Skrivande – Sida 54 – SVENSSONS SLÄNG

Livets mening finns på Storgatan 36 i Forshaga

Jag har jobbat som journalist i 30 år, om du räknar med krönikeskrivande i press, radio och tv. Därefter har jag wallraffat (tihi) inom ett stort svenskt företag i larmcentralsbranschen, ett stort statligt verk i räddningsbranschen och ett regionalt kommunalt företag i persontransportbranschen.

Alla mina arbetsprestationer har skett utan sneglande på kommersiella lustar. Jag brukar inte ta mutor, inte låta mig luras av dubbla intressen, ja, du kan rent av säga att ”Aldrig nånsin din clown” i långa tider varit min signaturmelodi.

Är jag tydlig nog? Den här karln kan inte köpas. Min arbetskraft har jag sålt till arbetsköpare län och rike kring – men aldrig min själ.

Överens?

Låt mig vidare konstatera att jag forskat i en fråga i drygt 64 år. Frågan om livets mening. Efter sju år trodde jag den handlade om kärlek och att göra rätt för sig, efter fjorton om sex, efter 27 om barn, efter 55 om barnbarn. Någonstans från tolv års ålder och framåt har jag dessutom trott att den handlar om att kunna skriva, röra på mig, följa naturens växlingar och förändra världen.

I dag vet jag att allt det är livets mening för den här karln. Alltihop. Men på midsommarafton finns det en sak till som gör det viktigt att leva. Forshagakonsums gravade sill med den patenterade såsen.

Den finns bara i Forshaga tror jag, eventuellt på Konsum i Kil också, där är mina källor aningen osäkra, men sillen är jädrar i min själ så god att jag blir arg bara jag tänker på den. Varför äter jag inte denna sill hela tiden? Möjligen med lite potatis till. Frukost, middag, kväll.

Köpa mig går inte. Vadå, jag äger ju butiken redan.
Men skulle jag ha varit till salu, hade det varit för den sillen.

Vänliga hälsningar,

Svensson, gravad sill-konsument
Forshaga, midsommardagen 2015, mätt och eftertänksam i hängmattan

https://sven-ove.nu

Oord

Vackerheten sitter i det onödiga.
Roligheten sitter i det oväntade.

Motsatsen till orolig blir roligare på norska.
En vanlig sport vid Varnan kallas oally.

– Är du ovan där? sa flickan till sotarn.
Det var han nåck icke, svarte’n.

Åka runt på flak och skråla

Varför är det bara studenter som får åka runt på lastbilsflak och skråla, frågar du. Vänta du bara tills jag pensionerar mig, då ska jag göra flaggspel av orangea kuvert och ropa regeringsfientliga slagord om fler rullatorfiler i tätorten.

Varför är det bara när Sverige vinner VM som vi får bada i fontäner? Vänta du bara tills i januari, då ska jag göra snöänglar på hela Konsumparkeringen.

Varför är det bara blivande studenter som får ha roliga frukostar, sista veckan innan de går ut? Vänta du bara, i januari ska jag äta kokt sprättägg till filen varenda morgon.

Då blir det roligt.

# Vem skriver panchosången?
# Allt ska en behöva göra själv.
# Ge mig nu bara ett rimord på boule.

Vi log och förstod

En gång fick vi inbjudan till en pressaktivitet. Det var en förening av mindre slag som ville berätta något viktigt.

Så gör många, det är ingenting konstigt med det. Vad vi fäste oss vid var sista meningen i brevet. Än har jag inte sett någon modern kommunikatör skriva lika direkt svenska:

Medtag fotograf.

Skulle vi glädjas åt er död?

I dag anställs granskarna som informatörer i den offentliga förvaltningen, skriver en vän. Den granskande journalistiken dör, till alla kommunikatörers glädje, skriver en annan.

Sant är att dagspressen i landet håller på av banta ner sig själv, vilket granskningen mår dåligt av. Sant är också att jag har många gamla journalistkollegor som hamnat på informatörsjobb. Blivit kommunikatörer, som fler och fler kallar sig nu när vi börjar inse att det inte längre handlar om att vara megafon i en riktning, uppifrån och ner. Så som tidningar och informationsavdelningar var förr.

Tjänar folket
Jag är en av dessa kommunikatörer själv. Webbredaktör står det på visitkortet jag aldrig använder.

Det jobbet är jag glad åt. Lycklig över varenda människa jag kan hjälpa. Ibland går jag in på en räknare på nätet och tittar, bara på skoj. Just då är 25 personer inne och får svar på webbplatsen jag sköter. Strax därpå 33, 35, 42…

Den synen känns alltid lika meningsfull. Jag blir bara så trött när folk inte förstår våra roller. Journalistens jobb är att granska. Den offentliganställde kommunikatörens roll att hjälpa medborgarna till rätta. Båda behövs.

Hotade med offentlighetsprincipen
Alla gamla journalister jag känner som blivit kommunikatörer har verkat för större öppenhet på sina nya jobb. En hotade med offentlighetsprincipen, om han inte fick ut en viss uppgift och kunde publicera den i sin offentligägda publikation. Han fick ut den. Andra var med och skapade vettiga former för att visa journalisterna diariet på nätet och lärde sina ledningar att ha vett att svara när redaktörerna ringer. Själv är jag en av dem som kämpat för att vårt kommunala bolag skulle börja svara regelmässigt på insändare och numera även facebookfrågor. Vänta, vi skapade ju ett nätforum också, med tusentals inlägg utifrån och svar från vår ledning.

Skulle jag och mina kollegor glädjas åt att granskningen dör? Aldrig i livet. Tvärt om brukar vi förundras över när miljardordrar i vår bransch knappast får ett ögonbryn att höjas på redaktionerna. Det ska inte vi lägga oss i, redaktionella beslut är redaktionernas sak, men tänka får man ju. De senare åren har jag skrivit ett antal bekymrade rapporter på jobbet om mediesituationen i landet och länet. Om upplagorna och redaktionerna krymper drabbar det oss med. Vi bor i samma demokrati.

Felet är att ni blir färre
På mitt jobb har öppenheten gått så långt att högste chefen skriver och berättar om sin lön och sina förmåner på intranätet. Gör era direktörer det, forna journalistkollegor? Publicerar er ledning sina protokoll så alla anställda kan läsa dem?

Felet är inte att kommuner och andra anställer fler och fler duktiga journalister för att bättra på samtalet med medborgarna. Felet är att tidningarna anställer färre och färre.

Sverige behöver fler mjölkbönder, politiker och lokalredaktörer, det är min enkla mening. Jag har aldrig träffat en enda kommunikatör som känner skadeglädje över tidningskrisen.

Vi är inte idioter.

Hundra pass, hittar tre änder

I måndags morse blev jag färdig. Plockade tepåsarna ur löparskorna, snörde på mig dem och gav mig ut på årets hundrade träningspass. Jag har spadvänt trädgårdslandet en gång, skjutit motvillig gräsklippare framför mig några gånger och cyklat till och från jobbet sex gånger men framför allt har jag sprungit. Pulsat i snö, samlat asfaltkilometrar, lufsat stig och gjort älskade rundor rakt ut i vilda skogen.

Ibland har jag haft trädpiplärkan till sällskap, ibland koltrasten, tre gånger en munter västergök. Det har snöat, blåst småspik och varit finaste solblänk på blankis.

Någon startade facebookevenemanget 100 pass innan midsommar. Inte för att tävla om vem som hinner träna hundra gånger först, Nicklas Rangwe ville bara dra igång detta i lugn och ro, för att se hur lång vi skulle hinna. Såhär skrev han vid årsskiftet:

”Alla är vi vinnare oavsett hur många pass det blir även om det alltid är bra att träna och att ju fler pass du hinner med desto bättre.

Personligen så funkade detta jättebra för mig (i fjol) och det drog igång min motivation så pass bra att jag var klar med mina 100 pass ungefär en månad innan.”

Efter några timmar var vi 34 000 personer som hade anmält oss. Vem Nicklas är har jag ingen aning om.

Minst 30 minuter och dusch
Vad räknas som ett pass? Det får vi avgöra själva. Nicklas föreslog minst 30 minuter och minst så intensivt att vi måste duscha efteråt. En bra definition.

Eftersom starten gick den 1 januari räknade jag snart ut att jag hade 25 veckor på mig. En stund senare kom matematikern inom mig fram till att det skulle krävas fyra pass i veckan. Fyra brukar jag klara men inte alltid och inte i genomsnitt. Bara det en utmaning. Skôj.

Vad händer nu?
Måndag morgon den 1 juni kutar jag ut, det har regnat hela morgonen och duggar fortfarande. Där ängen börjar skrämmer jag upp tre gräsänder som badar i en pöl mitt på stigen. Har det någonsin funnits gräsänder just där, sedan åren efter inlandsisen? Det tvivlar jag på.

Andskrämmarängen.

30 minuter och 10 sekunder senare är jag klar. Jaha, det var det, hundra gånger. Tjoho. Färdig. FÄÄÄÄÄRDIG! Tack snälla, för initiativet, du fick mig verkligen att sticka ut många extradagar denna gröna men kalla vår.

Vad ska vi nu ta oss till, löparskorna och jag?

# När avundsjuka medmänniskor hörde talas om evenemanget startade de sina egna alternativ på facebook.
# Minst 100 psykbryt innan midsommar, 100 skratt fram till midsommar, 100 fikastunder innan midsommar, 100 000 öl innan midsommar, 100 kronor till Barncancerfonden innan midsommar.
# Några av dem tycker jag är blygsamma, vilka får du räkna ut själv. En är riktigt korkad.

Vackerheten i kyrkorummet

Jag är filosofisk materialist, fick jag lära mig i min vilda ungdom. Det betyder att jag tror att idéerna kommer ur materien, inte tvärt om. Någon Gud har jag inte men går in i kyrkor överallt när jag reser. Full av respekt för vad olika människor tror.

I helgen var det dags igen. Eftersom den här bloggen försöker vara personlig men inte privat så konstaterar jag bara:

Det är vackert när prästen lyfter upp det nydöpta barnet och visar det för församlingen.

# Läser i chefredaktörens spalt att min morgontidning krympt från 46 till 28 journalister på 13 år. Kämpa, vänner.
# Om tre år fyller samma blad 100 år. Behövs gör det mer än på länge.
# En annan kämpe fyller 70 år i år. Pippi Långstrump, stark kvinnlig förebild med språklig humor, fortfarande lika värd att lyfta upp inför mänskligheten. ”Fina lilla krumelur, jag vill inte bliva stur”.

Avbryter mitt i skrivandet

– Har du blivit skannad nå’ nyss?
– Ja. Av facebook med tydligen. Jag tror det är nåt dom vill ha sagt med sina annonser intill varandra, jag vet inte riktigt vad. Köpa Smock?

… sådär hade jag tänkt skriva i dag. Några hurtiga ord om hur facebook lägger pussel och försöker kartlägga min mandom och möjliga morskhet. (De båda annonserna är från mitt facebookflöde). Fast när jag ska lägga ut det får jag en dålig smak i käften. Skoja om något så hemskt och vanligt som prostatacancer? Jag tappade just lusten för det.

Själv trodde jag hela vintern att jag bar på en tumör som åt mig inifrån. Det gjorde jag inte.

Kolla er, män, gå till vårdcentralen. Men bär inga brittiska kamouflagekläder i korridorer och på trottoarer. Inte ofta i alla fall.

Ni syns.

Inte du

Härom dagen berättade jag om min självständiga mobil. Han drar sig inte för att ändra i mina texter. Snart författar han hela bloggen själv, skrev jag.

Det där är inget nytt. För drygt ett år sedan gjorde jag ett blogginlägg om hur
datorerna redan har börjat skriva notiser i olika tidningar:

Passa dig, nu kommer dom!

Det visade sig att datorerna hade störst fallenhet för att skriva sportnotiser och korta nyheter om jordbävningar. Vad det säger om vissa former av sport- och katastrofjournalistik får du räkna ut själv. Jag tror vi tänker olika där.

Använd tiden ni tjänar
Robotiseringen går vidare från våra gräsmattor till våra nyhetskanaler och utvecklingen fortsätter. Nu meddelar den stora svenska tidningskoncernen Mittmedia att de tänker… ja, läs själv, nu ryker vädret också:

Robotarna tar över journalistiken

Här tror du att jag tänker förfasa mig. Skriva något spydigt om att det var bättre förr och att det är bedrövligt om enkel resultatredovisning på sportsidorna ska behöva tas över av maskiner. Eller väderrapporteringen. Det tänker jag inte alls. Inte farao var allting bättre förr. Bra teknik rätt använd är en välsignelse. Allt jag begär är kompetent korrekturläsning av det som publiceras, vem som än har skrivit det, och att de människotimmar som blir lediga används till sådant redaktionellt arbete som människor är bra på. Skriva bra och levande artiklar, avslöjanden och reportage.

Alla som tror att det kommer att bli så, räck upp en hand nu.
Nej, inte du R2-D2.

”Hen?” ”Icke!”

Alla rädda svenskar som fruktar ordet ”hen” mer än världsfattigdomen, kriget i Syrien och massflyktingdöden i Medelhavet kommer att erbjudas ett eget boende i Hen-icke-hammar utanför Filipstad.

Mest på grund av namnet (gammelstavat).

En särskild entreprenör, Bert Karlsson, har utsetts att organisera boendet. Han kommer att ta rimligt betalt. Absolut. Den som inte säger ”han eller hon” kommer att skickas hem direkt. Eller ”hän” som man säger.

En enda helgdag får firas på orten. Henlösa barns dag.
Den infaller hela tiden.

I Hen-icke-hammar.