En gång kom jag cyklande från Årjäng, tog åt höger i Södra Ström och fortsatte uppför backarna via Kalleboda, njöt av utsikten i Lenungen och kom småningom fram i Glava. Där såg jag mitt livs enda bilverkstad med blommor i fönstren.
Det var då. Nu bilar vi i andra riktningen men skogen är sig lik och vägen än mer. Har jag någonsin cyklat en lika krokig och backig grusväg? I Lenungen och Kalleboda sitter skyltar på tre språk vid vägkanten. VARNING! Brant backe, cykla sakta!
Vägrade hjälpa den fattiga
När det är några kilometer kvar till Södra Ström känner jag igen stenen med offerkastet. Bu’sten, namngiven av Kallbufjället. Bu’ som i bod, antar jag.
Sägnen berättar om en tragisk händelse. En kall och snöig julaftonskväll mot slutet av 1700- eller början av 1800-talet kom en kvinna gående. På armen bar hon sitt oäkta barn. Under dagen hade hon bett om husrum i en gård i närheten men fått nej. Husbonden ville inte ge husrum åt en sådan kvinna. Ett barn fött utom äktenskapet var en skam. Den skammen ville han inte dela.
På juldagsmorgonen far han med familjen till julottan. Då får de se kvinnan med sitt lilla barn i famnen intill Bu’stenen. Ihjälfrusna, halvt översnöade. Sedan dess har historien berättats från generation till generation. Hela tiden har människor lagt blommor eller ris vid stenen, till minne av den döda kvinnan och hennes barn.
Det fortsätter de att göra.
En hälsning till oss i dag
Vi stannar, plockar några färska blommor och lägger dem där de två dog. Där ligger redan ett stort och ett litet mjukdjur, några småslantar och minnesföremål och gott om blommor och ris från många år tillbaka.
(Texten fortsätter efter bilderna.)
Länge står vi tysta och hör den fattiga kvinnans och offerkastarnas hälsning, rakt in i svensk tiggardebatt sommaren 2015. Här har två barn lagt sina mjukdjur, till minne av kvinnan och spädbarnet. Vad lägger vi till kvinnan på trottoaren där hemma som behöver vår hjälp?
Hur långt är det i dag mellan hjärta och hjärta? Vilken skam och fattigdom skrämmer oss nu?
Dom som byggde landet
Strax därpå svänger vi in vid radbyn Långelanda. Där, i tingshuset, dömdes prästen Anders Lindbäck som tog livet av några av socknens fattiga med arsenik.
När vi kommer till Silleruds hembygdsgård sjunger Göran Samuelsson och de andra artisterna i Packmopedturnén ”Dom som byggde landet”. Publiken i slänten är full av 60-åriga proggare som reser sig och applåderar.
Än är landet inte färdigbyggt.
Mycket har hänt, mycket återstår att göra innan offerkasten bara är historia.
# Vid ett offerkast har någon dött en oväntad eller våldsam död. Den som passerade offrade ett mynt, kastade en sten eller kvist för att den döde inte skulle gå igen och för att skydda sig själv.
# På vissa håll trodde folk att ju större sten eller gren du la på högen, desto längre kunde du färdas utan att råka ut för olycka.
# På nätet hittar jag en bild från 1960-talet. Då var kvistarna större vid Bu’sten. Nu ger vi mest blommor och småsaker. Har rädslan övergått i hedersbevisning?
