Nobody puts Baby in a corner

 

 

 

Jag är en långsam jäkel. Ibland tar det tid att tänka efter och nu har jag funderat färdigt. Det är ett alldeles utmärkt budskap som rektorn för Karlstads universitet låtit pryda sitt lärosäte med.

Nobody puts Baby in a corner.

Jag ska inte förklara hur jag menar med det, det gör rektorn själv så bra i artikeln jag citerar här nedan. Vi råkar vara överens om syftet.

Inget konstverk
Fast det är det där med Konsten. Budskapet är rätt och dock är det inget konstverk hon har låtit sätta upp. Konstnärer är värda sin lön för mödan, visst. Offentlig konst är viktig, absolut. Varenda dag. Annars dör det offentliga rummet och våra liv blir tråkigare.

Det är bara det att jag inte tycker att jobbet är värt 170 000 kronor. Inte i det här fallet. Konst ska få kosta men i det här fallet känner jag mången grafisk formgivare som skulle gjort skylten billigare. 5 000 kronor plus material och uppsättning, det hade kunnat räcka.

Jag har själv gjort en variant här ovan bara på lek. Typsnittet heter Stencil, vilket hade varit en fin länk till historien, från den tid när rektor själv delade ut antiimperialistiska stenciler och kanske också hade dragit dem. Jag minns inte riktigt. Dessutom länkar det till den tid då lärosäten var beroende av just stenciler.

Rektorn själv om syftet
Nu till det utmärkta försvaret för syftet, citaten är från Dan Guttkes artikel på universitetets webbplats kau.se. Jag gillar som sagt budskapet, så när som på det kvasikonstnärliga.

Första frågan till rektorn är vad hon tycker att citatet från filmen Dirty Dancing står för:

”Budskapet kan enkelt uttryckas så här: ’Låt ingen sätta sig på dig! Tro inte på signaler om att du inte duger, att du inte är tillräckligt bra!’ Det är ett budskap som riktar sig till alla människor – inte minst till våra studenter och vår personal. Men det kan också handla om Karlstads universitet, Karlstad som stad, Värmland och Sverige. Det signalerar att vi ska sträcka på ryggen och ge järnet – för att vi är bra. Det ger råg i ryggen, åtminstone till mig. Förhoppningsvis väcker det också skratt, vilket är bra.”

”När biblioteket byggdes fick vi en gåva för utsmyckning av fasaden. Det är den gåvan som används, alltså inga medel som ska användas i utbildning och forskning. Dessutom gör vi det tillsammans med Karlstads kommun som bidrar med en del av kostnaden. Konstverket kostar omkring 170 000 kronor och Statens konstråd har gjort bedömningen att det är en bra investering.”

”…meningen med verket är att flytta citatet från dess ursprungliga sammanhang för att bland annat uppmana unga tjejer och kvinnor att ta plats i det offentliga rummet.”

Vem kan inte stå för det budskapet?

 

På lek

Det viktiga för en hovfotograf är att vara ptroo-värdig.
Det viktiga vid stavhoppet är avhoppet.
Inne i managern bor en ålder.

Mellan 29 bokstäver bor ett helt universum. Vissa bokstäver är positivt laddade och stöter bort varandra med full kraft. Andra är negativa och dras inte heller till likasinnade. Hela universum som pricken över bokstaven i. Allt går att förklara, ibland är förklaringen:

– Oförklarligt.

Djupt inne i universums skrymslen bor ett alfabet.
Det viktiga vid rättstavning, avstavning och stavgång är mellanrummet.
Fatta, lyft.

Flyg.

 

Musik när jag skrev det här: Gräshopporna i trädgården. En flock björktrastar. Pilfinkar. Två talgoxar. En större hackspett. Sädesärlor. Dessemellan – tystnaden.

 

Mest läst

 

 

 

 

 

Mest besökta inlägg: nationaldagstalet mot främlingsfientligheten, krönikan om solidariteten när någons älskade vän försvann samt när jag länkade till Beda från Bogen. Satiren om den moderata understödstagarandan i norra Värmland har också många studerat och mitt sökande efter musik att älska.

Främlingsvänlighet. Solidaritet. Värmländsk progg. Satir mot skattesmitare. Blues från Mississippideltat.

Det finns hopp om svenska folket.

 

Musik medan jag skrev det här:
Thunderbird med ZZ Top.

Spela roll

– Du spelar en roll, sa Radio Värmland-medarbetaren när han bandade en av mina krönikor.

Jag nekade. Aldrig. Jag är mig själv. Krönikan heter Svenssons släng och jag läser den på dialekt, men mig själv är jag. Tro inget annat.

Han hade rätt. Det tog ett tag att inse det, men visst hade Lars-Gunnar Olsson rätt. Precis som jag spelade en roll, när jag stod på scenen och kåserade. Det var ju inte ens helt och hållet min egen dialekt jag talade. Ibland blandade jag in lite jössehärska eller fryksdalsmål eller särskilt brett kallstamål, när det passade. Ibland medvetet, ibland omedvetet.

Det är ingenting konstigt med det. De flesta av oss spelar olika roller, beroende på i vilken grupp vi hamnar. Fråga mig som varit kursledare (och deltagare) så ofta. Varje kurs har sin hjälpfröken och sin rolighetsminister. Ibland har jag kunnat notera att samma person fått olika roll i olika grupper.

En enda sak är viktig som fri skribent: att vara trogen mot sig själv. Aldrig säga något du inte kan stå för, aldrig skriva på beställning, aldrig smila inställsamt.

Helt säker är jag inte, det får andra bedöma. Men jag tror att det bara är det där med inställsamheten jag brutit mot som krönikör. Står du på scenen och har viss förmåga att få folk att skratta är du livsfarlig för dig själv. Det är så lätt att falla i fällan och göra skrattet till huvudsak, inte det folk ska skratta åt.

Formen vinner över innehållet.
Clowner ska inte bara skratta.

 

Hona av sjurygg

Fynd i akademins ordlista: Krabbso – hona av sjurygg.

Vi behöver inga författare, journalister eller bloggare. Det räcker med svenska folket, så får språket liv.
– Jo, den här fiskens hona tycker ja’ vi kallar krabbso.
– Bra. Å hanen kallar vi sjurygg.
– Åkej. Va’ ska vi kalla benbågen?
– På folk?
– Mmmm.
Knä, tycker jag.

Atleter, atleter, överallt atleter

Telefonnätet blev automatiserat och jag var med.
Faxen kom och jag var med.
Skrivmaskinen fick en kula, blev elektrisk och fick ett åtta teckens minne och jag var med.
Datorn kom. Datamusen. Gopher, World Wide Web, Altavista, Netscape, Google, Skype och Wordfeud.
Jag var med.
Jag var med när kameran blev utan film och telefonen kunde börja skicka tysta bokstäver hit och dit.
Jag var med.

Men nu har det hänt. Svenska Akademiens Ordlista har bestämt att atlet får betyda friidrottare. Inte bara stark man, tyngdlyftare m. m. som tidigare. Tveksam, trött och förtretad försöker jag få min trut att säga efter mig:

Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.

Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.

Ut-
Veck-
Lingen
Kräver
Det.

Men han är inte med.