- 9 febr: Får en bok strax innan resan
Minuterna innan resan till havet får jag en bok i present. Vi vaknar, dikter av Eva Ribich. Jag har aldrig hört namnet förr, men tycker genast om dikterna. Läser hela tiden på planet.
”Det vita ljuset
genom rummet
Ett tusen ett”
Hon är också åskrädd.
”Det är svalt
på verandan
Även här
har natten varit”
Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.
”Vi går in i skogen
undan ljuset
Följer stigen
som har blivit”
Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.
- 10 febr: Fråga, svar
Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.
– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.
Man ska inte fråga så mycket.
- 10 febr: Fråga, svar
– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.
Svarar hon.
- 10 febr: Syner i dekanteringen
Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.
– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.
Berättar hon som är kökssynt.
- 10 febr: Bara vanliga ätare
Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.
Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.
- 11 febr: Den hårda remsan mellan hav och dyn
Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.
När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.
Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.
Kära kommunfullmäktige.
- 13 febr: Solidaritet
Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.
Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.
Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.
Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.
- 13 febr: Hemma, långt hemifrån
Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.
Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.
Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.
Samma fina jordklot att leva sina dagar på.
- 14 febr: Strejk
Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.
Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.