(Paradiset, foto Elisabeth Ohlson Wallin)
Det nya kyrkoåret började så bra, skriver prästen Lars Gårdfeldt. Sedan kom viskleken och konstnären Elisabeth Ohlsons altartavla ”Paradiset” drevs ut ur kyrkan.
Nu hänger den på Värmlands museum i stället.
Lars Gårdfeldt är teologie doktor och präst i Svenska kyrkan. Han har skrivit texten som kommenterar altartavlan ”Paradiset” på museet:
”Det nya kyrkoåret började så bra. Första Advent med alla dess älskade psalmer. Ljusen som tändes i Sveriges alla kyrkor, ’Bereden väg för Herran’ och ’Hosianna’. Och i Sankt Pauli kyrka i Malmö invigdes dessutom Sveriges första HBTQ-altare: ’Paradiset’ av konstnären Elisabeth Ohlson. Motivet är en framtidsvision, den gestaltar en tillvaro där samkönade pars kärlek ses som självklar. Där Adam får sin Adam och Eva sin Eva.”
Texten fortsätter:
”I denna paradisträdgård har en transkvinna krupit upp i ett träd. Ondskans symbol, ormen, håller hon i ett krampaktigt strypgrepp. Budskapet är tydligt: ormen/ondskan ska aldrig mer få gjuta sitt gift över homosexuellas kärlek, aldrig mer få bita den i hälen som har en könsöverskridande identitet.”
(Detalj)
En klok beskrivning av en bra bild. Underbart kändes det, tyckte Lars Gårdfeldt, men glädjen blev kortvarig.
”En räddhågsen biskop, tillsammans med en kyrkoherde som ville sitta på alla stolar samtidigt, verkade gemensamt för att tavlan skulle plockas ned. Så slängdes HBTQ-personer ut i kylan ännu en gång. Kyrkan stängde återigen dörren till garderoben.”
Om detta finns det mycket att säga. Lars Gårdfeldt är välformulerad, arg och ledsen. Det förstår jag. Har du möjlighet att besöka utställningen på museet så läs hela hans kommentar om viskleken, de högerkristna tokerierna och de föraktfulla tolkningarna av homo- och transsexuella.
Kallade sig ”gôbbkärring”
För mig fanns det ännu ett skäl att besöka utställningen ”id:TRANS – – från kung Kristina till i dag” på Värmlands museum i Karlstad. Vi hade en vän som vi inte visste vem han var. Själv kallade han sig till sist ”gôbbkärring” offentligt. I en fin artikel i länstidningen NWT nyss kom han ut, som det heter nuförtiden.
(Ingress ur NWT)
Nu ser jag att reportern Anna Sims reportage är en betalartikel. Nå, där säger Kalle/Kalorina bland annat att:
”Hur bestämde du dig för att du inte ville hålla det hemligt längre?
– Nu kan jag säga vad jag tycker. Jag försöker att göra mig fin och målar mig. Det har inte gått att visa upp sig öppet tidigare, då hade jag hamnat på Marieberg som ett psykfall, lagen var ju så. Jag var rädd för att bli hotad och påkommen så jag höll det för mig själv.
…
Skulle du kalla dig för transvestit?
– Nej. Jag är en äkta gôbbkärring. Jag är härta (hälften, reds. anm) utav var.”
Nästa gång vi träffade Kalle var hon Kalorina och hade ringar i öronen, vackert målade naglar, långa ögonfransar och fin ögonskugga. En ovanlig medmänniska, också den kvällen i Mölnbacka bygdegård när hon äntligen var sig själv.
Nu är Kalle Maskin/Kalorina Varg borta. Det är jag innerligt ledsen för. Ändå är hon mycket närvarande när vi besöker vårt länsmuseum.
Framstegen går inte fort och de går sannerligen inte spikrakt, det visar händelsen med altartavlan ”Paradiset”.
Men när jag tänker på fru Kalorina Varg tycker jag ändå att det går framåt.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root
Inlägg nr 2 025. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)