SVENSSONS SLÄNG – Sida 29 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Ledig, tittar på moln

Bloggen är kompledig.
Återkommer te vecka.

### Te vecka (till veckan) är ett lokalt uttryck, ofta använt av medmänniskor som saknar nummer på sina veckor. Te vecka kan då betyda vilken kommande vecka som helst. En speciell relativitetsteori, betydligt äldre än både Albert Einstein och systemet med veckonummer.

Nyckelkompetens, ju

”Ni behöver testa mig. Jag är nyckelkompetens på bloggen.”

Nja.
Vad är ett test på lasarett?
Det kan vara trist och tråkigt och…

Ge dig ut och läs

Spela och gå ut i naturen. Det är de två sysslor svenska folket ägnat corona-månaderna åt, har jag förstått.
Den ena av dem ger vinst varje gång.

En vanlig tisdag i juni ger vi oss alltså ut. Cykel bakpå draget, fikakasse i baksätet, karta i näven och solsken i blick.

För några år sedan hittade jag på att vi skulle ha cykelbanor i friskvårdsprojektet Hittaut här i kommunen. Det som tidigare hette Stolpjakten.

Nu är hög tid att rensa runt stolparna i sommarens fasta bana. Det får inte bli som i fjol, när älggräs, brännässlor och kanadensiskt gullris så småningom dolde kontrollerna tills inte ens vana orienterare hittade dem i juli.

Då blev det brandkårsutryckning. Nu vill jag vara ute mer i god tid.

Jodå. Här och där har det hänt en hel del sedan slutet av april. Jag rycker växter och trivs. Cyklar till några av stolparna, särskilt till de som står efter vår asfalterade bilfria banvall. Bofinken sjunger, göken gal, citronfjärilar flyger och vid stolpe 95, körvägsförgreningen, har skogsmyrorna byggt sig en färsk stack några decimeter bort.

Storspoven, helt nära
Färden går vidare, fyra timmar håller vi på. Under tiden kan vi:
– studera en tornfalk en lång stund, han jagar precis bredvid vägen och bilen.
– notera att någon valt att bygga sitt bo ovanpå ett älghorn uppspikat på en vägg.
– charmas av en gräsandhona med nio ungar i ån nära Österdeje.
– se och höra storspoven, en av mina favoritfåglar (rätt nära hemma också, det visste jag inte). Ett drama i tio minuter med två ilskna spovar som jagar bort en hungrig kråka.
– fundera över den ironiska vattenskål som en medmänniska ställt ut vid stolpe 88, körvägskröken.

Naturen är full av berättelser. Ge dig ut och läs. När jag skriver detta har 544 personer i vår lilla kommun registrerat stolpar som de har hittat. Jag hoppas att de också såg någonting mer.

Under tiden är de en belöning för oss arrangörer, varenda en.

### För övrigt tycker jag det är något kittlande med en lååång rak smal väg.
### Eller en krokig.
### De lockar.

Lockar.

Himlastegen.

Kommunens mittpunkt.

Landskapets längsta raksträcka.

Den ironiska vattenskålen.

Om tiden och tydligheten

Drömmarna

När i våra liv skaffar värdigheten soffa? Jag satt mer på golv och trottoarer förr. Du ser världen tydligare nerifrån.

I dag har sofforna och borden stulit alla de vackra namnen från orterna vi ville lifta till. Detta skriver jag i Athen.

Drömmarna? De är lika många i dag.
De sitter på golvet än.

I drömmen kan vi fortfarande trängas.

***

Folkförakt och stolleprov

Stolleprov skriver Värmlands Folkblad om att arrangera massdemonstrationer dessa dagar. Ledarskribenten Peter Franke har rätt. Folkförakt säger jag:

### Det är folkförakt att arrangera fysiska demonstrationer i Sverige med massdeltagande just nu.
### Frågan är om det inte dessutom är klass- och åldringsförakt. Fundera över vilka som dör av coronan.
### Det är som att skriva i inbjudan: ”Några av er eller ert närmaste umgänge kan komma att dö ensamma av kvävning efteråt, men det tar vi inte ansvar för.”

När apparna krånglar

Våldsam polis i Amerika. Elakt virus i luften. Amazonas kalhuggs, dansk bajs flyter i Öresund, klyftorna växer i världen och appen till friskvårdsorienteringen Hittaut krånglar.

Då sitter jag vid min dator och skriver optimistiska rader om framtidstro, levande natur och varm solidaritet. Den lever ju, solidariteten. Det är den som samlas på Amerikas gator.

I trädgården singlar vita blomblad från paradisäppelträdet sakta mot marken, humlor och andra bin surrar, prästkragar börjar slå ut och i mobiler intill mig ler vänliga morsdagsbrev mot sina mottagare.

Det finns en framtid, det går att tro på den. Människor åker för att handla åt sina gamla. Andra anlägger ängar, motionerar om bättre välfärd, rättvisare fördelad.

Hittaut-appen krånglar för att vi är så många som trivs i skogen och vill ut. Även det är ett tecken.

Bôs eller ans, vilket väljer du?

– En trädgård ska se välvårdad och lite bôsig ut.
– Va’ sa du, sa du?
Det är det där och:et som förundrar. Jag har förvånat mig själv de senaste åren.

Vi tar det från början. Bôsig betyder skräpig, slarvig. Att jag ens använder det ordet i samband med vår trädgård visar att någonting har hänt.

Det började på helt annat vis.

Först bodde jag på bondgård med föräldrar och farföräldrar som såg till att slå dikesrenarna med lie när dessa blev för vildvuxna. De skulle aldrig ha kommit på tanken att låta jordbruksmaskiner stå ute och rosta. Plogfåror skulle vara raka, annars fick hela familjen skämmas. Två familjer fick skämmas.

Sedan hamnade vi i kedjehus med trädgård till. Prydligare, produktivare och mer kärleksfullt arbetsintensiv har aldrig en trädgård i Molkom varit. Pappa älskade det.

Pedanter?
Så, 1983, var det dags att skaffa hus till vår egen lilla familj. Jobben var krävande, diverse prioriterade fritidsintressen likaså och dit hörde inte trädgården. Inte för mig. Men en sak var självklar för den här sonen av en småbonde. Även om vi inte odlar mycket ska det vi gör vara prydligt.

– Är ni pedanter ni? undrade en arbetskamrat till frun, när hon såg hur vi trimmat gräset runt buskar och träd. Komposten såg mer ut som våra dagars odlingslådor än som en kompost.

Ordning rådde på fastigheten Grossbolstorp 1:67.

Åren gick. Ett tag blev vi ännu aktivare i föreningsliv, dessutom blev jag chef några år. En rolig tid men inte hann jag prioritera odlingar, hallonstöttning och perfekt kompostomsorg. Frun hann mer än vad jag mäktade med men min del blev försummad, sedd ur småbondeperspektiv. Ibland växte gräset decimeterhögt precis intill träden. Hu!

Parkering för plantor
Förändringen fortsatte. Ett år ställde den kära vännen en överbliven planta på komposten, när hon rensade hallonhäcken. Nästa år en till. Lite senare hamnade en sibirisk vallört i andra kanten, för att den är så fin. Strax därpå fick vår vän fjärilsfotografen oss att bli kompis med våra brännässlor. De är inte bara goda till soppa, de är värdväxter för många fjärilar med. Numera får även de stå kvar. Nämnde jag squashen som visat sig trivas på komposthögen?

Jodå, vi har ett stort ”kompoströr” strax intill. Det gav rik skörd i vår. Ett och annat skottkärrelass jord kan jag nog tvinga till mig ur själva komposthögen också, fast den mest är en vild odling numera.

Så kom 2019. Miljövänner har vi alltid varit men man kan ju klippa gräsmattan för det. Eller vänta nu, vart tredje vild biart i Sverige är hotad. Gör vi inget så riskerar vi att ännu fler humlor och bin försvinner.

Prunkade hej vilt
Då gjorde vi äng av bortre hörnet. En stor trekantig yta där teveronikor, smörblommor och andra vilda blommor riktigt prunkade kring våra två fruktträd. Blandgräset växte högt och i juli fick småbondesonen i mig leta fram lien. Allt medan bihotellen vi satt upp fått hyresgäster som gjorde oss lyckliga. Det gjorde öarna med prästkragar i den klippta gräsmattan med.

I år har jag fortsatt med att samla kvistar och ris i en hög i kanten av ängen. Där har kommit upp en invandrad hallonplanta också, som jag sparar. Han ska få syskon har jag tänkt.

Bin och humlor är fortsatt hotade. Men när jag skriver detta surrar det ivrigt om körsbärsträdet.

Bôs är det nya välansade.

### Lästips: Operation Rädda Bina
### Mina trädgårdsfoton är från 22 juni i fjol.
### Klicka på länken nu.

Landet där ortnamnen sjunger

Nyss reste vi i norra Värmland. Luften är friare där, brukade en kamrat säga.
Den sista stora forsen forsade, vissa lador och hus pratade norska eller holländska. Då är det ändå inte 80 år sedan några av deras ägare fortfarande talte finska.

De kom från Sveriges östra halva, från Karelen och Savolax, finnarna. De kom med förändring. Plötsligt gick det att odla säd bort’ på skogen där ingen svensk skulle kommit på tanken att så. Ur askan växte råg. I samma stund blev skogen värd någonting.

Den historien tröttnar jag aldrig på och det beror inte bara på mormors gener från en annan svedjeskog, ett par decimeter österut på kartan. Nu är vi hemma igen och jag läser om raka AK-vägar, om lanthandlar i varenda by, om var Jularbo hittade på Drömmen om Elin och varför.

Kartan börjar sjunga
Sedan klickar jag fram Lantmäteriets karta på skärmen. Datorn är tyst men kartan börjar nynna. Sjunga om Nolla som betyder toppen av en kulle. Om Noppi som betyder knapp, knopp, toppen av en backe. Om lampi som ibland blir lamm och mäki som blir makk eller magg. Ögat skannar och sinnet blir muntert:

Noppiberget, Joppola, Heiken, Garraho, Gattilamagg, Kvarnola, Harjo, Porrotorp, Bickiso, Mackosbäcken, Alagylla, Dauromägg, Labbiasoåsen, Böhönen, Svastanen, Maddila, Rosala, Vinicka, Rajskiberget, Rånolla, Joholaberget, Johola, Mattila, Mackulaberget, Lemmiki, Dullso, Lockso, Kompoberget, Krokolaknölen, Alakylä, Saunola, Pontasfjäll, Ristitorp, Kylgiainen, Halsi, Halsiberg, Vojanmagg, Lamminmagg, Iddikaberg, Igisinoppi, Telkalamp, Pickinlamp, Madulamp, Purala, Akkalamp, Annikanlampi, Kaskenpelto, Niittaho.

Hör du hur det sjunger om ortnamnen norr om mig, strax ovanför svenskarnas odlingsgräns? Motti tänker jag på när jag hör den sången. Nävgröt och fläsk om du föredrar svenska.

Bevarade språket över 300 år
7 000 skogsfinska ortnamn har vi i Värmland. Fortfarande på 1940-talet var den gamla savolaxiskan samtalsspråk i Nyskoga. Den siste talaren dog på 1980-talet. Vi fick en envis gen, några av oss.

Forsen sjunger, lador och hus mumlar om svedjebruk, om tider när finnsocknen Gräsmark hade fler invånare än Kallsta’ sta’.

Strängsforsen sjunger.

Enögdhet och total ovilja att låta sin uppfattning utmanas

En krönikör i mitt husorgan beklagar sig över att gruppen ”Vi som stöttar Anders Tegnell” ständigt dyker upp i hans Facebookflöde. ”Man kan naturligtvis fråga sig varför vuxna människor går med i sådana grupper” tillägger han och konstaterar att gruppen är odelat positiv till Tegnell och hans myndighet.

Men – den är ju jag medlem i! Jag och 88 034 till. Är vi odelat positiva, vi? Kan gruppens medlemmar karaktäriseras av sin ”enögdhet och totala ovilja att låta sina uppfattningar konfronteras och utmanas”.

Götapetter. Är det en sådan typ jag har gått och blivit på gamla dar, bara för att jag tyckte det var tölitt med hetsen mot Tegnell? Då, innan han gick och blev folkkär.

Grävande undersökning i svart mobil
Har krönikören i den älskade tidningen rätt? Den saken finns det bara ett sätt att ta reda på, min käre Svensson. Du får göra en grävande undersökning. Sagt och gjort, jag gräver. Efter en stund har jag grävt fram gruppen ur min mobil. Den heter inte riktigt så som krönikören skrev (gruppen har med resten av FoHM i namnet också), men man ska inte vara petig.

Jag skrollar ner en bit, förbi de administrativa meddelandena. Det första inlägget ögonen fastnar på är en skämtteckning av den geniale prästen Kent Wisti:
Snart kommer folkhälsomyndighetens råd för sommaren.
– De borde då också dra de riktiga reglerna för kubb en gång för alla.

Nästa jag fastnar för är en bildinsändare av Karl Stefan Stål, Malmö. Två pingviner står och pratar:
– Finns det inget annat att prata om än corona?
– Jo vi kan prata om Anders Tegnell.

Därefter hittar jag ett mem med lila bakgrundsfärg och vit text:
FHM: håll avstånd, helst 2 meter mellan oss.
Hört av norrbottning: måste vi stå såå nära varann ??

En bit längre ner hittar jag filmen som gick och blev viral, med den söta lilla ödlan som tvättar händerna under en kran. Text: ”Kan jag så kan ni”.

Nämnde jag den här filmen som jag också fann i gruppen?

Den som sa’t han va’t
Självironi och distans till sig själv kallar jag sådant. Är inte det motsatsen till enögdhet? Nå, jag vet, perception är en svår sak. Då är selektiv perception mycket enklare. Du ser det du vill se.

Hur var det vi sa när vi var barn? ”Den som sa’t han va’t. Den som nämnde’t han klämde’t.”

Detta gäller förstås oss alla, vad vi än går och klämmer på om dagarna. Tjohoo.

### Tre saker påminns jag om hela tiden efter att ha gått med i Facebook:
### Hat föder hat.
### Skratt föder skratt. Dock har de som saknar humor utvecklat flock-immunitet. Dit räknar jag givetvis inte krönikörerna i min lokala favorittidning.

***

Jaså, en annan är odelat positiv. Jag som en gång gjorde karriär i spalterna på att vara ettrig, kritisk och satirisk. Tänk hur det kan gå. Snart blir en väl religiös också:

Vi som dyrkar Värmlands Folkblad.

Om otydliga frågor på helgdagskvällar

Helgdagsafton och jag läser Olle Hammarlund. Hur vet gökungen att han är gök? frågar jag på Facebook, inspirerad av texten.
Min fråga fungerar sådär.

Olle Hammarlund var journalist. Efter succén med sin andra bok, Fårets gröna öga, 1967 blev han författare på heltid men dog bara några år senare. Bäst av hans essäsamlingar gillar jag Resan till paradiset. Fast nu har jag kommit till Fåröboken igen i min omläsning. Den handlar om familjen Hammarlunds sommarhus på Fårö och jag misstänker att boken bör ha fungerat som öns nationalepos. Det är den värd. En klok och levande skildring av kalkhuset på heden, av Fårös historia och av människorna på ön.

Väljer utseende efter bo
Det är i den jag hittar de intressanta och högst seriösa tankarna om göken:

”Sen ställer mina barn den oroande filosofiska frågan: vet han egentligen vem han är? Vet han överhuvudtaget att han är en gök?”

Först har gökhonan noga studerat vad det finns för bon att lägga sina ägg i. Sedan värper hon gråprickiga ägg om det är hos sädesärlan och blågröna om det är hos rödstjärten. En skicklig bedragare.

Hur känner de igen varandra?
”När alltså gökungen är kläckt, naken och blind men inte okunnig, sätter han ryggen mot värdfolkets egen avkomma, kläckt eller okläckt, och puffar styvsyskon efter styvsyskon över kanten. Fosterföräldrarna som av blind instinkt bara matar det största gapet gör inget för att rädda sina äktenskapliga barn. Till slut är den inneboende ensam kvar och äter allt hans värdfolk kan sträva samman. Han blir flygfärdig på tre veckor.”

”Han har aldrig sett sina föräldrar eller syskon, han borde i rimlighetens namn inte veta hur en gök ser ut.

Men i september (hans riktiga föräldrar for i juli) samlas dessa unga snyltare i skaror, hur de nu kan hitta och känna igen varandra, och drar söderut till Afrika.
…
Och till våren skall de, utvuxna och beslutsamma och styrda av instinkten, komma tillbaks till sina svenska gökhagar, hoa från väster och öster och söder och norr och para sig och distribuera ägg.”

För moderna ekologer (ja, han använder ordet ekologer år 1967) är detta bara ett biokemiskt problem och inte ett filosofiskt, misstänker Olle Hammarlund. Det misstänker jag också. Men ändå. Mitt i helgdagsaftonen kan jag inte låta bli att göra min notering i det sociala medium där pensionärer och annat löst folk flyter omkring. En textruta:

Ja, hur vet han?

Får skylla mig själv
Mitt inlägg fungerar sådär. Det är helgdagskväll och folk svarar skojfriskt, trots att frågan är synnerligen seriöst menad. Jag får skylla mig själv. En annan har ju skojat själv någon gång.

I diskussionen avslöjar jag min stora förundran inför gökungarnas förmåga. Förundran, bättre ord kommer jag inte på. En vänlig själ svarar att nåja, i så fall undran. Jag vidhåller förundran och fortsätter leta information om Olle Hammarlund på nätet. Där hittar jag en person som skrivit läsarbrev till författaren. Hammarlund svarade långt och intressant, berättar han. Bland annat skickade han med en aforism av James Thurber som brevmottagaren sedan gjort till sitt motto:

”Se inte bakom dig i vrede eller framför dig i fruktan men omkring dig i förundran.”

Jäspalt. Jag har hittat en tvillingsjäl. Han gillade storspoven också, Hammarlund. Nämnde jag det?

”I dessa tider”

I onsdags efterlyste jag ett alternativ till de slitna uttrycken ”i dessa tider” och ”coronatider”.

Tjänstvilliga vänner på Facebook bidrog med följande ord:

I den tid som nu är, för stûnna, jämt nu, nu, märkliga omständigheter, när det nu är som det är, I tockna omständigheter som nu, i dätta läge, virustider, pandemitider, kristider, riskabla tider, smittoförande, bacillförande, smittfarlig, infektiös, kontagiös, kontaminös, virulent, epidemisk, miasmatisk, smittande, smittosam, virulenta tidevarv, denna miasmatiska tidsepok, denna epidemiska epok, period istället för tider och epok…. det signalerar mer att det finns ett avslut, måltiden tycker jag ofta är den bästa tiden, svammeltider, i den hysteriska samtiden, nuförtia, Jämmtnu, i dessa tider av eftertänksamhet, just nu, tegnellska, nu för tia, orostider, pandemiti, åthelvete-tider, under rådande omständigheter, nu, i den tid vi lever, nutiden, i virusens tid, anno domini, just nu, e jäspalt ti, lik f-bannat är vår tid nu, när coronahelvetet härjar, våren 2020, vår, dagens coronaläge, i pandemins tidevarv.

Jag är innerligt tacksam för alla förslag. Det är utmärkta uttryck, väl användbara i sina rätta sammanhang. Problemet är bara att – för mig – har inget av dem samma språkliga spänst och samtidigt samma oroliga underton. Inte som de två uttrycken vi redan använt för mycket.

Men det är ju jag det.
En är väl som en är i dessa tider.