Medellivslängden i Sverige har utvecklats både bra och dåligt. Det positiva är att den aldrig varit så hög som nu. År 2015 levde kvinnor 84 år och män 80,3 år. Det berättar Mats Wingborg i ett kapitel om klassamhället och döden i boken Klass i Sverige. Men:
”Det negativa är att klyftan i medellivslängden har ökat mellan de 10 procent av befolkningen som tjänar mest och de 10 procent som tjänar minst. Bland kvinnor lever i dag den tiondel som tjänar mest sju år längre än den fattigaste tiondelen. För män är motsvarande skillnad ännu större: den rikaste tiondelen lever nio år längre än den fattigaste tiondelen.”
De har halkat efter Klassklyftorna mätt i inkomst har fått större betydelse för medellivslängden. De med längst inkomster har halkat efter.
”I den gruppen finns arbetslösa och sjukskrivna, men också deltidsarbetande i låglöneyrken. Det handlar bland annat om undersköterskor, butiksanställda och barnskötare.
Även utbildningsnivån har fått större betydelse för hur länge människor i Sverige lever. De med eftergymnasial utbildning lever allt längre jämfört med de med enbart förgymnasial utbildning.”
En klassfråga Vill du leva länge? Då är inkomsten viktigast.
Vem får chansen att synas i tv i Sverige? Ja inte är det kvinnor och män ur arbetarklassen. Det visar en genomgång i den nyutkomna boken Klass i Sverige.
Kapitlet heter talande nog Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier och är skrivet av Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt.
I undersökningen har man tittat på ett representativt urval av sändningar från de fem största kanalerna i svensk tv 2015: SVT1, SVT2, TV3, TV4 och Kanal 5. Resultatet är dystert för den som tror på jämlikhet även när det gäller att ge människor röst och erkännande.
Hård diskriminering av arbetare Upp till 51 procent av svenska folket är arbetare, beroende på hur man räknar. I tv-sändningarna förekommer arbetare bara 11 procent av tiden. Mellanskikten utgör 29-49 procent av folket, menar författarna, men får hela 70 procent av tiden. Makteliten är 1-6 procent men får 19 procent av sändningarna.
I nyhetssändningarna visas arbetarklass 4 procent av tiden.
Allra sämst på att visa arbetare är SVT:s båda kanaler. Då räknar man alla programformer, totalt.
Medelklassens ängslan och drömmar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt avslutar sitt kapitel om klassamhället i tv såhär:
”Medelklassens ängslan och drömmar fyller medierna, medelklassmänniskor ges en plattform att tala utifrån, och deras oro och förväntningar på tillvaron bekräftas, samtidigt som de vardagliga och existentiella problem som följer med en arbetarklasstillvaro hanteras och diskuteras på andra arenor, om överhuvudtaget. Det är dags att låta de tystade rösterna ljuda i medierna och att se verkligheten ur andra perspektiv.”
I går kom den i brevlådan, boken jag väntat på. Klass i Sverige.
Sverige är fortfarande ett klassamhälle. Klyftorna är större än de någonsin varit under mitt liv. Det visste vi förut.
Nu finns det siffror på saken.
Under våren 2018 genomförde den fackliga tankesmedjan Katalys sin stora utredning Klass i Sverige. Det gjorde man tillsammans med professor Göran Therborn och ett 20-tal forskare. Resultatet blev att en mängd rapporter kunde publiceras, presenteras och diskuteras.
Nu har allt detta uppdaterats och samlats i en och samma bok med en rad nya kapitel: Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. I boken finns också en studiehandledning.
– Vi är stolta över att kunna presentera projektet på det här sättet, hälsar bokens redaktörer Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz.
Här växer klyftorna snabbast Hur ser vårt land ut på tröskeln till 2020-talet? Svaret är att det är ett allt hårdare klassamhälle. Sverige är det europeiska land som har snabbast växande klyftor, svårast privatiserad välfärdsstat och där den klass vi tillhör allt tydligare dömer oss till olika levnadsstandard, livslängd och liv.
I boken visar man med statistik från Statistiska Centralbyrån att klassamhället existerar och hur det ser ut. Här skildras samhällets förändring, med kön och etnicitet som en given dimension för förståelsen. Här visas de skilda världarna när det gäller ägande, makt och inflytande. Detta utifrån olika aspekter på samhället som brottslighet, folkhälsa, mediemakt, företagsägande och anställningsskydd.
Fakta för fundering och förändring Bilden av ett allt hårdare klassamhälle med ett fåtal vinnare och miljoner förlorare framträder tydligt i Klass i Sverige. Är det verkligen så här vi vill ha det? Här finns fakta för dig som undrar och argument för dig som vill förändra.
Jag vet vad jag tycker. Jämlikhet är vackrare än orättvisan, solidaritet är finare än rofferi. Nu hinner jag inte skriva mer. Nu ska jag läsa.
### Arbetarklassen är fortfarande den största klassen i Sverige, nära hälften av alla förvärvsarbetande. ### ”Inte på drygt tvåhundra år, sedan 1810, på tröskeln till industrikapitalismens uppkomst i Sverige, har de privata förmögenheterna varit så stora i förhållande till nationalinkomsten som nu, 465 procent.” ### ”Tage Erlanders vision om ’de stigande förväntningarnas missnöje’ har i dag effektivt ersatts av ’de sjunkande förväntningarnas missnöje’”.
Donald Trump tänker börja skicka röksignaler i stället, nu när Twitter har stängt hans konto. Nancy Pelosi kräver att kongressen tar tändstickorna ifrån honom. Kapitolium-polisen öppnar dörrar samt delar ut bensindunkar och dunkar i ryggen. Horn-Per tar rökpaus.
Man måste kunna ha två tankar i skallen samtidigt, läser jag i distanserade medier. Detta är en myt. Jag behöver tre.
– Du är bäst när du är arg! sa folk när jag skrev krönikor i folkbladet. – Du ska va lite ettrig! tyckte kamraterna på lokalradion när jag läste mina texter där. – Du är bäst när … – … jag vet vad du tänker säga, sa jag till vännerna i TV4:s lokala ladugård utanför Karlstad. – … du är lite elak.
Förbanna dumheten Massmedielogiken är som den är. En nyhet får gärna bygga på en konflikt om den ska väcka vår nyfikenhet. Sitter det sedan en människa och förbannar den senaste dumheten, då trivs katastrofnerven i oss.
– Jaså hade polisen ihjäl Osmo Vallo. Jaså knakade det i hans rygg. – Jaså är du främlingsfientlig själv och kallar folk ”cp” och ”idiot”. – Jaså, sålde politikerna i Karlstad stadshuset för 50 miljoner, fast de var bjudna 100. Jaså måste de stänga biblioteket på söndagarna nu, bara för det. – Jaså är socialdemokraterna taleskvinnor för de borgerliga i vår kranskommun.
Sådana dumheter kan jag räkna upp dagen lång om jag vill. Människan är en skröplig varelse och den sort som blir polis, politiker eller påpekare är inte bättre skapt än andra.
Då är det skönt att vara arg. Helst ska ilskan klä sig i clownkläder eller rida omkring på vit springare och svinga sin värja elegant. Det är de dagarna den fungerar bäst.
Tanke två Det var min första tanke. Ilskan. Den andra tanken i min skalle heter trams.
”Vaccinet är jättefarligt Men det värsta är att dom har beställt för lite.”
Dikten heter Sanningen om källkritiken och blev nedtecknad av min vän och pseudonym Viktor Root förra torsdagen. Är dikten inte tramsig nog? Synd. Duger detta då:
Tramsinlägget om Odens blötare brorsa kom jag på i juli i fjol. Först blev jag rätt nöjd och det blev en och annan läsare också. Men sedan insåg vi att den pinknödige guden hade förstört vårt uttal för evigt. Jag kan inte längre läsa ordet ”pinkoden” utan att uttala det fel.
Trams kan vara ett sätt att snabbt och i förbigående tolka tankarna i folkdjupet. Som när vi inte hade sett solen på flera veckor i december:
Vännen jag alltid frågar åt börjar bli trött på mig, har jag förstått. Han bor också inuti min skalle.
Vem som bodde där den 20 september 2011 kan man ju alltid fundera över. Jag citerar från Facebook:
”Fullkomligt sann historia från Grossbolstorp: Väckarklockan ringer kl 05.00. Jag tvärsätter mig upp i sängen, fortfarande sovande och ropar till hustrun: ’Fort, fort, stäng av klockan. Väck inte landshövdingen!’. Jag måste nog sluta facebooka snart …”
Bakgrunden var att jag skojat om den värmländska traditionen att här ska varannan landshövding vara talför, dvs vältalig. Bara varannan, inte fler. Nu hämnades en av de talföra i drömmen. Varför hon förresten, hon är ju talför?
Jag som nästan aldrig minns mina drömmar annars.
Sanningen är att vi alla behöver en portion trams då och då för att överleva. Blodet behöver järn, annars dör vi. Klokheten behöver en nypa trams, annars storknar den. Bäst är om tramset är roligt, för skratt kan förena.
De fotona tar jag aldrig Det var de första två tankarna: ilskan och tramset. Den tredje tanken i min skalle heter vackerheten.
Jag blir inte hel människa om jag inte får bli förbaskad på alla dumheter jag ser. Klyftorna, rasismen, orättvisorna. – Vet du varför pensionärer måste betala högre skatt än andra? – För att visa hur mycket vi uppskattar di gamle.
Jag blir inte hel om jag inte får skratta åt dumheten ibland. Eller överheten, ibland är det samma sak. Tramset kan till och med vara oseriöst, det du, ordningsman i min själ.
Till sist blir jag inte hel om jag inte får tänka den tredje tanken också, samtidigt. Den som jag inte vill förstöra genom ännu en förklaring.
Vackerheten. De vackraste fotona tar jag aldrig. Vissa upplevelser är för fina för det.
Jag gömmer dem i mitt hjärta.
### När jag skrev som flest krönikor försökte jag se till att varva ilska, trams och vackerhet. ### Nu förstår jag äntligen varför vackerheten inte dök upp oftare. ### Den som jag ser så ofta.
Efter gymnasiet och lumpen jobbade jag på sågen i Molkom några år. Älskade jobbet och gubbarna och behövde pengarna. Det är en skön känsla att veta att nu har du varit en i gänget som justerat ettusen entumfyra igen. Och nu tusen till. Och tusen till. Dagen är inte slut, ackordet blir bra i dag.
Doften när sågklingan skär sig igenom träet, dessutom på rätt ställe. Stoltheten i att göra ett gott arbete. Skämten, skratten, svetten. Soliga majdagar på brädgården, lunchvila på ett brädpaket med två brädlappar som huvudkudde, kalla vinterdagar när utandningsluften syns, trötta men nöjda cykelturer hem genom samhället.
Målet var att bli journalist, det hade det varit länge, och slutmålet stavades facklig reporter på Värmlands Folkblad.
Det sprack.
Ville inte ha mig Jo, jag klarade inträdesprovet till Journalisthögskolan. Jo, jag gick en ettårig facklig-politisk kurs på arbetarrörelsefolkhögskola efter det, lärde mig de nya lagarna om medbestämmande och anställningstrygghet som svenska folket kämpat sig till. Jo, jag fick jobb på VF.
Bara inte på centralredaktionen. Jag fick inte berätta om hur folk hade det på jobbet. Redaktionen ville inte ha mig dit. Hur mycket jag än längtade till det stora huset på Säterivägen i Karlstad, där de satte ihop vår tidning.
Den tidning som växte i upplaga år för år. Den som skulle förklara och förändra världen. Den, där jag hade tänkt berätta om skratten och svetten på värmländska arbetsplatser, om folks arbetsglädje men också om somligas hörselskador efter år i bullriga miljöer.
Det närmaste jag kom Jag fick drömma andra drömmar. Mitt arbetsliv blev fint ändå. Jag drog ihop till frukostfilen varenda dag, skrattade och svettades i andra rum än på Säterivägen, visslade både till och från jobbet de flesta dar.
Så småningom blev mina nya redaktioner kunder i tryckeriet på VF i stället. I många år skrev jag dessutom krönikor i tidningen som frilans, det var det närmaste centralredaktionen jag kom. Knackade på hos chefredaktören var fjortonde dag och lämnade min diskett med senaste texten. Fortfarande med visst vemod varje gång.
Den känslan blev inte muntrare när folkbladets ägare inom värmländsk arbetarrörelse en dag bestämde sig för att sälja sin tidning. Facket och S ville inte ha den längre. Det ville däremot den blå konkurrenten, NWT-koncernen. Kapitalet.
Hur var det chefredaktören Peter Franke sa? – Det är roligt med ägare som vill ha oss.
Förkrympt och förflyttad Härom dagen var jag tillbaka i huset där min dröm hade bott. Tidningen är såld, datorerna utburna, redaktionen förkrympt och förflyttad. I ett av rummen har ABF byggt en tv-studio, dock.
Där satt jag i 45 minuter och samtalade med VF:s gamle ledarskribent Philip Johnsson (S) om demokrati och framtidstro. Han hade också tagit bilen dit. Det ska visst sändas på nätet snart.
När jag kom hem låg det ett brev i brevlådan. Det var från resterna av gamla VF-tryckeriet, där de sista delarna av försäljningen nu strax är formellt avslutade. Om jag lämnar in min aktie i folkbladet ska jag få 3 500 kronor för den.
Suck.
De pengarna har generationer av journalister slitit ihop. Generationer av tryckare, annonsförsäljare, prenumerationsförsäljare, vaktmästare, växeltelefonister, tidningsbud och prenumeranter.
Jag läser Värmlands Folkblad varenda dag fortfarande. Peter Frankes ledare är en fröjd för människovänner. Men det händer att jag blir förbannad, när jag far förbi på Säterivägen.
Så mycket slit. Så mycket framtidstro. Så många drömmar om en bättre värld.
För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Det skrev jag i en debattartikel i Värmlands Folkblad 15 oktober. Läs hela artikeln här nedan.
Den 21 oktober svarade det forna landstingsrådet i Värmland, Philip Johnsson (S), att partiet inte är någon folkrörelse längre. Debatten om framtiden är totaldöd i kommunen, skriver han. Läs mer här.
I dag kom min replik till honom. Läs den i papperstidningen, på VF.se eller här nedan.
För en utomstående är det ingen större dramatik i några publiceringar. Men för mig personligen innebär utvecklingen i Sverige att jag nu tagit steget och gått med i ett parti för första gången på 36 år. Vänsterpartiet.
Här är den första VF-artikeln. Där berättar jag varför:
VF Debatt 15 oktober: Vem står på de utsattas sida?
Sedan hösten 1973 har jag kallat mig miljövän och demokratisk socialist. Vi hade ju fel om demokratin, en del av oss från 68-generationen. Det var det jag insåg i oktober för 47 år sedan. Karl Marx hade haft rätt i mycket när han analyserade det industrialiserade klassamhället. Mao Zedung hade däremot inte rätt när han gjorde Kina till en förtryckarstat. Den utvecklingen började inte med honom, den började med Lenin och togs över av Josef Stalin.
Min röda dröm är alltså bred, folklig, ömsint, demokratisk och gillar fina skogsstigar. Jag tror inte på kotterier, eliter eller patentlösningar. Ska jag formulera det i nyckelord blir det de här: frihet, jämlikhet, systerskap, broderskap, rättvisa, demokrati, solidaritet, humor, kärlek och hållbar omsorg om natur och kultur. Samt då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten. Det har hänt att jag storskrattat till och med. De är så söta de små näringsliven när de kivas om grindslantarna i livet.
Som du märker har jag lagt till feminismen till miljöfrågorna och socialismen. Patriarkatet behöver sannerligen bekämpas, men glöm inte klassklyftorna för det. Sverige spricker mer och mer. 1980 gick det åt 9 industriarbetare för att tjäna lika mycket som en börs-vd. 2018 krävdes det 61. Eller 76 om industriarbetarna är kvinnor. En skamlig utveckling.
I dag är kampen för allas lika värde också viktig på ett annat område. Antirasismen. Det var två kilometer is över mitt Forshaga för 12 000 år sedan. Vi är alla invandrare.
Jag tror på gemensamma lösningar. Bären varandras bördor. Därför har socialdemokraternas politik till sist blivit för mycket för mig, som gick med i SSU 1974 när rörelsen var radikal. Hur var det förre S-riksdagsmannen Jonas Gunnarsson skrev i sociala medier häromdagen? Han ”saknar den socialdemokrati som självklart står på de utsattas sida”.
I tio år stod jag själv i talarstolen vid de socialdemokratiska första maj-mötena i Forshaga och Deje (och någon ort till) och kåserade och talade allvar. Det hände att jag berättade varför jag fortfarande var emot ett svenskt medlemskap i EU. Innan dess hade jag som miljöaktivist varit starkt kritisk mot Palmes tre linjer i kärnkraftsomröstningen och mot att så lite hänt i omställningen efteråt. Det är jag än.
Det finns fler sådana socialdemokratiska haverier i historien, som jag ser det. Göran Perssons fördelningspolitik. Den nyliberala avregleringen av allt från skola till apotek som partiet medverkat till.
På senare tid kan jag räkna upp mycket annat som jag är kritisk till hos mina vänner socialdemokraterna: Svängningen i fråga om migrationen, där Stefan Löfven plötsligt började bygga de murar han nyss lovat låta bli att uppföra. Att partiet är med och försöker förstöra anställningstryggheten. Att man är beredda att införa marknadshyror. Att socialdemokratin inte tar itu på allvar med skillnaderna i skatt för löntagare och pensionärer.
För mig är det en gåta att det socialdemokratiska partiet inte tar kamp mot de ökande klyftorna i Sverige. Läs er historia! Ni borde dessutom ha en kraftfullare glesbygdspolitik. Ni borde göra mycket mer åt vår digitala klyfta i Sverige. Lars Mejern Larsson (S) ställde en bra fråga i riksdagen till ansvarig minister i ämnet, fick ett intetsägande svar och där dog frågan ut.
Lokalt, i Karlstad, utmärker sig de ledande socialdemokraterna genom att kärvänligt gå arm i arm med det moderata kommunalrådet när han vill sätta staket runt bästa delen av friluftsparadiset Skutberget och ge bort bätterbiten till exploatörer.
Jag kunde räkna upp fler punkter där jag är besviken på den rörelse jag kom att sympatisera med, samma höst som militären tog över i Chile och Olof Palme talade klarspråk än en gång. Stefan Löfven kallar sitt parti ett mittenparti. Det är klarspråk det med men ett pinsamt sådant. Tage Erlander snurrar i sin grav.
I dag finns det bara ett demokratiskt socialistiskt parti i landet. Vänsterpartiet. Vi har Sveriges populäraste partiledare, sådant är ju alltid kul. För mig som nybliven medlem har vi den klokaste politiken också, sådant är ännu kuligare. Välkommen som medlem, du med.
Sven-Ove Svensson Forshaga
Där slutar min debattartikel från Värmlands Folkblad, 15 oktober 2020. Länk till Philip Johnssons svar hittar du i ingressen ovan. Min replik på Philips svar finns i VF:s papperstidning och på VF.se i dag. Och här:
– Bra, men du skriver lite långt … sa kollegorna om mina krönikor i husorganet. – Jamen chefen vill ju att dom fyller?
Då hade jag redan gett ut min första kortprosasamling. Skriva korta texter är roligare. Svårare men roligare. Här är tre nya för i dag och några från mitt facebookplitande de senaste dagarna. Långskrivare, jag?!
Några nya:
Blir jag uttagen till OS-maran i Tokyo 2021 ska jag sikta på att bli bromsmedaljör.
***
Använd inte din standardfråga om du byter jobb från personalrekryterare till inskrivare inom äldreomsorgen. – Vilken fråga? – ”Var ser du dig själv om fem år?”.
***
Språkpoliser: de kränktas juniorlag.
***
Några nästan nya:
Skicka fångar som u-hjälp… Vad hände egentligen med KD? Det var ju ett rart parti.
***
Förr var KD som en gammal moster som man inte höll med men som var snäll och hade läst snälla ställen i bibeln.
***
Telefonören ringer. – Med den presidenten kommer USA allt närmare en Dunning-Kruger-krasch.
Sen pratar vi inte mer om saken.
***
– Var har du utbildat dig? – HS. – ? – Hemliga Skolan.
***
”Flickflocken tjatade” sa M-ledaren, tog mellannamnet Ed.
Kom med nåt nytt. Min gamla socken tog namnet Ny-Ed redan år 1600.
***
När barnen flyttat ut påminner vår diskmaskin ibland om Noaks ark.
***
Folkhälsomyndigheten överväger munskydd vid besök hos tandvården.
Det ska väl få tyst på den debatten.
***
### Dunning-Kruger-effekten: när någon som är inkompetent inte förstår att han är inkompetent och därför överskattar sin kompetens.
