SVENSSONS SLÄNG – Sida 30 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Vad har vi då kvar?

Tack, ni som såg till att jag fick skriva i två veckor på Sunnebloggen. Det har varit ett kärt uppdrag. Sunne gillar vi.

”Glöm bara inte att Teaterbiografen, biblioteket, Västanå Teater, Lars Anderssons romaner och Ingalena Klenells glaskonst också är livsviktiga. Kulturen är viktig. Kom ihåg vad Winston Churchill svarade när han fick kritik under andra världskriget, för att han lade så mycket pengar på kultur.

– Om vi drar ner på kulturen, vad har vi då kvar att försvara?”

Dagens inlägg, mitt sista på Sunnebloggen: – Hej själv, älskade Sunne!

När jag blir trött på’t

Ibland blir jag en aning trött på allt arbete med friskvårdssatsningen Hittaut. Den som tidigare hette Stolpjakten. Vi sätter ut stolpar som fasta orienteringskontroller över sommaren. Sedan får folk en karta i brevlådan och kan ge sig ut och registrera att de besökt den och den stolpen.

Det är mycket jobb.

Då kommer rapporten från de första två dagarna med stolpar utsatta i vår lilla kommun. Över 2 000 registreringar. En vän skickar bild från ”runstenen” vid kommunens mittpunkt ute i skogen, som jag valde som kontroll. ”Här har jag aldrig varit förut.”

Det är svar på tal, allt det. Vi behövs. Vi gör nytta. Coronan gör att många väljer skogen eller mina två cykelbanor med stolpar. Naturen har en annan sorts respektavstånd.

Sedan är jag inte trött på’t längre.

Hem | Om mig | Jag fortsätter att skriva på Sunnebloggen
Inlägg nr 2 063. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Annorlunda intervallrunda i Fryksdalen

(Foto: Inger Nilsson)

Vänliga människor bad mig gästblogga på Sunnebloggen. Ett hedersuppdrag, vi minns med värme våra år i Sunne.

Härom dagen fick jag så idén till ett stolleprov. Att springa alla 2,5-kilometers elljusspår i kommunen, dvs de som fanns uppräknade på kommunens webbplats. Nio stycken. På en dag.

Här är rapporten på Sunnebloggen: Sunne Elljus All In
Se den som en hyllning.

Liten seriös hjälpreda för semester i coronatider

Kravspecifikation
Det ska vara trevligt men billigt. Gärna friskvård men inte smittsamt. Inom Sverige, gränserna är stängda. Minst två meter från andra än den kära vännen. Vi får inte råka hamna i grupp. Det ska ske i sommar.

Förslag
1. Bilutflykt. Tanka på småtimmarna eller argsint eller i glesbygd. Hur bor vi?

2. Flerdagars cykeltur. Måste ske på cykelbana där samtliga andra cyklister har vett att inte åka i bredd när vi möts eller kör om varandra. Än mindre får de flåsa, hosta eller brista ut i gapskratt just då. Vårens erfarenheter tyder på att det kan bli svårt att hitta en sådan bana. Vi vill väl inte cykla på nätterna? Hur bor vi?

3. Vandring i vild och vacker natur, flerdagstur. Kan fungera. Fast då måste vi köpa lätt tält, lätt liggunderlag och lätt sovsäck. Helst en vettig ryggsäck också. Hur mycket orkar den här forna diskbråcksryggen bära nuförtiden?

4. Vandring i vild och vacker natur, dagsturer. Tälta nära bilen, dagsturer med lätt packning. Finns många ställen i fjällen och på annat håll där det skulle fungera.

Hmmm.
Nu bränns det.

Packningslistor: STF:s packlistor

Budget
Hur många nätter på hotell, vandrarhem, B&B eller campingplats hade det krävts för att få ihop till inköpen ovan? Grejorna får vi ju kvar. Hur mycket hade en charterresa kostat? Jo, jag vet, vi ska inte flyga mer.

Tänk på saken.

De är rätt snygga, de där tälten. Vårt gamla cykeltält är trasigt. Fyrmanstältet som ännu håller ihop är från 1961.

Är vi redo att gå till beslut?

Inköp
Hur i hundan köper vi tält och liggunderlag på distans när vi behöver rådgöra, se och känna efter?

Hmmm.

### Somliga hävdar att vi är ”pensionärer”. Själva ser vi oss som komplediga och har därmed all rätt till semester.
### Eller ska jag köpa löparskor i stället?

Hem | Om mig | Jag fortsätter att skriva på Sunnebloggen
Inlägg nr 2 061. (c) Sven-Ove Svensson (men dela gärna)

Den instängde bloggarens rivstart

Läser en rubrik på nätet. Finansministern vill kunna rivstarta när krisen är över, säger hon.

Ja jädrar vilken fest det ska bli. Först ska jag gå på kafé. Sedan till biblioteket. Sedan ska jag krama första människan jag möter, helst nån jag känner.

Sedan blir det påtår, dä kvetter.

### Lästips under tiden:
Jag fortsätter att skriva på Sunnebloggen

Fem år som präglat mig

Åren 1978-1983 bodde vi i Sunne. Det var lyckliga år (där med) som präglat mig på minst två sätt.

Nu har kommunen bett mig blogga på Sunnebloggen i två veckor. Kul! Här är första inlägget:
– Sunne, det är väl fint?

Lilla fotokursen för ettriga

Dagens inlägg har en sensmoral. Sälj dig aldrig till Mammon och inte till någon annan djefvul heller. Det straffar sig.

Såhär är det. Just när coronan kom till trakten fick jag min kallelse från sjukvården. ”Kom till hudmottagningen, nu är det dags.” Någonting i den stilen stod det. Hudförändring på ryggen. Jag for till stan, intygade i entrén att jag inte hade hosta, feber eller snuva och släpptes in. En trevlig doktor bedövade, skar och sydde tre stygn. Sedan såg han mig djupt i mitt före detta hårfäste och ordinerade salva, solskyddsfaktor 50 och en vacker solhatt.

Han sa så. En vacker solhatt.

Nu är jag sådan skapt att jag lyder doktorer. Efter en afton på nätet hittar jag den. Vacker solhatt, 224 kronor. Lycklig går jag till brevlådan tre dagar senare och hämtar kartongen. Provar, blir kär vid första påtagningen, trivs.

Det ligger ett reklamblad i kartongen också: – Lägg ut bild och rätt hashtag på Instagram så kanske du blir den som får din hatt gratis.

På så vis.

Fnittrig ber jag den kära vännen om hjälp. Min solhatt ska få sina 15 minuter av berömmelse.
– Kan du ta en bild av mig och hatten? Bakifrån. Det är hatten som är huvudsaken.
– Hattar brukar vara det.
– Ja ja, knäpp nu.

Sedan börjar en äktenskaplig cirkus, trädgården runt. Ju längre tid det tar, desto mer stressad blir jag. Nej, inte riktigt så mycket byggnad i bakgrunden. Nej, försök få med mer hatt och gör bakgrunden renare. Nej vänta, bilden behöver att det händer nåt. Mer kratta. Mer hatt och kratta!

Jag är stressad för att grannarna ska se mig. Inte ser vi hur bilden ska bli när vi tar den heller, sol på skärmen gör att inget syns här utomhus. Till sist muttrar jag, ja jag gnäller högljutt faktiskt. Står där på knä med en krattjäkel i näven och skäller på henne jag älskar.

Den bilden blir bra. Den tar vi. Tack! Fort in nu.

***

Två dagar senare ser jag vad jag har missat. Det är då jag upptäcker hur bra hennes första foto blev, det som jag skällde på. Där är solhatten, där är krattan, där är lekstugan. Allt. Bilden är perfekt. Hela fotot vibrerar av längtan i coronans månad. Hon har tagit årets bild och jag såg den inte.

Ser du inte hur gubben med krattan riktigt suktar efter ett slut på pensionärskarantänen, längtar efter liv i trädgården igen, vill att vi åter ska bli tre generationer, inte en?

Ursäkta, har jag sagt vilken lyhörd och fin bild du tog?
Den är underbar.

Längtan våren 2020. (Foto: Inger Nilsson).

Någon har jobbat hemma för länge

Influensan är en klassfråga. Inte bara – men det också. Fattigt trångbott folk drabbas oftare. Folk som inte kan jobba hemma drabbas oftare.

Den ekonomiska krisen är likadan. Alla har inte råd att sjukskriva sig. Alla har inte tre månaders buffert.

Yrkesskada som larmoperatör
Kanske är det en yrkessjukdom som gammal SOS-operatör och räddningsverkare. Kanske även från alla år som journalist och nyhetsnörd. Jag var hur som helst tidig med att föreslå att diverse årsmöten och sammankomster skulle ställas in.

Så blev det. Jag tror det var klokt.

Fast visst är det lättare för oss introverta att hålla social distans. En dag går jag för skojs skull in på kontot och tittar när jag senast handlade med kortet. Svar: det var när den kära vännen och jag åt fläskfilé på fin restaurang nere i byn.

Om aftonen den 20 februari.

De odödliga
Som jag ser det finns det riskgrupp A och riskgrupp B. Grupp A är de som är 70+ och några till. Grupp B är de som tror att de är odödliga och som under tiden de alltså inte dör aldrig skulle kunna smitta någon som ÄR dödlig.

Aldrig. Inte de.

Det där kommer ett visst virus att rätta till. All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, var det någon som sa. Även uteserveringarnas tättsittare kommer att upptäcka att de har vänner som börjar hosta och får svårt att andas.

Om coronan till allt elände närmar sig dem.

Ser dem på Facebook
Själva har vi klarat oss från sådana rapporter i vår närhet. Värmland är minst drabbat per capita, läser jag. Hittills. Fast på Facebook ser jag dock hur vänner har fått eländet. Krya på er, go’vänner!

Dessemellan läser jag om folk som anmäler sig som volontärer, goda medmänniskor som handlar och går andra ärenden. Solidaritet. Krisen prövar oss. Somliga växer, det gäller både politiker och ovalda.

Men en klassjuka är hon, coronan.

### Minnesgoda läsare minns förmodligen att jag inte är någon språkpolis.
### Inte värst.
### I går såg jag rubriken som nästan ändrade på det: ”Föräldrakritik mot danska uppöppningen”.

Någon har jobbat hemma för länge.

Schysst! ni som kom på

Sliter med en text. Det är så roligt. Han är lång och besvärlig för strukturen måste göras om och jag måste stoppa in en och annan belöning och plantering, tvätta språket och kontrollera fakta. Berättar du om en bro måste det vara rätt bro, inte en annan bro tre mil nedströms.

Det vattnas i munnen när jag tänker på det, precis som med löpning.

Han är bara till för min egen glädje, texten, men varje dag denna vår gör han mig glad. Särskilt när tre stygn i ryggen fortfarande gör att jag inte vill springa.

Tjechovs gevär
Tack, ni som hittade på språket. Tjohoo! ni som uppfann bokstäverna. Schysst! ni som kom på att vi människor är berättare, ett påhittarsläkte. Alltså hittar jag på.

Belöning? Ett sätt att hålla intresset vid liv i en längre berättelse är att belöna läsaren då och då. Du kan kalla det den långa textens vätskekontroll. Det kan vara en rolig replik, en spännande händelse, en förvåning. Precis som vilken förfriskning som helst. ”Grattis, du har orkat ända hit, här får du din belöning.”

Plantering? Kanske som Tjechovs gevär? Det som hänger på väggen i början och därför måste avfyras innan berättelsen är slut.

Smått yra
Det är vår. Solen skiner och luften är frisk så låt oss plantera. En och annan litterär blinkning med ena ögat, går det också för sig?

”Det var en man som gick i hallen och rotade. Nu fann han ett par löparskor. De var smått yra av morgonluften.”

Sliter med en text när andra möten är inställda. Dödar älsklingar, stryker upprepningar, byter tid. Jag har massor av onyttig nytta att uträtta.

Trivs.

### Våren 2020 drabbas även synonymordlistorna av galghumor.
### Söker på ordet inställda.
### Får svaret: motiverade, manade, sporrade, uppeppade, peppade, laddade, sinnade, inriktade, lagda, hågade.

Ska jag alltså se det som att jag suttit med på massor av inställda möten i min dar? Hmmm.

Det är inte doktorn som bestämmer vem som ska få leva

En och annan köksbordsexpert i ämnet corona är upprörd över att sjukvården kan behöva prioritera mellan vilka som ska få intensivvård. Jag kan meddela att den prioriteringen har skett i alla tider, när det varit nödvändigt.

Det skedde i värsta fallen, när vi valde vart vi skulle skicka ambulans då jag jobbade på SOS-centralen.

Det sker på skadeplatsen vid stora olyckor.

Det sker på sjukhusen när patienterna kommer dit, sådana gånger.

Det sker när våra politiker beslutar om sjukvårdens budgetar, organisation och beredskap. Inklusive beredskapslager.

Det är inte i första hand doktorn som bestämmer vem som ska få leva.

Det är politikern.