Journalister bär sin mördade kollega vid begravningen.
Ja, det var en förfärlig attack Hamas gjorde den 7 oktober 2023. Ja, Israels två år långa svar i form av massmord och ”Grusa Gaza” är ofattbart oproportionerligt och måste också fördömas.
Tyvärr slutar inte det israeliska mördandet där. Som om inte 67 000 döda vore svar nog. De siktar på det fria ordet också, på de oberoende rapportörerna. Så här skriver en karl som själv vet en del om mäktiga men rubrikrädda herrar, Joakim Medin:
”I mitten av september konstaterade FN att Gazakriget är den dödligaste konflikten någonsin för journalister. Israel har under två år dödat fler journalister än det antal som omkom i de båda världskrigen, i Vietnamkriget, i Jugoslavienkrigen och i Afghanistankriget – sammanlagt.”
Ann-Katrin Majbrittsdotter utanför sin ateljé i Edeby.
Den 5 oktober klockan 11.00-12.00 blir det skrivsöndag på Forshaga bibliotek. Då samtalar författaren och konstnären Ann-Katrin Majbrittsdotter från Edeby och jag kring hennes båda böcker Du måste berätta allt och Burfågel.
– Jag fick aldrig ta hand om mina föräldrar, så nu kan jag hjälpa era gamla. Det säger den ensamkommande flyktingen Amir från Afghanistan, efter att ha kämpat med att lära sig svenska språket, utbildat sig till undersköterska och fått jobb inom vården i Sverige.
Ann-Katrins första bok handlar om honom.
Talibaner i Edeby? När Amir först kom till Edeby var han rädd för att gå ut. – Är du säker på att inga talibaner har följt efter mig och är det sant att man får lyssna på hög musik?
Vid författarsamtalet 5 oktober berättar Ann-Katrin också om sin senaste bok Burfågel som handlar om den mördade poeten Nadia Anjuman från Afghanistan. Dessutom uppmärksammar biblioteket förbjudna böcker från hela världen med en utställning, boktips med mera.
Kanske var det mer idylliskt i Karlstad, vad vet jag. Men inte såg vi värst många provokatörer och tokstollar.
Jag pratar om protesterna mot Vietnamkriget för snart 60 år sedan. Allt var genomorganiserat. Tre enkla paroller att enas bakom oavsett vad vi tyckte om annat.
Fridsamma demonstrationer, ordning och reda.
Det busigaste vi gjorde var att stanna till med tågen utanför Nya Wermlands-Tidningens officin och ropa om den USA-vänlige ledarskribenten att: ”GÖ-THE LJU-GER!”.
Nå, den ramsan från de första åren bad vi om ursäkt för så småningom. Busigare var vi inte.
God hjälp åt krigsherren I dag finns ett nytt krig där en massiv krigsmakt ställs mot fattigt folk i ett annat land. Israel mot Palestina. Naturligtvis minst lika förfärligt som bomberna över Vietnam.
Det demonstreras med all rätt nu med. Tack och lov. Majoriteten har lärt sin opinionsbildarläxa.
Men så är det tokstollarna. Att börja förfölja ministrar på vandring hem genom Stockholms gator är inte bara ovärdigt och förfärligt. Det är dessutom korkat och en god hjälp åt krigsherren i Israel.
Den vandringen är det folkmördaren som vinner på.
### Pedagogiskt är det även när en av världens mäktigaste militärmakter angriper en fredlig obeväpnad aktivistbåt på internationellt vatten eller i tunisisk hamn. ### Angriparen avslöjar sig. ### Mest lästa inlägget på bloggen i veckan som gick var: Dramat vid Petteröa.
Jag minns en tid när Olof Palme kunde röra sig fritt bland 3 000 pratglada SSU:are på sommarläger vid Norrfällsviken på Höga kusten.
Jag minns en tid när samme Olof Palme kunde ryta ifrån mot krigsherrar i både väst och öst. Hårt röt han, vred var han. Fritt talte han.
Fritt.
Det är bättre när ett land törs tala med egen röst. Allra bäst när till och med unga spolingar som jag sommaren 1976 kan gå fram och ställa sig en meter från en obevakad statsminister och förklara vad han borde göra.
Vi var inte överens men både han och jag hade framtidstro.
### Den tron har jag än. ### Dock är det svårare 2025. ### Gaza, Ukraina, nya svenska utvisningar och kärnkraftsplaner: Värst är de många människornas tystnad.
Vi behöver chartra ett tåg igen och åka till en tallbacke i norr.
Det sitter en filur på min vänstra axel och viskar i mitt öra. – Kvinnor är klokare än män, viskar hon. Titta bara på alla opinionsundersökningar.
Inför fotbolls-EM sa hon samma sak om klokheten – och jag höll med. Damfotbollen är mycket roligare att titta på, för tjejerna fattar att man inte ska filma.
Så sa vi.
Ingen klagar Nyss var den kära vännen och jag till Göteborg och tittade på världens största handbollsturnering. Partille Cup. 1 272 lag från 35 länder spelade 4 288 matcher, oftast utomhus på konstgräs.
Nå, vi såg inte alla matcher men vi såg ett antal med en målvakt vi tycker om. Det var som handboll brukar. Kul att se på, bra stämning på plan, hårt ibland men ingen som klagade när de stöp.
Nästan inte en enda filmning. – Det visste jag väl, viskade rösten på min vänstra axel. Det brukar vara så.
”Börjat dyka” Då viskar han på högeraxeln att han faktiskt sett tjejer som börjat dyka i årets dam-EM i fotboll. – Vad säger du nu då? Kollar du inte på tv?
Men honom lyssnar jag inte på. Han är rädd för sandaler.
Det är ljuvlighetens tid i vår trädgård och en skammens tid ute i världen.
Våra skatungar flyger, på ängen tävlar prästkragar, förgätmigej och smörblommor om att slå ut, vid lekstugan trippar sädesärlor och i skogskanten gal göken på sjunde veckan. Det finns bara ett ord för den ljuvligheten: Trivs. Jag trivs.
Nya döda barn Då piper det till i mobilen. Piper och piper, ständigt dessa skammens notiser. -Nya döda barn i Ukraina. -Ännu fler döda barn i Gaza. -Militär på väg mot folket i Los Angeles. -Massdeportationer från amerikanska arbetsplatser.
I fjol upplevde världen flest antal konflikter sedan 1946, skriver Institutt for fredsforskning i Oslo (Prio). Norrmännen räknar till 61 konflikter utspridda på 36 länder, från Sudan vid Sahara till Tigray i norra Etiopien, från västafrikanske Mali till Mindanao i Filippinerna.
129 000 döda.
Medan göken gal knappar jag på mobilen och försöker förstå hur många 129 000 medmänniskor är. Internet svarar att det är lika många som det bor folk i Karlstads och Arvika kommuner, men du får lägga till tätorterna Grums och Bäckhammar också.
Jag försöker föreställa mig alla dessa trakter helt utan människor. Jag försöker föreställa mig en kyrkogård med 129 000 nygrävda gravar på grund av kolonialism, imperialism, egoism och vanligt ohederligt folkförtryck.
Det går inte. Jag fattar varför men inte mängden.
Skamligt, skamligt, skamligt, skamligt, skamligt Det doftar skam om allt det dödandet. Precis som det doftar skam om den israeliska regimens sätt att räkna proportionalitet, där en död i Israel motsvaras av 53 döda i det sönderbombade Gaza. Svarar de på en terrorattack? Visst. Men 53 för 1 är likafullt en skamlig matematik.
Skamligt av Sverige att sluta ge stöd till UNRWA som försöker frakta mat till de som fortfarande lever i Gaza. Skamligt av Israel att hindra en värnlös båt med mat och volontärer från att försöka hjälpa de instängda i Gaza. Skamligt av mäktiga herrar i Kreml att skicka våg efter våg med död över grannlandet Ukraina.
Anita Stjernlöf-Lund som inte bara är en mästare på att formge böcker, hon skriver bra också.
Ann-Katrin Majbrittsdotter, den duktiga konstnären som skrev så fint om Amir, den afghanske flyktingpojken, och nu om afghanska kvinnor.
Det sällskapet fick jag vara med i när Helena Hagelin på vårt bibliotek skulle välja ut tre forshagaförfattare i Bibliotek Värmlands serie ”Värmländska röster”.
Från idrottsrörelsen till frikyrkan. Från ensamkommande flyktingar till folk som tagit emot dem i sina hem. Det var stor bredd vid lördagens manifestation på Stora torget i Karlstad.
Gott om folk på torget, ett myller av talare och jag kommer att tänka på farmor. – Det kunde ha varit vi, sa hon och öppnade sitt hem för ett finskt krigsbarn.
Den berättelsen lever i släkten. Efter tiden hos farmor Gerda och farfar Einar höll Ilari kontakt så länge de levde. Farmor skulle ha varit stolt över samlingen på torget.
Tre saker vill jag ha sagt Strax innan jag ska ut på scenen har jag 111 i puls. Sedan hälsar konferencieren Ingrid Ranke mig välkommen och jag tar klivet fram till scenkanten.
Det här är talet:
Tal vid flyktingmanifestation på Stora torget, Karlstad, 3 maj 2025
1. För 12 000 år sedan var det två kilometer tjock is här. Två kilometer. Det är som härifrån och bort till Rudsberget. Fast rakt uppåt.
Min släkt sprang inte omkring där uppe på isen den gången. Inte era släktingar heller.
Det är det första jag vill ha sagt. Vi är alla invandrare. Utan invandring hade ingen av oss stått här.
2. För en tid sedan la min vän Björn ut siffror på Facebook. Statistiska Centralbyråns siffror över hur många anställda inom svensk sjukvård 2022 som var födda utomlands. Han hade hämtat dem från Katalys rapport Vinsten med invandring som kom nyss. Läs den.
39 procent av specialistläkarna var födda utomlands 27 procent av ST-läkarna 17 procent av AT-läkarna 42 procent av övriga läkare 16 procent av dom grundutbildade sjuksköterskorna 37 procent av undersköterskorna i hemtjänst, hemsjukvård och på äldreboenden
Det är några exempel. Tillsammans är dom 170 000 personer. 170 000 proffs och medmänniskor från andra länder som ser till att svensk sjukvård fungerar.
Nu hotas många av dom av utvisning. Trots utbildning och fast anställning. Trots att många har familj här.
Utan dom vårdanställda skulle inte jag stå här i dag. Inte utan den grekiske urologen och sjuksköterskorna och undersköterskorna från flera andra länder. Du behöver inte göra många besök inom svensk sjukvård innan du träffar välfärdsarbetare som inte heter Andersson eller Johansson.
Det är det andra jag vill ha sagt. Folk som har invandrat räddade inte bara mitt liv för två år sedan. Dom räddar svensk sjukvård. Varje dag gör dom det. Tack för hjälpen, säger jag.
Jag vill leva.
3. För 1200 år sedan fick vi ett nytt ord i vårt språk. Ordet fly. Då dyker det upp första gången. Ristat i runor på en berghäll i Oklunda, Östra Huseby, Östergötland. Han hette Gunnar, han som flydde dit.
För så är det med ord. När vi behöver ett nytt så skapar vi det.
1710 fick vi ordet flykting. Tyvärr har vi behövt det ordet alldeles för länge som världen ser ut. Definitivt alldeles för mycket på senare tid.
I januari 1946 fick vi ännu ett nytt ord. Baltutlämningen. Det var inget stolt ord. Men skammen är inte mindre i dag. I Värmlands Folkblad kunde vi läsa för några veckor sedan om Klara och om flyktingen Ali från Afghanistan.
I sju år bodde han hos hennes familj i Karlstad. Pluggade, jobbade, rotade sig. Hela tiden med osäkerheten hängande över sig. Kommer jag att få stanna i Sverige?
Till slut tvingades han fly när lagen ändrades. Kvar lämnade han sin svenska familj i sorg och vrede. – Det känns som han har dött, fast han lever, säger Klara i tidningen.
Det är det tredje jag vill ha sagt. Vår tids behandling av unga flyktingar som Ali är förfärlig. Att först utbilda dom och ge dom jobb, vänner och hopp – för att sedan slita upp dom och visa ut dom. Till ett okänt öde.
Efter 7-8-9 år här hälsar Sverige sina flyktingar: – Vi bare skôja. Ni va’ inte välkomne faktist …
Den behandlingen är en skam. Det kapitlet i historieböckerna kommer att vara skamligare att läsa än om baltutlämningen. Och den var skamlig nog.
Skäms Sverige. Skäms svenska makthavare.
Det finns ett gammalt fint ord som stavas soli-dari-tet. Lär er det ordet igen, makthavare. Soli-dari-tet.
SÖNDAG invald i Värmländska författarsällskapets styrelse, MÅNDAG gästföreläst om krönikor vid skrivarcirkel i Deje, TISDAG letat stolpar i skogen samt skrivit i facebookgrupper och gjort affisch och affischerat om författarafton på hembygdsgården 10 maj, ONSDAG hållit vårtal i Edeby (ordet vår nämns första gången på 1200-talet, nämligen i Westgöta-Lagen), tittat på brandmän och brasa, TORSDAG demonstrerat i stan, lunchat på Gamla Kraftstationen i Deje, letat stolpar i skogarna norrut, majat hemma på altanen, hört göken, somnat.
I DAG: tränar på talet jag ska hålla vid den breda flyktingmanifestationen på Stora torget i Karlstad klockan 12 I MORGON, lördag.
Kom, du som kan. ”Vi bare skôja…” är inget mänskligt yttrande till den flyende medmänniska som Sverige nyss hälsat välkommen.
