång vi träffades utanför Konsum; hon tar upp en tjugosedel ur plånboken och stoppar i muggen. Det är samma kvinna som sitter där.
– Jag ger henne alltid tjugo kronor, säger hon.
– Men förra gången vi sågs här sa du att du aldrig gav nåt till tiggare.
– Ja,ja, man kan väl ändra sig.

Ja, det är just det: Man kan väl ändra sig. En dröm om att kunna förändra, om än aldrig så lite har drivit mig att skriva denna bok.

### Boken kan beställas direkt av mig, Eva, till ett pris av 212 kr inkl. moms + frakt.
### Maila din beställning till: eva.thorstensson@gmail.com

 

I tvivlets nerförsbacke

… och så tvivlar jag, den stunden kommer alltid tillbaka. Utan tvivel är man inte klok sa Tage Danielsson.

Tvivlar på om jag ska fortsätta med bloggen, som jag tycker så få besöker men där statistiken hittar tusen och åter tusen. Tvivlar på om jag någonsin får mod att låta radera en hel webbplats som jag lagt ner så mycket arbete på. Tvivlar på ordets betydelse. Tvivlar på mitt ärliga uppsåt, är jag bara en simpel samlare av gillningar? En usel samlare av gillningar. Tvivlar på att …

Om jag åtminstone vore en tvärsäker och kategorisk typ, gärna småilsk för det mesta. Det skulle vara uppfriskande. Hata tv-figurer, avsky tre bokstäver i fel ordning. Men icke. Allt jag hatar är orättvisor, öråd och att kriminalreportrar kallar stölder för fräcka.

Asch. Jag struntar i grubblet och fortsätter. Det är klart jag kommer att skriva ända fram till pensioneringen och därefter med om jag kan. Det är ingen stor sak. Ingen liten heller. Jag kan inte låta bli.

Förlagen vill inte ha mig, gåvan är inte stor nog, det är som med löpningen. Sak samma, jag löper. Sakta men framåt, samlar mil efter mil i gps-klockan och ännu fler i själen. Lyckan är stor nog. Lusten.

Den har jag aldrig tvivlat på.

## Jag tycker inte längre att Vredens druvor är den bästa bok jag läst.
## Fortfarande bra tidsbild men personteckningen är platt.
## Håhåjaja, så lätt det är att se grandet i sin broders öga men inte bjälken i sitt eget.

Bråkig afton i Grossbolstorp

Det är de där texterna som skaver.
När orden bråkar och tanken känns som grus i skallen.
Kvällar när meningarna inte vill vara till lags, inte väluppfostrade, inte slipade.
Det är då datorn trivs.

Morgonen därpå har vi skavsår, maskinen och jag.
Jag lägger ut en söt naturbetraktelse
i stället.

# Grus grus betyder trana.
# Lyftkran på engelska heter crane, det beror också på tranan.

Vit älg 2Ibland blir jag så trött på mig själv.
Kan ingen få tyst på den fan.

 

Firandet fortsätter

Fröken Onödig

Bästa egna Molkomsbilden. Fröken Onödig.
(Skulptur av Astrid Göransson).

Bloggen fyller fyra år i november. Det är jämnt, därför fortsätter firandet. När jag skriver detta har Svenssons släng haft besök från 117 länder och från alla kontinenter utom Antarktis. Där är de kallsinniga än. Jag ska publicera fler snöbilder, då vänder det. Man får inte ge tappt.

Här är några milstolpar under min snart fullbordade olympiad.

Flest fådda besök:
Du har inte funderat på att tänka lite själv?

Flest delningar (innan den ovan nyss gick om rejält):
Konsten att håna en hungrig

Fick mig att skriva flest uppföljare:
Löparlärdom nr 1-25

Viktor Roots favoritsida:
Sanningen

Lääääääääääääääängst:
De livsfarliga 100 000

# Hur många inlägg har jag skrivit men låtit bli att publicera på grund av iförvägseftertänksamhet?
# Rätt.
# Många.