Arbete – Sida 11 – SVENSSONS SLÄNG

Hur jag ljuger snyggt för mig själv

Rensar mejl och hittar mina nedtecknade mål från en höst för snart 14 år sedan.

Jag tycks ha varit mig lik. Ärlig mot mig själv ibland, självbedräglig ibland.

Tidigt 2000-tal. Varenda firma med självaktning förväntas bedriva framtidsarbete med inhyrd konsult. Så även vi. Konsulten är trevlig och det är klart det är nyttigt för både firma och människa att fundera över framtiden ibland. Alla löpare jag känner sätter upp mål, så varför inte göra likadant på jobbet?

Nu är visserligen flera av målen privata, läser jag. Varför behöver konsulten be mig om dem?

Ett väldigt visslande
Den 17 oktober 2005 skriver jag lydigt ner mina individuella mål. Konsulten vill att vi tänker oss livet som en cirkel. När jag ska beskriva hur den cirkeln ser ut denna höstmåndag, skriver jag arbete (90), fritid/egen tid (90), relationer (95) och hälsa (80).

”Visslar på väg till jobbet och på väg hem från jobbet. Det vill jag fortsätta med under 2006.”

Det där med visslandet stämmer, men sant är också att en glömmer fort, ty människan är bra på att förtränga. Jag är den typen.

Färsk i ledningen, full av idéer
Hälsa 80 procent är inte bra. Jag vill må väl helt och hållet. Du ska tänka att jag är splitter ny i företagsledningen och har skallen full av förbättringar. De idéerna berättar jag om längre ner på mitt hoppfulla A4. Mål i arbetet: ny webbplats, skaffa intranät, hjälpa resenärerna med automatiskt talsvar i telefonen dygnet runt, testa tidtabeller i mobil.

Fler mål:

”Relationer: Arbeta för att fortsätta vilja skriva 95 procent på den här punkten i cirkeln under 2006.”
”Fritid: Skriva Pappers-historiken för Gruvö-facket klar i tid till tryckning och leverans i juni 2006. Skriva effektivt i tre veckor i Grekland maj-juni 2006.”

De målen når jag. Minst. Blev det inte fyra veckor i Kavalla?

Ljuger om hälsan
Det är det där med hälsan. En hälsonivå på 80 procent är uschlig för en 55-åring som tror att han är ung och entusiastisk. Sanningen är dessutom att redan den siffran är för högt satt. Jag ljuger för mig själv och konsultjäntan.

Hälsomålen för framtiden är lika bedrägliga de:

”Hälsa: Medicinerar för trycket med gott resultat. Ryggdisken blir långsamt och metodiskt bättre så att jag nu åter kunnat börja springa mycket försiktigt i skogen.
– Nå ner till 75 kilo innan årsskiftet 2005/2006. (85,7 kg 1 aug, 78,3 nu).
– Fysträna minst en gång i veckan 2006. (En blygsam målsättning men ryggen styr och jag måste gå varsamt fram efter fem års skada).
– Tävla i orientering – under mina förutsättningar – minst 2 ggr våren och 2 ggr hösten 2006.”

Det är diskbråcket jag ljuger så styggt om. Inte hundan är nacken bra än, i oktober 2005. Arbeta går men springa är värre. Stillasittandet påverkar trycket och än mer påverkar det sinnet. Fortfarande är det flera år tills jag orkar springa regelbundet igen utan att vänsterhanden värker och nacken blir grinig. 60 procent hade varit ärligare hälsobeskrivning och en träning i veckan först om två år hade varit ärligare.

2008 kanske.

Samma vikt denna morgon
Vikten? Lustigt nog väger jag 78,3 denna vårvintermorgon 2019 med. Än en gång i färd med hård 5:2-diet, precis som för 14 år sedan. Kan jag nå ner till 75 kilo i vår? Ja, varför inte?

Nu – är framtiden ljus. De senaste månaderna har jag sprungit tre gånger i veckan på mitt favoritunderlag. Bilden ovan heter Spår av löparlycka. Kom det en konsult farande från Skövde och frågade skulle jag glatt sätta 90 för hälsan och ta henne med på en runda i snön.

– Hmmm, om en skulle sätta upp ett orienterarmål också?

Vischlar gör jag fortfarande morgon och kväll. Samt middag.
Ljuger bara sällan så jag tror’t.

Om mig | Löpa
Inlägg nr 1 926. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Skäms på dig, överklass!

Jag skulle vilja skriva om stilla skidturer i vita spår. Om gulsparven som räknar sin sjudelade ramsa, om eftermiddagarna som blir ljusare, om traktorföraren som är så noga när han plogar snö i vårt kvarter.

Då kommer rapporten. Igen.

Mitt land är ett klassamhälle där giriga rika tar maten ur mun på sina medmänniskor. Klyftorna växer. Orättvisorna växer. Sverige spricker fortare än en frasig tulpan slår ut.

1980 gick det 9 industriarbetare på en hög börs-vd.
2017 gick det 59 stycken. Så stor är inkomstskillnaden.

Detta är en skam.
Detta är en skam för Sverige.
Detta är en skam för börsbolagen.
Detta är en skam för deras styrelser och direktörer, ja alla deras anställda och kunder.
Detta är en skam för Svenskt Näringsliv.
Detta är en skam för Sveriges riksdag.
Detta är en skam för vår regering.
Detta är en skam för svensk arbetarrörelse.
Detta är en skam för liberaler och högerpartister.
Detta är en skam för varje kristen och andra troende.
Detta är en skam för Röda Korset, Svenska kyrkan och alla andra samfund.

Detta är pinsamt för var och en av oss som tror på rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och solidaritet. Ingen är värd en femtioniondels lön. Ingen är värd femtinio löner. Detta får ni ta och göra om.

Skäms på dig, överklass.
Kämpa, arbetarklass.

### Läs om LO:s löpande utredning som kom i går: Makteliten – utan markkontakt
### Fundera dessutom på hur många vårdbiträdes- eller städarlöner det går på en börs-vd:s inkomst.
### Då blir det ännu värre.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 920. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vem hotar demokratin?

…och så hamnar jag i samma diskussion igen. Än en gång upprepar kloka medmänniskor att det är ett hot mot demokratin om kommunikatörerna blir fler än journalisterna i fosterlandet.

De har fortfarande fel.

För inte så länge sedan var vi några vänner som tipsade en riksdagsman vi känner, om att han borde ställa en fråga i riksdagen om den digitala klyftan. Vi behöver medborgarguider tyckte diskussionsgruppen jag tillhör. Det höll Mejern Larsson med om, när han ställde sin fråga. Sverige behöver guider som hjälper folk tillrätta i den digitala världen.

Nu hör jag det igen, skallet mot kommunikatörerna. ”Det är partsinlagor de sysslar med”.

Partsinlagor? När en duktig grafiker gör layout på tidtabellen för tåg och bussar i mitt län, hur hotar det demokratin? När hennes kollega reser runt i provinsen och lär personalen i olika butiker att sköta kollektivtrafikens biljettmaskiner, hur blir det ett hot? När produktionsplaneraren beställer det kommunala kollektivtrafikbolagets årsberättelse av ett tryckeri, vad är det för problem med det?

”Får jag ta hunden med till Likenäs?”
Jag känner till bolaget en aning, ty jag jobbade där i 17 år. Vi byggde ut vår lilla grupp av kommunikatörer, eftersom vi trodde på öppenhet. Medborgarna hade rätt att få bra information om hur bussar och tåg gick och vad resan kostade. Får man ha cykel med på bussen? Hund? Hur är säkerheten ordnad för spädbarn? Sådant berättade vi om varenda dag. Inte en enda gång hotade vi demokratin.

Vi trodde på öppenhet. Den slogs jag för, tills firman började svara på insändare, också från anonymt folk. Om vd:arna, de sista två under min tid, brukade vi säga att han springer så fort han ser en journalist och i allmänhet hinner han ikapp honom. Mer tillgänglig än den siste direktörn vet jag ingen hög chef som var.

Det är inte medborgarguiderna på svenska offentliga bolag som hotar demokratin, det är bristen på journalister. Kommunikatörerna på Värmlandstrafik kan inte rå för att ingen journalist i länet lärt sig kollektivtrafikfrågorna och att ingen tar sig tid att undersöka om de 1 881 kronorna per värmlänning används rätt.

Det är redaktionernas fel.

### Här kan du läsa hela riksdagsfrågan om den digitala klyftan: Medborgarguider mot teknikklyftan.
### Tidigare inlägg i journalistfrågan: Skulle vi glädjas åt er död?
### I går berättade Värmlands Folkblad om vår diskussionsgrupp Dispyterna (betallänk).

Kliv, kliv, överlev

Sådär. Regering.
Nog om det. Under tiden har livet gått vidare. Frukostar har ätits, snö har fallit, fåglar matats, granar klätts av och arbetsplatser befolkats.

Vardagen är en fin uppfinning. Människor tvättar sina armhålor, borstar sina tänder, lämnar på sin förskola, går till sin skola, kliver in på sin arbetsplats och sätter igång ett samhälle.

Kliv, kliv, överlev.

Vatten kommer ur kranarna. Energi strömmar genom ledningarna. Vägar plogas, gator sandas, mat distribueras och jobbmejl flyger genom cyberrymden. Steg för steg gör arbetet och mödan sin vanliga nytta.

Kliv, kliv, överlev.

Jag tycker om den vardagen, älskar den vanligheten. Rutinen och ruinen är inte släkt. Arbetet är en sådan hedersam sak, strävsamheten, allt det vi gör tillsammans. Reningsverksarbetaren, linjemontören, vägarbetaren, bussföraren och förskolläraren hör inte till någon tärande sektor. Vi behövs allihop. Alla har fått mitt land att fungera, hela tiden. Tillsammans.

Vi bär varandras bördor, det är vackrast av allt.

Kliv, kliv, överlev.

### … och här är facebooklänk till stunden då uttrycket föddes.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 914. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Två sanningar för eldare och harpolekare

Viktor Root har skrivit två nya dikter. En om väntan och en för eldare och harpolekare. De sistnämnda tänker han organisera i facket.
Eller de näst sista. Vi får se.

Sanningen om vår väntan

Hur mycket väntar en människa?

Du väntar på att bli född, du väntar på
att få bröstmjölk,
du väntar på att lära dig krypa, gå och prata,
du väntar på att få åka till förskolan,
du väntar på att vilan ska vara slut,
du väntar på att få börja skolan,
du väntar på att få gå hem,
du väntar på resultatet av nationella provet,
du väntar på första kyssen, första sexet,
ditt första jobb och dina barn,
du väntar på löneförhöjning,
första friaren hos äldsta dottern,
ljusare tider och göken,
du väntar på den viktiga konferensen,
fikat, valresultatet, hemmasegern,
fredagsmyset, pensionen,
första pensionärsrabatten

Där börjar din sista väntan
Den kan du inte sätta slutdatum på
i förväg

Vänta
Vänta lite
Jag ska bara …

… sopbilen kommer i dag.

Viktor Root

Sanningen om den andra sidan

När jag kommer till
den andre si’a
ska ja’ organisere mig

Elder ugner i trehundragradig värme
gör ja’ bare inte
Den arbetsmiljön
får vi göre nôt ôt
kamrater

Om ja får komme till dä snällare stället?
Gärna för mig
Men du får mig aldrig
å klafse ômkring i mjölk å honung
å spele harpa i nattlinne
Ja vill läre mig saxofon

Tid dä har ja’.

Viktor Root

Ordförklaringar: si’a – sidan, elder – eldar, nôt – nåt, ôt – åt, ômkring – omkring.

Jäspalt vilka reformer!

Söndagen den 16 december om aftonen slår det mig. Det kanske inte finns något slutmål? Det kanske är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet?
Tänk om inte reformerna bara är metoden, tänk om de också är målet?

Jodå, jag har läst klassikerna. Alla möjliga politiska klassiker från 1968 och framåt. Kartong nr 12 och 17 i vår yttre snedgarderob är fulla av dem. Marx & Engels Kommunistiska manifestet, Lenins Staten och revolutionen, Stalins skrift om marxismen och den nationella frågan (!), Plechanovs bok om personlighetens roll i historien, Mao Zedongs om rätta sättet att lösa motsättningar inom folket. Plus alla de andra.

Axel Danielsson, Ernst Wigforss och Olof Palme står kvar i hyllan, det finns det fler som gör, både röda och gröna böcker.

Jag tänkte länge att det var bra att ha lösningen paketerad i en volym. Exakt formulerad.

Tron på boken
Den synen på böcker var en vana från det berömda, älskade året för 50 år sedan. Då, när alla svaren fanns i en behändig liten citatbok, lagom stor för jackfickan.

Visserligen gjorde gubbarna på sågen sedan om mig, de lyckliga åren vid förstakapan. Det har jag berättat förut. Världen var inte så enkel som i klassikerna. Opinionsbildning gick inte så fort, här gällde det att ta ett steg i taget, förbättring efter förbättring. Han visste ju det, klampare G vid andrakapan.

För säkerhets skull tyckte ombudsmannen på SSU i Göteborg 1974 att det var en lagom reformistisk inskolning, när han skickade mig till SSU Haga-Annedal. Jag hade börjat studera i Göteborg efter sågverksjobbet och klubben var Sveriges radikalaste SSU-klubb. Det har jag också berättat om. (Här kan du läsa om saken, inlägget berättar dessutom mer om kartongerna i garderoben).

Han hade inte behövt skicka mig dit och till alla kurserna på Bommersvik. Jag läste redan Axel Danielsson och hans vänner så ögonen blödde. Tron på boken levde kvar.

Möten med människor
Böcker är bra. Lärdom gör inte ont, kunskap är makt. Det är bara det att alla svar inte finns i bok. Verkligheten i sig, mötet med människor av kött och blod, har också något att lära.

I den tron har jag gått vidare. Förvisso läst, förvisso skrivit själv, men också kämpat praktiskt i perioder, framför allt i olika rörelser vid sidan av partipolitiken. Miljörörelsen, idrotten, Nej till EU och EMU, olika kultursällskap, Nej till Muminvärld på Skutberget. Försökt lära och inspirera människor att skriva om sina liv, stått på scener och talat allvar men också försökt få folk att skratta ett och annat skratt mitt i livets dysterheter.

Ibland är humorn ett nödvändigt plåster. Jag blir verkligen mer och mer övertygad om att vänstern måste våga skratta oftare. Rätt använd kan humorn vara både vapen och verktyg, den kan skapa sammanhållning och fungera som plåster. Varför skulle vi annars skoja så om servettbudgetens vänner, dessa dagar?

Ibland finns det inte annat att göra för stunden, än att skratta åt eländet.

Originalen är bäst
Det var länge sedan jag blev glad reformist och trygg socialist av demokratisk sort. Vi får ta förbättringarna en i taget, vi får kämpa mot de kraftigt ökande klyftorna i samhället och det korkade kvinnoföraktet, vi får vänligt förklara för Stefan Löfven att det är dags att börja tala om klass igen och om hur Sverige spricker. Det kan inte vara meningen att en av de 50 vd:arna i landet med högst inkomst ska tjäna lika mycket som 55,1 industriarbetare. Vi får be Löfven sluta tro att han ska vara nääästan lika invandringshård som SD eller liiika mitt på höger-vänsterskalan som Annie Lööf tror att hon är.

Originalen är bäst. Socialdemokrater gör sig bäst som socialdemokrater
… och det finns ett parti till som kanske är mer reformistiskt än dess medlemmar själva tror.

Det perfekta slutmålet
Allt det där har jag tänkt. En del av det länge. Men en sak har jag hela tiden burit på, ända sedan hösten 1968. Tron på slutmålet, Det Perfekta Samhället.

Sittandes på bokcirkel bland vänner, klokare än jag, inser jag det plötsligt, mitt i diskussionen kring Åsa Linderborgs och Göran Greiders bok Populistiska manifestet. Det är söndag i Klarälvsdeltat, på Orrholmen lyser adventsstjärnorna och boken och vännerna är en glädje.

Mitt i samtalet inser jag det. Det finns inget slutmål. Människan kommer alltid att behöva kämpa för ett bättre, rättvisare, friare, mer solidariskt, jämlikare och mer jämställt samhälle.

Det är strävsamma förbättringar, en efter en efter en, som är målet. Reformerna är inte bara metoden. De är också målet. Vi blir aldrig färdiga.

Men jäspalt vilka reformer!

### Apropå personlighetens roll i historien. Fundera över vilken klassisk socialist som börjar sina memoarer såhär:

”Jag har inga gamla anor och min stamtavla sträcker sig icke långt tillbaka i tiden. Vi proletärer komma och gå okända in och ur livet, utan att det göres något väsen därav.”

Tänk att två enkla meningar kan vara så ledsna och stolta på samma gång.

### Det är vägen som är mödan värd. Här läser Karin Boye själv första versen på dikten som fotbollstränare gillar: I rörelse.

Om mig | Vi måste börja tala om klass
Inlägg nr 1 902. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Vi måste börja tala om klass

Nyss var det 12 livsregler som tidens profeter ville tvinga på oss. Nu är det kravlistor på blivande statsministrar. Listor som vill vända vänster till höger och göra rika rikare.

Då svarar jag som Daniel Suhonen: – Vi måste tala om klass!

Daniel är chef på det fackliga idéinstitutet Katalys. Härom kvällen var han och talade i Karlstad i Karlstads Bokcafés regi. Ett välbesökt och uppskattat föredrag om klassamhället Sverige.

Om en pojke föds i stockholmsförorten Vårby och en annan i rika Danderyd, i andra änden av tunnelbanans röda linje. Då blir gossen från Danderyd 18 år äldre, i genomsnitt.

Egentligen kunde jag stoppa där, det räcker. De orättvisa 18 åren.

Näst flest miljardärer per capita
49,3 procent av de som arbetar i Sverige i dag tillhör arbetarklassen. 9,6 procent är företagare. 7 procent av de som syns i SVT:s nyhetsprogram är arbetare.

Sverige är Nordens mest ojämlika samhälle med Västeuropas värsta förmögenhetskoncentration. I fjol fanns det 187 miljardärer i landet.

Varje år dör 2000 fler cancerpatienter i de lågutbildade klasserna och får du en stroke är chansen att överleva mindre om du är arbetarklass.

Personer med adliga efternamn i Storstockholm hade 44 procent högre inkomst år 2008 än personer som hette Andersson. 23 procent av betygen i skolan beror på föräldrarnas klassituation.

Den amerikanska tidskriften Forbes har räknat på antalet dollarmiljardärer i världen. I fjol hade Sverige 32 sådana superrika individer per 10 miljoner invånare. Bara Schweiz hade fler, 45. Då var ändå varken Kampradfamiljen eller wallenbergarna medräknade i den svenska siffran.

Den rikaste tiondelen i Sverige äger 78 procent av hushållens förmögenheter. Den rikaste promillen? Där blir klyftan riktigt skamlös. Sverige spricker.

”Socialdemokratins politiska gren”
Vill du veta mer om klassamhället Sverige?

Besök katalys.org. Det oberoende fackliga idéinstitutet ägs av fem LO-förbund och bestämde sig för att göra en modern klassanalys av Sverige. Hittills har det kommit 20 rapporter i projektet Klass i Sverige. De finns att hämta gratis på webben.

Läs framförallt sociologiprofessorn Göran Therborns bok i samma projekt: Kapitalet, överheten och alla vi andra. Där, om någonstans, får du svart på vitt om vårt orättvisa land. …”motsättningen mellan kapital och arbete är inte längre industricentrerad, utan har brett ut sig i hela samhället: till förskolor, skolor, universitet, sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden, kommunal och statlig förvaltning”.

Läs Katalys utmärkta valanalys: När kapitalet vann valet. Det är inte en tillfällighet att de brukar skoja om sig själva som ”socialdemokratins politiska gren”. Bara reformer och vänsterpopulism kan rädda socialdemokratin nu, menar författarna.

– Behovet av socialdemokratisk reformism är enormt, säger Daniel Suhonen. Vi behöver radikala lösningar på bostadsbristen, de låga pensionerna, investeringsbehoven i välfärden och klimatomställningen.

Läs tidningen ETC, om Sveriges rikaste trio: Tre män är rikare än halva Sverige (betallänk). Det handlar om miljardärerna Stefan Persson (153 miljarder), Hans Rausing (114 miljarder) och Melker Schörling (75 miljarder). Tillsammans är de rikare än 60 procent av befolkningen, 4,6 miljoner svenskar.

Här är några inlägg jag själv skrivit om det orättvisa Sverige: Mitt skamliga fosterland (”De snikna har satt rekord igen”) och Grislöner i klassamhället (med länkar till övriga sex inlägg i samma serie om klass).

Det historiska året 1980
Jag lade ut en egen kravlista på Facebook härom kvällen:

Sådana som jag berättar gärna om det röda 1968. Kanske borde vi tala även om 1980? Då, när Sverige var som jämlikast och det ”bara” gick 9 industriarbetarlöner på en börsbolags-vd. Inte 55 som nu.

Jo, så är det. År 2016 var inkomsten för en vd på ett av Sveriges 50 största företag 55,1 gånger så hög som lönen för en industriarbetare. 1980 tjänade den gruppen av vd:ar lika mycket som 9 industriarbetare.

Vi måste börja tala om klass.

”Vilda män med hemgjorda vapen”

Två nyheter har sysselsatt mig de senaste dagarna. Då är ändå ingen av dem riktigt ny, den ena är 60 000 år gammal.

Jag talar om Pilregnet & De tres gäng.

Snabb är jag inte. Denna bloggarskalle behöver tänka efter ibland och vissa tankar tar tid. Instinkten däremot är kvickare. Jag vet var jag hör, det sitter i ryggmärgen. Vi blev tidigt vaccinerade med respekt för folk som inte äger stora gårdar, inte skaffar tv eller personbil först av alla och inte har råd att köpa allt de ser.

Mitt folk. Min klass.

Den sista resten
Låt oss börja med berättelsen om öborna. Långt ute i Bengaliska viken, mellan Sri Lanka, Bangladesh och Indonesien bor de. Deras ö är en mil lång och lika hög över havet som toppen på mördarbacken på vårt elljusspår. Eller som nocken på vårt hus, jag har sett olika siffror. 122 eller 98 meter över havet.

Ön heter Norra Sentinel på kartorna. Den består av korallrev och sandstränder, innanför det 20 meter höga stup och innanför det skog. Större delen av ön består av tät skog.

Avståndet till närmaste större ö, Tarmugli, är tre landmil. Avståndet i tid till när sentineleserna första gången kom hit är 60 000 år, tror antropologerna. Så länge har de bott i sin övärld. De 150 – 400 invånarna är den sista resten av urinvånare.

Kom naken
Här bor ett envist folk, stönigt skulle vi säga på värmländska, som hållit ut sedan den första invandringen i Asien. De bor bara några mil från det vi kallar civilisationen men den vill de inte ha kontakt med. Uniformer avskyr de sedan de haft krigiska besök av både britter och japaner tidigare i historien.

Ska du närma dig ska du komma naken. Det hjälper inte ofta, det heller.

Deras yrke är jägare och samlare, många är också fiskare. Som vapen använder de pilbåge och spjut, med spetsar gjorda av plåt från strandade båtar. Tittar du på satellitbilder kan du inte se jordbruk någonstans. En källa påstår till och med att de inte gör upp eld. Nå, en annan skriver att när sjömän fick syn på ön år 1771, så var det på grund av eldar som lyste.

Än i dag förstår ingen utomstående deras språk och de förstår ingen annan.

Förakt från Marco Polo
Marco Polo passerade området och beskrev ögruppen Andamanernas invånare med förakt. ”Vilda, brutala”.

Femhundra år senare, 1771, kom en båt från East India Company förbi. Det var då besättningen såg ljus från eldar på stranden.

Sedan tycks ön bortglömd till år 1867, när ett indiskt skepp bröts sönder mot korallreven. 106 personer överlevde och byggde ett tillfälligt läger. Efter några dagar blev de attackerade. De lyckades stå emot den värsta slakten, men om de inte blivit räddade av en ångare från brittiska marinen hade troligen ingen i gruppen överlevt.

De kommande hundra åren lämnades Norra Sentinel i fred men ryktet om de aggressiva invånarna levde vidare.

Begravde gåvorna i sanden
På 1970-talet hade de flesta andra ursprungsfolk på ögruppen Andamanerna vant sig vid kontakter utifrån och blivit åtminstone delvis integrerade i det moderna samhället av indiska myndigheter. Dock inte sentineleserna.

1974 försökte en grupp antropologer, filmare, en fotograf och några beväpnade poliser bli vän med dem. Försöket misslyckades. I klassisk kolonial anda hade de tagit enkla gåvor med sig som de placerade på stranden: en docka, grytor och stekpannor, kokosnötter och en levande gris.

Filmregissören blev slagen och gruppen fick fly i all hast. På säkert avstånd till sjöss kunde de se hur sentineleserna kastade spjut på dockorna och grisen och begravde gåvorna i sanden.

”Vilda män med hemgjorda vapen”
1981 körde Primrose, ett lastfartyg från Panama, på grund i hård sjö utanför ön. Glädjen över att se land nästa morgon byttes i förskräckelse när besättningen såg en grupp öbor vifta med vapen mot båten. Ett nödanrop sändes ut:

”Vilda män, uppskattningsvis mer än 50 stycken, som bär olika hemgjorda vapen, håller på och gör i ordning två eller tre träbåtar”, skrev de i anropet. ”Vi befarar att de kommer att borda oss i solnedgången. Alla besättningsmäns liv är inte garanterade”.

Det tog en vecka innan besättningen på Primrose blev räddad av den indiska marinen.

Efter tjugo år
En antropolog lyckades ta fredlig kontakt med öborna 1991, när han var stationerad på ögruppen Andamanerna. Triloknath Pandit hade gjort ett antal besök vid Norra Sentinel under en tjugoårsperiod. Då hade han observerat män, kvinnor och barn på avstånd för att till sist lyckas interagera med invånarna den 4 januari 1991. Vid det tillfället tog en grupp sentinelesiska män fredlig kontakt med Pandit och hans kollegor och klättrade ombord på deras jolle, för att nyfiket känna på allting.

Pandit hade med sig kokosnötter som stammen tog emot. Deras språk var emellertid omöjligt för utomstående att förstå. Det är det fortfarande.

John vill frälsa dem alla
Hit bestämmer sig nu John Allen Chau att åka i november 2018. Han är en 27-årig amerikansk missionär som tycker att han måste frälsa denna jordklotets kanske mest isolerade folkgrupp.

Det går illa. Så fort Chau går i land spänner de sina bågar och skickar ett regn av pilar mot honom.

Han dör.

Förbjudet att närma sig ön
Sa jag att det är förbjudet att komma närmare Norra Sentinel än fem kilometer? Den indiska regeringen, som tycker att de styr över ön, vill skydda både öbor och oss andra. Paddlar du dit förkyld kan ditt virus slå ut hela stammen.

Om du hinner.

Sa jag att några fiskare som hjälpte John Allen Chau att ta sig dit nu är gripna för att de bröt mot besöksförbudet? Sista biten fick han paddla själv, men innan dess åkte han med dem. De såg honom dö.

Sa jag att de två förra inkräktarna som blev dödade på ön 2006 blev upphängda som fågelskrämmor på bambupålar? Om det nu var fåglar de skulle skrämma.

Sa jag att Chaus familj vill ha hem honom men att det förmodligen inte blir av. Han är svår att hämta.

Sa jag att polisen kallar det mord men att ingen lär bli dömd?

Har de rätt att försvara sig?
Detta är inget att skoja om. En dumdristig ung man vill pracka på ett 60 000-årigt folk sin trosuppfattning. En regering långt borta på andra sidan havet vill tro att den bestämmer. Där har du vad jag har grunnat över de senaste dagarna.

Har ett suveränt folk, självständigt sedan långt innan senaste istiden där jag bor, har det folket rätt att försvara sitt territorium? Har indiska myndigheter fattat rätt beslut, när de avstår från att blanda sig i invånarnas inre angelägenheter på Norra Sentinel?

Nog har de det?

Jag undrar så vad ön heter på sentinelesernas eget språk.

***

Anmärkning: Mina uppgifter om North Sentinel är hämtade från nätet och möjligheterna att kontrollera källorna är små. På den punkten är jag inte ensam. Antropologerna har inte haft möjlighet att ta DNA-prov på öborna, än mindre lära sig deras språk och kultur.

Läs mer: http://northsentinelisland.com (engelskspråkig webbplats om ön och dess historia).

### Jag skulle ha berättat om De tres gäng också, visst ja. Det får bli nästa gång. Jag har ett envist folk i Bengaliska viken att fundera över, ty jag känner viss respekt.
### Männen blir 150 centimeter långa. När de ser inkräktare närma sig, händer det att de ställer sig på huk i strandkanten, vänder ändan till och låtsas bajsa.
### Varför tänker jag på Facebook?

Om mig | Sju års klåda
Inlägg nr 1 891. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Arbetslivet var manligt korkat redan då

För många år sedan hade jag en arbetskamrat, vars dotter sökte jobb som översättare. Kvalificerad tekniköversättare.
Sa jag att hon var dotter, inte son?

Nå, tjejen hade bra betyg från skolan och blev trots allt kallad till intervju. Där placerades hon mitt emot tre karlakarlar som log nedlåtande mot henne. Sedan visade de henne en avancerad engelsk manual som de fått tag i någonstans.

– Vad säger du. Inte skulle väl du ha klarat att översätta den här till engelska? sa den förste.

– Texten är riktigt knövvlig som du ser, sa den andre.

– Många engelska fackuttryck, det är inga lätta grejor vi pratar om. Nu förstår du vilket svårt jobb vi har annonserat ut, sa den tredje.

Vad tänker en blond ung tjej i sina bästa år en sådan förmiddag? Inte vet jag, jag är en gubbe på 67 år, fortfarande med kort stubin vissa dagar. Tänkte hon gubbjäklar, hade ni gjort sådär om jag hade varit en kille? Tänkte hon på manssamhället, patriarkatet, löneskillnaderna mellan kvinnor och män på samma jobb? Tänkte hon på jobbet hon behövde och på om hon skulle bita sig i tungan eller låta bli?

Långt innan #metoo
Detta var flera årtionden innan hashtaggen #metoo fanns och långt innan ord som gubbgoogla och mansplaina var påhittade. Men arbetslivet fanns och det var ibland korkat manligt även på den tiden.

Jag vet inte vad hon tänkte. Jag vet bara vad hon svarade. Hon pekade på karlarnas lånade manual som de tyckte var så märkvärdig och sa som sanningen var:

– Det är jag som har översatt den.

Att skymma ett skitjobb

Samlar mina senaste ordrutor från Facebook.
Fler rutor efter texten.

Galeniker är en person som jobbar med läkemedelsberedning. Uppgifter om vad ett läkemedel är sammansatt av samlas i en farmakopé. Galenus var en grekisk läkare som anses ha sammanställt en av de första farmakopéerna.

Armhåleluktare är yrket där du luktar i folks armhålor efter att de använt en nytillverkad deodorant. Du ska avgöra om de luktar svett eller om deon fungerat.

Floorwalker betyder golvpromenerare och är en person i en butik som möter kunder. På golvet.

Svindlande högt på solig stege
… och så var det det där med min fina titel stämpelförman. Saken var den att vi var ett gäng unga som sommarjobbade på sågen. Gubbarna kallade oss skolonger (skolungar). Efter gymnasiet började några av oss där som fastanställda. Vi hette fortfarande skolonger. Det låg en del i det.

Redan första sommaren blev jag stämpelförman några synnerligen soliga majdagar i Molkom. Plank och brädor skulle stämplas i änden med brukets stämpel. Det var bara det att ibland krånglade stämpelautomaten i nya justerverket. Då fick yngst på plan hoppa in.

Eller nåja, klättra upp.

Du ställer en stege mot en fyra-fem meter hög plankstapel och beväpnar dig med en stämpel och en stor stämpeldosa full med illröd stämpelfärg. Sedan upp på stegen, mitt i solskenet och börja stämpla. En planka, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch, en planka till, swosch.

Ja, du fattar. Swosh.

Jäkla stämpelautomat som alltid ska krångla när jag är yngst.

Traktens galnaste knivmördare
Sa jag att färgen var illröd? Nämnde jag att den kladdade? Berättade jag att den snart hade stänkt ner halva din front och definitivt dina händer? Efter en timme såg du ut som om du råkat ut för en galen knivmördare framtill.

Färgen på fingrarna räckte hela veckan, även hela helgen, om du undrar. Då var det du själv som såg ut som traktens galnaste knivmördare.

Humor fanns det gott om i den brädgården. Gubbarna på sågen i Molkom var tidiga med att uppfinna fina titlar som försöker skymma ett skitjobb.

Stämpelförman.