I dag är bloggen stängd på grund av prima novemberväder.
Hoppas jag.
Gå ut IRL, det är en kul plats.
Plaska i en vattenpöl.
Tänk en lördagstanke med en vit älg inuti.
Kategori: Natur
Restaurang Grönfinken har öppnat
Fågelfoto: Mikael Skalstad
Vi är fågelbordsskådare. Veckan innan den 15:e oktober börjar inmatningen. Talgbollar, nötter, solfrosfrön och blandsäd. I år har vi skaffat nya matare, de gamla började bli slitna. Vi försöker använda foderautomater som gör det svårare för fåglarna att bli smittade av salmonella.
Den 15:e startade noteringarna. Första dagen blev bra, med våra mått mätt. Det är ändå en villatomt en bit från skogen och långt från sjöar och bredare vattendrag. Några större träd har vi inte kvar. Solen blänker i automaterna när vi skriver in pilfink, bofink, talgoxe, bergfink, grönfink, kaja, nötväcka, blåmes, skata, gråsparv, koltrast och tamduva. Tolv arter första dagen, detta blir en fin skådarvinter.
Tävlar hela vintern
Ja, vi tävlar i all vänskaplighet med några vänner. Från nu och tills startskottet går i Vasaloppet pågår tävlingen, sedan blir det fågelfest med fågelskämt och prisutdelning. Förra året blev vi delade segrare, berättade tävlingsgeneralen vid den högtidliga ceremonin. Bilden ovan från Varnan i Kristinehamn är priset vi vann.
Det bästa är att vi lär oss känna igen våra vinterfåglar. Just nu är det bara en- och talltitorna vi har svårt att hålla isär, men som vår tomt ser ut så tror vi envist att det är entitan jag nyss noterade. Hon kommer på snabb visit, hämtar sin matbit och skyndar bort lika fort igen.
Det näst bästa är att i år har vi haft besök av en gäst vi inte sett på många år här uppe på Grossbolstorp. Gråsparven, kan du tro.
Favorit är en vacker etterbigga. Nötväckan.
Kommer stjärtmesarna i vinter med, då blir jag riktigt lycklig.
# 18 arter när detta skrivs.
## Vi har öppet för huliganer med. Det är intressant att studera deras strategi. Några är talgbollshackare. Några väntar lugnt på marken och får mest.
### Kajorna, kråkorna och skatorna.
Vår konfliktlösande släkting har börjat jollra
När jag behöver tänka efter läser jag Språktidningen. Där hittar jag ofta några rader som sätter igång fantasin. Exempelvis berättelsen härom året om de sista två talarna av det utdöende mexikanska språket ayapaneco.
De var ovänner.
I senaste numret läser jag om en släkting som börjat jollra. Är människans närmaste släkting på väg att utveckla ett talspråk? undrar artikelförfattaren. ”Efter att ha studerat bonobon – som också kallas dvärgschimpans – anser forskare i psykologi att den nått fram till förstadiet till språk: pipiga läten som påminner om mänskligt joller.”
Inledningsvis kommunicerar både vi och bonobon mest med gester. Sedan börjar människan gradvis att tala. Nu tycker forskarna sig märka att bonobon har nått en brytpunkt på väg mot talet. Det betydelsebärande jollret.
För att förstå dessa pipiga läten måste mottagaren känna till sammanhanget. Dvärgschimpansen kan alltså mer än att bara producera läten kopplade till en känsla, skriver Språktidningen. Det är dessa sammanhangsberoende läten som intresserar forskarna. De tror det var så vi själva började tala. Jollra med mening.
Intressant. Evolutionen fortgår. Inte nog med att vår släkting har 99 procent av sina gener gemensamt med oss människor. Han tänker börja babbla.
Aldrig i tv:s naturfilmer
Nu undrar du bara en sak, jag förstår ju det. Varför får vi aldrig se bonobon i tv:s naturfilmer? Svaret är att tv:s filmuppköpare är för pryda. Eller så tror de att vi tittare är för pryda. Eller så vill de skydda oss mot en viss enformighet. Det handlar om sättet bonoboerna löser sina konflikter på. Alla sina konflikter.
De har bara en metod.
Med sex.
Det är ett väldigt konfliktlösande bland bonoboerna.
## Om du nu händelsevis associerar till Förenta Nationernas generalförsamling i New York, så lycka till.
## Jag tänker inte hjälpa dig tänka tanken färdig.
## Din sjuka jäkel.
Stolpar och mänsklig värme
Hämtar in de sista stolparna som jag satt ut. Allra sist den vattniga nummer 175. Friska Forshaga har blivit en succé, precis som samma arrangemang blivit det på många håll både nära och fjärran.
Här var det 465 personer som registrerade 23 905 stolpar. Imponerande.
Jag tycker om det idoga letandet ute i skogen. Massor med grannar, vänner och okända har tagit kartan i näven och vandrat, cyklat, bilat eller sprungit omkring och noterat rätt kodbokstäver till stolpe efter stolpe. Sedan har de registrerat sina fynd på projektets webbplats.
Själv blev jag blöt långt upp på låren när vi behövde flytta en stolpe som hamnat under vatten. Ett fint minne i mitt eget blygsamma ideella arbete för stolpletandet i världen.
Det är det ideella arbetet hos så många jag tycker allra bäst om. Folk har rätt att få komma ut i skogen och leta. Nå, så låt oss hjälpa dem med det.
Du blir snällare i själen av att vistas i skogen en stund ibland. Det blir du av att jobba för det gemensamma bästa med. Gôtt.
# Finns du på Facebook så titta in hos Refugees Welcome – Molkom. De gör ett fantastiskt jobb med de nyanlända.
# Över 600 medlemmar i gruppen på en ort med 1 863 invånare. Stort.
# Du kanske har nåt de behöver.
Vilken klädkod gäller inför klippduvans släktingar?
Denna är inte nära släkt med någon klippduva.
Han deltog i arbetsmötet med samma självklarhet som bara den får, som vet att det är fjorton veckor kvar tills rummet ska städas ut och en färsk efterträdare ta över.
Det här är en viktig fråga, sa han. Hur tänker ni andra?
På andra sidan fönstren till det lilla konferensrummet pågick ett annat liv. Där ute skulle han vara färsk. Undrar vad det är för klädkod bland folk som matar duvor, tänkte han och log tyst för sig själv.
Vem bestämmer?
# Du får inte stila och sitta på parkbänkarna och tråka ut tanterna med att tamduvan härstammar från klippduvan som… eller att svenska tamduvor kommer från domesticerade fåglar som flugit vilse, flytt eller släppts.
# Gör’t inte.
# Stilla dig. Stila inte. Folk i parker är lika läskunniga som du.
När sinnena tindrar
Höst. Han hade inte så fel, Karlfeldt. ”Den vår de svage kalla höst”.
Skymning, stearinljus och tindrande sinnen. Vi äter kronärtskocka med citronsmör och salt. En gång vår första festmåltid tillsammans, den fick oss att känna oss vuxna. Det får den än. Stora skockor från Konsum Värmland, bottnarna smälter i munnen.
”Nu blommar heden röd av ljungen
och vitt av liljor älvens bröst.”
Just så. Där ute börjar knoppar bildas, livet tar sitt ständiga omtag. Tack för fyra årstider. Tack för sinnen som vill fortsätta tindra. Tack mjölkbönder och andra för saltat smör med citron.
Trivs.
Den lille söte barrkramaren
Det finns en svamp som luktar rutten kål och är oätlig. Ändå är den en favorit, ända sedan den kära vännen for på kurs och lärde känna skivlingen. Marasmiellus perforans säger inte mycket, inte att det är en 2-4 centimeter hög hattsvamp heller, med tunn luden fot och en hatt som är 0,5-1,5 centimeter bred med smutsvit yta.
Det söta är hur den växer, barrbroskskivlingen. Titta i barrförnan i vilken granskog som helst, där hittar du svampen, ömt fastvuxen i ett granbarr. Ett barr, ett enda granbarr, är allt den begär. Ofta när vi går i skogen kommer hon nära, med sin nya bekantskap i handen.
”Titta, vad söt den är”.
”Du med”, säger jag. Folk som är kära i små trivsamma svampar som kramar barr kan inte ha fel.
Lyckad internetfasta
Lördagen den 19 september blir en fin dag. Är det första gången sedan 1994 som jag inte är ute på nätet på ett helt dygn, utan att vara sjuk eller bortrest? Kanske. (Som om jag inte skulle surfa och facebooka när jag ligger sjuk eller reser på de sju haven)…
Efter frukost står jag vid sågbocken och kapar ved. Vedskjulet behöver organiseras om och jag sågar, stuvar om vedstaplarna och filosoferar. Var det inte författaren Tage Aurell som brukade såga ved när folk kom på besök? En stock på sågbocken, två sågdrag och sedan en lång, utförlig berättelse från Aurell. Femton minuter senare två nya sågdrag och därefter ännu en historia.
Och ännu en.
Mitt i ett av mina eftertänksamma sågdrag ringer en vän, vi har ett långt kamratligt samtal om viktiga ting och jag blir glad. Det går att prata med varandra, inte bara facebooka. Kanske vände han den här envise karlen i en viss fråga, det är inte det lättaste.
När vedskjulet är ansat och klart går den kära vännen och jag till skogen. Snart står hon med en liten söt barrkramare i handen igen och bara måste visa mig. Därefter har vi stämt träff med 35 svarta trumpetsvampar, men de är inte hemma vecka 38 heller. Det gör ingenting, vi hämtar kantareller i stället.
Och frid.
# Vedskjulet har den kära vännen byggt.
# Hon blev färdig 4 september 2006. Eftersom jag ser positivt på byggverksamhet på tomten firade jag fru och skjul med mousserande vin och ett kortare högtidstal, då för nio år sedan.
# Sedan dess firar vi Vedskjulets dag varje år den fjärde dagen i september. I år talade jag om vikten av pensionärsrabatt. På allting. Stormande applåder.
Internetfasta
När jag ser på tv har jag den bärbara datorn igång, ibland hinner jag surfa med mobilen också. Samtidigt. En annan är ju skärmbildad.
Men nu börjar det bli lite tjockt. Skärmfullt är inte alltid charmfullt. Så i dag flyttar jag ut från nätet. Internetfasta. Ett dygn utan dator och mobil, det blir hårt men kan gå.
Jag har hört att det finns en natur där ute på andra sidan tröskeln, med fantastiska bilder. I direktsändning.
Tror det streamas på nåt sätt.
Rösten ropar
Arkivbild. (Foto: Han som äger stövlarna).
Helgdagsafton, regnet vräker ner. September leker november i Grossbolstorp med omnejd och jag gillar det.
Det sista skriver jag inomhus. Sedan tar jag på mig allt vad huset har av vattentät beklädnad och beger mig ut i världen i västlig riktning. Jag har hört att det ska finnas svart trumpetsvamp där.
Min inre röst har ropat det. Gån ut och gör hela världen till ett svampställe, ropade rösten. Inte bryr sig röster om lite regn, 40 millimeter på något dygn. Röster har annat att tänka på. Gån förbi stora stenen, sa rösten, följ smala stigen, korsa en ås.
Sådär som röster säger.
*
Jag hittade stället till slut.
Där var det ingen hemma.
”Icke nationellt pålitlig bild”
”Jamen, ser du inte? Titta på bilden nu’ra. Den där vallen är inte uppröjd av pursvenskar, dom som eldade upp skogen kom långt bortifrån Karelen från början.
Nötkreaturen ska vi inte tala på. Du tror väl inte att dom där exemplaren är några äkta gamla fosterländska uroxar? Uroxen var mörk och långhårig, det är jag säker på. Kreatur får ha mörkt skinn.
Hästarna? En häst borde aldrig få vara med på en nationellt pålitlig svensk väggbonad. Aldrig någonsin. Hästen bor i Vilda västern, det har jag sett på tv. Det är i Amerika. En del säger att hästen kommer från Eurasien. Vi borde aldrig ha gått med där, jag är helt emot Eurasien.
Skogen på bilden är också invandrare men värsta hånet på bilden är molnen. Dom har kommit blåsande från Bortre Arabien eller Bornholm eller därborti. Regn är det, inuti.
Bedrövligt. Släng ut dom.”
# Ironi. När du säger eller skriver motsatsen till vad du menar och förväntar dig att folk ska inse vad du verkligen vill ha sagt.
# Ironi. Svårt tror vissa.
# Och ändå känner jag små barn som förstår mycket väl. Gôtt.