Min cancer är inte privat – SVENSSONS SLÄNG

Först skrev jag dagbok. Dokumenterade vartenda möte med någon magnetkamera, radioaktiv isotop eller urolog. ”Varför blir folk urologer?” skrev jag när en trevlig karl i Kristinehamn samlat vävnadsprover via min anal.

Ändå är jag tacksam över att tillräckligt många gör det yrkesvalet. Hur skulle jag annars så småningom ha fått veta att jag hade två fripassagerare och att de var elakartade? Två tumörer i prostatan som jag inte hade en aning om innan jag pinkade blod strax före framträdandet i fjol på bokmässan i Göteborg.

Jag skriver för att förstå, det börjar alltid där, men visst hade jag tänkt mig en publicering. Sida efter sida med mina erfarenheter från diverse undersökningar även i Karlstad, Torsby och Örebro. Är inte det läsning?

– Du ska inte bry dig om en vimsig gubbe, sa jag till sköterskan på urologen när jag förgäves försökte hitta toaletten hos dem på nionde våningen.
– Här har vi bara vimsiga gubbar… svarade hon och log snällt.

Beskedet kom. Två tumörer. Maligna. Vilket väljer du, operation eller strålning?

”Babbla inte”
Mitt i behandlingen råkar jag träffa en bekant på Konsum. Han har gått igenom samma undersökningar och fått samma besked för några år sedan.
– Det är väl inget att babbla om. Sånt är privat.

Ett tag tror jag att han har rätt. Jag berättar för mina vänner, de skulle ändå märka att det är något med mig och jag är ju upptagen av strålbehandling fyra dagar i veckan. Men publicerar gör jag inte.

I en mapp i datorn ligger sjukhusdagboken orörd. Oläst.

Vägrar vara ”C-A-patient”
Då läser jag ett inlägg på Facebook. En cancersjukdom är inte privat, skriver karln. Är den inte? Detta funderar jag länge på under mina resor till och från Strålbehandlingsenheten vid Centralsjukhuset, Karlstad. Till slut inser jag att han har rätt.

”C-A-patient” kallade vi dem, när jag dirigerade ambulanser på SOS-centralen på 1980-talet. ”C-A.” Som om inte den som lyssnade på polisradion skulle ha förstått vad det ordet betydde.

Nej tack, jag vägrar vara ”C-A-patient”. Jag är en 72-årig löpande, skrivande make, pappa, morfar och vän som det växer sjukdom på i ett organ nertill. En som har turen att leva i ett samhälle där dyr sjukvård är praktiskt taget gratis för mig som patient och där kunskapen och tekniken har kommit långt.

Tabletter, strålning. Tabletter, depåinjektion, strålning. 22 strålningar, 3 års medicinering. Trevliga sjukvårdsarbetare, professionalitet.

Folk har rätt att få veta
Min prostatacancer är inte privat. Den mår bara bra av att berättas om. Det finns så mycket min omgivning har rätt att få höra, det är ju de som betalar.

Hur undersökningarna går till. (De är inte värre än att jag småpratar hela tiden när nålen tränar intervall in i min prostata då de tar vävnadsprov).

Hur behandlingen går till. (Strålningen känns inte, man blir kraftlös av hormontabletterna och blir minst en minut sämre per kilometer på löpträningen).

Hur viktigt det är att vi en gång bestämde oss för att bära varandras bördor. (Jag pratar om gemensamt finansierad sjukvård, billig för mig när jag ligger på britsen men livsviktig. Ge den mer resurser!)

Inte är de erfarenheterna privata.

I juni berättar jag i en tidningsintervju, den handlar om min kepsbok mest. Kan man avdramatisera det dramatiska? Jag hoppas ju det. Jag tror inte på att tysta ner vår vanligaste cancerform.

Folk har rätt att få höra hur vanlig den är.

### Mina symptom var blod i urinen och snabb viktnedgång. Däremot slapp jag kissa ofta, ha svag urinstråle eller värk i skelettet, exempelvis runt höfterna. Läs mer här om prostatacancer
### Prostatacancer behandlas med operation, strålning och läkemedel. Vad ni väljer beror bland annat på hur stor tumören är, om den är spridd, hur du mår och vad du själv vill.
### 90 procent av de män som fått prostatacancer beräknas leva 10 år efter diagnosen.

2 reaktioner till “Min cancer är inte privat”