Jag blev politiskt väckt under Vietnamkriget när världen var tydlig. Angripare var angripare, vän var vän.
Koloniernas frigörelse? Det var samma sak där, lätt att välja sida. Fascismen i Spanien, kuppen i Chile: ingen tvekan då heller. En sida hade rätt, en hade fel. Jämför gärna med kärnkraften, du kan inte välja en oförarglig sort, det var för eller emot.
Så, en höstdag 2023, slår Hamas till med en fruktansvärd attack varpå Israel svarar med att döda mångdubbelt fler i det Gaza som liknar ett fängelse. Dag efter dag, natt efter natt.
Enda sättet Det är lätt att ta ställning för folks rätt att leva, mot attacker mot civila, för eldupphör och tvåstatslösning. Inte tvekar jag där. Men så fasen att jag väljer sida mellan det Hamas gjorde den 7:e oktober och det Israel gör varje dag mot instängda förtvivlade människor i ”fängelset” Gaza.
Eldupphör, det finns inget annat sätt.
### Just nu arbetar israeliska staten effektivt med att få fler palestinier att börja sympatisera med terrororganisationen Hamas. ### Det var kanske inte riktigt meningen.
Ska du dö våldsamt, så dö i en skjutning. Den döden har högre status, då blir det debatt om din hädanfärd. Det blir det inte om du dör i jobbet.
Jag tänker sannerligen inte förringa de dödsfall som sker vid skjutningar. De är förfärliga. Ändå stör det mig att folk får olika värde i debatten, också när de dör. Blir du skjuten så kommer du på politikens dagordning. Dödas du på jobbet blir det tyst om saken.
År 2021 dog 48 personer på arbetet i Sverige och nästan 2 miljoner människor i världen. Detta hör vi sällan Ulf Kristersson eller SD-ledaren tala sig andfådda om i riksdagens talarstol eller framför medias mikrofoner. De föredrar skjutningarna, även 2021 när dessa dödar ungefär lika många, 45 personer. Pistolen är värd mer.
Även för redaktörerna är den värd mer.
Än en gång: skjutningarna måste stoppas, frågan är sannerligen värd både prat och beslut. Men det är alla de människor som dödas på sina arbetsplatser med. De glömda döda.
Det är det jag vill ha sagt.
Då har vi ändå inte talat om vår farligaste miljö i landet. Gängen eller jobbet är inte farligast, inte trafiken heller. Värst är våra hem. Drygt tusen svenskar dör i sina hem varje år, bara i fallskador.
Skriv om Hamas terrorangrepp, säger någon. Skriv om Israels våld mot sjukhus och civilpersoner, säger någon annan.
Knivar, gevär, bomber och raketer är hårda … … och ändå kommer orden att segra. De som stavas samtal, tvåstatslösning, medmänsklighet och solidaritet. Till att börja med en tvåstatslösning.
Hur de ska komma dit är svårt att förstå, även för en optimist som tror på människa, framtid och förnuft.
Tal vid Måndagsrörelsens möte för Ukraina på Stora torget i Karlstad 6 november:
(Ukraina är nära) I dag för 80 år sedan blev Kiev befriat. Just i dag. Därför ser jag 6 november som ett datum för oss som tror på framtiden. Men jag vill inte börja där, jag vill börja med en ledsnare stund.
En dag säger det pling i min mobil. Det är en av mina döttrar som skickar sms. Hon har en fråga till pappsen. Nu är det så att jag har gjort lumpen. Och jag har jobbat både på SOS-centralen och Räddningsverket. Men frågan hon skickar från sin kafferast på jobbet trodde jag aldrig att jag skulle få från ett av mina barn.
Pappa. Kan du hjälpa till med att få tag i en skottsäker väst åt en 18-åring i Ukraina?
Klockan är kvart över 11 den 7 mars 2022. I den stunden kommer Ukraina nära. Det har alltid varit nära, vi svenskar har bara inte varit riktigt medvetna om det.
Jag klickar fram kartan över Europa i datorn. Mäter mellan tummen och pekfingret från mitt Forshaga och dit. Sedan lite grovt med mätverktyget i kartan. Svar: till ukrainska gränsen är det ungefär 109 mil från min gata i Forshaga. Till Treriksröset i norra Sverige är det 110 mil.
Vietnam är nära, sjöng vi i vietnamrörelsen en gång. Ukraina är ännu närmare. Det är närmare än bortersta Sverige.
(De gav oss språket) Därifrån, där Vladimir Putins förfärliga anfallskrig pågår just nu, kom det människor invandrande hit till Norden en gång. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.
Indoeuropeerna. Det var de som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten nu för tiden. Indoeuropeerna var herdar. De hade lätt att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är tack vare dem vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster. Och broder.
På samma slätter slåss folk för sin frihet i dag. För sin frihet – och för vår frihet. Vi måste se till att Vladimir Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han och inte andra förtryckare. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få fortsätta att vara fria. Om vi vill kunna fortsätta att stå på våra torg och hålla fria möten.
Världen behöver mer demokrati. Inte en ny tsar. Ukrainas kamp är vår.
Jag ska sluta med en dikt som jag skrev i våras. Den är skriven utifrån ukrainskt perspektiv, som ni märker:
En språklektion för krigsherrar – dikt för Ukraina
1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
– Vad ska du prata om på Stora torget på måndag? frågar min vän Björn Samuelsson. – Om att Ukraina är nära, svarar jag. Om att krig är krig, vad än någon låtsas-tsar försöker kalla det. – Du vet väl att det är 80 år på dagen, just den 6 november?
Några timmar senare påminner ännu en vän om det historiska datumet. Det var den 6 november 1943 som Kiev befriades, skriver Mats Parner:
”… metropolen Kiev befriades klockan 04:00 just den 6 november 1943 – alltså för precis 80 år sedan! – från de nazityska ockupanterna i andra världskriget.
Kiev, liksom f ö Lviv och Odessa, bombades av nazistiskt flyg redan första dagen av ’Operation Barbarossa’ (22 juni 1941), kapitulerade för övermakten den 19 september, och var därefter belägrad i hela 778 dygn fram till den 6 november 1943.
Då hade en stor del av Kievs befolkning avlivats. Invånarantalet var inte större än 80 000 (!).
Den som i dag, 2023, letar efter paralleller till det som skedde för 80 år sedan och mer behöver inte söka förgäves.”
Jag har kloka vänner. De vet att Kiev och Ukraina slogs för oss alla då, precis som de gör det i dag.
### Björn Samuelsson och Socialdemokraterna tog initiativet till ett samtal med Moderaterna. Tillsammans beslöt de manifestera för Ukraina på Stora torget i Karlstad varje måndag klockan 12. ### Det brukar vara 2-4 personer som talar 3-5 minuter var. På måndag är det min tur.
I dag har jag talat vid Vänsterpartiets manifestation i Forshaga mot förslaget till angiverilag. Här är talet:
Hej. I dag manifesterar vi mot förslaget till en angiverilag. Fackförbundet Sveriges Lärare har sagt nej. LO har sagt nej. Många andra fackliga organisationer också. Region Värmland har protesterat. Majoriteten av regionerna i landet har gjort det. Den rödgröna ledningen i Karlstads kommun har gjort det. Många andra kommuner. Man säger nej till Tidöpartierna. Man vill inte ha en angiverilag.
Du som är lärare ska inte behöva ange någon av dina elever, du är inte gränspolis. Du som arbetar inom vården ska inte behöva ange någon av dina patienter, du är inte gränspolis. Det är inte du som är socialarbetare, bibliotekarie eller förskollärare heller.
Sverige ska vara ett samhälle där vi bryr oss om varandra och känner solidaritet. Inte ett angivarsamhälle där man försöker splittra oss och ställa människor mot varandra. Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas.
Regeringen kallar det inte angiverilag. Det vore för tydligt. I stället kallar man det ”ett utökat informationsutbyte” och smyger in det som tillägg i direktivet till en statlig utredning. Men angiveri är det lik förbaskat. Det som Tidöpartierna vill att du som är medarbetare hos en kommun eller myndighet ska börja syssla med.
Är du exempelvis lärare, läkare eller bibliotekarie? Då vill Tidöpartierna och regeringen ge dig en ny uppgift. Ansvaret är ditt. Om du kommer i kontakt med en person som du tror vistas i Sverige utan tillstånd – då ska du ska ange den personen till Migrationsverket eller polisen.
Regeringen får kalla sitt förslag vad den vill. Vi kallar det klassiskt angiveri.
Anmälningsplikten, som regeringen kallar det, bryter mot grundläggande demokratiska principer. Den strider mot den svenska regeringsformen, mot mänskliga rättigheter och mot FN:s barnkonvention.
Du som är anställd i offentlig verksamhet ska inte behöva agera i strid mot ditt yrkes värdegrund. Införs angiverilagen blir det dessutom svårare att rekrytera folk till välfärdsyrkena.
Vi får ett samhälle där barn går miste om utbildning när föräldrar inte vågar sända dem till förskolan, skolan eller fritids. Där sjuka blir utan behandling. Där utsatta personer inte vågar vända sig till socialtjänsten. Ett sådant samhälle vill vi inte ha.
Och – samma krav bör riktas inom den privata sektorn, till privata friskolor och privata vårdföretag.
När förslaget blev känt, bröt en proteststorm ut i landet. Lärare vill inte ha en lag som skapar misstänksamhet i klassrummet. ”Kan jag lita på min lärare?”. Läkare och sköterskor vill inte ha en situation där folk som är sjuka eller skadade inte vågar uppsöka sjukvården. Man vill inte se ett samhälle där utsattheten, utanförskapet och skuggsamhället växer.
På Stora torget i Karlstad den 14 oktober samlades vi från stora delar av fackföreningsrörelsen, både på LO- och tjänstemannasidan. Svenska kyrkan var också med.
Vi inom Vänsterpartiet deltar i protesterna. I kommun efter kommun i Värmland tar vi initiativ den här hösten, även i Forshaga. Kommunen måste säga ifrån. Det väntar vi fortfarande på. Forshaga ska vara en angiverifri kommun.
I dag manifesterar vi i en rad kommuner i länet. Du som jobbar inom välfärden ska få lov att koncentrera dig på ditt jobb. Inte på att jaga flyktingar. Du är inte gränspolis.
Säg nej till växande misstänksamhet inom välfärden. Säg nej till att bli angivare. Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas!
Det skulle aldrig falla mig in att bränna en flagga. Inte ens USA:s under värsta imperialistiska Vietnamkriget, än mindre den svenska flaggan. Jag tycker att det är ovärdigt.
Kära nån, jag störs ju redan när vi ser hockeyfans i tv sjunga nationalsången med kepsarna på. Handen mot hjärtat har de, den amerikanska gesten har de importerat, men att man ska ta av sig the fucking mössa har ingen lärt dem.
Suck.
Sitter i ryggmärgen Är detta viktigt? Nej det är det förstås inte, jämfört med allt annat elände i världen. Och likafullt sitter det en gammal värnpliktig telegrafist i mig och muttrar. Bredvid honom en fjärdeklassare som fick lära sig av magister Karl Bergkvist i Fasteruds skola att man aldrig ska släpa flaggan i marken.
Det är ovärdigt.
Rätt till respekt Jag tror att det handlar om omtanke om andra människor. De har rätt att få sitt namn rättstavat. De har rätt att få tala sitt språk. Heter det ”Vart bor du?” på ditt värmländska modersmål så har du rätt att säga det.
De har rätt att bestämma själva i sitt land. Det ska ingen självutnämnd låtsas-tsar i Kreml komma och ändra på. Ingen makthavare i Kina eller Amerika heller.
De har rätt till sina symboler, till respekt. Du bränner inte koraner, inte biblar.
En vacker eldslåga För ett tag sedan brände vi flaggan, lik förbaskat. Någon fyllde år och då stod träflaggan på bordet, det är sen gammalt. Levande ljus, flagga och presenter ska det vara.
Plötsligt ser vi en vacker eldslåga stiga mot taket. Flaggan har hamnat för nära ena stearinljuset.
En kort sekund är vi alla fascinerade av vackerheten. Sedan släcker vi, lätt generade.
Symboliserar vårt land Man ska inte bränna flaggor. Inte ens om man efteråt inser att det svedda blågula symboliserar vårt misshandlade land.
Det är fega människor som skjuter, spränger och drabbar oskyldigt folk. De kan ta sitt krig någon annanstans, som en gråtande granne sa på tv-nyheterna.
Sluta skjut. Sluta partyknarka. Sluta sälj våra vårdcentraler till kriminella. Sälj inte skolor heller till någon.
