Muskler är svett som skrattar.
Muskler är svett som skrattar.
Strålande söndag. Min kära vän och jag gör som vid Maspalomas nyss. Skickar mig före, löpandes, och henne efter, gåendes. När vi möts på min tillbakaväg bortanför Löved har jag sprungit bättre än på tolv år. En minut fortare än vanligt per kilometer i början.
Tack och lov att jag kan löpa igen, trivsamt att träningen dessutom ger resultat, om än på min blygsamma nivå. Våren är e’ fina ti’!
På hemvägen kaffe och smörgåstårta på byn och värsta vuxenvarningen. Vi räknar på pensioner och funderar kring dragkrok och koffertstorlek på den bil vi möjligen köper om fyra-fem år. Vuxenvarning, sa jag det?
När vi kommer hem ställer vi in snöskyffeln och barnbarnspulkorna.
Du kan komma nu, stare. Ta med dig lärkan. Februari är det nya april.
Forshaga, februari. Tar på löparkläderna. Nya löparstället, underställ, kalsonger, t-tröja, collegetröja, tjocka strumpor, pegasuserna, yllemössa, snusnäsduk, fingervantar. Färdplan till hustrun, djupt andetag över tröskeln, klockan igång. Ute på vår gata är det en grad varmt, ishalka och snöglop.
Tre snabba steg, sedan är jag tillbaka på den packade strandremsan mellan Atlanten och Maspalomasöknen. Kroppen springer nerför backen mot Forshaga, förbi Ängevi och efter Klarälven söderut. Kilometer efter kilometer pumpar på i jämn go’ lunk. Själen – är tillbaka i solen och värmen. Hörseln hör hav, ögonen kisar i kanarisk sol.
– Vad skönt det är att springa efter havet, säger jag till hustrun när jag kommer hem. Jag vände borta vid Playa Ingles.
Då kommer hon redan med Vistenvatten. Gran Canaria är 420 mil bort.
Även här
har natten varit”
Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.
”Vi går in i skogen
undan ljuset
Följer stigen
som har blivit”
Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.
Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.
– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.
Man ska inte fråga så mycket.
– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.
Svarar hon.
Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.
– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.
Berättar hon som är kökssynt.
Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.
Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.
Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.
När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.
Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.
Kära kommunfullmäktige.
Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.
Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.
Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.
Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.
Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.
Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.
Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.
Samma fina jordklot att leva sina dagar på.
Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.
Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.
Svett är muskler som gråter.
Av glädje.
”Orientering är sporten för alla; den är friluftslivets nyckelidrott.
Orientering är dessutom en av de roligaste och mest omväxlande idrottsgrenar, som finns. Många anser, att ingen annan sport bjuder utövaren så många poänger och att ingen är så fri, så fantasifylld och överraskningsmättad som den.
Orientering kan utövas av alla, gamla och unga, män och kvinnor. Man anslår själv den takt man vill hålla: lugn vandring, rask promenad, sakta lunk eller fartfylld löpning. Inga åskådarhyenor skränar efter rekord, och man bestämmer själv sin väg.”
Bertil Nordenfeldt, ABC i orientering, 1939
En del steg är små för mänskligheten men stora för människan. Söndagen den 29 januari lyssnar jag alltså inte bara på favoritradioprogrammet Mannheimer & Tengby innan jag går upp och äter en sen förstärkt äggfrukost med fru och dotter på besök, läser inte bara det egna blogginlägget igen om tidskriftsredaktören Lennart Wettmark som jag gillar, dricker inte bara kaffe och lägger ut en länk på facebook om förra SSU-ordföranden Jytte Guteland som tycker att socialdemokraterna ska gå i spetsen för en svensk kärnkraftsavveckling.
Nej.
Jag springer också. Kutar, lufsar, joggar, ränner, skenar – 12 kilometer. Ända bort till infarten till Aborrtjärn, efter att först ha halkat fram genom skogen norr om mig och väster om Stackbråtarna. En mil, två kilometer och 20 meter. Längre har jag inte sprungit sedan årsskiftet 2000/2001, när diskbråcket slog till sedan.
Det går bra hela vägen. Bra tid bort till vändpunkten. Trött men lycklig spurtar jag i uppförsbacken hem och anar bara en försiktig känning i vänster baklår. 12 kilometer nästan bara på asfalt utan att ryggen bråkar efteråt, Gud va gôtt! Just nu skulle jag kunna springa stadsloppet, om jag ville.
Skorna luktar grus, begagnad snömodd och lycka.
Torsdag, springer på lunchen. Under natten har det regnat och frusit. Bra, det ska inte vara lätt att vara långsam motionslöpare i övre medelåldern på väg tillbaka. Knövvligt ska det vara, allt annat är fegt.
Går det inte att springa på skogsstig? Då springer jag på gångväg, fast ryggen tycker att det är precis på gränsen.
Går det inte att springa på gångväg heller, för den färska isbarken? Då pulsar jag på gärde. Väster om friluftsgården finns ett litet gärde där jag är den ende som sprungit runt runt i drygt 400 varv under några vintrar på 00-talet. Bara för att jag kunde.
Tror jag ska prova högervarv ett tag den här vintern. Dagens mantra:
– Silverrygg bygger man med isbark. Silverrygg bygger man med isbark. Silverrygg byg…
När flög jag första gången? Var det till Mamaia när vi förlovade oss? Paris? Nej, Paris var efter diktsamlingen och arvodet jag aldrig fick, eftersom förläggaren fick sälja villan.
Ett tag var jag flygrädd. Det fixade fotohandlaren i Munkfors, som bjöd mig på tur i sitt sportflygplan. Samma kväll fick jag segelflyga också. Ett tidigt jag-var-där-reportage. Varenda rädsla försvann.
Nu skäms jag mest. Koldioxid är dyrt för klotet. Hoppas, hoppas att mina Nike Pegasus inte är alltför mycket gjorda av koldioxidutsläpp.
I söndags var de med och flög en mil igen.
Det är något magiskt med kartan. Ett terränglådans eget språk, samtidigt nu och då, läge och riktning, var och vart, bort och hem.
När lärde vi oss läsa henne första gången? Jag tror det var i mellanstadiet, Hallands floder kan ha varit inblandade. ”Vi ska äta, ni ska laga”. En dag knäckte vi koden: hon är som en bild kartan, de krokiga strecken är vägar, punktstrecken stigar.
Jaha, och det där andra är gränser?
Nu kom en tid när vi kunde rabbla de flesta huvudstäder i världen, vare sig vi behövde eller inte. Varje fredag kontrollerades förmågan vid frågesporten på roliga timmen. Elvaåringar är bra på att minnas, för pojkar är den åldern höjdpunkten i livet. Det är då vi kan klättra i träd och fantisera också.
Samtidigt.
Titta, två Bäckelid!
De första orienteringsförsöken skedde på Generalstabens 100 000-del. Grå, vit och svart. Kontrollen ligger 3 mm norr r i Sundstorp, ungefär så hade något skrivit i angivelsen. Mycket springande, mycket letande. Gott om detaljer i verkligheten, få av dem inritade på papperet. Hundratusendelen är bättre för mopedister än för löpare, men det visste vi inte än.
Magisk var hon likafullt. Så många namn på -torp det fanns i vår del av världen. Titta, två Bäckelid, ett på andra sidan älven och ett där vi gick i småskolan nyss.
När vi började i Fageråsens skola var magistern aktiv orienterare och stack en modern karta i våra nävar. En färgglad sak, där Mangen var blå och stigarna många. Sedan dess tycker min kropp att alla riktiga orienteringstävlingar bör arrangeras på tallmoar, för så såg skogen ut där vår nya karta gällde. Glesa tallstammar med god sikt mellan, böljande sandmoar med lingonris och täta stigar.
I sexan vann jag Nyedsmästerskapen. Regnet vräkte ner och den lila vasen jag vann skulle inte kännas vacker än på femton år. Nu är den det, fortfarande lika lila.
Mitt i den främmande skog
I slutet på 1980-talet tog jag upp sporten igen. Nu var jag förälder och än en gång fascinerad av det som alla kartritare vet. Med kompass och karta i näven hittar ditt barn hem överallt, bara du lär henne tekniken. Hon finner en meterhög sten och sedan letar hon sig tillbaka, även i främmande skog, långt bortom 054-området.
Kartan. Detta sällsamma papper med magiskt bildspråk på, lika snyggt som skogen det föreställer.