Det är något särskilt med snö. Låt fem millimeter fjun landa på garageuppfarten och jag blir Fritjof Nansen på väg mot Nordpolen.
Låt det blåsa snöglop i mitt ansikte, några meter i sekunden, och jag blir Roald Amundsen på isen, fyra dagsmarscher kvar till Sydpolen.
Släng in några barnbarn i terränglådan och jag vill genast göra snöänglar och snökojor. Det bor en snöman i mina gener. Den kära vännen är likadan och snösinnet går i arv.
Ryssjäddrakyla Men. Detta är en geografiskt ojämnt fördelad gen har vi förstått. Så fort det kommer en decimeter snög bortåt huvudstaden till braskar rubrikerna. Snökaos, snösmocka, ryssjäddrakyla, chocksmocksnöplogningseländesvärstakrisen. Vi lider med vännerna österut men drar något lite på munnen samtidigt och förundras över den mellansvenska snöplogsgränsen.
Inga ekar och adelsmän norr om Dalälven, det är sen gammalt. Inga snöplogar öster om Enköping, det är det nya.
Stå på er vänner. Det kommer en vår. Då börjar vi sörja men er sörja slutar.
Vardag och ännu ett gräv ur arkivet från de månader när bloggen låg stilla och teg. Det är alltså ordrutor som jag tidigare publicerat på Facebook. Mappen heter Djur och barn.
Hur var det vi sa på redaktionerna? Djur och barn är läsning. Trevlig måndag, var god!
Mina vardagar när jag går hemifrån pendlar mellan gubbar och unga damer. De äldre håller framtidstron vid liv. De yngre håller mitt sinne levande.
Låter det en aning paradoxalt? Jag vet. Det där med framtidstro och ålder är dessutom en ny insikt för mig.
Tack för hjälpen Så här är det. Livet har sett till att jag regelbundet hamnat bland ungt folk, både när jag arbetade och nu i min pensionärsvardag. Unga pigga medmänniskor, ofta tjejer, som genom åren lärt mig nya ord som ”perfa”, ”flexa” och ”teams” liksom om vilka läsbara böcker som skrivits av författare födda efter 1980. Diamant Salihu, Suad Ali och dom.
Eller vad en hamburgare är på en webbplats.
Framför allt tvingar de mig att skaffa färskare referensramar än Per Oscarssons kalsongframträdande i Hylands hörna 1966, Ralf Edströms volleymål mot Västtyskland i VM 1974 eller tiden när Den Gamle var ungdomens hjälte.
Det var så roligt att arbeta tillsammans med de där kloka och vakna tjejerna på olika arbetsplatser. Det är så uppfriskande att möta andra lika pigga unga damer i vår bokcirkel och styrelse nuförtiden. Ni håller mitt sinne ungt och nyfikenheten kvar, det är inte det sämsta. Tack för hjälpen med det.
Orden går fortast Gubbarna sedan. Det föll sig så att min vän Mikael och jag började vandra raskt i skogen tillsammans. I dag är vi fler och hastigheten värdigare men orden dansar lika fort. Någon kan blommor, några kan fåglar, alla kan fika och varje gång läser en av oss i Gryningspatrullen en dikt.
Jag träffar förresten äldre damer med, i ännu en styrelse. Varenda en av dem är mer beläst än vad jag någonsin kommer att bli. Respekt!
Dock tror de att den här karln är expert på datateknik, särskilt då digitala möten. Snälla ni andra, säg ingenting till styrelsen i Föreningen Värmlandslitteratur om hur det verkligen ligger till med den saken. Det är en så vacker tro.
De förklarar min optimism Härom kvällen var det bokcirkel igen. Lokalen lånad av ABF, fem pers runt bordet, en hade fika med (saffranskakorna var ljuvliga!) och alla deltog friskt i diskussionen kring Nina Van Den Brinks biografi om Maja Ekelöf.
Jag minns ju uppståndelsen kring Maja 1970 och hur stark vänstervågen var de där åren. När jag berättar om den inser jag sakta varför jag kan vara den störste optimisten i rummet, så gôbbe jag är.
Det förklarar de nämligen för mig, ungdomarna.
– Jo förstår ni, det fanns en framtidstro, säger jag. Sverige blev jämlikare och jämlikare, år 1980 var klyftorna som allra minst. – Då var inte vi födda…
Det är klart att det är lättare att tro på framtiden för den som sett att framsteg är möjliga, säger de. Lättare än för den som bara sett individualismen växa för varje år hon har levat. Trump & girighet & främlingsfientlighet & Putin & Ulf Kristersson och en socialdemokrati som glömt sin socialdemokrati.
Sådant lär jag av att träffa ungt folk. Det är en sån vemodig kunskap men ändå blir jag innerligt glad av de mötena.
Fotnot: med ungt folk menas här medmänniskor som är 30 år yngre än denne 71-åring. Med gubbar menas herrar med pension vilka utstöter ett särskilt sorts ljud när dessa herrar mödosamt kliver ut ur en bil. Gubbstönet.
När hösten kommer borde förlagen betala trängselavgift. Dels för trängseln på mitt nattduksbord och dels för trafikstockningen i mitt sinne. Det är inte jobbigt att läsa bra böcker. Det jobbiga är alla bra böcker man inte hinner läsa.
Höstens stora läsupplevelse hittills är Nina Van Den Brinks kloka och inlevelsefulla biografi om författaren Maja Ekelöf. Den återkommer jag till.
Just nu läser jag Bo Landins senaste bok Vatten – Landsom han skrivit tillsammans med biologen Lennart Henrikson. Den verkar lika lovande och jag anade från början att den var bra. Dessutom tänker vi lika, Landin och jag. När texten handlar om svenskens syn på torra respektive våta marker, vem annars skulle komma på idén att studera namnskicket hos vårt naturälskande folk?
Här dräller av namn som Lind, Ek, Lund, Skog och Äng och sammansättningar av dessa. Massor av familjer har en gång valt de namnen för att hedra en naturtyp, skriver Bo Landin. Men:
”… där finns idag bara 26 Kärr, 38 Myr, 80 Myrdal, 11 Träsk och 19 Träskman och 10 som har förnamnet Mosse. Vi har ännu inte lärt oss att älska våtmarkerna.”
Boken handlar om hur utdikningen av svenska våtmarker utarmat den biologiska mångfalden. Jag tänker återkomma till den med, när jag läst klart. Under tiden tänker jag på bajsande knott.
Det gjorde jag aldrig förr.
### Hur mycket knottbajs transporteras i Vindelälven? Det kom forskare vid Umeå universitet på att de ville ta reda på. ### Svar: 500 ton per dygn. ### Dessutom gör det bajset vattnet klarare.
Än en gång är Gamla Kraftstationen i Deje hotad. Det kombinerade industriminnet, konsthallen, kafét och restaurangen som blivit ett av kulturvärmlands populäraste utflyktsmål. Fortum har sagt upp avtalet.
Om detta har jag skrivit debattartiklar i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. De har delats flitigt, för vi är många som är oroliga just nu.
”Har ni bara viljan så räcker överskottet sannerligen till att rädda både ryttarkakor, konst och fortsatt kraftproduktion. Den styrkan har ni.”
Solen skiner på min värld, himlen är ljus och gatorna gråblå. Förra nattens störtregn spolade upp vår kommun, hela Grossbolstorp är glaserat.
Strunt i det, jag har 17 dubb under varje fot och det vattnas i munnen. Vader och knän har hållit sig lugna flera veckor. Jag ska ut och springa, det har kommit sms från biblioteket.
Denna löpstegets lycka.
Ängbråtsgatan är gjord av stelnat slask med hjulspår i, gångvägen bredvid har vintern brett svallis på och när jag viker av och tar stigen upp mot ängen buktar den av ivrig benknäckarhalka.
Men jag ger inte tappt.
Jag fortsätter bredvid den lika isiga stigen över ängen, viker vänster över isparkeringen vid friluftsgården, genar genom hinderbanans halka och kommer ut på elljusspåret. Där går det inte att gå på grund av isgatan, men vad ska en människa göra? Sakta trippar jag sicksack mellan skarfläckar, isytor och framtinat lingonris. Man får inte ge tappt.
I en backe står en lös hund som den ropande ägaren inte har kontroll på. Jag ger fortfarande inte tappt. Fast för säkerhets skull viker jag av motionsspåret där den lösa hunden inte får vara och väljer en småstig. Stigarna är lika glaserade de, upptäcker jag. Löpstegen låter som en flock getter på väg utför Grossbolstorps höjder. Sakta letar jag mig ner mot samhället med dess grusade gator och vakna bibliotek. Där, i beställningshyllan, står boken jag fick sms om. Lyssna, vite man! sammanställd av Lars Persson:
”Vet ni att träden kan tala? De talar till varandra och de talar om du lyssnar. Det är bara det att det vita folket lyssnar inte.”
Sakta löper jag hemåt genom Forshaga med en förväntan skumpande i ryggsäcken. Träd är värda att lyssnas på. Träd och ursprungsamerikaner.
Det är säsong för läsning. Det är det alltid. Nu för tiden behöver vi inte upp i ottan på mornarna heller.
Jag fortsätter att plocka böcker från listan med alla lästips jag fick på mitt 70-årskalas. Några hade vi redan själva i hyllorna, andra fann jag på nätet eller biblioteken. Sedan ligger jag på nätterna och läser. Bläddrar fysiskt ibland, digitalt ibland.
Någon enstaka gång lyssnar jag på ljudbok. Det blir bara någon enstaka, eftersom jag hör bättre med ögonen än jag ser med öronen.
Trivs.
Fortfarande en favorit Favoriten än så länge är Åsa Linds Sandvargen. Den hade jag inte läst förut. Förunderligast är Carl-Johan Vallgrens Den vidunderliga kärlekens historia. Ärligast är Stina Wollters Kring denna kroppoch Kristian GidlundsI kroppen min. Bäst tecknad är Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet. Hans bok hade jag läst många gånger förut och den håller än.
Än är jag inte klar med alla. Bibeln tar tid. Det vet jag andra titlar på listan som också kommer att göra.
### Knepet med Bibeln är att läsa fem sidor om dagen. ### Jag läser den som ett stycke litteratur, inget annat. ### Jag hoppas så att pandemin är över när jag är framme vid kartorna.
TV-programmen går att se i förväg. Folk som har jobb i stan jobbar på landet. I fickan har alla en filmkamera som det går att skriva med. Chatten har blivit direktsänd film. Är du inte värd en prick i himlen kan du ändå spara tiotusentals foton i ett moln. Tjugofyra satelliter följer din klocka, vart du än går med henne. De följer andra klockor också. Romaner läses upp av inhyrda skådespelare i små pluggar i öronen. Du kan pausa dem. Eller tvinga dem att läsa dubbelt så fort.
Solen går upp klockan 08.51. Hon går inte att pausa.
