På begäran, här är till sist ett nytt avsnitt av Nya kommunikativa ordboken:
Broddetorp – smeknamn på tätort där vinterväghållningen i vinter skapat massiv marknad för taggiga fotbeklädnader, se Karlstad.
CV – glädjebetyg för fuskande Tidölagare.
Drönare – bihane känd för sin lättja som gjort en klassresa och numera sett till att flygbilden blivit tv-standard, från minsta skidtävling till Bonde söker fru. Viktig i det förfärliga anfallskriget i Ukraina. Bihanen har slutat dröna. Suck.
Förbättringsarbete – när Tidölagsminister kletar dit en och annan examen han inte har. Han är ändå minister, nåt måste han ju förbättra här i världen.
Lunchmobb – hungrig grupp av människor som inte är beredd att gå långt i det urbana landskapet för att tygla sin blodsockergrinighet.
Det här är det sorgsnaste inlägget jag har att skriva varje år. Klyftorna är fortsatt djupa i Sverige. Nu går det 90 städare på en topp-vd. 67 industriarbetare. Detta är skamligt.
Varje år publicerar LO resultatet av sin rullande undersökning Makteliten. Nu har siffrorna för 2022 kommit. Läs inte den rapporten om du vill tro att Sverige är jämlikt.
Sverige är inte jämlikt. Det är ett klassamhälle.
1980 var klyftorna som minst under min levnad. Då gick det 9 industriarbetare på en av de 50 högst avlönade vd:arna inom börsbolagen.
Klädkanon så du slipper bli visiterad i Tidö-samhället:
0-3 år. Blöjor, sparkdräkt, rosa för kvinnor, blå för män. 3-7 år. Jeans, t-shirt, hoodie, så kallade gympadojor. 7-60 år. Jeans, t-shirt, tröja, jacka, så kallade skor. 60-85 år. Jeans, t-shirt, tröja, jacka, skor med så kallade broddar. Vänd om möjligt taggarna utåt.
Samtliga: Undvik persedlar av märket Haglöfs. Använd bara Guccikepsen i nödfall.
På måndag börjar polishögskolans stilskola med pedagogiska visningar på så kallad catwalk. En bra polis ser skillnad på tyg. – Sitter dina kläder rätt behöver du inte bli insydd.
– Jovars. Vädret har fått fnatt, arktisk kyla och regn om vartannat, orkanvindar ena stunden, gudomligt mild soluppgång dessemellan, massaker i Israel, fruktansvärt mycket mer dödande i Gaza efter det, barn dör, BARN DÖR!, fortsatt evigt malande ryskt angreppskrig i Ukraina, Europa funderar på hur man ska kunna TRUMP-SÄKRA sig, dom som för inte så länge sedan erkände sina nazistiska, rasistiska och odemokratiska rötter styr den svenska regeringen och under tiden vet ingen var de bildade konservativa, varma kristendemokratiska och medkännande liberala tog vägen, EU hittar på nya arbetstidsregler så våra BRANDMÄN FLYR och lekplatsregler så våra dagisgårdar börjar likna öknar, Region Värmland får lov att höja biljettpriserna de nyss sänkte och nu funderar regionen som bäst på vad man ska tvingas lägga ner i stället när inte förra planen blev så populär, Sola i Kallsta tinar illa plogade gator och trottoarer som kylan sedan fryser till VÄRSTA KNOCKLIGHETEN, ben bryts och bussar skakar sönder och på tv är det inte en enda rolig sportsändning på hela helgen.
Jag läser De hemliga breven. Boken med breven mellan författaren Jan Myrdal och hans föräldrar, de inflytelserika socialdemokraterna Alva och Gunnar Myrdal.
En av dem var min favoritskriftställare 1968 och ett antal år framåt. Jag slukade hans kolumner i Aftonbladet, så småningom i Folket i Bild/Kulturfront och med jämna mellanrum i de obligatoriska pocketböckerna. Jan Myrdal var den svenska vänsterns mest dominerande röst, vid sidan av Sara Lidman.
Mest dominante, fast det tänkte jag inte på i början.
Barndom var väl bra? Så småningom föll han från piedestalen. Att försvara de röda khmerernas illdåd var ingen klok linje. Inte att börja flirta med högerextremismen heller. – Men serien om hans barndom hos de strängt upptagna makarna Myrdal var väl välskriven? – Absolut. Mycket välskriven.
Avslöjar sig själv Problemet var bara att vad halva svenska folket trodde var sant om hans barndom inte var sant. Det kanske inte var så konstigt att Jan Myrdal i det längsta försökte få tillbaka sina gamla brev som han skrivit till föräldrarna. De breven avslöjar honom.
Nu är de offentliggjorda. Fram träder en evigt bortskämd pubertal dretonge som långt upp i vuxen ålder krävde att bli försörjd av sina föräldrar. Och som blev det. Han behövde ju skriva, då kan man inte ha ett vanligt arbete. I ett brev till modern Alva den 14 mars 1948 förklarar han:
”Jag är fullt medveten om att jag inte någon gång på ett praktiskt sätt kommer att kunna lösa det reella problemet att överleva.
Jag vet min linje – och jag kommer att fullfölja den – skriva skönlitteratur småskriva politik etc skriva essayer – men det är inte en chans på miljonen att det kommer att gå ihop ekonomiskt. Det är jag fullt klar över.”
Köp ett hus Till sist bad Jan pappa och mamma att köpa ett hus åt honom och hans Gun. Ett rymligt. – Biblioteket behöver vara större!
Hans mest kända bok, Rapport från kinesisk by, var tillrättalagd. De intervjuade kinesiska bönderna fick svara i boken så att det stämde med ideologin. Osv, osv, osv.
Mitt i köldvågen, det är visserligen bara 10 minusgrader just då, kommer en liten regnskur. I sociala medier frågar en kvinna om vi som bott länge i Forshaga känner till någon exceptionell frisör?
”Exceptionell”?
Nya Wermlandstidningen publicerar en karta över alla skyddsrum i Sverige, Guldbaggegalan stoppar debutanter och HC Andersens land får en ny kung, han har kläderna på sig.
Så där rullar det nya året på. När jag ordnar 2024 års första vandring med Gryningspatrullen får jag herrarna att traska på snöig skogsstig drygt fyra kilometer innan vi kan trampa plogad gata. Vad är väl en exceptionell frisör och en konge mot frisk morgonpigg snöpuls?
När 20-graderskylan gör nästa uppehåll slänger jag in löp-pass två dagar i rad, det är inte varje vecka nuförtiden. Det brukar vara löpfria dagar emellan. Jag springer Grossbolsgatan fram i gnistrande solsken och hör snön knarra under icebuggen.
Vet inte om släkten lever En tanke uppehåller skallen varje träningsrunda numera, när jag inte tänker på vacker vit nederbörd och Forshagas fina snöröjning. Tanken på kriget Israel-Palestina. Det som så många klokare tyckare än jag tiger om fast det är förfärligt.
Medan löparskorna får tätortens välvårdade snö att knarra tänker jag på mannen jag träffade vid en uppläsning för några veckor sedan. Han är från Gaza, berättade han. – Jag vet inte om mina släktingar där nere lever. Det går inte att ringa. – Kan ni inte skicka e-post? – Nej. Det finns ingen ström.
Varför tiger så många? Varför tiger så många? Varför stormar det inte på insändarsidor, hos ledarskribenter och krönikörer? Varför fylls inte tidningarna av krigsrubriker? Detta tänker jag på medan utandningsluften ryker och hundägare efter hundägare möter mig på trottoaren mellan Nisse Nilssons damm och färgaffären.
Hamas attack var förfärlig. De dödade 1 200 människor. Över 200 människor togs som gisslan.
Israels svar var förfärligt. Ingen ska få mig att tycka att det är proportionerligt att svara med att döda 24 000 människor, majoriteten av dem också civila.
20 döda mot 1 Det finns grader av förfärlighet. Om du skjuter dina egna när de kommer gående mot dig med vit flagg och händerna i luften, då säger det något om ditt krig.
– De är instängda som i ett fängelse, sa mannen jag talade med, om sina släktingar och grannar i Gaza.
Det är ett fängelse man bombar till grus. Just nu är dödskvoten 20 döda palestinier mot 1 israel.
And counting.
### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.
Statsministerns närmaste man åker dit för ålafiske. Då finns bara en sak att göra. Tillåt mer ålafiske.
Hans efterträdare som närmaste man anklagas för brott mot strandskyddslagen. Då finns bara en sak att göra. Försök mildra strandskyddslagen.
Statsministern själv anklagas för löftesbrott när han bryter sitt löfte till förintelseöverlevaren Hédi Fried. Då finns bara en sak att göra. Bryt fler löften.
Hela regeringen, även de före detta liberala så kallade liberalerna, anklagas för att gå i det främlingsfientliga partiets ledband. Samma parti som statsministern lovade Hédi Fried att aldrig samarbeta med. Då finns bara en sak att göra. Gå ännu mer i det partiets ledband. Är du lydig hund så är du.
Vi har en regering av hundar.
### Ropar husse ”Sitt!” så sitter de, ropar han ”Apport!” så hämtar de. Vem vet vad de hämtar härnäst. ### Eller vem husse vill visa ut.
Och det hände sig vid den tiden att jag lade ut en text om vårt julbad på 1950-talet. Jag brukar göra det ibland. Texten finns här nedanför om du inte har sett den. Zinkbaljan. Jag skulle ha velat ha den kvar.
Skopan har jag kvar. Den som jag äntligen kunde använda när jag fyllt 12 år. Det var då jag började räcka mellan pumphandtaget och vattenkranen i köket, med hjälp av skopan. Jag var så glad när jag kunde pumpa upp mitt vatten själv i skopan. Kallt gott dricksvatten.
Varmvatten hade vi inget, det fick vi värma vi på spisen.
Tårar i ögonen i Ransäter Den gången tyckte jag inte det var konstigt att vi badade vårt julbad i samma vatten, de flesta i familjen. Vi skrattade mest åt det. Däremot tyckte jag det var synd om mamma som fick slita med att värma allt vatten i grytor på vedspisen. Den smala varmvattenberedaren i kanten på spisen förslog inte långt.
Skopan hänger i vårt kök nu, det har den gjort länge. En gång när jag skulle tala på Erlandergården i Ransäter fick jag tårar i ögonen när jag tog fram vår skopa och visade för publiken. De där tårarna är en talang jag har.
Det var Tage Erlander som drev igenom två politiska åtgärder som gjorde att väldigt få 17-åringar i dag behöver bada i småsyskonens badvatten den 23 december, värmt på en vedspis.
Miljonprogrammet och jordbrukets strukturrationalisering.
Miljonprogram och strukturrationalisering Miljonprogrammet tänkte jag inte mycket på när jag var barn. I dag förstår jag vilken glädje det måste ha varit för många svenskar i städer och tätorter när de kunde gå från utedass på gården till badrum inomhus när en miljon nya lägenheter byggdes.
Då var det värre med jordbrukets strukturrationalisering. Det begreppet var ett svärord för den här ungen. Det var det som fick grannarna att sälja sina små gårdar och hålla auktion på verktyg och maskiner. Precis som det blev för oss till sist.
Pappa fick det jättebra på sågen i Molkom. Han fick semester, ackordslön och fasta arbetstider. Mamma blev avlönad kommunanställd. Det visste vi inte hemma på gården, när vi gick omkring och svor över Tage.
Vår landsbygd är enmansbetjänad Jag tycker fortfarande att det är vemodigt att åka omkring på svensk landsbygd i dag, i trakter som blivit avfolkade och enmansbetjänade. Hoppas hoppas att de barn som fortfarande växer upp där har kranar att vrida på, varmt vatten ur kranarna och badkar att bada i bakom stängda dörrar.
Nu ska jag ta mig lite kallt gott vatten ur en kran. Tack för det, kommunalarbetare! Jag tror jag ska dricka det ur skopan.
### Här är texten om hur vårt julbad gick till på 1950-talet och framåt:
Sitter i badkaret och tar mitt julbad, vare sig det behövs eller ej. Då kommer jag att tänka på min barndoms och ungdoms julbad. De första 17 åren skedde de i zinkbalja fylld med vatten som mamma värmt på vedspisen. En del värmde hon i den minimala varmvattenberedaren i kanten av spisen, en del i en gryta. Alla i familjen fick inte färskt vatten, vi hade ont om vatten i källan vissa vintrar, sa jag det? Mitt på golvet i köket satt vi och blev skrubbade på ryggen med mjuk rotborste. När vi blev gamla nog att bli generade inför farmor, farfar och andra som passerade förbi flyttades baljan till ett mörkare hörn av huset. Där har du berättelsen om småbrukarbarnets jul. 1960 kom ett nytt svartvitt program på den enda tv-kanalen: Kalle Ankas jul. Varenda människa tittade på det. En konstig sed, varenda en faktiskt. Så var det den gången.
Det är pirrigt att ge ut bok. Kommer det då positiva reaktioner är det lika lyckligt varje gång. Här är några exempel på snälla hälsningar jag fått. En del handskrivna, en del i sociala medier, en gestaltad på scenen och två tryckta.
”Grattis till boken. Bra jobbat!” står det på ett vykort på vårt kylskåp. ”Den är både rolig och tänkvärd” skriver en annan vän. Detta tycker de och detta har de gjort sig besvär med att skicka mig.
”Roligt! Fint! Och sant” skriver en tredje på Facebook. En fjärde hälsar ”Heja dig! Så kul att fler får upptäcka dina kloka tankar och finurligheter”.
Luktade med avsmak När jag läser ur boken vid bokmässan i Göteborg, bokfestivalen i Karlstad, mârten i Torsby och från andra scener får jag applåder och glimtar tänds. Just det, glimtar, det ska alltid vara glimtar!
En av texterna blir dramatiserad två gånger på olika scener av Sonja Bogren från skådespelarlinjen på Molkoms folkhögskola. Tack för det Sonja, det kändes stort ska du veta.
Jag gillade din gestaltning. Det var så rätt när du först sniffade med avsmak och sedan med glädje på min gamla Springtime-kepa. I den stunden förstod du och texten varandra fint.
När allt detta händer, då är det värt allt slit genom åren med att försöka lära sig berätta. Tack, vänner, tack främmat fôlk. Jag är så innerligt glad att många har gillat Mitt liv som keps.
Recenserad bland riktiga idrottsmän Visaren. I nummer 3/2023 av Värmlands Idrottshistoriska Sällskaps tidskrift Visaren har Mats Parner skrivit en lång recension av boken. Lärorikt och lättsamt tycker han. En ”mycket underhållande kepsstudie med vidhängande omsorgsfulla researcharbete”.
Parner tycker att medaljerna från Göteborg Marathon, Säfflemaran och ”den blågula ’Springtime’-kepsen från Berlin 1992, i skrivande stund ljuvligt doftande av syrlig tysk tvättsvamp på drygt 30 års tidsavstånd, vittnar om Svenssons fornstora bragder som asfaltskämpe – eller i varje fall om vägvinnande löparkliv i den bästa av maratonvärldar.”
Så här slutar recensionen:
”’Skärpt lättsamhet’ är den etikett jag vill fästa på berättelserna i Sven-Ove Svenssons kepsstudie. Den skärpta lättsamheten utmärks av att skojfriskt och lustbetonat ämnesstoff kombineras med allvar och med oavvisliga fakta i noggrant avvägda proportioner.
Det är en mycket svår konst. I Mitt liv som keps utövas denna konst med urskillning och förslagenhet.”
Arbetet gör oss till människor Wermlandiana. I nummer 3/2023 av Föreningen Värmlandslitteraturs tidskrift Wermlandiana recenserar Bengt Berg boken. En behändig bok, tycker han.
”Det är ett fint infall att med kepsens hjälp öppna och vädra minnesgarderoben. Det är ju så att ett konkret föremål kan förmedla starka minnen ur en svunnen tid, föremålet är ett slags app för ihågkommandet.”
”Sven-Ove Svensson är genom sina många krönikor i bland annat Värmlands Folkblad, P4 och TV4 Värmland välkänd och uppskattad så länge som dessa media förmådde upprätthålla en kanal också för den kritiska, satiriska, syrliga, humoristiska, in- och utfallstexten. Att perspektivet helt naturligt är anlagt snett underifrån har medfört att författaren samlat på sig inte bara 56 olikartade kepsar utan säkert minst lika många politiska motståndare.”
Liksom i sin blogg visar S-O Svensson att vi människor är varandras förutsättning i högst skiftande sammanhang, skriver Berg och fortsätter:
”…både självironi och distans till sig själv kan fungera mycket väl även när man går till storms mot tillvarons och samhällets absurditeter.
När författaren skriver ’storvästarna’ på sin dator försöker datorn köra med autocorrect-tricket: ’stormästarna’ … Men Svensson vet bättre, förstås.”
”Han vet vad människovärde betyder, att arbetet gör oss till människor och att klassamhället inte alls är lika nödvändigt som friskt vatten, språklig begriplighet och en fungerande keps.”
Urskillning och förslagenhet, snett underifrån, klassamhället inte nödvändigt… Visst är det pirrigt att ge ut en bok. Desto större lycka då när den får kloka läsare som Bengt Berg och Mats Parner. Liksom alla ni andra som hört av er.
Tack.
Vykort.
Sonja Bogren gestaltar den 56:e kepsen innan jag ska upp på scenen på Bokfestivalen i Karlstad.
Det var det bästa av år. Det var det sämsta av år. Jag pratar om 2023.
Globalt blev klimatkrisen värre. Fossilkapitalet spjärnade emot, värmen steg på vår planet och inget år som människan mätt har varit hetare.
Utrikes räcker det att skriva Ukraina, Israel och Palestina så känner du hur blodet rinner mellan raderna. Människors liv kunde vara så enkelt här i världen men titta hur många förtryckare det finns, hur många angripare, hur många oskyldiga som dödas i krig och terror.
Inrikes nådde vi en ny topp i antalet döda på jobbet. Bygghiss, träd och transformator föll, grävmaskin sjönk genom is, folk ramlade från byggnadsställning och scenbalkong, halkade på isfläck, klämdes under ensilagebal, åkgräsklippare och container… Döden på jobbet är lika uppfinningsrik som girigheten, det är däremot inte företagens arbetsmiljöarbete. Inte varje vecka.
I mitt Värmland måste regionen nu göra sig av med 750 anställda medmänniskor som hade behövts, särskilt i vården. Åratal av jobbskatteavdrag, hur många hundra miljoner har de kostat svensk välfärd? En bra bit över tusen miljarder läser jag. Varför berättar inte medier och politiker för folk att våra svenska offentliga ekonomier hänger ihop?
Blev inget bättre? Har inget varit bra då i år? Jo, en del. Jag läser en skrift från FN:s utvecklingsprogram, UNDP. Blir världen bättre? I åttonde upplagan skriver man att många av oss lever längre, friskare och rikare liv.
Klicka och läs själv. Allt är inte nattsvart, ens efter att Putin och pandemin vänt på så många kurvor. Inte riktigt allt.
Mitt privata 2023 Hur var året för mig själv? För all del, jag hade cancer i början och covid nu i höst. Stora och lilla C. Det var det sämsta av år – och det bästa.
Svensk sjukvård hittade mina två tumörer men de strålade och medicinerade bort dem också. Jag blir trött ibland men jag både lever och springer.
Apotekets snabbtest hittade min covid men läkemedelsforskningen hade gett oss vaccin år efter år som lindrade sjukan. Hade vi inte köpt testet skulle jag ha trott att det var en vanlig förkylning.
Dessutom var det skönt att jag tog mig samman och gav ut boken om kepsarna. De som förklarar mitt liv och min värld. Bokpremiären i Gamla Kraftstationen i Deje i juni för Mitt liv som keps glömmer jag aldrig. Tack Linn och alla ni andra!
Efter ett tag blev boken positivt recenserad av recensenter jag respekterar, roligt det med. Kul när folk hör av sig och vill ge bort den i julklapp. Inspirerande att bli inbjuden till en rad uppläsningar. Fler sådana är bokade.
När man har något man vill ha sagt är det skönt att få säga det. Varje igenkännande glimt, varje applåd är en belöning.
###
Nu önskar jag bara att världen ska besegra den lille tsaren, nå ett varaktigt eldupphör i Mellersta Östern och tvinga fram kraftigt minskade utsläpp av koldioxid.
Jag vill se det bästa av år, ett 2024 när folken, freden och klimatet vinner. Ett folkvänligt tjusigt 24, tack.