Mitt i valrörelsen får jag lust att citera mig själv:
”Frihet. Jämlikhet. Broderskap. Systerskap. Rättvisa. Demokrati. Solidaritet. Humor. Kärlek. Hållbar omsorg om natur och kultur. … och då och då ett roat småskratt underifrån åt överheten.
Eller varför inte storskratt? De är så söta, de små näringsliven, när de kivas om grindslantarna i livet.”
Så skrev jag när jag startade bloggen för tio år sedan. Lite senare länkade jag till min serie om klyftorna i Sverige. De har ökat, kan jag meddela.
Ty det är fler än Åkesson som har pinkat in i det egna tältet.
Jo jag vet. Snart är det val. För mig väger de två K:na tyngst när jag väljer.
KLIMATET. Den viktigaste frågan av dem alla får alldeles för lite uppmärksamhet även i denna valrörelse. Jag fattar inte varför.
Naturvårdsverket har fattat: ”Den klimatförändring som idag äger rum är mycket påtaglig: Jordens medeltemperatur torde inte ha varit så hög som nu på cirka 125 000 år. Koncentrationen av växthusgaser i atmosfären har stigit till nivåer utan motsvarighet under åtminstone de senaste 800 000 åren, vad gäller koldioxid är koncentrationen högre än på miljontals år. Koncentrationen av koldioxid är idag ungefär 50 procent högre jämfört med förindustriell tid, i första hand till följd av förbränning av fossila bränslen och i andra hand på grund av förändrad markanvändning.”
Alltså röstar jag på ett parti som kan läsa både termometer och forskarrapporter.
KLYFTORNA. Senaste undersökningen visar att det gick 102,8 städare på en av de 50 högst avlönade börsbolagsdirektörna, sett till inkomsten år 2024.
LO har undersökt: Snittinkomst för storbolagsdirektörerna är 2,8 miljoner i månaden. Det motsvarar 77 industriarbetarlöner. 1980 tjänade den ekonomiska eliten motsvarande 9 industriarbetarlöner.
Alltså röstar jag på ett parti som vill minska klyftorna.
Tidö går bort Nu vet du vad som avgör mitt val. Sedan är förstås kulturpolitik, välfärdsfrågor och solidaritet viktiga. I det Sverige jag längtar efter visar staten inte ut 78-åriga tanter som bott här en halv mansålder. Jag kräver av min förtroendevalde att hon eller han ska känna att alla människor är lika mycket värda. Känna sa jag.
Tidö går bort. Mer säger jag inte, det är ditt val. Men han heter Håkan och bor i Karlstad.
Klicka gärna på länkarna ovan. Framför allt: välj ett parti som bryr sig. Det skulle vara så roligt om planeten bleve rättvisare och beboeligare ett tag.
Boksläpp, studentjubileum, rekat kontroller jag ska sätta ut. Livet rullar på.
I mobilen envisas en app med att det är ärtsångaren jag hört i aspen en tid.
Det får vara hur det vill med den ärtlika sången. I vår höga tuja har skatorna byggt bo i år igen.
Nu hör jag ungarna pipa där uppe, när honan kommer med mat. Det pipet behöver jag ingen app för att förstå, just när tvååringen i Nyåker är hittad.
Livet.
### Den här morgonen har Sverige suckat av lättnad. ### När livet kräver det, då går vi man ur huse ur byarna för att leta. ### Tvååringar ska inte dö ensamma i skog.
Texten nedan är från det färska pressmeddelandet. Det handlar om min nya bok Mopedisten som vägrade ljuga. Boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje torsdag 21 maj klockan 18.00. Kom om du kan.
Han har skrivit krönikor sedan gymnasietiden på 1960-talet och blogginlägg sedan hösten 2011. Läsarna, lyssnarna och tittarna har mött honom i Värmlands Folkblad, Värmlandsbygden, P4 Värmland och TV4 Värmland, på bloggen Svenssons släng och många andra håll. Från dagspress till löpartidskrifter till kulturtidskrifter.
I början av 1980-talet uppfann han dagsverspoeten och sanningssägaren Viktor Root som ivrigt följt honom sedan dess. Ofta på olika uppläsningar där publiken krävt en och annan sanning för att lättare dra på munnen.
Nu samlar Sven-Ove Svensson de bästa texterna från alla de här hållen. Boksläpp: Gamla Kraftstationen i Deje, torsdag 21 maj.
Den nya boken heter Mopedisten som vägrade ljuga. Titeln beror på att pseudonymen Viktor Root envist fortsätter att hålla sig till sanningen, så som han känner den. Så här kan det låta:
SANNINGEN OM FORNGUDEN
Gammal fornnordisk gud drabbad av urinläckage
Pinkoden.
Sven-Ove har gett ut 27 böcker och småskrifter och finns i 29 antologier. Han har skrivit drygt 1 100 krönikor i press, radio och tv, mer än 2 500 blogginlägg och uppträtt med egna texter nära 900 gånger. Målet från början var att var tredje krönika skulle vara rolig, var tredje kritisk och var tredje snäll. – Snäll? Du? – Ja varför inte? Kanske en naturbetraktelse eller barnhistoria.
I boken har han samlat några av krönikorna och blogginläggen, både nya och gamla texter. Dessutom en rejäl bunt med dikter av den förre ägaren till en numera exploderad hemgjord tryckkokare, Hr Viktor Root.
Efter en särskilt arg krönika i Värmlands Folkblad blev Sven-Ove till och med stoppad av läsare i orienterarskogen medan andra hann i kapp honom på den asfalterade banvallen i Forshaga när han åkte inlines: – Det är du som skrev om landstinget i tidningen va’? Tack snälla du.
För säkerhets skull avslutas texten på bokens baksida med ett tydligt besked så folk ska veta: Läs denna bok.
BOKSLÄPP 21 maj På torsdag 21 maj klockan 18 har Sven-Ove Svensson boksläpp på Gamla Kraftstationen i Deje. De tre som dyker upp med den finaste gamla mopedhjälmen får en bok gratis.
### Boken kan även beställas på webben via Bokus, Adlibris eller genom förlaget Books on Demand. ###Länk till boken på BoD (220 sidor, 120 kr plus frakt): klicka här så kan du även provläsa.
### Eller varför inte via mejl till sven-ove@telia.com? 120 kr plus frakt.
Ida Johansson i utställningen ”Det kunde varit vi”. (Fotot på väggen är taget av Magnus Laupa).
För mig handlar första maj om rättvisa. Om alla människors lika värde. I går fick jag se mycket av det på Gamla Kraftstationen i Deje. Glada Hudikteaterns och fotografen Magnus Laupas utställning ”Det kunde varit vi” var ett av huvudnumret när årets säsong inleddes.
Fotoutställningen skildrar den mörka historien om hur personer med funktionsnedsättningar behandlades en gång i tiden i Sverige. Utställningen bygger på filmen med samma namn och tar upp rasbiologi och experimenten på Vipeholmsanstalten.
Börjar gråta Så här skriver Magnus Laupa själv:
”Det är stilla i sovsalen. Ida vänder och vrider sig i sin säng. Hon drömmer. Plötsligt vaknar hon till, sätter sig upp. Tittar rakt in i min kamera. Två vårdare är snabbt framme, trycker ner henne igen.”
”Där sitter hon”, fortsätter han. ”Finaste Ida. Ljuset, blicken, så skör, så vacker. Jag börjar gråta och kan inte sluta.”
”Att få träffa Ida och kompisarna som agerar statister. Att få visa att alla är lika och unika oavsett vem man är. Det är det viktigaste projekt jag gjort. Jag har aldrig fått så många kramar som under inspelningen av DET KUNDE VARIT VI.”
Dagens varmaste applåd Allra sist i programmet på Gamla Kraftstationen i går var det Ida Johanssons tur att själv hålla tal. Invigningstalet. Vi som hörde hennes sommarprogram i P1 i fjol kände igen den kloka, varma Ida från den gången.
Ida vet att arbetet hon och de andra gör i Glada Hudikteatern gör nytta. Vi är alla lika och unika.
Efter talet och efter att hon klippt det regnbågsfärgade bandet fick Ida ännu en applåd. Dagens varmaste.
En ny säsong på Gamla Kraftstationen har börjat.
ETT ANDRA HEM
Så här började mitt tal när jag inledde invigningsprogrammet:
Hej. Välkomna hem. Hit. Det är så jag känner, när jag kommer till Gamla Kraftstation. Här är jag hemma. Mitt andra hem. Det är så här jag vill att ett hem ska vara. Go frukôst. Trevlitt fôlk å stri mä när man har fått första koppen kaffe i sig och börjar känna sig pratbar.
Högt i tak. Mycke skratt å mycke allvar. Historia i väggarna. Go’ lunch.
Iblann får man till å mä en kram. Iblann lyser sola. Då kan man sitta ute. Fin trädgård.
Som ett hem. Som en familj.
Men med en skillnad. Här finns det utrymme till väldigt mycket mer spännande och varierad konst och utställningar än vi har på väggarna där hemma. För mig är det en upplevelse, varje vår när jag kommer hit för första gången.
I år med kan jag säga. Jag har tjuvtittat.
Jag presenterar och intervjuar dagens invigningstalare Ida Johansson. (Foto: Anuki Sturua, Glada Hudikteatern).
(Foto: Sandra Bornstedt).
En av många verk av det andra huvudnumret i årets utställningar på Gamla Kraftstationen i Deje. Den anonyme konstnären bakom signaturen Hellstrom Street Art.
Tidig morgon på Grossbolstorps höjder. I går kom jag hem från vår årliga syskonträff. Vi bor långt ifrån varandra men när vi ses kvillrar samtalet.
Göteborg visar sig ha spännande miljöer som vi aldrig såg när fler av oss bodde där och Mariaplan är fortfarande en bra plats för mat och prat.
Ännu en trivsam träff där vi blandar barndomshistoria och nutid.
Kunde vara så enkelt När jag kommer hem ligger nutiden i högar och väntar. I datorn fortsätter krigshetsaren Donald Trumps galna bilder på sig själv som påve och Jesus att fladdra förbi. Hans vän Putin sprider fortsatt död över Ukraina och i Hormuzsundet koncentreras all möjlig hårdhänt mänsklig konflikt.
Livet kunde vara så enkelt… tänker jag tyst för mig själv. Som alltid när jag sett nyheterna.
Den svenska fattigdomen När jag öppnar mobilen hittar jag ett pressmeddelande från Länsförsäkringar. I dag har var fjärde svensk mindre än 500 kronor kvar dagen före lön.
Var fjärde svensk.
Tänk på den siffran nu. Inte på något konto, inte i fickan, inte undanstoppade i skrotlådan eller bakom köksklockan har de 500 kronor i buffert. Den gruppen har dessutom ökat, från var femte svensk i fjol till var fjärde nu.
Sverige suger. Rika blir rikare, fattiga fattigare. Det är orättvisan som suger.
***
På köksbordet ligger två nya böcker från förlaget Bakhåll. I den ena möter jag min favoritpoet från julaftonen 1967 Nils Ferlin:
”Ungdom och ålderdom – Hur oändligt mycket lättare / är det inte att vandra uppför än nerför.”
### Spännande miljöer i Göteborg? Prova Gatenhielmska kulturreservatet. ### Eller Sjöbergen med alla kolonilotter som arbetarna i trakten började anlägga på 1950-talet, långt bortom alla kommunala översiktsplaner. De första kolonistugorna snickrade de ihop av sockerlådor från Carnegie bruk vid Klippan en bit bort. ### Länsförsäkringars pressmeddelande: Växande klyftor i hushållens ekonomi. De svenskar som säger att de har ”i stort sett ingenting” kvar innan lön har också blivit fler. 12 procent i mars 2025 har blivit 15 procent i mars 2026.
Kallt ute, knastrande brasa och drömmande lånekatter inne. I glöden tränar täljstenskaminen på att leka tv. Precis som kakelugnarna gjorde i mitt liv på 1960-talet.
Nu skymtar jag en Trump, en Putin och en svensk sverigedemokrathärmande feg medelpolitiker. Alla ska ut, viskar rösterna.
Varannan svensk politiker är som den sämsta sortens predikanter. De visar vägen men går den icke själva. Ut! ropar de. Ut barn, ut alla välfärdsarbetare!
Själva vill de däremot gärna bo kvar.
Mäktigt upprop Då knappar jag fram Bruce Springsteen ur närmaste högtalare. Äntligen, suckar min kropp i fåtöljen. Äntligen den där känslan från Vietnamkrigets dagar när Barry McGuire gick fram till mikrofonen. Tom Lehrer, Bob Dylan, Joan Baez och en skåning som heter Mikael.
And there were bloody footprints Where mercy should have stood
… sjunger Bruce Springsteen. Låten, den nyskrivna, heter Streets of Minneapolis och blir till ett mäktigt upprop mot den framväxande fascismen i USA. Plötsligt hamnar en protestsång i topp på världens spellistor igen.
Oh, our Minneapolis, I hear your voice Crying through the bloody mist We’ll remember the names of those who died On the streets of Minneapolis
Hör du? Brasan knastrar, katter spinner och vem har sagt att inte allt är möjligt? Fortfarande.
Dags igen för mitt årliga inlägg om det som norska Klassekampen en gång kallade ”Pampene på pengesekken”. Hur många industriarbetare behövs det för att slita ihop till en toppdirektörs inkomst? Hur många skolstäderskor som mamma?
Det är LO som varje år undersöker hur orättvist klassamhället Sverige år. De kallar undersökningen Makteliten och den kan få vem som helst att se rött.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen. 2024: 77 industriarbetare.
Bedrövligt. Se rött!
### Här är undersökningen: Makteliten – lämnar resten bakom sig ### Det gick 102,8 städare på en toppdirektör. ### Se rött. Kräv rättvisa. Kräv jämlikhet!
Samtidigt kommer svenska banker med en egen undersökning. Svenskarna blir lyckligare med högre lön, säger den. Men – gränsen går vid 50 000 kronor, sen blir vi inte mycket lyckligare.
