Kvarliggning

Folk som ”bor på jobbet” har man ju stött på i sin dar. Ibland har jag varit en sådan själv, när brådskande uppgifter krävt det. Stannat alldeles för länge.

Nu har en lärare i Kristinehamn gjort det bokstavligt. Bott på skolan. Det var förbjudet, visade det sig.

Kanske förnuftigt, vad vet jag? Naturligtvis är det bäst när arbetet är arbete och fritiden fri. Fast det är tur att kristinehamnsrektorn inte känner till de svenska arbetsplatser där det står tältsängar, som stundom används. Så tror jag att jag tycker. De behövs ju faktiskt ibland, de där tältsängarna. Har inte Olof Palme en som han använder, i den utmärkta dokumentärfilmen? I vissa yrken finns det sådana stunder.

Se bara till att de blir få och att du får vila på riktigt efteråt.

Att kalla allt för lek är bästa sättet att döda lekfullheten

Måste du göra falska enkronor så kalla det inte konst. Det sliter ut konstbegreppet. Vill du sätta upp skyltar på universitet så kalla inte det heller för konst. Du skadar konstens trovärdighet.

En dikt vet vi ungefär hur den ser ut. En roman har sina ramar. Novellen, gitarrsolot och kortfilmen. Breda ramar men vi vet när ett gitarrsolo är ett gitarrsolo.

Varför tror konsten att allt är konst? När någon sitter vid sitt köksbord och dricker kaffe och tänker på senaste episoden av tv-programmet Bonde söker fru. När någon gräver sitt
trädgårdsland medan en hund hämtar en pinne. När en grupp människor åker buss till Stockholm via Västerås. Allt därifrån – och till en begåvad Lars Lerin-akvarell. Konst.

Aldrig har jag hört någon påstå att en psalm med tre verser är en romantrilogi. Aldrig att en kortprosasamling är ett riff. Vad är det då för mening med att kalla allting för konst? Ett fejkat självmordsförsök, en förstörd tunnelbanevagn, en svart kvinnas skrik inifrån en tårta.

Dålig underhållning är ingen konst.
Inte bra underhållning heller.

*

Kronan var rätt rolig.

 

Efter att ha skrivit de raderna borde jag känna mig gammaldags och förändringsovillig. Det gör jag inte, det är jag inte. Visst måste konsten få leka och prova, men om varje mänsklig handling kallas ”konstprojekt” blir både konstnären och konsten onödig. Därför är det en reaktionär och bakåtsträvande åsikt som kronmakarn och skyltmakarna för fram.

Att kalla allt för lek är bästa sättet att döda lekfullheten.

PS. Läs gärna den här krönikan av Claes Lönegård i tidningen Fokus. ”Medelmåttorna belönas när generaldirektörerna festar”. Tjohoo!

 

På skoj

Ibland skojar jag till det och borstar tänderna innan jag rakar mig.
Ibland skojar jag till det och låter bli att äta köttbit på fredag.

Ibland är jag djupt allvarlig och leker klok en hel kväll.

Nobody puts Baby in a corner

 

 

 

Jag är en långsam jäkel. Ibland tar det tid att tänka efter och nu har jag funderat färdigt. Det är ett alldeles utmärkt budskap som rektorn för Karlstads universitet låtit pryda sitt lärosäte med.

Nobody puts Baby in a corner.

Jag ska inte förklara hur jag menar med det, det gör rektorn själv så bra i artikeln jag citerar här nedan. Vi råkar vara överens om syftet.

Inget konstverk
Fast det är det där med Konsten. Budskapet är rätt och dock är det inget konstverk hon har låtit sätta upp. Konstnärer är värda sin lön för mödan, visst. Offentlig konst är viktig, absolut. Varenda dag. Annars dör det offentliga rummet och våra liv blir tråkigare.

Det är bara det att jag inte tycker att jobbet är värt 170 000 kronor. Inte i det här fallet. Konst ska få kosta men i det här fallet känner jag mången grafisk formgivare som skulle gjort skylten billigare. 5 000 kronor plus material och uppsättning, det hade kunnat räcka.

Jag har själv gjort en variant här ovan bara på lek. Typsnittet heter Stencil, vilket hade varit en fin länk till historien, från den tid när rektor själv delade ut antiimperialistiska stenciler och kanske också hade dragit dem. Jag minns inte riktigt. Dessutom länkar det till den tid då lärosäten var beroende av just stenciler.

Rektorn själv om syftet
Nu till det utmärkta försvaret för syftet, citaten är från Dan Guttkes artikel på universitetets webbplats kau.se. Jag gillar som sagt budskapet, så när som på det kvasikonstnärliga.

Första frågan till rektorn är vad hon tycker att citatet från filmen Dirty Dancing står för:

”Budskapet kan enkelt uttryckas så här: ’Låt ingen sätta sig på dig! Tro inte på signaler om att du inte duger, att du inte är tillräckligt bra!’ Det är ett budskap som riktar sig till alla människor – inte minst till våra studenter och vår personal. Men det kan också handla om Karlstads universitet, Karlstad som stad, Värmland och Sverige. Det signalerar att vi ska sträcka på ryggen och ge järnet – för att vi är bra. Det ger råg i ryggen, åtminstone till mig. Förhoppningsvis väcker det också skratt, vilket är bra.”

”När biblioteket byggdes fick vi en gåva för utsmyckning av fasaden. Det är den gåvan som används, alltså inga medel som ska användas i utbildning och forskning. Dessutom gör vi det tillsammans med Karlstads kommun som bidrar med en del av kostnaden. Konstverket kostar omkring 170 000 kronor och Statens konstråd har gjort bedömningen att det är en bra investering.”

”…meningen med verket är att flytta citatet från dess ursprungliga sammanhang för att bland annat uppmana unga tjejer och kvinnor att ta plats i det offentliga rummet.”

Vem kan inte stå för det budskapet?

 

Om du vill se dina grejer

Skärmdump från min dator ganska nyss:

 

 

 

… om jag vill se mina grejer? Nä, dä kvetter. Ja ha sett’et förut.

*

Min följetong om sjukgymnasisten i norra Värmland är strax slut. Hoppas jag. Men visst är hennes agerande ett skolexempel på krishantering. Negativt exempel.

*

Du kan använda henne som lärobok i hur du ska göra när krisen slår till. Titta hur hon gjorde och gör tvärt om. Prata inte. Svara inte på medias frågor. Lova saker och håll dem inte. Verka mystisk och sluten. Bli tvär. Göm dina papper.

Allt det men tvärt om.

*

Om jag vill se mina grejer? Nej, som sagt. Men får du miljoner kronor från skattebetalarna vill jag se din redovisning. Hade du rätt till bidragen? Gjorde landstinget rätt?

*

Ur sjukgymnastförbundets etiska regler:

”2:3
Sjukgymnasten ska dokumentera och utvärdera sin verksamhet.

Kommentar
Sjukgymnasten ska utvärdera sina åtgärder utifrån kvalitets- och nyttoeffekt. De åtgärder som ej leder till avsedd effekt inom rimlig tid ska avslutas.

2.4
Sjukgymnasten ska redovisa och debitera åtgärder korrekt.

Kommentarer
Sjukgymnasten ska ha ett redovisningssystem gentemot uppdragsgivaren som är korrekt beträffande registrering och debitering av åtgärder.

Sjukgymnasten får ej ge avkall på kvalitet i yrkesutövningen till förmån för produktivitet och ekonomisk vinning.”

*

Varje år har sin rötmånad. Varje årstid sin ilska. Nu sticker jag ut och springer i stället för att läsa tidningarna. Det är nyttigare.

I skogen, där finns det grejer.

 

Kaffefri löplust

Nu har jag hittat ett nytt sätt att göra mig löpsugen på, när inte endorfinsuget orkar knuffa kroppen över tröskeln. Jag har slutat med kaffe.

Nästan slutat. I början av augusti skar jag ner från fem-åtta stora koppar om dagen till en halv. Den halva koppen till frukost är innerligt älskad, förmiddagens höjdpunkt. Det brukar bli så när man går från mycket till mindre, varje viktväktare vet vad jag menar.

Hur det funkar? Enkelt. Utan det laxerande kaffet behöver jag löpningen för min peristaltik. Den sätter fart på magen, det vet min kropp. På köpet har jag nästan helt blivit av med hjärtats extraslag som var rätt irriterande i slutet på sommaren. Har du provat att minska på kaffet? sa min kloke doktor på vårdcentralen i Forshaga. Det var så frågan kom upp.

När jag slutade med kaffet helt fick jag huvudvärk och blev grinig som en kamel i motvind, men en halv kopp om dagen balanserar skallen perfekt. Hjärtat slår i gammal vanlig takt igen.

*

Så blev det här inlägget till två välmenta råd, ett medicinskt och ett som ökar löplusten. För mig är det samma sak, löpning lägger liv till våra år.

Idrottspubliken är alldeles för tysk

Ta bort alla bedömningssporter från OS! gastar kvällstidningarna medan brottare och andra sitter på Londons mattkanter och gråter och många av mina kloka vänner håller med. Både digitala och analoga vänner håller med.

Först gör jag det också. Bär bort eländet. Stryk. En god stund tänker jag så. Brottningens regler är bedrövliga numera, och det är lika bra att… Sedan sätter jag mig i funderingsfåtöljen och betänker. Vänta nu, är det en sådan värld vi vill ha? En, där allting är Mätbart och Matematiskt och Tidtaget och Exakt och Fyrkantigt och Noga Tillskuret? Rena rama rätlinjiga Preussen, är det vad vi vill ha?

Då går jag till min facit i dessa frågor, och konstaterar att i Olympiska Spelen i Stockholm 1912 vann Georges Hohrod och M. Eschbach guld i litteratur med sitt Ode till sporten. ”O Sport, Du bist die Schönheit! / Du formst den Körper zu edler Gestalt”. OS-guldet i målning togs hem av G. Pellegrini och i skulptur skulpterade Walter Winans bäst. Medaljligan i hela konsttävlan vanns av Italien före USA.

Just så. Just så vill jag ha det. Världen ska inte bara vara preussiskt tysk, mätbar, faktisk, intellektuell och pekad med hela handen. Den ska förbaske mig vara fransk, skön, mjuk och känslosam också. Med raska steg går jag att hämta min baskerkeps, inköpt i Paris i ungdomen för ett dikthonorar jag sedermera aldrig fick och ropar stolt ut min ståndpunkt i världen:

Behåll brottning, simhoppning, konståkning, backhoppning och en förfärlig massa andra bedömningssporter i det olympiska programmet. Ta in konsten och litteraturen igen. Tjoho!

Att brottningsdomare och andra ibland är korrupta ska vi inte bli förvånade över, när världen är korrupt på sina håll. Men då är det korruptionen vi ska bekämpa och alla korkade regler, inte bedömningen som sådan. All rättsskipning är bedömning. Inte vill vi ersätta tingsrätten med den hårda nävrätten, bara för att våldet är mer matematiskt mätbart?

Nej mina vänner på dator och torg. Låt oss alla jäklas ordentligt med preussarna inom oss. Låt oss möta den hårda mätbarheten med minst en rejäl hänförelse per styck.

Hurra!

Är det till att vilja ha en kram?

Plötsligt en dag har någon bestämt att vi ska börja kramas, även när vi inte gjort mål eller det inte är vår käresta vi träffar. Här är länken till en begåvad film som förklarar saken:

http://www.youtube.com/watch?v=vVyp_lW0Csc&feature=youtu.be

För övrigt vill jag inte bli kallad Ni, bara så ni vet det, expediter, kypare och andra. Jag har inte löss. Det är inte artigt att hälsa mig med det gamla 1600-talsordet. Jag blir lika ledsen varje gång.

”Ni”? Ska ni göra ungdomsuppror mot den äldre generationen, kan ni väl åtminstone göra ett som pekar framåt. Inte 400 år bakåt.

Snälla ni.
Vi kallar inte dig för I, din ormsaltare.

Kvinnor under 40 som tjänar minst

Aftonbladet-Plus har en artikel med rubriken Kvinnor under 40 som tjänar mest. I en bifogad lista kan jag få namn på dessa damer, kommun för kommun.

När gör arbetarklassens kvällstidning en granskning, kommun för kommun, av vilka kvinnor under 40 som tjänar minst? Med en bifogad lista över de elva vanligaste orsakerna:

1. Klassamhället.
2. Den orättvisa fördelningspolitiken.
3. Alliansens mord på a-kassan.
4. Det allmänna kvinnoförtrycket.
5. Kapitalismen.
6. Alliansens mord på försäkringskassan.
7. Den löjligt orättvisa lönesättningen av de kvinnojobb i offentliga sektorn som är livsnödvändiga för att den manliga exportindustrin ska fungera.
8. Den traditionella uppfostran som gör att tjejer inte alltid törs ta för sig.
9. Socialdemokratins kris.
10. Kapitalismen.
11. Klassamhället.

När?