Lärdomar – Sida 28 – SVENSSONS SLÄNG

Pensionärslärdom nr 1-3

Pensionärslärdom nr 1
Som pensionär har du rätt att förbereda manus och läsa underhållande bok till 05.00 på morgonen. Samt känna dig som utskitet äppelmos dagen därpå.

Var jag inte 18 nyss?

Pensionärslärdom nr 2
Du har rätt att gå i morgonrock minst till 10.15 vissa dagar. Det är ingen som tar disken ifrån dig.

Vare sig den som krånglar eller den med potatisrester på.

Pensionärslärdom nr 3
Du får sitta på sängkanten, dingla med benen och säga ”pomm, pomm, pomm”. En lång stund.

Det är ett hårt jobb men nån måste göra’t. I dag blev det du.
Pomm pomm pomm.

Först ska du ha nåt att säga, det är viktigast. Sedan ska du göra manus eller stolpar. Därefter kommer rampfebern. Två dagar senare leder de upp dig på scenen (bildligt talat). Då darrar du på rösten först, gärna omärkligt, och sedan börjar du ditt prat med en rolig men betydelsebärande bild eller historia.

Betydelsebärande sa jag. Inget meningslöst trams, sådant genomskådar varje publik på högst tre sekunder. Rekvisita är allra bäst, men då ska den berätta något.

Nu är du igång. Säg det du vill ha sagt, glo dem i ögonen, var dig själv och inte något scenjag. Kläm in en och annan belöning åt åhöraren, precis som när du skriver en längre text. Det kan vara en åfanism, en rolig formulering, en anekdot som stödjer budskapet.

Sluta med nå’t bra.

Behåll publikkontakten under slutapplåden. Se nöjd ut, låt dem märka att du tror på det du sa.

Åk hem. Var hög på endorfiner halva natten.

***

Värre är det inte. Folk har mycket sällan med sig ruttna tomater. Har de ändå det kan du berätta om dem nästa gång.

Ta med en tomat och visa.

### Betraktelse, apropå förra blogginlägget.
### Här är hur det började på Röva i Göteborg. Mer erfarenheter kring att tala hittar du här (min favorit), här, här och här. Den här är väl vemodig?
### Den 11 november framträder jag vid en författardag på biblioteket i Forshaga. Huvudattraktion är Aino Trosell.

Då reser sig håret

Jo, jag vet. Jag har läst på. Vildsvin skyr människan, de hör extremt bra och kan känna doften av människa på 500 meters håll.

Men ändå. Tänk om just våra vildsvin inte håller med om det som Mikael Tham skriver i sin bok?

Alltså visslar jag där jag går den trånga stigen fram mellan täta granar. Jag som alltid var tyst i skogen förr. Först visslar jag Jungman Jansson av någon anledning, sedan Internationalen. De är ju så kollektiva och solidariska de där djuren, jag tycker den sången passar.

Efter en stund börjar jag sjunga i stället. Granarna står tätare än någonsin, stigen har inte plats för ett möte mellan människa och galt. Då kommer jag till textstället som får håret att resa sig ända ner på smalbenen mina. ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta…”

Käre Gud schläpp ätter.

Låt bli att kränka dårarna

Tränar på repliker som karaktäriserar olika talare och för handlingen framåt i en berättelse. Det går sådär.

– Lider du av fotsvett?
– Mest hos andra.

– Besväras du av hemoröjder?
– Nej, vi kommer bra överens.

– Har du höjdskräck?
– Framför allt längd.

– Hur ser du på dåren i Vita huset?
– Låt bli att göra narr av dårarna. Dom blir kränkta av den liknelsen.

– Vill du följa med på en sparktur?
– På såna turer följer jag alltid med.

Sa jag att jag gör det som flödesskrivning? Du vet, när pennan inte får lämna papperet och hjärnan inte får ta paus och tänka efter. Det är ett skrivandets uppvärmning men ibland går en del av texterna att använda om man filar på dem efteråt.

Hittills tycker jag replikerna mest beskriver skribenten. Måste skruva upp mystiken.

– Hur mår du?
– Jag ska till Borås.

– Älskar du mig?
– Jag ska till Borås.

– Har du bestämt hur du ska rösta nästa gång?
– Jag ska till Borås.
– Det var ett jäkla tjat om Bohuslän.

Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver

Fem saker jag lärt mig den hårda vägen de senaste fem dagarna:

1. Dra reven rätt på nya kastspöet

Det är inte helt lyckat att missa bygeln vid första försöket, jag vevar stolt men inget händer. Däremot vet jag att det är en fin syn för kamraterna när den här närsynte karlen slickar på reven och blundar med ena ögat för att trä reven genom första drygt centimeterstora ringen på spöet. Den bilden brukar de se på julafton, hör jag hur de tänker.

2. Knyta fast ett drag i änden på reven

Jo, det ska fästas i bortre änden, så mycket begriper jag. Inte hitre. Men hur knyta med dessa knubbiga skrivmaskinsfingrar så spinnaren trivs och stannar? Efter två dagars idogt arbete från två medföljande tålmodiga fiskdragspedagoger kan jag själv. Jag kan!

3. Ta på mig vadarstövlarna själv och vada ut i strida strömmar

Asch, det var väl inte så svårt? En annan har klätt sig själv i drygt 60 år, den här sparkdräkten är inte värre än många andra. Fyra millimeter tjock neopren med två nummer för stora stövlar fastsatta nertill sitter som en smäck på min smäckra kropp. Femundens vatten har bråttom till Forshaga, den kan en förstå, medan jag rör mig med millimeterkorta steg för glatta livet på än glattare stenbumlingar. Hela jag doftar gummifetischist, hur gick det till?

4. Stå ut med blickarna när jag halar in vår första fångst

Han är lite slö först men jag känner hur jag får honom på kroken. Sedan gör han desto mer motstånd när jag ska bärga honom. Harr? Öring? Nej, men ett fint exemplar av sjunkved. När jag publicerar reseledarens bild (se ovan) på Instagram tycker en kamrat att det ser ut som Mockfjärdsrevolvern. Förbaske mig har han inte rätt.

5. Känna igen ett tydligt höstregn

Nu är jag hemma sedan ett tag. I kylskåpet ligger en kaka melkesjokolade med den fina norska inskriptionen ”Virker opplivende og bidrar til at bevare sindets munterhet”. Bättre kan det inte sägas, varje resa till grannlandet i väster virker på den måten.

De senaste dagarna är det väderforskning jag ägnar mig åt. Fortfarande bärgar jag rejäla trästycken, nu till skogs. Där är det inget stilla vårregn som fyller min tillvaro. Det smattrar inte, åskar inte, vräker inte ner hektolitervis. Det är bara ett fint och tydligt exemplar av Oktoberregn Som Gör Att Du Måste Ha Regnkläderna På Dig Och Därför Blir Blöt Inifrån Istället När Du Hämtar In Kontrollstolpar Från Friskvårdssatsningen Friska Forshaga.

Jag älskar det regnet.
Viljan vinner och jag älskar det.
Vatten är nyttigt. Vi människor består till 60 procent av vatten.

Vi är som hittills ofångade harrar varenda en. Släng dig i väggen, Mockfjärdsrevolver.

Mobilfoto i västligt grannland:
Anders Eriksson

Marken fryser till is

Det är synd om Mårran.

***

Den som säger ”förändra” menar ibland ”försämra”. Konsten är att lära sig inse när han menar vad. Och vem han själv är, som säger det.

Plötsligt hör du vad han egentligen påstår. ”Folk måste våga bli lite mer försämringsbenägna”.

Det måste vi inte alls.

***

Det är synd om Mårran, denna ensamma vandrare.
Marken fryser till is där hon drar fram.

(c) Sven-Ove Svensson

Flicknäsor och förvåning

Högstadiet. Sitter långt borta i den mörka änden av en skolkorridor och pussas om rasterna. Då kommer en av de farliga killarna i verkstadsklassen gående.

– Men Sven-Ove, ho’ hade väl inte så sne’ näse som du sa?

Humor handlar om förvåning. Jag känner honom knappt, vi har aldrig bytt två ord om flickan.

Efteråt får jag skäll för att jag skrattade. Jamen ja hade ju aldrig hört det skämtet förut?

Vilken rak och söt näsa du har.

Tecken på att det går framåt

När du lär dig ställa in skärpan på mobilkameran.
När du köper ditt livs första vadarstövlar.
När du blir inröstad i en diskussionsgrupp.
När du lär dig en ny fjärilsort.
När du hittar den viktigaste bok du hittills läst.
När du visslar då du går upp i sängkammaren för att vila middag.
När du har tid att vila middag.

Check.

Tycker inte om, tycker mycket om, tycker särskilt mycket om

En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?

Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.

Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.

Om detta tycker jag inte.

Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, då kommer det artiklar.

Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.

Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.

Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.

Om det tycker jag. Mycket.

Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.

Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.

Om Hasse tycker jag särskilt mycket.

### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.

Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.

Det är jag så stolt över

Det började med den sortens fördomar du har om du växer upp på svensk landsbygd på 50- och 60-talen, antar jag. Svenska volvoraggare var inga HBTQ-aktivister, inte den gången.

Första uppvaknandet för min del skedde när Rolf Alsing och Urban Wiberg var redaktörer för studentkårens tidning i Karlstad. Klaraborgaren. Där skrev de ofta om homosexuellas rättigheter. Lite väl ofta tyckte vi gymnasister men bra var det ju. Alla människor är lika mycket värda, folk får bli kära i varandra på vilket sätt de vill. Du väljer inte din läggning.

Prisade min skönhet
En kväll några år senare träffade vi journalistelever Urban W och några av hans vänner. En idol bland krönikörer. Den uppskattningen missförstod han och skickade mig ett brev efteråt, där han prisade min skönhet.

Nog vet jag var jag hör hemma på kärlekens område, men lite störd blev jag ändå av det brevet. Hur svarar en på sånt? Till en karl?

Mycket har hänt
Åren gick. I tv-rutan briljerade Jonas Gardell, en växande favorit bland svenska ståuppare. Bögarna erövrade ordet bög och sakta men säkert blev det möjligt för några av mina vänner att komma ut ur garderoben.

Just då kom HIV och vred klockan tillbaka.

Nå, åren har fortsatt att gå. Inte kan jag påstå att Sverige är öppet och tolerant, men det är öppnare än 1965. Mycket har hänt.

Pride i dag
I eftermiddag blir det Pride-tåg i Karlstad. I fjol gick två idrottsföreningar med i tåget. I år tjugo. En av dem är min orienteringsklubb. Det är jag så innerligt stolt över.

Den förändringen stavas s-o-l-i-d-a-r-i-t-e-t.

Etikett: Lärdomar