Lärdomar – Sida 12 – SVENSSONS SLÄNG

Jag håller ut

Jodå, jag hejar på Tre Kronor och Karlstad Fotboll i fortsättningen med. Envist.

Det är lite som att jaga sork i gräsmattan med hammare, stämjärn och tålamod.

Dä kan löckes.

Glo, Svensson. Glo!

Det pågår grundforskning i vår trädgård. Just nu sitter vi mest och glor.
Damen vi forskar på jobbar desto mer intensivt.

Så här är det. Vi tycker om pollinerare, även getingar. Det är trevliga djur som är bra att bo ihop med. Först flyger de omkring med pollen, sedan matar de barna’ sina med larver från skadeinsekter.

Jag vet. Det är inte den grötfrukost som en före detta elev vid skidgymnasiet i Torsby gärna gör reklam för i Svenska Dagbladet, men det är dock en frukost.
(Det första man får lära sig på ett skidgymnasium är ordet grötmyndig. Det kommer av lågtyska grotmündig, dvs stor i munnen. Sånt lär de sig första dagen, det är vad jag tror).

En 20 millimeters Vespa vulgaris
Hon är en geting. Nej, inte gröttanten med skidorna och kulturmannen, jag menar damen vi forskar på. Damen är en 20 millimeters drottning av arten Vespa vulgaris, ivrigt sysselsatt med att bygga ett runt och fint litet bo under vårt altantak.

Hade hon byggt i förrådet hade hon fått vara i fred.
Hade hon byggt i vedskjulet hade hon troligen fått vara i fred. Jag tycker om djur.
Men nu byggde hon under altantaket.

Vi var bortresta några dagar. När vi kom hem hängde boet där, grått, fint och fullt synligt. Under en dag hann hon bygga ett helt lager till utanpå det förra. På tolv timmar växte hennes bygge från pingisboll till ägg.

Hon är inte rädd för nå’t
Jag är en försiktig person. Jag har gått kriskurser, jobbat på SOS-centralen samt Räddningsverket och bär gärna flytväst, skriver packlingslistor och skaffar överlevnadslådor. Alltså googlar jag och tänker…

– …sådär, det var det, säger den kära vännen innan jag ens hunnit skriva ”getingb…” i min datamaskin. Då har hon redan perkat ner boet i en konsumkasse, knutit ihop kassen och gått till soptunnan.

Gud står den modige bi är allt jag hinner tänka innan drottningen kommer tillbaka. Vespan. Snopet far hon runt i en kvart och letar efter sitt fina bo uppe under taket. Sedan börjar hon bygga igen. Det är ju det hon är programmerad att göra.

– …sådär, säger den kära vännen en gång till, och skrapar bort det lilla fundament som getingen hunnit skapa i sitt återuppbyggnadsprojekt.

Var hämtar hon massan?
Då är det jag som blir snopen. Ska vi inte studera hur fort hon hinner bygga upp ett litet bo igen? Vi kan väl titta ett tag i alla fall?

Så det gör vi nu. Själv sitter jag på en blå stol ute i gröngräset och försöker se vart hon flyger för att hämta pappersmassa till tredje bygget på samma plats. Hon flyger jädrigt fort och jag ser jädrigt sakta men jag t-r-o-r att hon är i lekstugan och gnager.

Glo, Svensson. Glo.
Detta är viktig grundforskning.

Den läkande humorn

Dagstidningarna i dag recenserar mycket få böcker. Det gäller inte minst de länstidningar jag läser.

I Värmland finns det bara en tidskrift med någorlunda heltäckande bevakning av litteratur med värmländsk anknytning. Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana. Här är min senaste recension där:

Ingela Jonsson Lindgren, Det brinner! : En historia om liv och död – glädje och sorg, skildring av livet på en brandstation, om en vardag mitt i allvaret och ett liv i gnista. Vulkan 2021, 179 s.

Vilket liv levde brandmännen när inte larmet gick? Om det handlar Ingela Jonsson Lindgrens bok. Miljön är framför allt blåljusbyn. Den gången var brandstationen nära fängelset i Karlstad inte bara brandfordon och slang. Den var hem för brandmännen och deras familjer också. En spännande miljö för barn att växa upp i.

Boken är redigerad så som livet i blåljusbyn var. Trångt, nära och med plats för stort och smått, larm och julfester, bus och kärlek, barn, idrott och anekdoter. Det kryllar av människor. Någon gång känns det som ett fotoalbum för de närmast men då händer snart något som gör det intressant även för oss andra.

Ibland blir det ett väldigt liv. När larmet går på natten väcks hela familjerna. Ibland uppstår en särskilt tystnad, länge. Då har någon särskilt svår brand eller olycka inträffat med många döda. Ibland blir de skadade själva.

En person står i centrum tidigt. Det är Karl Johansson. Den 1 december 1918 stiger han av tåget i Karlstad. En före detta dräng och hovslagarkorpral på väg till sitt nya jobb som brandkorpral. Han ska bli kvar på brandkåren hela sitt yrkesliv. Först får Karl en säng i ungkarlsrummet på brandstationen men efter en tid kan även hans Beda och sonen Martin flytta in i byn.

Karl får se brandkåren i staden förändras från häst och vagn till brandbil och ambulans. I boken kan vi följa utvecklingen från stadsbranden 1865 och till flytten in i nya brandstationen på Sundsta 1956. Då försvinner blåljusbyn. Nu behöver inte familjerna bo på stationen längre, de flesta hamnar i lägenheter i närheten.

Det brukar sägas att heltidsbrandmän ”har smeknamn, firma i källaren och är bra på att laga mat.” Boken bekräftar detta. Blå, Tassen, Swisch, Eleganten, Pigge, Flisa, Ginken, Skräddarn, Mannis, Kikon, Slampen, Tvåfjorton, Korpen, Lillen, Kupa och Bonzo heter några. De jobbar extra på bilskola och Wards möbler. De skottar snö på tak, fäller träd, kör dricka och droska, lagar fisknät och river biljetter på Palladium.

”Vi hade olika ’uppdrag’ hemma när larmet gick. Pappa upp ur sängen och hoppade i sina byxor med stövlarna på som alltid stod på samma plats hemma. Eftersom vi sov både på golvet och alla soffor var utdragna så gällde det att skapa fri väg för pappa. Sist stod yngsta brorsan och höll upp dörren och pappa rusade ut … vi la oss eller … så cyklade vi på mammas cykel efter brandbilarna. Mamma stod alltid vid köksbänken … hon sa aldrig att hon var orolig men hon slamrade med disken väldigt mitt i natten och hon väntade in pappa varje gång och ibland kunde det bli lång väntan.”

Ingela Jonsson Lindgren skildrar en del av Karlstads historia som annars kunde ha blivit bortglömd. Tack för det. Mig lär den före detta akutsjuksköterskan dessutom ett uttryck som många i blåljusbranschen känner igen:

Den läkande humorn.

Recension i tidskriften Wermlandiana nr 1/2023.
Transparens: jag har suttit i styrelsen för föreningen.

Mitt vårtal

1. Tre vågor
Hej, jag tänkte prata om hembygder i dag.

För sådär en 12 – 15 000 år sen var det två kilometer tjock is här. Då var Sverige inte mycket till hembygd. Men – isen smälte och strax därefter kom dom.

Dom första som kom var jägare-samlare. Jägare-samlare: den andan lever kvar. Det kan vem som helst se, som finns på Facebook eller Instagram en normal höstmånad här på trakten.

Hink efter hink med blåbär och lingon. Korg efter korg med kantareller. Skogskant efter skogskant med nyskjutna älgar. Vissa skjuter till och med vildsvin, tack för det

Några få av oss i Sverige har fortfarande gener efter jägarna-samlarna. Beteendet – är vi fler som har.

Några tusen år senare kom bönderna. Jordbruket hade uppstått i norra Syrien och östra Turkiet och spritt sig. Nu nådde det Sverige.

Det bor en bonde i varje svensk, heter det. Även den saken bevisas lätt av några minuters enklare Facebook-forskning. Varenda vår ser vi hur folk ”planter skôt i bôrker” som Fröding sa. Pelargoner, persilja, bönor och tomater. Bôrker, pallkragar – och blomsterängar, gärna hemma på tomten eller på kommuns mark. Det bor en bonde i varje svensk.

Det bor en invandrare i varje svensk också. De första jägarna som kom var inte direkt kritvita, förresten. DNA-forskningen visar att de troligen var mörkhyade och blåögda.

Efter jägarna och bönderna kom den tredje vågen. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.
Indoeuropeerna. Det var dom som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten, nu för tiden.

Indoeuropéerna var herdar och hade lättare att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är från dom släktingarna vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster.

Min mormor kom från finnskogen i Tyngsjö i Dalarna. Släktnamnet var Kääriäinen. Svepare på svenska. För vi har ju den invandringen också, även om den kom långt senare. Ibland hör jag släktforskare som säger att var femte värmlänning är finnättling.
Kanske, det beror på hur man räknar antar jag.

Jag trivs i skogen i alla fall, det vet jag. Om det är en gen eller en ana, vet jag inte, men det är definitivt en vana. Gärna blånande milsvida barrskogar med insprängda sjöar och byar, precis som i Mattila. Eller som i Rautalampi i Finland, upptäckte vi på 80-talet när vi for dit.

Hemma har jag en gammal träsked sparad. Den kommer från Andina, stället där mormor var född. Träskeden är efter mormors mor. Hon var inte glad när metallskedarna kom. Hon brände sig.

2. Mina hembygder
Själv då? Jo tack, jag är född på Almar, uppväxt på ett småjordbruk långt bort’i skogen i östra Nyed, har jobbat på såga i Molkom – och sen har jag försörjt mig med hjälp av det där språket som indoeuropéerna tog med sig hit.

Sedan april 1983 har jag bott i Forshaga. 27 april, vi hade 40-årsjubileum i torsdags. Nu är detta min hembygd, precis som Almar, Ängebäckstorp och Molkom är det.

Vi trivs. Vi har boat oss. Numera vet vi var Nisse Nilsson lärde sig åka skridskor, var Ätterösera ligger och vart hästjärnvägen förbi forsen i Forshaga gick, innan kanalen byggdes.

Jag har alltså många hembygder. Det är vi fler som har. Jordklotet är runt och vi människor hör ihop och behöver varandra.

En viktig del i min hembygdskänsla är att här får man slänga käft. Får? Man bör göra det. Som när vi skulle åka utomlands och trodde att vi behövde adapter till hårblåsen. Inger, min fru, gick till Stenbergs lampaffär:
– Jo, det är så att vi ska åka till Grekland, sa hon.
Då titta Stenberg eftertänksamt på henne.
– Å nu vill du ha ett intyg, förstår jag.

Det är sånt som gör att våra dagar blir roligare.

Som när jag var 16 år, på friarfärd in till centralorten Molkom, och kom lååångsamt lååångsamt segande med min klena moped uppför Mejeribacken där. Då ropa dom lokala rivalerna till mig:
– Ska’ru långt? Ha’lu massäck märräj?

Som i en annons för loppisen i By Folkets Hus i Skymnäs för några år sedan:
”De 50 först får en gratislôtt.
Den som har otur vinner ett badkar. (Prôppen saknes).”

Jag har en liten serie på Facebook. ”Den lilla ortens fördel” kallar jag den. Liten å liten, det är över 50 inlägg nu. Här är ett av dom:
”Den lilla ortens fördel. Ska låna bok på biblioteket, då finns den inte inlagd i systemet och går inte att låna digitalt. Raskt skriver bibliotekarien en postit-lapp. ’25/4 -19’ skriver hon.
– Minns du detta nu, menar du?
– Nej men jag litar på dig.”

En annan fördel är förstås att här får vi 10 och en kvarts villa till priset av en enda villa i Danderyd.

Hur var det di skrev i By Folkets hus?
Prôppen saknes.

3. Tycker om mina hembygder
Vad vill jag ha sagt med allt detta?
Att jag tycker om mina hembygder. Orrarna som spelar på Stormossen i östra Nyed. Utsikten över Molkomsjön från riksväg 63. En kopp kaffe ur termos vid högsta punkten på femkilometern vid Sisugården. Sju pensionärer i vandrargruppen Gryningspatrullen som käftar snällt vid en fikastund i Skivedsskogen.

Eller det vemodiga ljudet av en storspov som landar i ljungen vid Norra Hyn.

SPELA UPP från mobilen: lätet av storspov

Det där är ett av dom vackraste fågelläten jag vet. Det är barndomsminne – och framtidstro på samma gång.
Storspoven kan bli 30 år. Och varje år kommer han tillbaka.
Han och våren.

Är det nå’n som hurrar för våren så är det storspoven.
Nu föreslår jag att vi också gör det.

Ett fyrfaldigt leve för våren. Den leve!

HURRA HURRA HURRA HURRA

Tack för mig!

(Vårtal vid Forshaga hembygdsgård, 30 april 2023.)

”Jamen vad svarade karln?”

Vad svarade Bunjaki? frågar folk mig.
Just det, hans svar var det ja.

Så här är det. I onsdags skröt jag med rätta över murvelgruppen på Karlstad Fotboll och deras fina magasin Magazine. De är superproffs allihop i den gruppen nämligen, de gamla sportskrivar- och fotolegenderna. Klar allsvensk klass på varenda en och alltså definitionsmässigt bättre än fotbollslaget de jobbar för.

Nå, laget har ungdomen för sig. Vi får försöka hjälpa upp dem nå’t snäpp från tredje divisionen. Det ska väl gå.

Får man tjonga?
I mitt inlägg gillade jag särskilt att Håkan Kamp, en av legenderna, ställde några frågor till tränaren Albert Bunjaki, frågor av det slag som även vi amatörer skulle ha ställt. Vi som inte vet ett dugg om 2023 års kallstakosovanska spelsystem.

Svaren? Här är några:

Ja, i värsta fall får man tjongrensa bort bollen ur det egna straffområdet. Men helst inte. Nej, den spelare som dribblar eller gör en tunnel i det egna straffområdet kommer snabbt att bli utbytt. Ja, laget har ett stort ansvar att underhålla publiken. ”Jag tänker ungefär som en kock som ska laga till en god soppa. Vi har många snabba, starka, tekniska och smarta spelare och med sådana fina ingredienser borde ’soppan’ bli riktigt bra.”

Hur mycket han tränar själv?
”Alldeles för lite.”

Hur många språk han kan?
”Fem. Albanska, serbokroatiska, svenska, engelska och en del italienska.”

Är han mer svensk än kosovan nu?
”Jag har dubbelt medborgarskap och är väl någon slags ’blandras’.
”Jag är nog mest svensk i alla fall.”

När han skrattar?
”Ganska ofta, man får aldrig tappa glädjen i livet. Humorn är viktig och det gäller att kunna ha kul tillsammans för att lyckas i en grupp. Det är också viktigt att kunna bjuda på sig själv och kunna skratta åt sig själv.”

Hur Bunjakis drömanfall ser ut?
”Vår målvakt sparkar ut bollen och den hamnar bakom motståndarnas backlinje. Dit har en av våra spelare sprungit och slår på volley bollen i mål.”

Är man tränare så är man.
Volley också. Jäspalt, jag tror jag börjar gilla karln.

Nästa hemmamatch
På lördag 22 april klockan 16.00 har Karlstad Fotboll hemmamatch på Sola Arena igen. De möter Täby Fotbollsklubb, nästjumbon i tabellen när detta skrivs.

Själv har jag blivit lovad en köpp & en körv av en av legenderna då.
Är man influencer så är man.

### Biljetter köper du inte i kur. Dem köper du här.
### Kom ihåg att varje riktig supporter står på ståplats.
### Sittplats, det är för mellanchefer.

Länk
Onsdagens inlägg om Karlstads murvellegender med fotbollsambitioner:
En soffliggare köper biljett

#glopådet

En soffliggare köper biljett

Idrottsklubbens magasin. Hur många sådana har man inte sett genom åren.
Då, i april 2023, händer det jag inte hade trott.

Missförstå mig rätt. De brukar vara trevliga och välmenande, de där bladen. Var jag inte redaktör själv för ett föreningsblad en gång i tiden, förresten?

Det brukar vara bilder på aktiva, tabeller, ordföranderader och framtidstro. Jag gillar allt det. Men inte lyckas de få mig att gå och köpa ståplatsbiljett till en fotbollsmatch i snorblåsiga april för det. Så enkelt är det inte att väcka en soffliggare. Inte förrän murvelgruppen i Karlstad Fotboll slår till med sitt Magazine, en klubbtidning med Z och allt.

Frågorna vi amatörer skulle ha ställt
Jodå, de har ordförandens spalt på sidan två här med. Reportage om värvningar, om damlaget och om supporterklubben också. Helt enligt mallen. Men allt är proffsigt gjort, inte minst bilderna, och det är faktiskt inte så dumt att de berättar utförligt om nye sportchefen Svennis liv, ordföranden McDonalds-Patriks affärskarriär och sponsorbröderna Warnestads forna fotbollskarriär. Bladet ger liv åt människorna bakom den seriösa satsningen på en elitfotbollsklubb i Karlstad, helt enkelt. Magazine är välredigerat, välskrivet, välspritt.

Ändå är det en sak jag fäster mig allra mest vid, mitt i all yrkesskicklighet. Håkan Kamps frågor:
”Får dina spelare tjongrensa bort bollen ur egna straffområdet?”, ”Är det OK att dribbla i egna straffområdet?” och ”Hur ser ditt drömanfall ut?” frågar han nye tränaren Albert Bunjaki. ”Finns det en skyldighet att även underhålla publiken?”.

Håkans utfrågande av tränaren fortsätter ett helt uppslag till:
”Hur många språk kan du?”, ”Hur mycket tränar du själv?”, ”Är du mer svensk än kosovan nu?”, ”När skrattar du?”.

Det är så befriande när någon som kan allt även ställer de frågor vi som inget kan skulle ha ställt om vi fått chansen. Han släpper prestigen.

Doftar nysågat virke
Där någonstans bestämmer jag mig för att gå på arenafotboll igen. Förra gången var när det spelades dam-EM på Tingvalla, kan jag meddela. Det är ett tag sedan. Sedan dess har jag bara varit evenemangstittare på tv, inte i verkligheten. Den envisa kampanjen på Facebook – och magasinet – vann mig.

En hel timme innan matchstart kommer jag alltså vandrande mot Karlstads nya fina arenaområde där toaletterna fortfarande doftar nysågat virke. Hälsar på en före detta arbetskamrat som jobbar som funktionär, strosar runt och tittar till publikuppvärmningen på pizzerian intill, funderar över hur bevattningsaggregaten kan fungera utan synliga slangar.

Det blåser kallt över ståplatsläktaren på Sola Arena om aftonen den 10 april men du får inte ge tappt som supporter.

Nu. Nu vischlar domarn igång hemmapremiären mot United Nordic från Södertälje. Nu kör vi. Heja di blåsvarte!

### Kanske har jag mutat in min nya plats i tillvaron nu? Hängande på räcket på Sola Arena, mitt för mittlinjen, översta delen, mitt i världen.
### Nästa gång blir det inte hälften så långkalsongkallt.
#glopådet

En språklektion för krigsherrar

Dikt för Ukraina

1.
Det hela är mycket enkelt
Det här är vårt land, det där är ditt land

Om du kommer farande från ditt land
in i vårt land med 150 000 soldater,
utan att vi bett dig komma,
för att skjuta och bomba våra barn
Våra älskade barn
Varför skulle vi be dig om det?
Förstöra våra hem
Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator
Långa ruttnande rader
av det som nyss var vänner och grannar
Mala ner våra städer,
våra vackra städer,
till grus och blod och minnen

Då är du angriparen
och vi är de angripna
och ditt krig är
ett krig

Ditt krig är ett krig

och vi, de angripna, kämpar
för alla folks frihet,
för att alla älskade barn i världen
ska få gå på vackra gator
om de vill
och få tala fritt om kärleken
men också om krig och förtryck
så att världen hör
Det är friheten som gör våra gator
särskilt vackra

– Minns ni krigsherren? kommer de att säga
Minns ni den fege
som var så rädd för språket
att han försökte förbjuda
ordet krig

Men inte kriget krig

2.
Språket vann
Folket vann
Det brukar göra det

Du kan inte äga ett folk.

SVEN-OVE SVENSSON
Forshaga 17 mars 2023

Vaknar och får lov att lösa världsproblemen

Vaknar mitt i natten, vet inte varför. Hjärtat har bråttom men inte jag. Det är lögn att somna om fast kroppen vill.

Då kokar jag kaffe, brer en kaviarsmörgås och sätter mig i läsfåtöljen tillsammans med flimmerhjärtat, Vi-tidningen och mobilen.

Läser. Tänker. 03.49 ska man tänka stora tankar, annars får det vara. Då när mörkret och tystnaden gör varje idé avskalad, tydlig.
– Lös världsproblemen! viskar narren på min högra axel. Det är hans förslag.
– Nämen, det kan du inte … svarar en liten vitklädd figur på axeln mitt emot. Det är vad hon tror.
Till sist får jag sluta tvisten mellan de båda, när de inte klarar det själva.
– KLART JAG KAN!

Världsproblemen är den enklaste sak i världen. Jag har vetat sedan jag var 17 år hur de ska lösas. Stora delar av mänskligheten har vetat det ännu längre.

Punkt 1. Det ska va’ rättvist
Det där visste vi redan när vi var små och delade en flaska sockerdricka någon lycklig lördag. Rättvisa betyder inte att alla ska ha ha exakt lika mycket sockerdricka, men det är en annan sak. 1961 överdrev vi millimetermätningen.

I dag äger en procent av jordens befolkning 46 procent av dess tillgångar. I Sverige krävs det 93 städare för att sopa ihop lika mycket pengar som en av våra 50 rikaste börbolagsdirektörer. Detta är skamligt.

Ta bort klyftorna, där har du stor del av lösningen. Börja med de ekonomiska, sedan kan du fortsätta med orättvisorna mellan könen, mellan folk med olika färg på skinnet, mellan olika delar av världen och olika tro. Utbildningen, nämnde jag den? Tillgången till bra sjukvård? Tillgången till kloka granskande medier? Rätten att bli kallad till en anställningsintervju, även om du inte heter Persson?

Alla ska ha rätt att tro på framtiden.

Punkt 2. Alla ska ha rätt att säga ifrån och att rösta i demokratiska val
Punkt 3. Alla folks frihet, hela världens fred
Punkt 4. Alla måste sätta sig en stund ibland och få distans till sig själva
Punkt 5. Den jag inte kan skratta ihop med kan jag heller inte prata allvar med

Så där, då var den saken klar. Det där är de grova dragen. Börja med klyftorna.

Rousseaus gränspålar
Nu vill jag inte upphäva privategendomen, folk måste få äga sin egen tandborste och sin egen läsfåtölj med om de vill. Fast det händer att jag tänker på upplysningsfilosofen Jean-Jacques Rousseau. Hur var det han skrev i ”Om samhällsfördraget” från 1762?

Den första människa som inhägnade ett stycke jord och förklarade: detta tillhör mig, den människan lade grunden till det borgerliga samhället och gav upphov till en rad strider, vilka hade kunnat besparas mänskligheten om någon ryckt upp gränspålarna och förklarat att jorden tillhör ingen, det vill säga alla.

Har han rätt? Var det i övergången från jägare-samlarsamhället till jordbrukarsamhället som det började gå snett? Då, när människan på allvar kunde börja samla ihop till ett överskott som gick att spara och småningom använda till att försörja en elit.

Jag är son av en småbrukare och stolt över min bonde- och arbetarbakgrund. Men nuförtiden tänker jag ofta på Rousseaus gränspålar, medan bomberna faller över Ukraina.

Självklart måste vi se till att Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han, inte andra förtryckare och imperialister. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få vara fria.

Ändå. Jag hoppas att en dag ska gränser bara vara kulturella och historiska, inte fysiska. Som när du reser västerut in i Jösse härad och upptäcker hur de pratar där på trakten.

Och skrattar.

### Läs mer om klyftorna i Sverige i dag i LO:s årliga undersökning av makteliten.
### Den senaste kom nyss och heter ”Makteliten – skillnaderna eskalerar”.
### Klicka på länken. Läs.

Det ska va’ rättvist.

Så blir du av med en oönskad telefonförsäljare

Nyss berättade jag hur vi ska få vettiga elpriser. Här kommer ett annat viktigt tips:
Så blir du av med en oönskad telefonförsäljare.

Du vet hur det är. Just när du ska äta lunch, kyssa din älskling, få din tupplur, börja läsa bokcirkelboken eller provköra nya elbilen: då händer det.
Telefonen ringer.
När du då svarar är det en hurtig jäkel i luren:
– Hej! Jag heter Christian. Hur mår du?

För det mesta brukar du då svara att du mår bra men att du inte vill köpa nånting, hej då. Någon gång trycker du bara bort honom. Klick. Han har inte med ditt hälsotillstånd att göra.
Problemet är att i båda fallen ringer han snart igen.

Plågsamt utförligt
Såhär gör du för att inte Christian ska ringa någon mer gång. Han har nämligen en blotta i sitt försvar. Det är den där frågan han ställer. ”Hur mår du?”.

Du måste svara på den frågan.
Du måste svara utförligt.
Plågsamt utförligt.

Berätta, berätta, berätta
Nu ringer Christian igen, hurtig, just som du håller på och rensar avloppet till tvättstället i badrummet.
– Hej jag heter Christian. Hur mår du?

Kom ihåg att det är nu det gäller. Det är nu du ska svara väääääldigt utförligt, utan att bry dig ett dugg om hur han försöker bryta sig in i samtalet. Du hör honom inte utan bara mal på. Berättar, berättar och berättar.

– Jo du vet, det är hälsenan. Vänster hälsena, inte höger. Alltid när jag vaknar, jag vaknade tidigt i morse, halv sex faktiskt fast jag inte måste, alltid när jag ligger där och läser tidningen i mobilen nyvaken så känns det bra i benen och då tror jag, nu blir det bra tror jag, nu är det bra, och fortfarande när jag sätter mig upp är det bra, ingen smärta eller så, tänk att det är en kvinna i Kristinehamn som anmält sin chef, kommunchefen, och vet du att det går 69 industriarbetare på en topp-vd, lönemässigt alltså, jag tror det var 69, ska det va så, ska det va så? Då ställer jag mig upp och då brukar jag släta till sängkläderna men i dag gjorde jag inte det men morgonrocken tog jag på mig, den blå, jag tycker den är bäst när det är lite kallt i sovrummet på morgonen, jäklar vicka elpriser vi har fått, och vi som exporterar, vi har ju överskott på el, ett par yllesockor brukar jag välja också, gärna dom där nya som min fru har stickat, dom är så personliga, ja sen sätter jag på mig glasögonen, dom ligger på byrån, närmast mig ligger dom, på min sida, min fru brukar lägga hårborsten där ibland, då kan det hända att jag skramlar i mörkret men det försöker jag undvika, jag vill ju inte väcka henne, sa jag att hälen brukar kännas lite när jag börjar gå nerför trappan? Det gjorde den i morse men mycket bättre än i går efter långpasset. Jag sprang till Skived och tillbaka och runt elljusspåret där. Och förbi nya bygget av hyreshus vid Åsmyren, det ser ut att bli fint vid älven men det är synd på skogen, så många som brukade promenera där, 15 kilometer sprang jag, du vet vid min ålder är det långt, på morgonen när jag vaknar tidigt brukar jag ta en förfrukost, en kopp kaffe och en smörgås utan smör med bara kaviar på, det är så trevligt när det är mörkt ute att sitta i en halvmörk kåk och smutta på en kopp kaffe och planera dagen, i dag ska jag rensa avloppet tänkte jag, det är kul, du vet, man fäller hår och då…

Sista gången han ringde
Sådär fortsätter du sedan att beskriva din dag och ditt hälsotillstånd. Men kom ihåg: du får ABSOLUT inte släppa in Christian i samtalet. Han brukar försöka kommentera morgonrocken eller sockorna eller kaffekoppen men du får ALDRIG ge honom chansen.

En gång var det en försäljare som hängde med så länge i min berättelse att jag kom ikapp hela min dag och kom till nuet. Då fick jag referera resten av dagen i direktsändning.

Han ringde aldrig mer.

Jag längtar efter en Olsson med skägget

Att kunna läsa och förstå världen. En gång kämpade man för den rätten. Svenskarna fick folkskola, i kyrkböckerna noterade prästerna den ökande läs- och skrivkunnigheten, i de framväxande folkrörelserna slogs man för folkbildningen.

1902 uppfann Oscar Olsson studiecirkeln. Idealet var kamratcirkeln där man umgicks, studerade och diskuterade tillsammans. Ett ivrigt diskuterande folk som rörde sig, det var vad pionjärerna ville uppnå.

Vissa år nådde Folket i Bild upplagor på över 200 000. Bakom tidningen stod bonde- och arbetarorganisationer liksom nykterister. FiB:s folkböcker kunde sälja över 100 000 exemplar av vissa utgåvor. Kvalitetsböcker, ofta distribuerade av ett bokombud på arbetsplatsen. ”Ljus över landet”, det var tanken.

Nej, alla gick väl inte cirkel, alla läste inte FiB, alla gick inte på fackföreningsmötena. Men något hände. Sverige började röra sig från fattigdom till folkhem. Sakta och medvetet krympte politiken och folkbildningen klyftorna. Världen gick mer och mer att förstå.

Så kan det se ut, när jag tittar i backspegeln.

Många ord, mycken dumhet
Hur ser då nuet ut? Jo tack, i dag kan svenska folket läsa och man skriver mer än någonsin. Sms, messengermeddelanden, inlägg i sociala medier, kommentarer om allt från lustiga katter till migration, ibland ett och annat mejl.

Problemet är att det finns ingen Oscar Olsson längre, ingen Ivar Öhman eller Bengt Göransson. De forna folkrörelserna har för lite folk och för lite rörelse, ljuset över landet har mörknat betydligt.

I stället har vi fler kanaler i tv:n än tänder i käften och Facebook lär ha fått sätta en gräns vid 6 000 grupper. Fler får du inte vara med i. Några kanaler är kloka, några Facebookgrupper gör nytta, men i många härskar dumhet, vidskepelse och tokstolleri. Troll, knäppgökar och högerextrema styr alldeles för mycket över dagordning och tänkande.

Resultatet är att rasismen växt liksom exempelvis det hälsovådliga motståndet mot covidvaccinering. Alldeles för många förnekar förintelsen och alldeles för många unga män lyssnar på influencers som föraktar kvinnor.

Bli en Olsson
Vad ska vi göra, när så många använder den underbara skrivkonsten och läskonsten till att fördumma?

Jag ser bara en lösning. Arbetarrörelsen måste än en gång lära sig hur viktig bra folkbildning och kultur är. Precis som demokratin måste bildning och kultur än en gång bli både medel och mål. Det gäller alla, från högsta politiker till minsta fackföreningstidning.

Jag längtar efter en Olsson med skägget igen. En som får oss att läsa, förstå världen och förändra den. Ljus över landet, det är vad vi vill.

Vi måste alla bli en Olsson.