När jag ska skriva ordet selfie i mobilen ändrar felstavningsprogrammet det till sektor. Det är visserligen rätt tänkt. I dag har egoismen och självspeglingen blivit en egen sektor i samhället.
Till och med mobilen tror att han är nåt.
Värsta wikipettern. Snart skriver han hela bloggen själv. Döper om den till Ajfons släng och byter motto: “Här kommer En Annan och har Mig med Sig.”
Du är bäst när du är arg, sa tv-fotografen, när jag hade släpat honom med ut till utsiktspunkten vid Löved i kanten av Forshaga. Där stod jag och glodde ut över fågelsjön Hyn och storgården Apertins gärden långt där borta och sa snälla saker i kameran, men rätt hade han ju.
Det är någonting med ilskan som ger liv. Det är någonting med upptrappningen. Ju värre ord desto fler som reagerar.
Där någonstans sa jag ifrån, tyst inombords. Jag är inte vildsint i mina åsikter, inte för det mesta. Jag vill inte dra allting tre snäpp extra för effektens skull, trots att det drar läsare till krönikor och blogg.
Jag är bara en resonerande 64-åring som tycker att mycket är bra och en del är åt helvete. Just det, jag svär helst inte i text heller, inte mer än en gång om året ungefär.
Men bäst när jag skäller, det är jag.
# Tre skrivregler:
Skriv inget som du inte kan stå för när ilskan har gått över.
Inga privata hämnder. Tidning och blogg är för kraftfulla kanoner för det.
Ska du skriva satir så vänd den uppåt, inte nedåt mot det som vissa kallar vanligt folk.
# Jag har brutit mot alla tre reglerna. Det har hittills inte känts bra en enda gång.
Fördelen med att ha ett jobb att gå till på dagarna är att jag får pengar till filmjölk och träffar en massa trevliga arbetskamrater. Nackdelen är att det hindrar mig från att delta särskilt aktivt i de diskussioner på facebook som mina blogginlägg på morgonen startar. När det någon gång händer.
I går var en sådan dag. Därför kommer en fortsättning här i stället, på gårdagens tiggardebatt. Först ett förtydligande. Jag menar inte att någon i debatten i går skulle ha minsta dragning åt det nazistiska hållet. Allt jag menar med första länken är att myten om det kriminellt organiserade tiggeriet är äldre än vissa anar. Den är en myt som redan den tyske propagandaministern Goebbels använde i sin agitation. Jag publicerar länken för den historiskt intresserade. Kanske är det fler än jag som tycker att det länkade blogginlägget om nazisternas tiggarpolitik ger perspektiv på dagens debatt.
Torbjörn Jerlerup har skrivit inlägget. Han och jag är säkert inte överens om allt här i världen, men det han skriver här är intressant tycker jag.
Nazisternas kamp mot det ”organiserade tiggeriet” 1933
En annan text om tiggeriet, historiskt.
Tiggeriet genom tiderna – ett socialt dilemma
Några texter om dagens situation.
Organiserat tiggeri är en råtta i pizzan
En dålig dag för journalistiken
Nu backar polisen – är inte organiserat tiggeri
Läs och begrunda. Min åsikt står jag fast vid. Om en hungrande människa behöver min tjuga för att överleva, då är valet lätt. Jag är verkligen för att exempelvis romernas situation måste lösas i deras hemland – också. Det är EU-politikernas och deras rumänska kollegers förbaskade skyldighet. Men kan jag minska någon enda medmänniskas lidande innan dess, då är valet vid tiggarmuggen enkelt.
Ge.
# För övrigt bor vår lokale tiggare från Konsumbutiken i ett tillfälligt boende några kvarter bort, som vänliga människor i Röda Korset hjälper honom med. Han fraktas inte runt per lyxbil varje morgon, han har gångavstånd.
Vi borde tacka tiggaren vid vår Konsum-butik. Vår fina butik, det menar jag verkligen, med massor av mättande mat och miljonlön åt forne vd:n.
Vi borde tacka den avsatte vd:n också, men det är en annan historia. Han som fick för mycket och fick gå när journalisterna berättade.
Vi borde tacka journalisterna, även det får vänta. Såg du hur väl de behövdes? Har du någonsin sett ett facebookinlägg som avsätter en kooperativ vd efter att denne hittat på att ge sig fantasilön? Inte jag heller. Till sådana berättelser behöver vi media.
Tack, tiggare, du visar oss Europa så fint. Allt blir så tydligt på våra trottoarer. Med en enkel rörelse med penningmuggen skiljer du varm från hårdhänt, känslosam från känslolös, girig från generös.
Det är så lätt. Allt vi behöver göra är att lyssna efter vilka som hälsar tillbaka när de hör ditt hej och se vilka som möter din blick. Jag skulle ha svårt att älska en människa som inte hälsar tillbaka. Svårt att anställa en som inte gör det. Fast du sitter på vår stenläggning.
Hej själv, tiggare. Vet du, det är inte ordet tiggare som är skamligt. Det är att det behövs. År 2015 är det ett yrke här på trakten igen. Det är därför vi skäms, det är därför vissa blir rädda och andra arga.
Tack för att du gör världen tydlig. I mitt liv har klyftorna i Forshaga aldrig varit så stora.
Nu syns de.
Min länstidning har en krönikör som tycker illa om tåg som inte stannar men tiger om lokalredaktörer som får gå. Det är hans fulla rätt, svenska folket har slagits för den friheten att tycka och trycka. Du får tycka att det är skillnad på avgångar.
En gång klev jag in på tidningens lokalredaktion i Munkfors. Jag bar reporterrock och axelremsväska och var mycket lycklig. Äntligen journalist, äntligen leva på pennan. Snart satt jag där och ringde den lokala polisen om kvällarna. Har det hänt nåt? Det hade det.
Levande legend
Karln jag vikarierade för somrarna 1974 och 1975 var en legend. Bra lokalredaktörer blir gärna det om de stannar några år. Det hade han gjort. Varenda människa i det lilla samhället visste vem redaktören var. När något hände fick han veta det och det han visste kom i tidningen.
Två lokala öron, två lokala ögon, en skrivare som rörde sig som vilken medmänniska som helst på gator och torg, i konsumköer och på hembygdens fester. Naturligtvis gav det tidningen förankring och demokratin ett djup. Den förankringen kan du aldrig få på 63,5 kilometers avstånd, hur bra mobiltäckning du än har.
Tycker du att en dialekt låter rolig är du redan för långt bort.
Demokratiskt problem
Utvecklingen är som den är. Kanske har tidningarna delvis sig själva att skylla. Kanske borde de aldrig ha lagt ut sina nyheter gratis på nätet, tills folk inte ville betala för att få dem i brevlådan, halvgamla. Men nog saknar demokratin i mitt län den där redaktionen jag lycklig klev in på sommaren 1974, för att leva på pennan och blocket i en av fickorna på min reporterrock. Munkfors hette orten. Samma historia kunde berättas om orter som Filipstad, Storfors, Kil, Grums, Säffle, Forshaga, Årjäng, Ambjörby och Sunne.
De har inte heller sin lokalredaktör kvar. Min länstidning stannade inte.
# 1994 blev Aftonbladet första svenska dagstidning på nätet, allt startade med kulturbilagan.
# 1986 prenumererade 80 procent av hushållen i landet på en papperstidning, 2012 var siffran 50 procent.
# På tio år har var tredje lokalredaktion i landet lagts ner.
Fredag på min vårsemester. Börjar dagen med en timmes kontrollplockning i hemmaskogarna. Stolpjakt. Muttrar över fula sår från moderna skogsmaskiner, springer en aning fel när omdömet blir sämre efter 45 minuter. Det brukar bli det.
Äter på cowboyrestaurang i stan med den kära vännen.
Hamnar på länsbiblioteket, mitt i en bilbok. När bilen kom till Värmland, Bilismen och bilarna 1905-1930 av Kent Ekberg. Där brukar jag inte hamna men boken är bra och eftersom jag är den jag är fastnar jag för en tidtabell. Turlistan för bilen eller egentligen bussen med det tidiga registreringsnumret S5. Märket var Gaggenau, året 1909 och ägare Värmlandsnäs Biltrafik AB i Säffle.
Tanken var att bolaget skulle köra buss där och nere på näset. Det gick inte alls bra, bussen havererade för ofta och fick säljas till Bäckhammars Bruk fyra år senare.
Det speciella med turlistan var att den körde med negativ leveransgaranti. Afgång ej före 3.15.
Ej före men möjligen… ?
Aha.
Hur var det vi sa på Journalisthögskolan? Djur och barn är läsning. Det bevisas varje gång.
Kan vi använda samma pedagogiska metod för att sprida mer seriösa berättelser? Jag tror det.
Som om inte Melvin vore seriös nog.
Om bloggen ser underlig ut ett tag så beror det på att jag arbetar med utseendet och anpassar den till mobiler och surfplattor.
Om den småningom ser bra ut så beror det på att jag har lyckats.
Temat, dvs själva mallen jag byter till, heter Twenty Fifteen. 2015, bara en sån sak. Här hänger en mä’.
Besöker du bloggen per mobil eller platta, då hittar du menyn om du klickar på de tre strecken uppe till höger. ”Hamburgarn”.
Det är nya tider nu 🙂
Söndag kväll, kvar att fixa
Undersök om det fungerar med undertexter i menyn.
Lägg in länkar på vissa fasta sidor.
Titta igenom viktigare sidor, ta bort omotiverad luft som dykt upp här och var.
Kolla bildstorlekar. Lär mig använda ”Utvald bild”.
Sociala medieikoner? Kolla hur man byter till de nya. Kan jag ändra i koden så Like-knappen blir på svenska? JAAA!
Fundera över det som händer med bilder ibland i mobilversionen.
En bråkdel av dem.
Fem projekt att driva dina sista åtta månader i arbetslivet.
FullBlock1
– Gör slut på alla påbörjade kollegieblock i ditt skåp på jobbet. Anteckna frenetiskt vid varje möte. Försök komma med även på möten som du inte är inbjuden till.
FullBlock2
– Det kommer inte att räcka. Anteckna därför frenetiskt även vid förmiddagsfikat.
FullBlock3
– Sluta genast skriva anteckningar i mobilen. Du har faktiskt 21 påbörjade kollegieblock att göra slut på. En slänger inte fine grejer.
PhoneCall2016
– Försök få någon i firman att tro att du är oumbärlig, så de ringer och vill använda dina tjänster vecka 8 eller 48 nästa år, efter pensioneringen. Inte för att du har tid, du har ju släktforskningen och lottoraden då, men du vill bli tillfrågad.
Ångest2015
– Skriv inga sådana här listor. Räkna absolut inte ner. Lär dig mindfulness i stället, be om KBT-behandling, kräv rehab och kraftfull krisbearbetning. Försök se gammal och vis ut, anlägg vitt helskägg.
Eller arbeta dig trött.
Det lär ska vara ett bra sätt.
Det händer att jag känner för att få en riktig omgång stryk. Då brukar jag ställa mig framför ett antal duktiga kulturarbetare och journalister och säga min favoritformel när det gäller kulturjournalistik.
– Lär av sporten!
Hittills har det alltid slutat med att jag doppas i olja och fjädrar efter sju minuter. Det är en dräkt som varje ärlig skribent bör prova. Livet ska inte vara lätt jämt. Ibland måste det få ta emot, annars är du en riktig mes. Världen behöver inte en ynkrygg till som skriver lättgods med solen i ryggen, medvind, lätt utförslöpa och truten full av räksmörgås. Hur skulle Grossbolstorp ha sett ut om alla människor i alla tider hade hållit med alla andra människor? Då hade urskogen legat tät här i kvarteret.
Dessutom står jag för de tre orden.
De tog kampen
Det hela är mycket enkelt. De trodde på sin sak och kämpade för den.
Först kämpade idrottsmännen, en och en. Om jag skulle ta och springa ikapp med mig själv lite, det kanske vore kul. Bort till tallen där. Sedan kämpade idrottsledarna. Om vi skulle ta och slå oss ihop och bilda en förening, det kanske blir roligare då. Vi kan ses på kafét, Johan kan skriva protokoll. Till slut gjorde de det, bildade sin förening. Det var roligare att tävla tillsammans.
En dag hade de kämpat så duktigt att idrotten blivit stor. Det var den inte från början. Fortare och fortare sprang de, snyggare och snyggare blev målen.
Han som tog ett skutt
Sportjournalisterna gjorde likadant. De var inte heller många från början. En gammal anekdot berättar om den första sportnotisen i Karlstads-Tidningen. Motvilligt tog redaktören in den, olusten hörs än i dag och detta är hela texten:
En neger i Amerika har tagit ett skutt på nästan åtta meter.
Jag påstår inte att historien är sann. Dessutom beklagar jag att jag måste använda det förnedrande ordet, men episoden går inte att berätta annars.
Började från noll
Där stod sportjournalistiken för drygt hundra år sedan. Förnedrad, förkrympt. Inte gav sportmurvlarna tappt för det, de kämpade på. Skrev sina notiser och smög in dem. Skrev nya artiklar, lite längre. Slängde in resultat och matchreferat, uppfann ord som centra, derby och centertank. Plitade på, lärde sig regler och taktik och lärde läsarna med. När den nya tekniken med intervjuer introducerades på allvar i svensk press insåg de att den lämpade sig för idrottsmän också.
– Hur känns det?
– Den här insatsen måste vi försöka glömma så fort som möjligt.
När sportskribenterna började sin kamp fanns varken de eller sportsidorna. Det gör de i dag, alldeles för många sportsidor en del måndagar men det tar vi en annan gång. När jag jobbade på Smålands Folkblad var formatmötena en daglig dragkamp mellan allmänna och sporten med annonsavdelningen som intresserad åskådare. Hur många annonser har ni sålt? Hur många sidor räcker det till? Hur många av de sidorna får vi på sporten?
– Nej, vi behöver mer. HV har hemmamatch. Snart är dom i högsta serien, folk sjunger på läktarna.
”Tidningen behöver detta”
Det händer saker i sporten. Actionbilder går alltid att ta, verkligheten är alltid dramatisk. Är den inte fartfylld är även det uppseendeväckande. Här fälls tårar, droppar blod, rinner svett och snor och byggs muskler. Så går det till i arbetslivet med, fast dit hittar sällan några journalister.
Självklart skildrade de dramatiken. In kom begrepp som överstegsfint, Nordahls kanon och burskydd. Dramatiken, det var festen. Snart kom de på att de kunde berätta om vardagen med. Färjestads första barmarksträning för säsongen, skidåkarens ensamma slit när han för trehundrade gången samma år kutar uppför den kilometerlånga uppförsbacken mellan tallarna medan regnet piskar.
Allt detta trodde de på, allt detta kämpade de för med liv och lust. Vann sina läsare, vann sitt utrymme, hittade nya sätt att berätta, nya ord som inte fanns förut, nya bilder, nya grepp.
Framför allt optimismen.
Det här behöver tidningen. Vi är bra på det här.
Våga behandla det journalistiskt
Jag skulle kunna göra liknelsen lång, för att förklara vad kulturarbetarna kunde göra. Vad deras publik borde begära. Vad kulturjournalisterna har att lära.
Det handlar om att tro på materialet och slåss för det. Våga veta att läsarna vill ha det, vare sig de vet det än eller ej. Våga veta att tidningen tjänar på det.
Det handlar om att behandla det journalistiskt, utan att skrapa med foten. Det handlar om bildens betydelse, de dramatiska greppen, vardagsskildringen. När får vi se bilden på Värmlands Sinfonietta som tränar kondition i skogen borta vid Tyrstugan för att orka en hel föreställning i sitt dike, kväll efter kväll? När får vi se skådespelaren på Göteborgs stadsteater kämpa med att plugga in sin entimmesmonolog (hur gör hon)? När får vi se författarens slit med research inför sin kommande roman (hur gör han)? Vad kostade egentligen en billig moped år 1966? Hur hittar han svaret?
Skildra vardagen, inte bara festen.
Vi vet att böcker kommer ut men hur blir de skrivna?
De nya inbjudande orden
När vågar en musikrecensent skriva att Ulf Lundell gjorde en sångartabbe eller Malena Ernman en chockstart? Fast med egna ord förstås, effektiva ord som välkomnar läsaren, inte stänger honom ute. Sportjournalisterna hittade på sina skårebördig, uddamålsförlust, burskydd, felpassning, målvaktstabbe, domarbas, videogranskning, fotarbete, pangstart, cykelspark, tv-räddning och mjuka handleder. De fungerar utmärkt i deras berättelser och läsarna förstår dem.
När vågar kulturjournalisterna skapa sina vardagsord? Mjuka handleder bör varje gitarrist ha, lär av sporten. De har ju så roligt också, de där lila och rödvita.
Finns det något mer musikaliskt än en lyckad överstegsfint? Något mer överjordiskt skickligt än Zlatan Ibrahimovics cykelspark i mål i matchen mot England på Friends arena i november 2012?
Jag längtar efter kammarmusikståupp.