Min penna och trängseln

Nu har jag levt på min penna i snart 39 år. Levt för den ännu längre. Penna förresten, jag skaffade skrivmaskin som 16-åring och dator 25 år senare, visserligen under visst motstånd först. Pennan behöll jag för de bokstäver som det var särskilt noga med.

Det senaste året har jag övergett pennan mer och mer, även för de infallen. Lilldatorn är så bärbar och behändig att hon håller på att ta över det finlirta.

Första texterna publicerade i 15-årsåldern. Sedan dess gulnar mina ord i rätt många tidningslägg här och var, antar jag, och är avfotograferade i än fler arkiv, på små mikrokort. Redan det är spännande att tänka. Där ligger min försörjning genom åren, min mat och lust, mitt tvång och mitt – tvång. Något har jag väl försökt säga också. Vad har orden betytt för någon, några?

I dag är det inte läggen och mikrokorten som minns, i dag det är rymden. Här och där i cyberspace far ord och bokstäver runt, som jag stuvat de senaste 19 åren. Det är den allra mest fascinerande tanken. Hur går det till rent praktiskt? Far mitt första inlägg på den här bloggen från november 2011 runt i luften här inne i köket just nu?

Jag kan ta reda på det. Enklast är att klicka på länken ovanför.

 

Jag tror jag låter bli.
Det kan bli väldigt trångt i ett 70-talskök om man börjar tänka så.

”Ta reda på vilka de respektabla är”

Bok: Så gör jag – konsten att skriva, Bodil Malmsten, Modernista, 2012.

Bodil Malmsten är en av mina favoritförfattare. Hennes blogg heter www.finistere.se. Genom att bearbeta inläggen där har hon skrivit flera böcker de senaste åren, alla läsvärda. Att hon skulle ge ut en handbok i skrivande var däremot oväntat. Välkommet men oväntat.

”Skrivandet är inget yrke; det är något som den med lusten att skriva och viljan att göra det inte kan låta bli.”

”Deadline är den dödliga linje där den yttersta kontrollen kommer in.

Men det är då det.

Medan du skriver för att du vill skriva och inte kan låta bli, under skrivtiden är det för dig själv du skriver, medan du skriver får ingen annan än du själv och din lust att skriva komma in.”

Där har du en del av hennes inställning till skrivandet. Den här boken är en lärobok i en lära som inte kan läras ut, skriver hon. En handbok i en konst som inte kan läras ut, skriven av en som inte kan.

De sista påståendena är både sanna och osanna. Bodil Malmsten är för blygsam och gör hon en handbok måste hon rimligen tro att det är någon mening med den. Visst är talangen avgörande om du ska bli bra skribent, men hantverket är inte medfött. Även talanger behöver träna.

Nå, boken är full av praktiska tips, tro inget annat, även om övningarna är långtifrån traditionella.

Använd inte dyrorden om de inte behövs
Det var länge sedan jag fick sådan lust att ta fram ett litet block och skriva av
formuleringar, men det är vad som händer när jag börjar läsa boken. Mark Twains råd: ”Dont use a five-dollar word when a fifty-cent word will do” hamnar alltså snart i ett litet grönt block. Under det hennes egna ord, som:

”Skrivprocessen motsvarar träningen för en tennisspelare, cirkusartist, premiärdansös.”

”Träna din kropp, gör yoga. Jogga. Gå. Att skriva är kroppsarbete, du behöver tillgång till hela din kropp. Utan kroppen är huvudet inget att ha.”

”Den som skriver gör det varenda dag, skapar sin egen himmel, jord eller underjord, det är det som är fiktionen, att någon har skapat en skriven värld.”.

Historiens sekundvisare
En annan som hon själv citerar är Schopenhauer: ”Dagstidningen är historiens sekundvisare”. Själv är hon flitig tidningsläsare, det märker var och en som följer finistere.se, och hon har ett syfte med det:

”Ta in så mycket du hinner av det som finns.

Den som skriver med ryggen åt verkligheten kan missa det viktigaste med sammelsuriet som vi lever i, hur orättvist det är, vi behöver veta hur det är för att kunna avgöra hur vi hanterar det när vi skriver eller om vi väljer att ignorera det”.

Skrivskolor gillar hon och hade gärna gått en om de funnits när hon var ung. Glatt upptäcker hon att Johathan Safran Foer leder skrivkurser och lär sina elever klokheter som ”Talang är långt tålamod.”

Malmstensk blandning
Det finns många sorters handböcker i skrivande. Bodil Malmstens metod är att blanda. Ibland teoretiserar hon, ibland berättar hon om sina egna erfarenheter och ibland gestaltar hon sina teser.

Sträva efter det enkla. Stil är summan av den skrivandes val. Helvetesperioden är när det undermedvetna inte får en chans.

Gå inte i sömnen. Se allt, lyssna på allt, känn på allt, testa, lukta på det. Smaka på allt. Gå in i allt. Stå utanför. Behåll förundran inför allting. Bevaka din förundran.

Gott om skrivövningar
Den som läst Bodil Malmstens blogg och bloggböcker vet en del om hennes inställning till livet. Därför är det med spänning jag bläddrar fram till de praktiska övningar hon föreslår i sin handbok. Jag blir glad men inte förvånad. Här är några exempel:

”Arbetsuppgift:
Lär dig skriva med alla fingrarna.”

”Arbetsuppgift:
Skriv om någonting du inte kan!

Skriv om någonting du är nyfiken på, någonting du inte vet vad det är förrän du har skrivit det, försök att få tag på känslan.

Skriv om någonting du vill lära dig någonting om.”

”Arbetsuppgift:
Undersök, plocka sönder tidsandan i det den består av.

Hur visar sig tidsandan i reklamen, vem drar barnvagnen vid lekplatsen, att det bara är personer med osvenskt utseende som städar i Stockholms tunnelbana.

Vad verkar vara likadant i andra länder, vad verkar vara specifikt svenskt.

Verkar, eftersom att ta reda på hur det är, går inte, det är inte tidsmässigt möjligt.”

”Arbetsuppgift:
Ta reda på vilka de respektabla är.

Inte de allmänt välansedda, utan för dig respektabla.

Vilka har du respekt för?

Respektera dem.

De andra finns inte.”

Bodil Malmsten har skrivit en bok som vem som helst kan sträckläsa, bara för att den är klok, oväntad, väntad och finurlig. Samtidigt är den full av praktiska råd och inspiration för dig som vill bli bättre skribent.

Jag återvänder till den.

 

Rövartåg i hembygden, 2

Nej, jag är inte emot reklam. Principiellt. Det skulle vara korkat, särskilt med tanke på att jag var journalist i 30 år. Oftast som anställd eller frilans vid en tidning eller tv-station som levde på annonser. I mitt nuvarande jobb har jag beställt massor med annonser och ibland skrivit texter till dem.

Stolt.

Det handlar inte om reklam. Det handlar om etiken för denna reklam och om Gustaf Frödings integritet. Jag hade blivit lika ledsen om någon hade sålt Werner Aspenström eller Tomas Tranströmer till kapitalet.

Det var en så vacker låt.

… och här kunde historien ha slutat. Det finns viktigare saker att bråka om. Jag vill bara lägga till en sak. Min åsikt har jag kvar – men jag har fått låten tillbaka. Hur det gick till är privat. Det har med kärlek och värme att göra. Mando Diaos och Gustaf Frödings låt är präglad på något annat nu i mitt sinne. Någon annan.

Tack.

 

Svenssons släng: Rövartåg i hembygden, 1
Artikel i Aftonbladet: ”För oss handlar det om att göra en bra affär i varje läge.”

Historieberättaren Mo Yan

Hamnar framför tv:n, råkar av en händelse slå på en repris av den kinesiske nobelpristagaren Mo Yans nobelföreläsning. Här är några rader ur den, att fundera över för den skeptiske:

 

 

”Efter tillkännagivandet av Nobelpriset i litteratur har det uppstått vissa diskussioner. Till en början trodde jag att dispyten handlade om mig, men så småningom blev jag varse att den man diskuterade är en person som inte har något med mig att göra. Jag känner mig som en teaterbesökare som studerar ett skådespel. Jag ser hur man slänger blomblad över pristagaren, men också hur man hänger stenar om hans hals och överöser honom med avloppsvatten. Jag blir rädd för att han ska bryta ihop, men då kikar han leende fram bakom blommorna och stenarna, torkar smutsvattnet av kroppen, tar ett steg åt sidan och säger till folkhopen:

Det bästa sättet för en författare att tala är att skriva. Allt jag har att säga har jag formulerat i mina verk. Ord som kommer ur munnen skingras och svävar bort med vinden, men det man fäster på papper kommer alltid att finnas kvar. Jag hoppas att ni ska ha tålamod att läsa mina böcker även om jag inte har någon rätt att kräva det av er. Jag har inga förhoppningar om att ni ska ändra er uppfattning om mig bara för att ni läser dem, för det finns ingen författare i världen som kan göra alla läsare lyckliga. Det stämmer ännu bättre i tider som dessa.”

Titta gärna på tv-programmet med föreläsningen och Kjell Espmarks inledning du med. Någon muntergök är inte Mo Yan i talet (varför skulle han behöva vara det?) men han berättar goda historier.

Mo Yans nobelföreläsning på tv:
Länk till tv-programmet

Texten till föreläsningen, översatt till svenska av Anna Gustafsson Chen:
Länk till texten

Hållna tummar och krigiska kommuntjänstemän

Varför håller man tummarna för att önska någon lycka? undrar en frågare i januarinumret av Språktidningen. Svaret handlar om språk men också om vad folk har trott på för högre makter.

Att hålla tummarna är ett gammalt sätt att be om skydd mot onda makter som maran och att önska välgång, skriver Susanna Karlsson som svarar i tidningen. Bortsett från att maran betyder något annat för oss som löper, så känns svaret betryggande. I Romarriket höll de tummarna redan under första århundradet efter Kristus.

Den som däremot korsar fingrarna för att ge tur rör sig bland kristna föreställningar. I cross my fingers säger engelsmännen. I den tidiga kyrkan korsade de fingrarna för att skrämma bort ondskan genom att anspela på det kristna korset.

Vem gör vad?
I dag håller folk tummarna i stora delar av norra Europa när det behövs. Sverige, Finland, Tyskland, Nederländerna och Polen för att ta några exempel. Korsar fingrarna gör de i England, Norge, Danmark, Spanien och Frankrike. Det är inte språket det beror på utan regionen. Fransmännen korsar fingrarna men de fransktalande i Schweiz kramar tummarna.

Att korsa fingrarna kan också betyda att du ljuger eller luras. Vem har sagt att det ska vara lätt, fingerpratet?

Utan uniform på närmsta landsting
Samma nummer av Språktidningen berättar om hur strategerna har tagit av sig uniformerna. Nuförtiden lägger de upp strategier för offentlig förvaltning.

Suck.

Det är som om var och varannan informationskampanj vore ett slagfält. Strategerna finns inom alla möjliga områden och titeln kräver alltid ytterligare bestämning, skriver Yvonne Busk.

”Det finns planstrateger, informationsstrateger, kommunikationsstrateger, IT-strateger, barnrättsstrateger, skolstrateger, internationella strateger och HR-strateger, för att bara nämna några. Och kombinationstitlarna bidrar inte nödvändigtvis till klarhet. Den dimhöljda titeln utvecklingsstrateg finns det till exempel gott om.

Inte bara strategerna har klivit in från slagfälten. I många förvaltningar bildar tjänstemän staber. Generaler utses att leda projekt, och piloter blir spjutspetsar in i verksamheterna.”

Andra världskrigets fel
Det beror på efterkrigstidens USA att vår offentliga sektor låter så krigisk i dag, berättar Mats Alvesson i artikeln. Han är professor och arbetslivsforskare vid Lunds universitet.

”Efter andra världskriget var militärer populära och stod högt i kurs, vilket innebar att det militära språkbruket fångades upp av företag. Sedan har de vandrat vidare via näringslivet och tagit plats i våra kommuner och landsting i samband med det som brukar kallas new public management (NPM), det vill säga trenden att göra offentliga organisationer mer företagslika.”

Suck.

Hotande nära några gånger
Själv har jag varit hotande nära att bli strateg ett par gånger. Men då har de tittat på mina slitna jeans och t-tröja och sedan har de tänkt att ”den där f-n kan vi väl ändå inte göra informationsstrateg av”?

Tänker övergripande har jag gjort i hela livet men säg ingenting till dem om det. Jag har alltid tyckt att det är bäst om det är soldaterna som hålls i uniformerna och informatörerna i t-tröjorna.

Världen blir ett snäpp tydligare då …