Mina löparguruer: ”Den bästa löparen lämnar inga spår”

När jag har sprungit ett långt, härligt avslappnat långpass vill jag genast göra om det, en gång till. När jag har läst Born to run vill jag genast läsa om den. Så då gör jag det.

Inte långpasset, där brukar hjärnan bromsa, men boken slukar jag på nytt. Den finns som pocket i en livsmedelsbutik nära två av barnbarnen. Efter tre sidor kan jag inte begripa varför jag väntat så länge med att börja plöja den.

Är det här min nya löparbibel? Jag är inte överens om allt – vem har någonsin varit det med en bibel – men den har gett mig en fin läsupplevelse och gott om ny och välbehövlig löpinspiration.

Världens bästa, mest hemlighetsfulla löpare
Berättelsen börjar med att författaren Christopher McDougall kuskar runt i Sierra Madre i norra Mexico på jakt efter en löpande ”vålnad” som heter Caballo Blanco, Vita hästen. I en dåligt upplyst lobby på ett slitet hotell i utkanten av en dammig ökenstad hittar han honom.

Vissa påstår att Caballo Blanco var på flykt när han kom till trakten. Andra har hört att han var boxare och hoppade av efter att ha slagit ihjäl en motståndare i ringen. Han hade kommit till Mexico för många år sedan och tagit sig långt in i den vilda, ogenomträngliga Barrancas del Cobre – Kopparkanjonen – där han levde med tarahumarafolket. Det friskaste och fredligaste folket på jorden, historiens främsta löpare.

På riktigt långa distanser kan ingen slå dem. De vinner mot kapplöpningshästar och de vinner mot olympiska marathonlöpare. Ytterst få utomstående har sett dem i aktion, men historierna har sipprat ut från kanjonen i århundraden.

En forskningsresande såg dem fånga en hjort med bara händerna, efter att ha tröttat ut den. En annan äventyrare behövde tio timmar på ryggen på en mulåsna för att ta sig uppför ett berg i kanjonen, där tarahumaralöparna sprang upp på 90 minuter. De gör en fenomenal energidryck, de bor på klippavsatser som få har besökt, de gillar inte beröring av främmande människor men är fridfullare än de flesta.

 

På något sätt hade Caballo Blanco tagit sig fram till det inre av kanjonen och blivit accepterad. Snart lärde han sig deras båda främsta konster: extrem uthållighet och att bildligt talat kunna göra sig osynliga.

Hot mot skotillverkarna
För författaren Christopher McDougall startade alltihop med att han fick ont i foten när han sprang. När berättelsen är slut har han blivit bra i foten och skrivit barfotalöpningens bibel. (Som visserligen borde ha fått en svensk titel, vad är det för fel på Född att springa?). Den här boken är det. En bibel. Skofabrikanten Nike och andra måste ha upplevt den som ett stort hot.

McDougall och hans profeter i boken tycker nämligen att den alltför skyddande moderna löparskon orsakar en felaktig löpstil och därmed många av våra löparskador. Vi landar för mycket på hälarna.

På vägen dit har McDougall sett ett foto av en mycket snabb man klädd i en mycket kort kjol, fått höra om ett mord på nära håll, lärt sig frukta Sierra Madres knarkligor och fått träffa en enarmad man med en färskostburk fastspänd på huvudet.

”Jag träffade en vacker blondin som jobbade som skogvaktare och som fann sin frälsning i att kasta av sig kläderna och springa runt naken i Idahos skogar, och en ung surfarbrud i flätor som sprang rakt ut i öknen, rakt mot döden. En talangfull ung löpare skulle dö. Två andra skulle nätt och jämnt undkomma med livet i behåll.

Jag fortsatte söka och träffade på Barfota-Batman … Naked Guy … sanfolket från Kalahariöknen … en man som opererat bort sina egna tånaglar … en sekt som hängav sig åt långdistanslöpning och sexpartyn … vildmannen i Blue Ridge Mountains … och till sist, det uråldriga tarahumarafolket och dess skugglike lärjunge, Caballo Blanco.”

 

Intresserad? Jag säger ju att boken är en upplevelse.

Varför springer jag?
I dag är löpningen en av Sveriges bredare folkrörelser. Det går i vågor, så har det alltid varit, men just nu är det många som anmäler sig till de olika motionsloppen igen. Som alltid kommer då en våg av löparböcker, för oss som behöver boklig inspiration mellan löppassen.

Den här bästsäljaren har redan fått många svenskar att börja springa barfota – eller med ”barfotaskor” – och fler lär det bli.

I boken ställer författaren sig den fråga som många av oss förr eller senare ställer sig. Varför springer jag? Han ställer den till tarahumaras, han ställer den till forskare och han ställer den till olika profiler inom långdistanslöpningen. Svaret är enkelt. Vi är födda till att springa.

Boken är ett underhållande, tänkvärt och inspirerande reportage. Roligt att läsa om ultraloppet i ödemarken som Caballo Blanco bjuder in till, redan förberedelserna är mer äventyrliga än vid något annat långlopp jag känner till. Själva tävlingen ska vi inte tala om. Den lever vidare, läser jag på nätet.

Tunna sulor ändrar löpstilen
Den bästa löparen lämnar inga spår”. Vad menar McDougall med det citatet från Lao Tzu? Läs Born to run så förstår du.

Personligen tänker jag inte börja springa barfota i skogar och på gångvägar kring Grossbolstorp efter detta. Riktigt så romantisk är jag inte. Ändå tror jag det ligger mycket i vad tarahumaras tunna remsandaler gör för deras löpstil. Ska vi inte ta en liten barfotarunda på gräsmattan i alla fall?

Kom igen fötter, ni är fria!
Vi ska inte flytta till någon kanjon väster om Kil. Vi ska bara prova lite.

 

LÄST: Born to run. Jakten på löpningens själ. Christopher McDougall. (Bra översättning: Johan Nilsson).
LÄNKAR: Författarens blogg, bland annat om Caballo Blancos fortsatta ultramarathon i Barranco del Cobre.
– Barfota-Ted knyter tarahumarasandal.
– Serien Mina löparguruer.
– Hollywoodstjärna klar för Born to run-filmen.

När ska man börja slå med käppar mot staket?

Jag tycks bli äldre varenda dag. När är det sagt att man ska börja klä sig i purpur och slå med käppar mot staket?

*

Hur tar man en bra bild på en spannmålsbonde? Frågan har satt sig på min hjärna. Jag ligger på nätterna och vakendrömmer om bilder på bönder i sädesbingar med havre till hakan. Bara huvudena sticker upp, sex-sju bönder per binge. Inte ett hårstrå på deras rynkade, bekymrade huvuden. För varje gång jag knäpper med kameran blir det dubbelt så många huvuden med dubbelt så många rynkor i havrebingen. Jag fortsätter och fortsätter och fortsätter. Bekymren i bingen bara ökar.

*

Snart är det OS. Hoppas inte våra spjutkastare och längdhoppare också tänker börja passa bakåt. Det skulle visserligen ge visst underhållningsvärde i just de grenarna, men rätt så få medaljer.

*

Tror du du har rätt att få medaljer får du rätt få medaljer. Segrar fås inte, segrar vinns, förlorare är det få som minns. Det är som med revolutioner.

*

Snart är det olympiska spel, olympiaden är över, hälsningar Messerschmitt.

*

Vad var det mer man skulle göra? Använda folkpensionen till genombrutna handskar och sandaler av satäng, provsmaka i affärer och säga att vi inte har råd med smör?

Säg nu då, när är det dags?

 

”Höjdhopp utan anlopp.

 

Första omgången
Lördagen den 13 juli

P. Adams, Förenta Staterna, E. Möller, Sverige, B. W. Adams, Förenta Staterna, C. Tsiclitiras, Grekland, R. L. Byrd, Förenta Staterna, L. Goehring, Förenta Staterna, klarade alla 150 cm., L. Ekman, Sverige, G. I. André, Frankrike, R. Smedmark och K. Bergh, Sverige, samt F. Fletcher och F. W. Belote, Förenta Staterna, 145 cm., A. Schwarz, Ryssland, R. Hammersley, Chile, och B. Brodtkorb, Norge, 140 cm., och B. H. Baker, Storbritannien, endast 135 cm.

Under tryckande värme gick försökstäflingen af stapeln redan kl. 9,30 f. m. Då de deltagandes antal var afsevärdt mindre än de anmäldas, sammanslogos de tre grupperna till en.

Redan på de lägsta höjderna märktes, att striden skulle komma att stå mellan bröderna Adams och greken Tsiclitiras. Det hade stipulerats, att de täflande för att komma med i finalen skulle klara 150 cm., och denna höjd gingo också 6 st. af deltagarna öfver. Redan på 135 cm. var emellertid den förste, engelsmannen Baker, ur leken, och på 140 cm. följde ytterligare tre hans exempel. 145 cm. blef för mycket för tre af de täflande, och denna höjd blef maximum för svenskarna Bergh, Ekman och Smedmark, fransmannen André samt amerikanerna Fletcher och Belote. Till finalen kvalificerade sig 4 amerikaner, en grek och svensken Möller.

Finalen
Lördagen den 13 juli

1. PLATT ADAMS ………. Förenta Staterna 163 cm
2. BEN ADAMS ……………… ”            ”             160 ”
3. G. TSICLITIRAS ……… Grekland 155 ”
Oplacerade:
E. Möller ……………………… Sverige 150 ”
R. L. Byrd …………………….. Förenta Staterna 150 ”
L. Goehring ……………………. ”              ”            150 ”

Ribban sattes till en början på 130 cm., hvilket alla de täflande utan svårighet klarade. Äfven 140 cm. var icke värre, än att den höjden ledigt passerades af alla utom Goehring, som i första försöket föll rätt ned på ribban och därför måste göra om sitt hopp. 145 cm. missade ingen på i första försöket, och det var först på 150 cm. omhoppen började. Här var det greken och Byrd, som måste göra om sina hopp för att få fortsätta vidare. Den egentliga stötestenen blef 155 cm., och här föllo tre tillbaka, nämligen Byrd, Goehring och Möller. Bröderna Adams och greken gingo alla tre öfver 155 cm. 160 cm. klarades af Ben Adams i första omgången och af brodern Platt i den andra, under det att greken äfven i tredje försöket misslyckades och således fick nöjda sig med tredje plats. Ben Adams förmådde ej klara mer än 160 cm., under det att Platt Adams i ett grannt hopp gick över 163 cm. och därmed vann segern. Ett försök på 166 cm. misslyckades dock fullkomligt.”

 

(Hela av snittet om höjdhopp utan anlopp ur Olympiska spelen i Stockholm 1912, officiell redogörelse, Stockholm, 1913. Av reglerna, som också publiceras i boken, framgår att ”Saltomortaler eller flygsprång öfver ribban äro ej tillåtna. Med ’saltomortal’ afses en volt över ribban och med ’flygsprång’ då en täflande hoppar öfver ribban med hufvud och händer först, bröstet mot ribban och så att bröstet kommer först mot marken”. ”Allt användande af vikter är förbjudet”).

 

Jubileumsmaran

I dag är det hundra år sedan och jag önskar att jag hade varit med på jubileumsmaran. Varför följde jag inte med våra löpare i klubben för att titta på, åtminstone?

Antagligen för att jag skulle ha blivit stollig av löplust. I stället planerar jag en egen liten hyllningsrunda till de tappra löpare som gav sig i väg på marathonsträckan vid solskens-OS i Stockholm 1912. Varav portugisen Francisco Lazaro dog av vätskebrist efteråt och japanen Kanaguri inte alls försvann, han bara bröt och fick ett glas saft i en trädgård i Sollentuna.

Jag har protokollet. Boken över 1912 års olympiska spel. Nu ska jag springa och sedan läsa den, det bör ta betydligt mer än mitt pers på 42 195 meter. Visste du att en av skadorna vid Stockholms-OS orsakades av en hattnål?

Hon är hård, idrotten.

 

Sällsynt dragning

På facebook och twitter pågår en diskussion om tv-kommentatorn Henrik Larsson. Nej, fel. Det är ingen diskussion, alla tycks överens:

Av alla dragningar den karln har gjort genom åren är den när han ska försöka dra på munnen sämst. Samt sällsyntast. Rösten ett träningspass på grus en afton i slutet av mars.

Så blev han junior igen, den fantastiske Henke. Ska bli intressant att se om han håller för högre divisioner som pratare. Sommarprogrammet i fjol var i alla fall ingen juniorinsats.

Men ett ska du veta, Edward Henrik Larsson: fotbollspubliken framför tv är hårdare än någon tränare. Här är det ingen som säger att du måste få ha rätt att prova och misslyckas.

Lördag: Stängt

Stängt på grund av två st Nike Pegasus. I dag hoppas jag det blir ett långpass på 3,5 km. Eller en stuvbit på en mil. Vi får se.

Långpass på 3,5? Ja, det var rätt många år när diskbråcket i ryggen hindrade mig från att ta ett enda löpsteg. Då hade elljusspåret plus dit och hem känts som en lycklig evighet, om jag kunnat. Stuvbit på 10K? Det var också sant, när jag var som mest tränad.

Nu är jag någonstans mitt emellan och försöker försona mig med det. Kroppen fattar men inte själen. (Blir det en mil så inte är det en stuvbit). Sinnet tror att jag fortfarande är 43 år och har massor av pers att sätta den här sommaren.

– Nu glömde du nåt!

Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?

Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.

Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.

Ska det vara modellen, att träna varje dag?

Lördag. Molkoms marknad, stor tradition för mina barn men inte lika stor för mig, fast jag till och med fått inviga marknaden en gång. Vi ringde landshövdingen men han kunde inte, sa arrangörerna då.
– Å sen ringde ni mig?
– Ja. Kan du?
– Det är fel ordning.

Den här gången blev det av. Kalvdans från Ölme (farmor som kom österifrån skulle ha sagt kalvost), vitlökskorv från Vild-Hasse och en begagnad bok med i väskan hem. Sixten Jernbergs I vilda spår. Jag vet att jag läste den när jag gick i skolan och ville bli skidkung, men det är också allt jag minns.

Så här berättar Sixten i förbigående, i kapitlet om hur det gick till vid OS i Cortina 1956:

”Det har undrats och ifrågasatts, om det verkligen skall vara modellen, att träna varje dag som jag gör. Borde det inte räcka med de hårda tävlingsloppen och vila och koppla av på de tävlingsfria dagarna?

Anledningen till att jag tränar varje dag är kort och gott den, att min vilja får inte bli starkare än mina krafter. Om jag till exempel skulle träna hårt en vecka och sedan vila flera dagar före en tävling – jag har prövat den metoden – blir jag alldeles sjövild och resultatet blir att jag låser mig totalt. Att ladda upp för mycket krafter är inte bra, när det gäller skidor, och inte heller när det rör sig om löpning, skulle jag tro.

Under SM-veckorna med tävlingar varannan dag och träning dessemellan har det visat sig att jag blivit bättre och bättre.”

Själv åker jag hem till Forshaga och funderar på om jag inte borde ta en löprunda. Den viljekampen vinner vitlökskorven.

Metoden som Sixten beskriver verkar inte fungera. Nu har det gått mer än ett dygn och jag har fortfarande inte blivit sjövild.

Kroppen, 61, protesterar

Lördag: springer. Kroppen säger fullständigt emot mig. ”Vill inte. Sluta, vill inte”. Efter trehundra meter stannar han mitt på ängen. Då lufsar jag till Eidebacken vid SISU-gården och tvingar honom till backträning där. Rusch uppför, stilla jogg nerför, rusch uppför, stilla jogg nerför. Det som brukar ta 26 sekunder uppför tar 30. Nästa rusch går fortare och nästa ännu fortare. Tungt och motvilligt men fort.

Han ska lära sig.

Söndag: fortsätter med ett jobb från lördagseftermiddagen som jag annars aldrig gjort förut. Rallat kodret med skottkärra har jag gjort, rallat jord, grus och torvströ, rallat cement när vi byggde värn på I2-skogen, rallat ved, kluven och okluven, rallat kompost, grästorv och trädgårdsavfall i trädgården, rallat ungar på skoj i Forshaga och Herrljunga och rallat fyll vid teknikspåret vi gjorde åt skidåkarna uppe vid friluftsgården.

Men aldrig någonsin har jag kört överbliven smågatsten och storgatsten på vår tomt. Det är tungt och plötsligt populärt. ”Vill!” säger kroppen. ”Kul detta!”. ”Ralla mer!”.

Jag kommer aldrig riktigt att begripa mig på den här kroppen. ”Du ska va president!” sjunger Thåström i datorn när jag skriver detta. ”Du ska va löpare!” ropar jag åt kroppen min, 61.

Den, han bara skrattar. Humörlöpare är vad han är.

Försäsong i automatgräsklipparfotbollen

Automatgräsklipparfotbollen har haft en lugn period, rent sportsligt. Än finns inga hallar och då ligger sporten nere när snön gör det.

Vänta, det var faktiskt en som bar sig lite dumt åt på nyårsafton. Han ville fira ett berömt avsnitt i tv-serien Svenska hjärtan, berättade han morgonen därpå. Det var därför han släppte lös Husqvarnan. I tv-serien var det också en karl som körde gräsklippare i snön i nyårsmörkret.

Nästan ingen begrep vad vår nyårsfirare menade. Folk är för unga nu för tiden. 80-talet är 90-tal tycker de. Den här nye fick åka till affärn och få maskinen lagad, det begrep vi.

Här kan du läsa mer om det spännande fjolåret inom den globala automatgräsklipparfotbollen.

Nu har försäsongen börjat. Kulan i luften och de första automatiska gräsklipparna börjar jogga runt mot bollen, det minimala målet och äran. Jogga och jogga, jag hade glömt hur långsam automatgräsklipparfotbollen är. Fransken som är ordförande borde göra något åt detta. Går det inte att trimma klipparna? Det är ändå de som spelar.

Publiken går hem. Det skulle jag också göra, om jag inte var funktionär. Det kan ta ett dygn innan det blir mål.

Målkamera? Det är klart vi har, men i år är det jag som sköter den. Jag skulle aldrig ha tackat ja.