Kategori: Politik

Båda bladen behövs

För ett tag sedan skrev jag på facebook: ”Vart tog Värmlands Folkblads bemannade redaktioner i Ambjörby, Munkfors, Grums, Kil, Forshaga, Årjäng, Storfors och Filipstad vägen? Har jag bara drömt att de fanns?”.

Budskapet – det outtalade – var att även granskarna måste anpassa sig till en föränderlig verklighet ibland. Det är det inte bara offentliga sektorns service som måste göra. När folk flyttar så flyttar de, när tekniken förändras så gör den.

Nu kommer ett nytt besked, läser jag på nwt.se. 7,3 tjänster försvinner på Värmlands Folkblads redaktion, delvis med hjälp av naturliga avgångar, men tre anställda sägs upp. Min gamla arbetsplats lokalredaktionen i Sunne läggs ner.

Det svaret hade jag inte velat få på den diskreta passningen. I dag är det nästan bara Värmland som har två konkurrerande länstidningar. Den konkurrensen behöver vi i fortsättningen med.

Just nu håller offentliga sektorn på att avregleras medan pressen går mot monopol. Vilken tidning ska vi tipsa om det systemskiftet?

 

PS, torsdag förmiddag: Här är bara ett exempel på att rösten från Våxnäs behövs: Loreen gör helt rätt DS.

Ljus

”Prinsessa”? Det är sååå 1700-tal.
”Ockelbo”? Var inte det en snöskoter? Det är sååå februari.
Släpp in lite ljus.

Vi har inte bett några kvällstidningar att göra oss dummare och dummare varenda dag.
Släpp in mycket ljus.

Göran Greiders katekes

Det finns de som vet hur man formulerar sig. Göran Greider är en som ofta lyckas.

Läs hans katekes på Aftonbladet Kultur. Den är skriven i samma anda som fick August Strindberg att skriva Liten katekes för underklassen, 1884-1885. Sju delar ska det bli lovar Aftonbladet. Här är de fem första.

Göran Greider, Liten katekes för de ännu vanmäktiga
Del 1, samhället – del 2, partierna – del 3, kulturen – del 4, ekonomi – del 5, kvinnan

Tillägg 21 maj:
Del 6, religion

Tillägg 28 maj:
Del 7, Politisk filosofi

Gôrstorkommuner

Första maj öppnade socialdemokraterna i Värmland för en ny, stor reform med kommunsammanslagningar i länet. Nu berättar moderaterna att de håller med. Å vad de håller med.

Min vän Viktor Root hälsar att varje sådan sammanslagning är åt skogen. Nu känner han i alla fall dom han ska skälla på, det är mycket roligare då.

Tre gôrstorkommuner är föreslagna hittills:
En ska heta Röde Fors.
En ska heta Grönköpingjala.
En ska heta Hela Yttersta Västern Eda Särskilt Nämnt.

Karlstad? Där räckte det bara till en folkomröstning. Den ska handla om hur synd det är att Hammarö fortfarande inte vill gå med i Karlstad, för om Hammarö hade velat gå med i Karlstad skulle det nog ha blivit 100 000 karlstadbor i Värmlands ryggslut – och det hade ju verkligen suttit fint.

På nåt vis.

Eftermiddag med främlingsrädslan

Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.

Ont om pengar är aldrig pittoreskt.

Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?

Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.

Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.

Jag tror det är sant.

Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.

En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.

Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.

Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.

I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.

Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.

Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.

I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.

Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.

Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?

Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?

En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.

– Have you deserted from the Vietnam war?

Löfvens tysta svar om tystnaden

– Ja ja, muttrade Reinfeldt i förväg. Löfven har tigit länge, men i en hel partiledardebatt i tv kan han i alla fall inte vara tyst.

Löfven svarade med – tystnad.

En skön reaktion, om jag får säga min mening, så här timmarna innan debatten. Arga leken har varat länge.

Militant bondförnuftig arbetarmoralist

Jag är en militant jäkel. Jag tycker vi ska komma överens om att bondförnuft och hederlig arbetarmoral ska gälla i varje grupp av människor på denna jord. Det tror jag hårt på.

Alltså var det rätt av vietnameserna att slänga ut fransmän och amerikaner, när dessa ockuperade deras land. Det var rätt att ställa sig framför stridsvagnarna och försöka hindra dem i Prag 1968 och på Himmelska fridens torg 1989.

Men det var inte rätt att kasta ägg på den amerikanske ambassadörens bil i Glanshammar 1970, fast han representerade bomberna mot Vietnam. (Man trampar inte i maten! som farfar Einar brukade säga). Och det var sannerligen ingen klok och bra barnuppfostran av Vänsterpartiet i Malmö att låta barnen på deras första maj-firande gå lös med slagträn på en bild av centerledaren Annie Lööf. Partier bör inte befinna sig i puberteten, svenska folkets öde är för allvarligt för det.

Tårtan i form av den svarta kvinnan som skars sönder i underlivet, medan omgivningen på Moderna museet storskrattade och fotograferade.

Annie Lööf-bilden hos Vänsterpartiet i Malmö som bonkades sönder och samman i skallen av barn, medan omgivningen storskrattade och fotograferade.

Samma dumheter överallt, samma obefogade våld.
Varför ställde ingen sig i vägen där? Det är rätt att göra uppror.

Tack för din klasskänsla, Lillemor

Lillemor Arvidsson har dött, läser jag. Kommunals älskade före detta förbundsordförande, första kvinnan som ledde ett LO-förbund, dessutom det största. Hon glömde aldrig sitt ursprung och sina kollegor i vården, eller alla de andra välfärdsarbetarna för den delen.

En gång spelade jag in en film med henne i en biroll. Hon var upptagen Kommunalordförande men tog sig tålmodigt tid till alla våra omtagningar vid svarta tavlan i den gamla skolan mellan Hynboholm och Skåre.

Ingen hade sådan integritet som Lillemor. Så var hon också den enda som röt ifrån när hennes regering ville införa sitt stoppaket, mitt under pågående kommunalkonflikt.

Här är ett utdrag ur boken När Lillemor fick makten av Lillemor Arvidsson och Gunilla Wettergren. Det berättar både hur kommunalarnas Sverige ser ut och hur deras ordförande var:

”Jag fick redan då (1990) massor av brev och information från medlemmar som knappt kunde överleva på sina löner. Jag minns särskilt en ensamstående mamma som skrev och berättade om sig och sin 17-årige son. Hon hade inte råd med någonting extra och måste till och med själv klippa pojken hemma. Jag grät när jag läste om att sonen var med i ett kompisgäng som brukade gå ut och äta pizza för 35 kronor om fredagskvällarna. Men nu hade hon inte råd att låta honom gå med till pizzerian, utan han fick sitta hemma och vänta tills kompisarna kom tillbaka från pizzafesten. De som har gott om pengar kan säga att en hundralapp är futtig. Men inte den mamman; för henne kan hundringen vara det som gör att pojken kan gå med till pizzerian igen. En hundralapp kan vara det som gör att många slipper gå till socialen.”

Jag vet inte vad man skriver när folk som man tycker mycket om dör.
Vi saknar dig, Lillemor.

Tack för din klasskänsla som aldrig dog.

Inte den vassaste tårtspaden i lådan

Jag har försökt låta bli att kommentera kulturministerns tårtkalas. Det, där hon skar i könet på en högljutt skrikande svart kvinna, visserligen i form av en tårta. Men jag kan inte.

Symboliken är så tydlig, att ingen svensk, av kvinna född, kan ha undgått att begripa vad tårtkalaset verkligen betyder. Vad än sedan upphovsmannen och övriga medverkande hade tänkt sig.

Vit rik överhetsperson med vapen i hand förtrycker svart kvinna som redan ligger – och slår dövörat till inför den fattiga kvinnans rop på hjälp.

Scenen är samtidigt en tävling. Vem beter sig mest korkat? Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, konstnären Makode Linde (som stod för tårtan och skriket), de skrattande journalisterna och kulturpersonerna runt omkring eller de delar av det övriga kultursverige som efteråt applåderat konstverket?

I mina ögon vinner kulturministern den tävlingen. Så sätter hon också Sverige på kartan för en könsstympning. Det har ingen lyckats med förut.

Lena Adelsohn Liljeroth. Inte den vassaste tårtspaden i lådan.