Än en gång är Gamla Kraftstationen i Deje hotad. Det kombinerade industriminnet, konsthallen, kafét och restaurangen som blivit ett av kulturvärmlands populäraste utflyktsmål. Fortum har sagt upp avtalet.
Om detta har jag skrivit debattartiklar i Värmlands Folkblad och Nya Wermlands-Tidningen. De har delats flitigt, för vi är många som är oroliga just nu.
”Har ni bara viljan så räcker överskottet sannerligen till att rädda både ryttarkakor, konst och fortsatt kraftproduktion. Den styrkan har ni.”
Här är de samlade. Mina egna dagliga tankar på Facebook under januari 2022. Från kondition till klassamhälle, klimat, krampauser och kvinnopensioner.
Thinkstreak: 1.
Thinkstreak 2: Dessa år när negativt är positivt och distans är kärlek.
Tankedag 3: Kondition är fötter som vill i väg och lungor som håller med.
Tankedag 4: En bra text är tid som suckar och ler.
Tankedag 5: Läser bok från 1943, lär mig nytt ord. Kryckeståt.
Tankedag 6: ”Dä’ inte borte, dä som rinner ur näsa ner i mun.”
Tankedag 7: Klassamhälle är statistik som börjar tröttna.
Tankedag 8: Bra radio är bilder som har så bråttom att de bara syns inuti.
Tankedag 9: Tiden och skrattet är goda systrar. Tajming deras mellannamn.
Tankedag 10: Pessimism är för veklingar.
Tankedag 11: Cynism är posörens långsamma självmord på fantasin.
Tankedag 12: Bara den modige tror på morgondagen.
Tankedag 13: Fantasi är den snabbaste vägen mellan två punkter.
Tankedag 14: Tänk att också armbågen och krampausen kunde vara kärlek.
Tankedag 15: Man får inte ge tappt.
Tankedag 16: ”Fattig var far min men inte åt han möss.”
Thinkstreak 17: Kulturen måste få stryka mothårs ibland. Du ska inte spinna hela tiden.
Tankedag 18: När kulturen snor värvning är kriget nära. Gå inte ärenden.
Tankedag 19: Statistik är tid som någon tagit.
Tankedag 20: Rikedom är andras muskler som gråter.
Tankedag 21: Det är skamligt att kvinnor har så låg pension efter ett arbetsliv.
Dagens tanke, 22: Ett bra sätt att komma överens på är att prata med varandra.
Tankedag 23: Jag tycker om människor. Många av mina bästa vänner har varit just människor.
Dagens tanke, 24: Hatets storebror är fördomen. Sladdbarnet heter Våld.
Tankedag 25: SD kan inte svara på hur många av deras riksdagsmän som är rätt vaccinerade.
Tankedag 26: När inte Liberalerna hette Liberalerna var de det.
Tankedag 27: Vad väger en dröm?
Min tanke, 28: Varför saknar artiklar om humor så ofta distans till sig själv?
Tankedag 29: Väder är klimat som har bråttom.
Tankedag 30: Ett jordklot har alltid ett klimat. Välj vilket.
Thinkstreak 31: Tänk själv. Glöm inte drömma. Tanken kommer ur materia men kan vända en värld.
Mest nöjd 3 januari Det var en egen fundering om dagen (plus två lånade värmländska ordspråk, de med citattecken runt). Nu avslutar jag den lekfulla övningen.
Mest nöjd är jag med tanken jag tänkte ut till den 3 januari. Minst nöjd är jag med namnet Thinkstreak. Det kom sig av att många löparvänner sprang varje dag, Runstreak.
Du är väl språkpolis? frågar en vän. Frågan är ställd i all välmening och jag svarar så gott jag kan. Nej, det är jag inte. Den sysslan gav dålig smak i munnen.
Jag upptäckte att jag gjorde narr av folk som har svårt för att stava och det tyckte jag inte om hos mig själv. En del språkpoliser uppträder dessutom hånfullt mot dialekter, ett omedvetet folkförakt som jag har svårt att förstå.
Här hemma pratar vi dialekt när vi känner oss trygga. Det är vårt modersmål. Då rinner orden bäst.
Ett av människans bästa påhitt Min vän hör inte till de föraktfulla, tvärt om. Hon menar bara att jag värnar ordet och det stämmer bra. De älskade bokstäverna har försörjt mig i nästan 50 år, då är språkglädjen viktig. Har människan någonsin gjort en bättre uppfinning än språket? Det utvecklas hela tiden.
Demokratiskt är det också, språket. Det är brukarna som bestämmer över utvecklingen, inte någon språkvetare, generaldirektör eller utbildningsminister. Ingen av dem har hittat på orden ”jag”, ”älskar” och ”dig”. Ingen av dem har upphovsrätt på meningar som ”Ska vi åka till Grums och göra ett PCR-test? Dom har öppet till 13.30.”
Kanske fanns det språkpoliser som protesterade när ”lögardag” blev ”lördag” och ”hej” blev svenskans nya hälsningsfras? Jag misstänker det. Vad brydde sig språkanvändarna om det? I dag är det inte en enda en på Grossbolstorp som säger ”lögardag” om lördagen. Här tvättar vi oss varenda dag, ska du veta. Vare sig det behövs eller inte.
Hos oss är alla dagar lögardag, men lördag har vi bara en i veckan.
Det talade ordet Jag återkommer till det talade ordet. I vårt hem talar vi som sagt dialekt när vi känner oss trygga. Det språket lärde vi som barn. I detta modersmål ingår praktiska ord som ”sneggelvesp”, ”gôrgôtt”, ”glingt”, ”snôscheltryne” och ”töl-tapp”. Dessutom använder vårt lokala språk ordet ”vart” om både riktning och plats. Så har folk talat i generationer här på trakten. ”Vart bor du?” är en fullt korrekt fråga på central sydvärmländska.
Detta förstår inte alla. Vissa förstår men respekterar det inte. ”Alla som använder ordet vart om en plats ska tvingas att stanna därt” är ett roligt skämt som jag ser då och då i flödet. Roligt men lik förbaskat hånfullt. Satir ska rikta sig uppåt mot en överhet. När den siktar nedåt kallas den folkförakt, även när det inte var meningen.
Den som ser ner på andra människor kallar vi ”dretle” här på trakten. Det är ett av de snällare orden för såna töl-tappar.
Språket har olika nivåer Nå, helt fritt fram är det inte för mig heller att bruka svenskan. Jag värnar både ord och ordföljd så gott jag kan, men försöker göra det ödmjukt. Bibelns författare har rätt när hen skriver om att se flisan i sin broders öga men inte märka bjälken i sitt eget.
Till hjälp i mitt ödmjuka ordbruk använder jag ofta Myndigheternas skrivregler. Den är bättre än sitt namn. TT-språket och Svenska skrivregler är två andra bra hjälpredor. Alla tre rekommenderas. De första två finns på nätet, vilket är praktiskt.
Dessa tre hjälper mig när jag ska skriva standardsvenska. Det skrivspråket använder jag mest, men livet har lärt mig att det finns många olika språkliga situationer. När jag skrev nyhetsartiklar: det var en situation. När jag skrev text åt länstrafikbolaget om nya priser på månadskorten: det var en annan situation. Krönikorna i lokalradion: de fick bli på dialekt. Sms, facebookkommentarer eller inlägg på Twitter: allt har sin tid och sin språkliga nivå.
Jag skulle känna mig väldigt fyrkantig om jag aldrig fick kasta in ett dialektord ibland i sociala medier. Småprat är småprat även där och dialekten är effektivare än standardsvenskan. Antag att en stor älg rusar ut på vägen framför dig. Vilken av dessa minnesregler vill du helst ha inpräglad i minnet, när du har en sekund på dig att reagera?
– Sikt på rava!
– All erfarenhet visar att det är bättre att kollidera med älgens bakparti än med bogen, eftersom de bakre delarna innehåller mindre massa än frampartiet och alltså gör att kollisionen blir mindre våldsam.
Jag vet vilken jag skulle välja.
Ofullständiga meningar? På Facebook försöker jag stundom skriva något som liknar Memes. Då måste jag hålla mig kort, så att verktyget låter mig välja en bakgrund till bokstäverna. Skriver jag för långt får jag ingen bakgrund. Detta gör att meningarna ibland blir ofullständiga sådana gånger, även om just den här är rätt fullständig:
### N-å-g-r-a sätt att använda språket stör förstås även mig. Jag är inte mer än människa. ### När seriösa redaktörer skriver ”en fräck stöld” knottrar sig skinnet, det kan inte hjälpas. Jag ogillar den människosyn som tror att vissa stölder INTE är fräcka. ### När andra som har språket till yrke blandar ihop ”de” och ”dem” osäkrar jag min reservoarpenna, det måste jag också medge.
Lyckligtvis har jag sällan något bläck till etterpennan. Dem får klara sig utan min griniga post it-lapp 😉
Inlandsisen vandrade in. Värmen vandrade in. Tövädret vandrade in. Jägarna/samlarna vandrade in. Språket. Jordbrukarna vandrade in. Stigbygeln, väskan och elddonet vandrade in.
Svedjefinnarna vandrade in. Näverskon. Många industriarbetare vandrade in. Släkten Bernadotte vandrade in. Släkten Kirchsteiger vandrade in. Armand Duplantis. Jultomten, kristendomen och ishockeyn vandrade in.
Mobiltelefonen, ledlampan, Kalle Ankas jul, Bruce Springsteens musik och asfalten vandrade in. Orden kaffe, språk och humor vandrade in.
Vi människor kom strax efter inlandsisen. Vi är alla invandrare.
Jag tycker om farmor och han som var ordförande i första idrottsföreningen och han som var vår lärare i femman och lärde mig älska kartor och EWK som visade mig svälten i tredje världen och svenska kalhyggens ödslighet med sina teckningar och Karl Marx som lärde mig att vi bara fick betalt för var tredje bräda vi kapade på sågen och Nils Ferlin för barfotabarnet och Gustaf Fröding för den gamla goda tiden som inte var så god och Karin Boye för knopparna och Kerstin Thorvall för det mest förbjudna och Selma Lagerlöf, alltid min älskade kloka Selma Lagerlöf, och Moa Martinsson och min svensklärare på Åsvallaskolan som lovade mig skriva fritt när de andra skrev uppsats och han på gymnasiet som också lät mig hållas med bokstävlarna och Gösta på sågen som lärde mig lägga jämnkant på virkespaketen och skratta på allvar och dom härliga radikala tjejerna i FNL-gruppen och dom enskilda personer som blev mina bästa vänner inom idrotten, elevrådet, Clarté, SSU Haga-Annedal, Smålands Folkblad, Sunne Miljögrupp, Värmländska Författarsällskapet, SOS-centralen, Räddningsverket och Värmlandstrafik samt alla som sett till att jag fått skriva krönikor och sedan komma och prata allvar med glimten i ögat och alla skrivarkurselever och duktiga arbetskamrater och konkurrenter och spännande grannar och er på Facebook som jag blivit nära vän med fast vi aldrig träffats och ni som tycker som jag i politiken och ni som inte riktigt tycker som jag men går att prata med i alla fall och mamma och pappa och syskonen och han, den rättvisaste jag träffat, och hon som jag älskar och våra barn och deras barn och resten av släkten och Nooshi Dadgostar och Jonas Sjöstedt och Bengt Göransson och Mikael Wiehe och Woody Guthrie och Joe Hill och ultralöparen Rune Larsson och Werner Aspenström och Astrid Lindgren och Laleh och Bengt Cidden Andersson och fotbollslandslaget (särskilt damerna) och Tove Alexandersson i skogen, Torbjörn Nilsson på planen, Ingemar Unge i spalterna, Kjell Eriksson i böckerna, Lars Lerin i akvarellerna och ni i Deje som jobbar med landets första fritidsbank och du som hittade på Fritidsbanken och gubbarna jag babblar med på måndagarna och de jag vandrar med på torsdagarna och alla styrelserna och båda bokcirklarna och dom goa slitvargarna jag fick vara chef över och Gösta på sågen, nämnde jag honom?
Det är många jag inte nämnt. A som mitt land tvingade flytta till Österrike i går. M som brukar sitta utanför Konsum med sin mugg. Kamraterna som lärde mig surfa på nätet och Claes Eriksson och han som lärde mig åka nerför stången på St. John’s East brandstation i Brooklyn.
En vän var anställd som tidig dataexpert på lokal statlig myndighet med dragning åt det ordentliga. Då kom det påbud att allt som den prydliga myndigheten ägde och använde skulle inventeras.
Snart gick en karl omkring i korridorerna med block och penna, intervjuade, räknade och noterade. – Nå, vad har ni här då? sa han till min vän. – Dataprogram. – Åhå.
Min vän berättade vilka program myndigheten använde och varför. Karlen noterade noga. – Nästa fråga: vad väger dom? – Väger?
Nu såg min vän konfunderad ut, ty detta var på den tiden när disketten och usb-minnet inte fanns. I stället tog han fram en pappersremsa och visade karlen. – Ser du hålen i den här remsan? Det är dom som är minnet. Ett hål i en pappersremsa väger ingenting.
Klyftorna, klimatet och talartiden Jag sitter på heldagskurs i det vackra stadshotellet i Kristinehamn när tanken slår mig. Våra visioner är som Bennys dataprogram på 1900-talet. Jämställdhet, tänker de kloka människorna i kurslokalen. Minskade klyftor, tänker vi. Rädda klimatet.
Vad väger en dröm?
Vad väger rättvisa inkomster, där en börs-vd inte tjänar lika mycket som 66,8 undersköterskor? Vad väger ett räddat klimat där glaciären får vara glaciär och granskogen granskog? Vad väger en lördagskurs där kvinnor och män talar lika mycket?
Om det nu hade varit så.
Tänk om han hade rätt? Jag börjar undra om inte karln i statens korridor var klokare än jag trott. Även det som vi inte kan lägga på våg kan väga tungt.
Så fick jag den i näven, den 27:e ”antologin” jag medverkar i. Det är alltid samma pirriga lycka att öppna boken, känna doften, bläddra lite låtsas-förstrött, händelsevis råka hamna vid den egna texten, kolla layouten, korrekturläsa (igen), läsa, bläddra vidare slumpmässigt.
Trivas.
Eftersom boken handlar om Karlstad Bokcafés 40 år hämtar jag lämpligt nog mitt exemplar vid Café Gjuteriet. Där sitter jag sedan med kaffet och morotskakan, träffar Rigmor Lindelöf, en av de legendariska styrelseledamöterna, läser hennes fina text om Göran Greiders två besök, bläddrar vidare och lär mig mer om historien.
Det blev en bra bok, vacker och läsvärd. Jag är fortfarande lycklig över att ha fått uppträda hos bokcafét flera gånger och minst lika hedrad över att få berätta om den lyckan i boken.
Än är Sverige ett klassamhälle.
### Skrytnotis om mitt skrivande. 27 antologier, 23 egna skrifter, 1 100 krönikor och 700 framträdanden. 1 nyfikenhet och 1 skrivlust kvar. ### Skrytnotis om Bokcaféisterna. De har ordnat omkring 350 program genom åren. Mina favoriter hittills är Rebecka Bohlin ”Fem härskartekniker – femtio motståndsstrategier”, Daniel Suhonen ”En klassanalys för det 21:a århundradet” och Pär Holmgren ”Det minsta vi kan göra är så mycket som möjligt”. ### Se där ett politiskt program.
Låt mig vara tydlig. Det är naturligtvis så att om du startar ett byalag så bestämmer du själv reglerna. Startar du sedan en Facebook-grupp för detta byalag, så är det samma sak där. Du bestämmer vad som får skrivas och vad som får raderas.
Den raderingen är inte censur. Censur kallas det när stater bestämmer vad som får publiceras. Inte när byalag på min gamla hemort i Värmland är rädda för diskussion.
Såhär är det. Orten heter Molkom. Den har drygt 1 800 invånare och på denna ort har servicen sjunkit drastiskt sedan jag själv klev på skolbussen för att börja i högstadiet där. Jag skulle kunna anordna nedläggningssafari på Stationsgatan och Storgatan med omnejd. Där låg det ena fiket, där låg det andra. Där låg Pressbyråkiosken, där låg Birgits kiosk, där låg den ena järnhandeln, där den andra. Cykelhandlar hade vi där och där. Konsum hade vi då med, en annan mataffär låg där… Där var häktet, där kommunkontoret.
Så kunde jag hålla på. Det är en imponerande mängd service som flyttat till Karlstad, tre mil bort. Sverige ser ut så i dag.
Sveriges bästa flyktingförläggning Till detta Molkom har det kommit en hel mängd new age-människor. De har övertagit det gamla ålderdomshemmet Backa och gjort om det till kursgården Ängsbacka. Nyss mest berömt för att sångaren Thomas di Leva brukar vistas där ibland – och för en lustig film på nätet om en tjej som tar en jädra fart och springer rakt in i en karl och börjar gråta. Gråta för att karlens och hennes auror inte hindrade henne från att krocka och få ont. Hon hade ju trott att auran skulle skydda henne.
För mig personligen kändes Ängsbacka bäst för fem-sex år sedan när många därifrån var med och drev en av Sveriges bästa och mest engagerade flyktingförläggningar. Den gången var jag stolt över att vara gammal molkomsbo.
– Titta på Molkom. Så ska medmänniskor tas emot!
Tantrafestival med klustersmitta Sedan kom pandemin. Ängsbacka fortsatte med sina kurser. Det var inte förbjudet. För några veckor sedan hade de sin årliga, stora tantrafestival. 500 personer kom resande från Sverige och utlandet. Det var inte heller förbjudet.
– Håll avstånd! sa ledningen.
Uppenbarligen hjälper inte sådana uppmaningar vid en tantrafestival. Just nu kan Smittskyddet i Värmland konstatera att 106 av deltagarna har blivit smittade av covid. Siffran har ökat hela tiden.
De har också konstaterat att 88 procent av de smittade tantrautövarna var helt ovaccinerade mot covid.
I det läget börjar oron sprida sig i Molkom och Värmland. Det kanske inte är så konstigt. Utbrottet av covid gör dessutom att norrmännen bedömer arbetspendlarlänet Värmland som mer smittsamt än tidigare. En normalt öppnad gräns känns ännu mer avlägset.
Sprättägg, 3 kronor styck Molkom har en trevlig organisation som heter Mera Molkom. Den fungerar som ett byalag och vill ge orten liv. Bra, tycker jag. Facebookgruppen de driver bubblar av information om den nya restaurangens menyer, om loppisar, bortsprungna hundar och om sprättägg, 3 kronor styck. Så där som lokala ortsgrupper på nätet brukar fungera.
Naturligtvis har de regler, det har alla facebookgrupper, skrivna eller oskrivna. Avsnittet om god ton lyder:
”Vi ansvarar alla för en välkomnande miljö. Tänk på vad du skriver om andra. Vissa diskussioner är bättre att ta privat än i en öppen grupp. Vi kommer att radera opassande kommentarer utan förvarning.”
Jag säger det igen. Startar du en Facebookgrupp så bestämmer du själv vad som får publiceras och vad som inte får stå där. Det är precis som med tantrafestivaler för 500 ditresta, många från utlandet, många ovaccinerade, mitt i en pandemi. Lagligt. Samma var det när Mera Molkom bestämde sig för att inte släppa fram oron bland molkomsborna i sina spalter. Det var fullt lagligt.
Vad som var lämpligt är en helt annan sak, både i fråga om 500-personers tantraträffar och om undertryckt oro.
Det fick vi inte diskutera I går var jag själv med i en diskussion i gruppen. Någon hade länkat till en artikel om klustersmittan. Diskussionen kom även att handla om att Ängsbackas ledning inte velat låta sig intervjuas de senaste dagarna. Det tog några timmar, sedan raderade administratörerna hela inlägget och kommentarerna. Synd tycker jag. En aning snopet kunde jag konstatera att följande får man inte skriva hos byalaget i mitt älskade Molkom:
”Grundregeln när en organisation drabbas av kris är öppenhet. Varje gång det står i tidningen eller sägs i etermedia att vederbörande inte vill svara på frågor så väcker det onödig misstänksamhet.
Mina råd som gammal pressansvarig hade alltså varit: 1. Prata. 2. Pudla. 3. Svara varenda gång. Det är inte journalister du tiger inför. Det är deras läsare och lyssnare.
I dag läser jag om arbetspendlare och andra lite varstans i Värmland som skyller på Ängsbacka för att gränsen blir mer stängd igen. I Molkom finns det folk som inte vill gå till Coop och handla just nu.
Då är inte grannsämjan god.”
Poff, så var hela tråden borta.
### När klustersmittan på orten blivit internationell nyhet är det klokt om Ängsbacka illa kvickt lär sig umgås med media. ### Lika klokt är det om de trevliga människorna i lokala byalaget lär sig vad som händer om man försöker undertrycka debatten och folks oro. ### En sak har smittan på Ängsbacka lärt oss: Ibland är det skillnad på lag och lämplighet.
Först läser man artikel. Vart tredje vildbi är hotat. Utan pollinerare mister vi en tredjedel av vår mat och våra trädgårdar tystnar.
Det är budskapet.
Då anlägger man äng. Det är inte svårt om du har en ogödslad gräsmatta med rätt många olika växtarter.
Sedan växer det. Växer och växer. Snart lyssnar man till surret och njuter av fladdret och färgerna samt sparar två timmars gräsklippning varje sommar.
Vi gillar varandra Vi tycker om solitärbin. Vi gillar citronfjärilar, nässelfjärilar, påfågelögon, blåvingar, tistelfjärilar, sorgmantlar och humlor. Det verkar vara ömsesidigt. Bihotellet vi satte upp är mer än överfullt. Oreganon sjuder av liv. Nässlorna på komposten är en fint fungerande BB-avdelning. Jag tror till och med det bor bin i marken på vår äng. Bin eller myror.
Sedan kommer slutet av juli. Som i går, ungefär. Då slår man ängen med sin fars gamla lie.
Människans viktiga verktyg Där byter den här texten tempo ett slag. Det är alldeles nödvändigt. Vi behöver tänka efter långsamt, du och jag.
Tänk på människan.
Tänk på hur många viktiga verktyg och hjälpmedel hon hittat på genom årtusendena. Elddonet, spjutet och väskan medan vi var jägare/samlare. Lien när vi var bönder.
Tänker du på det nu? Tänker du på en gosse som växer upp till ljudet av när pappa bryner lien och farfar slår varenda dikeskant på gården Ängebäckstorp 1:3? Det ska vara prydligt.
Den gossen var jag. Bonde var jag inte ämnad att bli, det skulle statliga Lantbruksnämnden ha hindrat om inte generna hunnit före. Jag var ämnad till drömmare och skrivkarl.
Tänk inte på det nu. Tänk på doftminnet av nyslaget hö, tänk på ljudet av en lie som taktfast skär omkull mellansvenskt hö medan humlorna surrar.
Hör farfars takt Den står i garaget. Det är inte farfars gamla med orv av trä, det är en nyare variant som pappa en gång köpt. Den är röd, grann och slö.
I två år får den duga. 25 juli båda åren kommer den fram. Lycklig går jag omkring på vår äng och hör farfars takt när eggen skär genom gräs och klöver.
Egentligen skulle vi sätta upp en hässja också. Nå, ängshöet jag slagit får ligga kvar några dagar och fröa av sig. Sedan krattar vi ihop och kör bort det. Ingen gröngödsling här, det är en äng vi ska skapa. Äng vill ha mager jord.
Ge mig bara en vassare lie.
Hittar en slipare Man springer i skogen med kamrat. ”Känner du någon som kan slipa en lie? Vår är så bedrövligt slö och snart måste ängen slås.”
Man har tur. Löpkamraten känner en i Skived, på andra sidan älven, som slipar. Vi far dit.
Dagen därpå äger vi en nyslipad lie, så vass att den trevlige sliparen fått lov att tejpa eggen så vi inte ska göra oss illa vid transporten.
***
Måndag morgon ringer väckarklockan 06.30. Man sveper fort en kopp kaffe och stövlar ut på egendomen innan morgondaggen torkat.
Nu! Nu sjunger det en lie på Grossbolstorp. Ser du, pappa? Hör du, farfar? Lien sjunger.
### Ännu en generation sjunger lien. ### Jordbruket i Europa är 10 000 år gammalt. Lien kom sent, omkring år 500 före vår tideräkning. Då började man odla så stora fält att skäran blev olönsam. ### På 1800-talet kom den hästdragna slåttermaskinen och efter kriget ersattes lien helt av den traktordragna slåttermaskinen. ### Fast då glömmer vi alla farfäder som gick omkring och slog våra dikesrenar. Ända in i tv-åldern gjorde de det. Det ska vara prydligt.
Jag är son av småbönder. Mitt första politiska möte på egen hand var med Centerns Ungdomsförbund i en liten byggnad i norra delen av grannsocknen Väse. Var den grå? Jag minns den som grå. Nästa gång cyklade vi iväg till gökotta uppe på Mosarsberget, även det i värmländsk glesbygd.
Runt omkring i socknarna for ett spöke. Nedläggningsspöket. Åker jag runt i trakten i dag kan jag peka ut platsen för ett antal gårdsauktioner där vi och andra småbönder tvingades sälja våra verktyg och inventarier på grund av staten och marknadskrafterna.
Smågårdarna skulle bort. Många av de skogsskiften bilen passerar var åkrar den gången. Nu är de granåkrar, några av dem var jag själv med och planterade igen.
Jag tyckte om småbrukarsamhället, där kvinnorna var starka, naturen nära och självtänkarna många. Jag tycker fortfarande bra om svensk landsbygd.
Vägrade kalla sig borgerlig Nu kom Vietnamkriget och spädde på ilskan, den som jordbrukets strukturrationalisering redan väckt hos den här ynglingen. I tv-apparaten som familjen slutligen köpte satt en partiledare Hedlund och förklarade att hans centerparti inte var något borgerligt parti. Det var icke-socialistiskt. Verkligen inte borgerligt.
Den gången tyckte den här spirande socialisten att detta bara var en lek med ord. I dag vet jag bättre. Så småningom skulle jag träffa många av hans partimedlemmar genom jobbet. De värjde sig ivrigt mot att bli kallade borgare.
Vad skulle Gunnar Hedlund ha sagt om damen som leder hans parti i dag? Hon som är mer nyliberal än någon annan i fosterlandet. Hon som vill låta marknaden helt ta över, där Hedlunds parti en gång såg annorlunda på saken.
Duger till att sälja japp Detta kunde jag skriva mycket om. Lössläppta marknadskrafter fungerar någorlunda om du ska sälja en bit japp och en påse chips. Organisera en rättvis skola, en levande landsbygd och ett klimat som Homo sapiens kan överleva i duger de inte till.
Hon är inte min politiker, helt enkelt. Ibland tror jag inte ens att hennes egna medlemmar inser vart hennes linje skulle leda, om hon fick bestämma själv.
Och ändå. På en punkt är hennes politik likafullt värd respekt. Det är när hon drar en gräns mot främlingsfientligheten. Tack för det, Annie Lööf. I den enhetsfronten är du hjärtligt välkommen.
### Jag tycker om brukssamhällen också, nämnde jag det? ### De som gärna var bra på bandy eller hockey förr. ### Leta efter fors i namnet.
