Lärdomar – Sida 3 – SVENSSONS SLÄNG

En dikt om det levande

Tjejlatte

Vad är det? säger den unga kvinnan

med lösögonfransar

när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.

Jag tycker om den frågan.

Sverige är större än vi tror.

***

Även språket lever och växer.

Inte visste jag vad chai var,

en annan gång för länge sedan.

Jag vill också ha tjejlatte sa jag

i ett manligt försök att hänga med.

***

Jag tycker om deras leenden då.

Sven-Ove Svensson

Ljuvliga dagar men jag glömmer inte

Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.

Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.

Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat.
Ganska ofta tänker jag på annat.

Kriget.
Kriget.

Med äggsmörgås till Värmlands centrum

Smörgåsen vill att det stekta ägget ätes mot en sjö. Helst ett innanhav.

Solen skiner över bördiga fält och frodiga gårdar. Här var en gång ett centrum för Värmland med betydligt fler invånare än området där Karlstad ligger. Vi är på bilutflykt ut på Värmlandsnäs.

Här sprang jag en gång en av mina roligare maror. Pratglad löparbuss ut på näset, start vid Åkershus strax öster om Ekenäs, mål på Sporthälla i Säffle. Men det var då, nu är de krokiga gamla vägarna roliga nog att köra bil på. Sakta glider vi söderut medan ortnamnen på kartan sakta far förbi. Hög, Västra Uggelsäter, Råglanda, Botilsäter, Eskilsäter.

Fikar vid sydspetsen
Vi parkerar vid campingen i Ekenäs, kliver bort till restaurangen och frågar om de har glass fast de inte har öppet än. Nej, tyvärr. Nå, jag har fikaryggsäcken på, det löser sig. Snart vandrar vi Ekenäsleden söderut, en fin stig slingrar sig genom skogen.

Jag hade väntat mig tallar och hällar men än är det tät grönska, mer blad än barr. Efter 25 minuter är vi framme vid Ladholmen, Värmlands sydspets. Vänern glittrar, en flock storskarvar flyger förbi när vi sätter oss på en strandklippa och kaffet är på gott humör.

Inget ont om älven därhemma men så här ska äggsmörgås ätas.
Mot ett innanhav.

Är det inte Djurö där ute?
Efter en lång eftertänksam fikastund går vi tillbaka i våra egna spår en bit och svänger småningom ut mot nästa udde. Sohuvudsudden. Vid Ladholmen låg stenkanten vi satt på bara någon meter över sjön, här har vi fått klättra betydligt högre. Utsikten är härlig, vi diskuterar en lång stund om inte fyren vi ser långt där borta ligger på Djurö.

Det tror vi.

Vänern fortsätter att glittra när vi rastat färdigt. Vi fortsätter leden norrut, hittar ännu en hög udde att ta påtåren på, svänger småningom väster strax innan Åkershus och kommer efter ett tag tillbaka till vår bil. En skön vandring.

Porten till Värmland
När vi bilar norrut igen får jag ett infall och svänger in mot Millesviks kyrka som vi aldrig varit fram till. Där går vi sedan omkring på kyrkogården och funderar över bygdens och folkets historia. Om pappa Tegnér som var präst här och har en ståtlig gravsten, om släkten Uggla som har mer krigiska minnen och en stenhäll, om Fritiof och Ingeborg.

Vid några av gravarna sitter små skyltar med QR-koder. Där blir jag sedan stående, grav efter grav, för att läsa om människornas öden.

Klicka på de understrukna namnen i texten om du vill läsa några av kyrkogårdstexterna. Om tyskdanske Max Joakim Dhen eller om Johan Forsberg (1888-1977). Hans far var statare och dog när Johan var fem månader gammal. Änkan och de tre barnen blev inhyses fattighjon.

Nå, Johan reste sig ur fattigdomen. Han blev fjärdingsman och hemmansägare, kommunalkassör, kyrkokassör, ledamot av kommunalnämnden, ordförande i valnämnden, ledamot i kyrko- och skolrådet samt i pensionsnämnden.

Gammal bygd
Här har funnits en kyrka sedan 1100-talet men Millesvik är äldre än så. Detta var en gång porten till Värmland. Nu bor det drygt hundra personer i den forna församlingen. Området är tätast på fornminnen i hela länet.

Det visste vi inte.

### Film om Millesvik.

Ekenäsleden är välskött.

Utsikt mot Djurö.

Den kära vännen.

En gång porten till Värmland.

Klockstapeln vid Millesviks kyrka är nyrenoverad och numera rödmålad.

När Lång och glassbilen sjöng fritt

Tre textrutor från min tidslinje på Facebook. Tjohoo!

”Run Svensson, run!”

Erik Segerpalms och Tommy Anderssons fina reportage i Värmlands Folkblad i går. Nu är boken ute. På torsdag 16 maj är det boksläpp i Gamla Kraftstationen i Deje och jag är tydligen utnämnd till Värmlands Forrest Gump.

Värre förebilder än den snälle Forrest kan man ha.
Boksläppet är klockan 18. Det blir tipspromenad först och möjlighet att fika efteråt.

Gamla Kraftstationen är ett värmländskt smultronställe med konst, fika, industrihistoria och människors möten.

Kom gärna, du som kan. Kan du inte har jag en lösning längre ner här på sidan. Tjohoo!

### Fotnot: 2014 sprang jag alla gator i kommunen. Det är två nya jag inte hunnit med. Men spring i naturen, det är livligare där.

Här kan du provläsa ur boken och köpa den om du inte har möjlighet att komma till boksläppet. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken.

MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE
– tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare

Senast lästa bok gånger två

Senast lästa bok brukade vi fråga våra intervjuoffer förr. Mitt svar i dag är ”Våg kommer” och ”Brev”. Båda är bra och läsvärda.

För några dagar sedan var jag på Litteraturquiz för första gången i mitt liv. Forshaga bibliotek arrangerade, frågorna var intressanta, lagen fick som mest bestå av fyra personer och hela tillställningen var trivsam.

Det var bara ett litet problem. Jag läser en hel del men är usel på att komma ihåg titlar och författare.

Sjöwall-Wahlös deckare kom upp. Jo då, jag har läst alla, fast tydligen minns jag inte titlarna på de mindre kända av dem.
Boken om paret som vi får följa under en viss dag varje år i 20 år. Även den har jag läst. Men vad heter boken och författaren?
Den lilla bokhandeln runt hörnet känns bekant. Inte minns jag författarens namn för det.

Vårt lag kom näst sist. Nu finns det bara ett sätt att gå vidare med livet. Att inte ge tappt.

Örnar och vågor
Sven-Erik Karlsson respektive Mats Parner & Stefan S Widqvist. De namnen kommer jag däremot ihåg.

Sven-Erik i Gustavsfors utanför Hagfors fick Föreningen Värmlandslitteraturs debutantstipendium för år 2020. Då hade han vid 79 års ålder gett ut sin allra första bok, den fina och kritiska naturskildringen Örnögon. Så här skriver juryn i motiveringen:

”Med kaffetermos, smörgåsar och den gamle hunden får läsaren följa med ut i skogen. I växlande väder vandrar och skidar författaren över hyggen, myrar och berg och skådar naturens, djurens och fågellivets fascinerande värld. Upplevelserna skildras i dagboksform i poetiska, filosofiska och samhällskritiska tankar, alltifrån sorgen inför skogsskövlingen och timmerbilarna som kör förbi till den stora lyckan att få möta örnens blick.”

När jag var på den nya pigga bokfestivalen i Hagfors för en tid sedan bytte vi böcker. Zeke fick min senaste, jag fick hans. Våg kommer från 2022 är berättelsen om hur han hoppar av gymnasiet och går till sjöss.

Längst ner i hierarkin
Jag tyckte mycket om Örnögon. Även sjömansboken är bra. Den unge Sven-Erik har följt båtarna som lagt till i Åmåls hamn hela sin barndom. Nu tar han jobb som mässkalle på en av dem. Ahlmarksbåten M/S Alstern går mellan Vänern och olika hamnar i Holland och på andra håll.

Delfzijl är en stad jag inte visste fanns, nu hittar jag den på kartan. Där har alltså NWT:s forne lokalredaktör i Hagfors seglat in tillsammans med 14 andra sjömän lastade med papper från Gruvöns bruk.

Sven-Erik själv är huvudperson i boken men på Alstern står han längst ner i hierarkin. Stewarden röker kilometerlånga Pall Mall, kocken avskyr vitlök, maskinisten är ilsken, motormannen kan inte gå i pension hur han än försöker, en matros vill hellre hem till gården och köra traktor och kaptenen som seglat på lägre rutter vill numera ha nära hem.

Då bockar stewarden
Allra tydligast blir klassamhället i det kapitel som börjar så här:

”M/S Alstern är lastad med pappersrullar vid Gruvöns bruk.
Strax innan avgång kommer en bil rullande fram till landgången. En blänkande Mercedes.
Ett medelålders par kliver ur och en hund, en välfrissad pudel spatserar högfärdigt runt husse och matte.

Ur baksätet stiger en kille, tvekande, som om han tycker att det här är ingen bra idé.
Det är något bekant över honom, men ändå svårplacerad.
Den jag tänker på brukar vara mer kaxig, jag har nog förväxlat person.

Ur bilens baklucka plockas några väskor, samtidigt som Samuelsson, stewarden, springer ner för lejdaren, tvärbromsar bockande och bugande framför det medelålders paret.”

Pappersbruket har nära affärer med rederiet. Killen är son till en Billerudsdirektör och ska på språkkurs, så nu åker han gratis med rederiet.

”– De där överklasskillarna brukar gå på gymnasiet hemma i Åmål. Tyckte att jag kände igen honom.
– Visst, säger Samuelsson. Har du problem med det? I vilket fall ska du passa upp honom. Servera frukost, lunch och middag och uppfylla andra små önskemål som kan dyka upp.

Fan i helvete, tänker jag.”

Direktörssonen är sjösjuk mest hela resan. Jobbet att passa upp på honom blir inte betungande. Men minnet sitter kvar.

Det är ett bra sjöluffarreportage han har skrivit, den gode Zeke. Havet stänker salt. Ibland är Vänern lugn, ibland vresig. Ibland påminns vi om de tusentals vraken på Vänerns botten. Eller om Alsterns systerfartyg Yngen som förliste i en vinterstorm utanför Ölands södra udde. Då var hon omdöpt till M/S Östanhav och två man följde henne i djupet.

Välskrivet och initierat, Sven-Erik!

Två herrar i Karlstad växlar brev
Mats Parner och Stefan Widqvist är två skrivande vänner och vänsterdebattörer i Karlstad som brukar träffas, äta lunch och utbyta tankar. En dag bestämmer de sig för att börja skriva brev till varandra.

Inte mejl. Inte sms. Inte blogginlägg, messengermeddelanden eller någon annan sorts elektrisk försändelse. Nej, pappersbrev.

Nu har de samlat dessa brev i en bok om livet och världen hösten 2023 och vintern 2024.

En gång, de spännande åren kring 1968, hade de båda olika syn på somligt, om jag inte minns fel. Numera är skillnaderna mindre, även om de skymtar fram när det gäller Ukraina. Breven pendlar från stort till smått, mest stort, för detta är två äldre bildade herrar med nära till politik och idéhistoria. Innehållsförteckningen är talande nog och berättar om de två skribenternas personligheter, intressen och tankevärld:

En klaustrofobisk känsla sprider sig allt starkare.
Fotboll är mer än ett spel.
En stingslig förbundskapten mumlar apologetiskt.
Solig höstdag i oktober pladdrar hämnden framför mina ögon.
Som pisksnärtar minnande om sällträets hårda smällar.
”Jag är ingen marxist! Systemkritiska verklighetstolkningar behöver samverka för en jämlik värld så att kapitalismen på allvar kan utmanas”.
Byn Kinampanda och Mama Eliza i Nyereres Tanzania.
En värld av ofärd och plåga, vad kan omtanke vara?
Nu lyfter jag fram Mikolaj, Kolja, Sacha och Vanja i ljuset.
Statyer reses av monarker, politiker och idrottsmän – historiebruket som förmedlar det politiska budskapet.
En bildad herre utgjuter sig om nytöntighet och allmännare slafs.
Den mänskliga säkerheten har satts ur spel i den allt aggressivare politiken mot främlingen från Afrika och Asien.
Tröttkörd begär jag nu timeout och förbereder slutvarven.
Dagens händelser och dessas historiska bakgrund.
En yngling med grandios självsyn och säregen övertygelse.
Jag kallar mig social demokrat… inte socialdemokrat… varför då?
En ny stad utanför mitt fönster och en livaktig FNL-grupp.
Kroppen som försvann – jag är min kropp.
Plötsliga andningsproblem och ett oväntat telefonsamtal.
Vilka mått och steg behöver tas?

Karl Marx, 68 och klimatet
Jag har stort utbyte även av denna bok. Ena stunden bjuder Parner på Degerfors sexpoängsmatch mot Sirius långt borta från Stora Valla, nästa ögonblick är han i en nära by i en utkant i Afrika. Ena stunden håller Widqvist kurs i centraleuropeisk kultur- och idéhistorisk miljö i Prag, strax därpå tvingas han bli sittande framför sin tv i stadsdelen Viken, injagad av en svårvandrad Karlstadvinter.

Widqvist:
”Mitt eget glädjefyllda, solidariska ”68” var ett sökande efter ett nytt sätt att leva tillsammans med en självklar förhoppning som bar på en ljusare framtid, där det ojämlika samhället skulle förpassas till soptippen.

Det har nu ersatts med pessimism, men likväl också en försiktig optimism hos mig själv.

Världen är möjlig att förändra trots allt.”

Parner:
”Det är inte alls så att jag vänder Karl Marx ryggen. Om du har fått den uppfattningen, så är en kraftfull dementi på sin plats.

Givet min egen politiska historia, och givet läget i Sverige och i världen i detta så onda tidevarv – det är ofattbart ont – tänker jag dock ägna mitt resterande krut och mina återstående kulor till att bekämpa det sverigedemokratiska eländet, de ryska invasionsförbanden samt, inte minst, de obotliga klimatförnekarna snarare än att slå nävarna blodiga mot den kapitalism som, likt Harry Houdini, alltid tycks kapabel att bryta sig ut och bana sig ny väg.”

Om Ukraina är de som sagt inte helt överens anar jag medan breven bärs fram den snorhala karlstadvintern 2023-2024. Den oenigheten får du läsa mer om själv.

### Sven-Erik Karlsson: Våg kommer (Recito förlag, 122 sidor, 2022).
### Mats Parner & Stefan S Widqvist: Brev (Bokförlaget Norlén & Slottner, 205 sidor, 2024).

Vuxenvarning och konspirationer

Livet rullar på. Krig i vår närhet, vår i vår närhet, böcker att läsa, rundor att runda, texter att skriva, älgar på tv. Stundom en och annan vuxenvarning.

I helgen inföll en av dessa vuxenvarningar. En som får oss själva att känna oss vuxna vill säga. Någon gång ska väl även vi växa upp.

Då konfirmerades barnbarn nummer tre.

När ett trettiotal ungdomar frimodigt står framme på scenen i vita kåpor och redovisar texter de skrivit, tänker jag på min egen konfirmation. Den gången var det sannerligen inte vi själva som tänkt och skrivit orden. Verkligen ingen frimodighet när förhöret i kyrkbänkarna satte in.

Ett förbjudet fniss
Jag har alltså varit på tre konfirmationshögtider de senaste åren. Ingen gång har det varit något skrämt förhör, så som när vi blev förhörda av prästen. Däremot har det skrattats.

Kära nån, vi skrattade bara enda gång på vår tid. Det var när vi nervöst låg på knä framme vid koret med skosulorna mot församlingen och en i gruppen började fnissa av nervositet. Snart delade hela gruppen hans förbjudna fniss.

Då fick vi gå till parken
Vid festen efteråt i friluftsgården berättar jag för de unga hur det var 1966. Vi hade inga vita kåpor, killarna hade mörk kostym och tjejerna vita klänningar. När konfirmation och nattvard var avklarade fick jag lov att gå till folkparken första gången.

Första helgen i parken bar jag min bruna konfirmationskostym. Helgen därpå var det slut med det. Beatles och ungdomskulturen hade slagit till, nu var det rutiga byxor, vinröda mockaboots och vinröd polo som gällde.

Efter några helger var bootsen slitna ovanpå tårna av pedalerna på min Fram King Solifer. Det gör ingenting. Det var den mopeden som såg till att jag blev gift.

Konspiratorisk höjdpunkt
På måndagen är vi hemma i Forshaga igen. Då åker jag på möte i stan om det fria ordet. Inledningstalaren är ny för mig. Höjdpunkten på hennes konspiratoriska anförande är när hon triumferande visar den nya terroristlagens ordningsnummer år 2022.

Djävulens tal.
666.

Tyst tyst tänker jag på vad en vän brukar säga sådana gånger:
– Käre Gud Schläpp ätter…

Molkoms-demokrati

Det finns en grupp på Facebook som heter Mera Molkom. En av de bästa fb-grupper jag vet. Här är tonen vänlig och du får hjälp, vare sig du hittat en förrymd kanin eller bor i villa och vill köpa ved. Trevligt tycker jag, som både bott några år och gått i skola i Molkom.

Crille Carlssons frågor:

För ett tag sedan skrev en Christian Crille Carlsson och ställde frågor i gruppen:

”Jag har precis börjat jobba (nåja, en månad) på Molkoms Fritidsgård. Har några planer och därmed två frågor:
Vilket år startade fritidsgården vid korsningen Utterstigen/Upperud?
Var den gården den första kommunala fritidsgården i Molkom eller fanns det någon annan före den?
Bonusfråga:
Vilka var personalen på ovan nämnda fritidsgård? Apotekhusets och nuvarande fritidsgård på Nyeds skola har jag tämligen bra koll på.”

Cristian fick svar från flera som jobbat på den första fritidsgården och även från andra som kände till historien. Ett av svaren kom från min fru.

Min frus svar till Crille:

”’Barnhemmet’

Det började nån gång runt -67 tror jag. Jag och min kompis Eva-Lena hade gått där i lågstadiet, min pappa Erland hade tillsynen av värmen i huset och ibland följde vi med honom. Det gamla huset lockade.

Liksom många andra i Molkom var vi med i URK (Ungdomens Röda Kors), åkte på läger och gick kurser i ’Första hjälpen’ mm. Vår ledare var Ulla Wigler som också hade många andra idéer. Då höll vi mest till i en källarlokal på Graningeskolan men ville ha något mysigare.

Ofta fick vi sällskap av Sven ’Mygga’ Jansson, Nyeds kommunordförande när vi var på väg till skolan och han till kommunkontoret.

– Kan vi inte få vara i ’Barnhemmet’ med URK, det är ju uppvärmt och står bara tomt? Vi kan måla och göra det fint själva. Efter några övertalningsförsök gav ’Mygga’ med sej och vi fick! Men fler föreningar skulle också få vara där, bl.a. skytteklubben. Vi fick färg och sånt av kommunen, grönt och gammalrosa minns jag och URK fixade till det nordöstra rummet på övervåningen. Vi fikade nere i gamla skolmatsalen, fler verksamheter flyttade in och när Nyeds kommun slogs samman med Karlstad blev det kommunal fritidsgård. Min mamma jobbade i fiket under några år.”

En underbar bild av demokratin förr på en liten ort. Alla kände kommunalordföranden. Hade ni som 14-åringar ändå sällskap med honom när ni gick till skolan, så var det ju lika bra att fråga.

Hans efterträdare rev ”Barnhemmet”. Ett beslut man kunde skriva en roman om.

Bilden på ”Barnhemmet” är från ett tidningsurklipp
om den lokala mc-klubben Rajders MC.

Skogsbruk på flera sätt

I dag har jag skrivit de här två texterna. En Facebooknotis och ett brev.
De hänger ihop.

Inlägg på Facebook:

Ibland när jag säger något klokt om skogen brukar folk svara att det märks att jag läst Gunnar Wetterbergs ”Träd”.

Det hade jag inte. Förrän nu. Läs den här breda, kunniga och intressanta genomgången av svensk skog och svenskt skogsbruk förr och i dag.

Det är du värd.

### Läs mer om Träd

Mejl till min kommun och hembygdsförening:

Hej, det här är ett tips i all välmening. Vi har ett fornminne som borde rensas från nedfallna träd och skyltas upp.

Bakgrund: Ätterösera är allmänt kända. Ättehögarna som det står på många kartor om de två bronsåldershögarna. Här är det gott om besökare, både vägvisning och informationsskylt finns.

Men – när jag går stigen åt sydost därifrån, på väg hem mot Forshaga, passerar jag en höjd intill stigen och det angränsande hygget. Där i all anonymitet, mitt emellan Ätterösera och Nordängen, ligger en gammal stensättning. En grav som borde få sin skylt och vägvisning även den. Särskilt som den ligger alldeles intill stigen som många fler än jag går när de varit vid Ätterösera och fikat.

Jag vet inte vem som borde ta ansvar för att skylta upp och informera om stensättningen. Kanske både hembygdsföreningen och kommunen?

Vänliga hälsningar

Sven-Ove Svensson
Forshaga

Så dåligt samvete har vi inte

Ukraina är lätt, Israel är svårt.
Det känns konstigt att skriva detta, men så har det känts.

Vem som helst kan se att Ryssland är angriparen och Ukraina den angripne. Krångligare är inte den frågan.

Israel-Palestina är värre. Det beror på vad Hitler gjorde mot miljoner judar (och socialister, fackföreningsfolk, romer med flera men det är en annan historia). Eftervärlden har kollektivt dåligt samvete sedan dess. Trots att vi bara är en eftervärld.

Varför har vi inte dåligt samvete för vad som hände palestinierna 1948? För Sabra och Shatila 1982? För alla dessa år som palestinier suttit i flyktingläger? Eller för att de som bor i Gaza i praktiken suttit i världens största fängelse?

Suttit? De sitter där än.
Inlåsta.

Nu bombar Israel detta Gaza till en parkeringsplats för sina stridsvagnar. 30 000 döda hittills, en tredjedel av dem barn.

Hur kan Hamas illdåd försvara ett nytt folkmord? Borde inte Israels folk – av alla – veta bättre?

Proportionalitet stavas inte 30 döda palestinier för 1 israel. Så dåligt samvete finns inte.

### ”Proportionalitetsprincipen innebär att den militära betydelsen av ett anfall måste stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civil egendom utsätts för. Principen medför ett förbud mot anfall som förväntas leda till civila förluster – så kallat collateral damage – som är överdrivna i förhållande till den konkreta och direkta militära fördel som kan förväntas. Den militära betydelsen av anfallen måste således stå i proportion till de risker som civilbefolkningen och civila objekt utsätts för.”

(Svenska Röda Korset)