Skriv om Hamas terrorangrepp, säger någon. Skriv om Israels våld mot sjukhus och civilpersoner, säger någon annan.
Knivar, gevär, bomber och raketer är hårda … … och ändå kommer orden att segra. De som stavas samtal, tvåstatslösning, medmänsklighet och solidaritet. Till att börja med en tvåstatslösning.
Hur de ska komma dit är svårt att förstå, även för en optimist som tror på människa, framtid och förnuft.
Tal vid Måndagsrörelsens möte för Ukraina på Stora torget i Karlstad 6 november:
(Ukraina är nära) I dag för 80 år sedan blev Kiev befriat. Just i dag. Därför ser jag 6 november som ett datum för oss som tror på framtiden. Men jag vill inte börja där, jag vill börja med en ledsnare stund.
En dag säger det pling i min mobil. Det är en av mina döttrar som skickar sms. Hon har en fråga till pappsen. Nu är det så att jag har gjort lumpen. Och jag har jobbat både på SOS-centralen och Räddningsverket. Men frågan hon skickar från sin kafferast på jobbet trodde jag aldrig att jag skulle få från ett av mina barn.
Pappa. Kan du hjälpa till med att få tag i en skottsäker väst åt en 18-åring i Ukraina?
Klockan är kvart över 11 den 7 mars 2022. I den stunden kommer Ukraina nära. Det har alltid varit nära, vi svenskar har bara inte varit riktigt medvetna om det.
Jag klickar fram kartan över Europa i datorn. Mäter mellan tummen och pekfingret från mitt Forshaga och dit. Sedan lite grovt med mätverktyget i kartan. Svar: till ukrainska gränsen är det ungefär 109 mil från min gata i Forshaga. Till Treriksröset i norra Sverige är det 110 mil.
Vietnam är nära, sjöng vi i vietnamrörelsen en gång. Ukraina är ännu närmare. Det är närmare än bortersta Sverige.
(De gav oss språket) Därifrån, där Vladimir Putins förfärliga anfallskrig pågår just nu, kom det människor invandrande hit till Norden en gång. De kom från de stäpper österut som nu heter Ukraina och Ryssland.
Indoeuropeerna. Det var de som gav oss grunden till det språk vi talar här på trakten nu för tiden. Indoeuropeerna var herdar. De hade lätt att röra på sig, eftersom dom lämpligt nog hade uppfunnit hjulet och börjat använda vagnar. Det är tack vare dem vi har ord som ko, fä, axel, väva och sy. Eller syster. Och broder.
På samma slätter slåss folk för sin frihet i dag. För sin frihet – och för vår frihet. Vi måste se till att Vladimir Putin inte får bestämma Europas och världens gränser. Inte han och inte andra förtryckare. Ukrainas frihet måste försvaras om vi alla ska få fortsätta att vara fria. Om vi vill kunna fortsätta att stå på våra torg och hålla fria möten.
Världen behöver mer demokrati. Inte en ny tsar. Ukrainas kamp är vår.
Jag ska sluta med en dikt som jag skrev i våras. Den är skriven utifrån ukrainskt perspektiv, som ni märker:
En språklektion för krigsherrar – dikt för Ukraina
1. Det hela är mycket enkelt Det här är vårt land, det där är ditt land
Om du kommer farande från ditt land in i vårt land med 150 000 soldater, utan att vi bett dig komma, för att skjuta och bomba våra barn Våra älskade barn Varför skulle vi be dig om det? Förstöra våra hem Strö ut oss som lik i långa rader på våra gator Långa ruttnande rader av det som nyss var vänner och grannar Mala ner våra städer, våra vackra städer, till grus och blod och minnen
Då är du angriparen och vi är de angripna och ditt krig är ett krig
Ditt krig är ett krig
och vi, de angripna, kämpar för alla folks frihet, för att alla älskade barn i världen ska få gå på vackra gator om de vill och få tala fritt om kärleken men också om krig och förtryck så att världen hör Det är friheten som gör våra gator särskilt vackra
– Minns ni krigsherren? kommer de att säga Minns ni den fege som var så rädd för språket att han försökte förbjuda ordet krig
– Vad ska du prata om på Stora torget på måndag? frågar min vän Björn Samuelsson. – Om att Ukraina är nära, svarar jag. Om att krig är krig, vad än någon låtsas-tsar försöker kalla det. – Du vet väl att det är 80 år på dagen, just den 6 november?
Några timmar senare påminner ännu en vän om det historiska datumet. Det var den 6 november 1943 som Kiev befriades, skriver Mats Parner:
”… metropolen Kiev befriades klockan 04:00 just den 6 november 1943 – alltså för precis 80 år sedan! – från de nazityska ockupanterna i andra världskriget.
Kiev, liksom f ö Lviv och Odessa, bombades av nazistiskt flyg redan första dagen av ’Operation Barbarossa’ (22 juni 1941), kapitulerade för övermakten den 19 september, och var därefter belägrad i hela 778 dygn fram till den 6 november 1943.
Då hade en stor del av Kievs befolkning avlivats. Invånarantalet var inte större än 80 000 (!).
Den som i dag, 2023, letar efter paralleller till det som skedde för 80 år sedan och mer behöver inte söka förgäves.”
Jag har kloka vänner. De vet att Kiev och Ukraina slogs för oss alla då, precis som de gör det i dag.
### Björn Samuelsson och Socialdemokraterna tog initiativet till ett samtal med Moderaterna. Tillsammans beslöt de manifestera för Ukraina på Stora torget i Karlstad varje måndag klockan 12. ### Det brukar vara 2-4 personer som talar 3-5 minuter var. På måndag är det min tur.
I dag har jag talat vid Vänsterpartiets manifestation i Forshaga mot förslaget till angiverilag. Här är talet:
Hej. I dag manifesterar vi mot förslaget till en angiverilag. Fackförbundet Sveriges Lärare har sagt nej. LO har sagt nej. Många andra fackliga organisationer också. Region Värmland har protesterat. Majoriteten av regionerna i landet har gjort det. Den rödgröna ledningen i Karlstads kommun har gjort det. Många andra kommuner. Man säger nej till Tidöpartierna. Man vill inte ha en angiverilag.
Du som är lärare ska inte behöva ange någon av dina elever, du är inte gränspolis. Du som arbetar inom vården ska inte behöva ange någon av dina patienter, du är inte gränspolis. Det är inte du som är socialarbetare, bibliotekarie eller förskollärare heller.
Sverige ska vara ett samhälle där vi bryr oss om varandra och känner solidaritet. Inte ett angivarsamhälle där man försöker splittra oss och ställa människor mot varandra. Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas.
Regeringen kallar det inte angiverilag. Det vore för tydligt. I stället kallar man det ”ett utökat informationsutbyte” och smyger in det som tillägg i direktivet till en statlig utredning. Men angiveri är det lik förbaskat. Det som Tidöpartierna vill att du som är medarbetare hos en kommun eller myndighet ska börja syssla med.
Är du exempelvis lärare, läkare eller bibliotekarie? Då vill Tidöpartierna och regeringen ge dig en ny uppgift. Ansvaret är ditt. Om du kommer i kontakt med en person som du tror vistas i Sverige utan tillstånd – då ska du ska ange den personen till Migrationsverket eller polisen.
Regeringen får kalla sitt förslag vad den vill. Vi kallar det klassiskt angiveri.
Anmälningsplikten, som regeringen kallar det, bryter mot grundläggande demokratiska principer. Den strider mot den svenska regeringsformen, mot mänskliga rättigheter och mot FN:s barnkonvention.
Du som är anställd i offentlig verksamhet ska inte behöva agera i strid mot ditt yrkes värdegrund. Införs angiverilagen blir det dessutom svårare att rekrytera folk till välfärdsyrkena.
Vi får ett samhälle där barn går miste om utbildning när föräldrar inte vågar sända dem till förskolan, skolan eller fritids. Där sjuka blir utan behandling. Där utsatta personer inte vågar vända sig till socialtjänsten. Ett sådant samhälle vill vi inte ha.
Och – samma krav bör riktas inom den privata sektorn, till privata friskolor och privata vårdföretag.
När förslaget blev känt, bröt en proteststorm ut i landet. Lärare vill inte ha en lag som skapar misstänksamhet i klassrummet. ”Kan jag lita på min lärare?”. Läkare och sköterskor vill inte ha en situation där folk som är sjuka eller skadade inte vågar uppsöka sjukvården. Man vill inte se ett samhälle där utsattheten, utanförskapet och skuggsamhället växer.
På Stora torget i Karlstad den 14 oktober samlades vi från stora delar av fackföreningsrörelsen, både på LO- och tjänstemannasidan. Svenska kyrkan var också med.
Vi inom Vänsterpartiet deltar i protesterna. I kommun efter kommun i Värmland tar vi initiativ den här hösten, även i Forshaga. Kommunen måste säga ifrån. Det väntar vi fortfarande på. Forshaga ska vara en angiverifri kommun.
I dag manifesterar vi i en rad kommuner i länet. Du som jobbar inom välfärden ska få lov att koncentrera dig på ditt jobb. Inte på att jaga flyktingar. Du är inte gränspolis.
Säg nej till växande misstänksamhet inom välfärden. Säg nej till att bli angivare. Hela förslaget om en angiverilag måste skrotas!
Det skulle aldrig falla mig in att bränna en flagga. Inte ens USA:s under värsta imperialistiska Vietnamkriget, än mindre den svenska flaggan. Jag tycker att det är ovärdigt.
Kära nån, jag störs ju redan när vi ser hockeyfans i tv sjunga nationalsången med kepsarna på. Handen mot hjärtat har de, den amerikanska gesten har de importerat, men att man ska ta av sig the fucking mössa har ingen lärt dem.
Suck.
Sitter i ryggmärgen Är detta viktigt? Nej det är det förstås inte, jämfört med allt annat elände i världen. Och likafullt sitter det en gammal värnpliktig telegrafist i mig och muttrar. Bredvid honom en fjärdeklassare som fick lära sig av magister Karl Bergkvist i Fasteruds skola att man aldrig ska släpa flaggan i marken.
Det är ovärdigt.
Rätt till respekt Jag tror att det handlar om omtanke om andra människor. De har rätt att få sitt namn rättstavat. De har rätt att få tala sitt språk. Heter det ”Vart bor du?” på ditt värmländska modersmål så har du rätt att säga det.
De har rätt att bestämma själva i sitt land. Det ska ingen självutnämnd låtsas-tsar i Kreml komma och ändra på. Ingen makthavare i Kina eller Amerika heller.
De har rätt till sina symboler, till respekt. Du bränner inte koraner, inte biblar.
En vacker eldslåga För ett tag sedan brände vi flaggan, lik förbaskat. Någon fyllde år och då stod träflaggan på bordet, det är sen gammalt. Levande ljus, flagga och presenter ska det vara.
Plötsligt ser vi en vacker eldslåga stiga mot taket. Flaggan har hamnat för nära ena stearinljuset.
En kort sekund är vi alla fascinerade av vackerheten. Sedan släcker vi, lätt generade.
Symboliserar vårt land Man ska inte bränna flaggor. Inte ens om man efteråt inser att det svedda blågula symboliserar vårt misshandlade land.
Det är fega människor som skjuter, spränger och drabbar oskyldigt folk. De kan ta sitt krig någon annanstans, som en gråtande granne sa på tv-nyheterna.
Sluta skjut. Sluta partyknarka. Sluta sälj våra vårdcentraler till kriminella. Sälj inte skolor heller till någon.
Talarmanus, Stora torget, Karlstad, den 13 oktober 2023. Arrangemang: Karlstad Klimatnätverk / Fridays For Future – Karlstad.
Hej, jag representerar … Ludvig, Lovisa, Hugo, Arvid och Malte. Fem av dom som ska överta det klimat som vår tid är med och skapar.
Jag tänkte prata historia i dag. Jag är 72 år drygt. Den historien. Vår familjs klimathistoria. Inte för att vi har levt snällare mot klimatet än någon annan. Men som ett exempel.
Gården hette Ängebäckstorp 1:3 där jag växte upp. Den låg längs en grusväg långt bort i skogen i östra Nyed. Varje dag kom det två bilar förbi hemma. Posten och mjölkbilen. Kom det en tredje bil så stod vi med näsan mot rutan. Vi själva hade ingen bil, inte i början.
När jag och min fru hade bildat familj hade vi två bilar när det var som värst. 0,4 fossilbilar per person i hushållet.
Byn Ängebäckstorp var som en mosaik med smågärden och smultrondiken. En bra miljö för pollinerare. Nu: ett stort skifte på västra sidan om vägen, ett på den östra. Inga smultron, ont om pollinerare.
Till skolbilen var det två kilometer. Vi cyklade dit. På vintern tog vi skidor. Några gånger åkte jag skridskor hela vägen på den osandade isvägen. I dag skjutsar många föräldrar sina barn till skolan, vid vissa skolor har detta skapat trafikproblem.
Pappa och jag lunnade timmer ur skogen med häst. Hyggena var små. Häromdagen när jag var ute och gick i skogen i min nuvarande kommun trodde jag att orienteringsklubben hade skrivit fel, när man satte ut Hittaut-stolpe nummer 106.
Stigkors, stod det. Jag trodde inte det var en stig. Jag trodde det var en liten bäck, det där vattenfyllda skogstraktorspåret som korsade stigen jag gick på i Deje.
Mina föräldrar flög inte på semester en enda gång. Själva flög Inger och jag på vår första charterresa 1973. Förlovningsresan. Det hann bli många flygresor till – innan vi insåg vad människans flygande ställer till med i antropocen. Tiden då människan har börjat påverka klimat och ekosystem mer än vad den naturliga evolutionen gör.
Nej. Jag menar inte att skryta, när jag räknar upp min familjs klimatpåverkan på 1960-talet och en bit framåt. Det är bara en bild av utvecklingen. Så här har det sett ut i Sverige, även om vår familj blev urbaniserad lite senare än många andra.
Jag ska inte rabbla några siffror över hur det ser ut i dag. Hur hotat klimatet är. Låt mig bara konstatera att det är dags att börja leva med naturen igen. Inte mot. Det går att göra det, utan att börja åka skridskor till skolskjutsen.
Då har jag bara pratat om den enskilda människans ansvar. Vi som ändå inte är ensamma om ansvaret för att temperaturen stiger på jordklotet.
En stor utsläppare finns inom industrin. Gör nåt åt dom utsläppen, stat och kapital. Gör nåt innan det är för sent.
I tv är vi vana vid att det kommer en väderleksrapport i slutet på nyhetssändningarna. Bra. Det är bara det att nu är det hög tid för en viktigare rapport – och den borde komma först. Varje dag.
Klimatrapporten.
Klimatrapport för Bergslags-området och Sydvästra Svealand:
1. Kollektivtrafiken behöver byggas ut kraftigt i Värmland. Buss- och tågbiljetterna måste fort bli mycket billigare. Anropsstyrd trafik kan vara lösningen i många glesbygder.
2. Våtmarkerna vid Ilanda-rondellen måste återställas.
3. Vinnare i det värmländska Distrikts-Mästerskapet 2022 i grenen störst utsläpp av koldioxid blev… äsch, vi tar inte den. Vi tar ett positivt telegram i stället.
I fjol blev Sverige Europas största exportör av el. Igen. Det kunde vi bli, mest på grund av utbyggd vindkraft, säger Svenska Kraftnät. Vindkraft. Bra. Det är bra för klimatet.
Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.
Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta: – Du är frisk.
Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.
Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.
Läser. Kramas. Hämtar svamp. Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz. Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad. Kramas. Läser.
Livet är en fin uppfinning, du kropp. Nu tar vi kaffe.
### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt. ### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.
I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad om talarturnén kring klimatet som man ställde in.
Min kommentar till ABF:s svar Vi måste kunna samtala om klimatet
Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.
Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.
ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.
Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?
