Etikett: Utrustning

Han ser med avsmak på mig

Åkte tåg. Det gick i tid, kom fram i tid. Jag läste en tid, slumrade en tid, drömde en tid. Hela tiden mitt i flödet.

Den kom till mig hela tiden, tiden.

Så skrev jag på tåget med datorn i knäet, så där som di store pôjkera brukar göra. Filosofiskt tycker jag själv. Töligt tycker korrekturläsaren inom mig.

Då händer det
Eftersom jag kom tidigt till stationen och tåget redan stod och väntade klev jag in i kupén som resenär nummer två. Alla platser utom min och en till var tomma än så länge. Efter en stund reste sig killen som satt på raden bakom mig och gick till nästa vagn. Jaha. Ensam igen. Precis när han hade gått kom en karl i 50-årsåldern in i kupén. När karln är två meter från mig stannar han och ser på mig med avsmak. Då känner jag det med.

Jädrar vad det luktar. Var det därför den andre bytte kupé?

Hela situationen är omöjlig, det är ingen idé att ens försöka prata sig ur den. Jag kan inte be karln med den rynkade näsan följa med till nästa tågvagn och leta reda på killen som släppte sig. Jag minns inte ens hur han såg ut.

I tolv minuter luktar det ruttet ägg.

Löpningen blir vardagsmode

Löparvågen går över Sverige. Det är bra. Löpningen som livsstil har blivit så modern, att tjejer går i löpartights till vardags.

Nu väntar jag bara att det ska bli snyggt att gå med vätskebälte också.
En vanlig tisdag på Västra Torggatan.

 

 

 

Ni kan få mitt bälte som det inte går att ta lös flaskorna ur. Inbytesbältet. Jag fick det när spännet gick sönder på första exemplaret efter bara tio löppass. Två av flaskorna kräver en utbrytarkung för att lossna och nå min mun. Det är sällan jag har någon utbrytarkung med mig när jag springer.

Hur kan de veta var min tumme sitter?

Jag erkänner. Jag är en knövvel. Tummen sitter inte mitt i handen, den sitter mitt i armhålan. Så ser jag på mig själv, efter att ha ägnat många år åt att inte arbeta för hand. Inte sedan vi sålde bondgården och jag senare slutade på sågverket. Det har mest blivit att truten och fingrarna försörjt mig, möjligen hjärnan med ibland, men hon ska ju alltid blanda sig i.

Kort sagt, jag är inte gör det själv-typen. Det har vi en annan i huset som är.

Frågan är bara hur de kunde veta det? Häromdagen fick hon och jag varsitt erbjudande från firma Gör Det Själv. De ville vi skulle prenumerera. Det skrev de i båda breven. Fast i hennes brev hade de lagt med en tjock snickarpenna också. Själv fick jag bara reklampapperen. Utan penna.

Detta var en klok och riktig bedömning. Svensson behöver ingen snickarpenna, det räcker om Nilsson får den. Men hur kunde de veta? Finns det ett register någonstans i en centraldator, där det står Timell, snickarkunnig, Nilsson, snickarkunnig, Svensson, icke över huvud taget kunnig.

Undrar inte du över det? Fick du pennan?

Hedern och den storknande cellulosan

Bokstäverna och orden är mina vänner. Siffrorna kan jag leva med. Layoutade papper har jag sysslat med hela livet. Det är när de fyra ska paras ihop som stor ångest uppstår. Jag pratar om blanketter. Be mig inte fylla i en blankett, då plockar jag hellre disk på jobbet i fjorton dar.

Vi är helt enkelt inte kompatibla, ifyllningspapperen och jag. Pennorna torkar, hjärnan känns korkad och cellulosan storknar.

Kanske började det första veckorna i februari, varje år i min barndom. År efter år kunde vi höra pappa och mamma stöna över småbondens självdeklarationsblankett. De var kloka personer båda två, flitigt läsande och skrivbegåvade människor som visserligen såg poängen med att betala sin skatt. Men själva deklarationen var ingen favorit på gården Nybyggeras i Ängebäckstorp.

Min gripande bilaga
Strax därpå blev jag vuxen och skaffade egen inkomst. Då hade livet lärt mig att vi får någonting för skatten. Vi får vägar, skolor, sjukvård, polis och försvar. Vi bär varandras bördor. Det var bara det att det skulle deklareras också. Hedern och samvetet var det inget fel på, jobba svart har jag alltid vägrat, men att stuva in all min magra lön på en knövlig blankett…

Gudskelov blev jag sambo och småningom gift med en kär vän, för vilken varje blankett är det naturligaste element i världen. Be henne läsa en instruktion och hon gör det. Be henne räkna ut min skattesats i huvudet och hon gör det. Be henne deklarera och hon sjunger medan hon fyller i’t.

Vi skapade en arbetsdelning. Den kära vännen fyllde i själva blanketten och jag gjorde Bilagan. Inga problem, gripande bilagor är min bästa gren. Där får jag ju skriva fritt med bokstäver och utan att hålla mig innanför ramarna. Sålunda har jag under åren exempelvis fått igenom avdrag för inköp av ett styck sjungande fisk att hänga på väggen. Den kostade 250 kronor på Bergviks köpcenter och kan sjunga två sånger medan den sprattlar muntert. En av dem är Don’t worry, be happy om du vill veta’t.

Heder och samvete? Absolut. Vi tycker det är häftigt att betala skatt. Det är bara det att jag stod på scen och underhöll i många år, och då kom den sjungande fisken flitigt till användning som rekvisita. Manusen finns kvar men jag vill helst inte leta fram dem och ta reda på exakt vilken roll fisken spelade. Vi är trötta på Dont’t worry här på trakten. Avdraget skäms jag inte för, fisken var faktiskt med och såg till att familjen fick pengar till frukostfilen.

Va? Den lelle goe?
Och så blev det 2013. I den lilla brevlådan på Grossbolstorp damp ett brev från Skatteverket ner. Dags att deklarera, tyckte verket, och bad mig göra det med datorn. Datorn? Den lelle goe? En minut senare var allt klart. Inte behövde jag åka till en brevlåda vid kommunhuset heller, och titta på andra stackare som också lämnade in sina tummade blanketter sista natten, strax innan klockan slog tolv.

Det är ingen ordning på ångesten i Sverige längre.

Tankar från en solstol

Svenskar har en meters säkerhetsavstånd.
Alla andra har 37 centimeter.

För trettio år sedan var sulkyerna vända
så barnen kunde se pappa och mamma.
Nu är ungen vänd
och får sitta spejare och ta första stöten själv.
Detta hände den veckan
då ordet ”ensam” byttes ut mot ”själv”.
Inget samband i övrigt.

Tornseglaren bryr sig inte om
att vara spansk eller svensk medborgare.
Den bara är.
Parar sig gör den i luften
där inga gränser syns.

 

 

 

 

 

Mina vänner

Har börjat gå in skorna. Bilden är från sista natten de stod på nattduksbordet och luktade n-y-a   l-ö-p-a-r-s-k-o-r.

Vi har tänkt ha många äventyr tillsammans innan de blir målarskor.
Snart är varje runda ny.

Tänk bara, första gången de blir helgôrige.

 

 

 

 

 

Spökröster och antiloper

Hur hittar folk hit, undrar du? Hur går det till när besökare från 24 länder hamnar på en webbplats från Grossbolstorp?

Jo tack, så här till exempel. Vart ska en människa annars vända sig, om hon vill ha svar om spökröster, mopeder av märket Fram King eller väskor av antilopskinn?

Du får fråga Slängen, säger vännerna på Google och hänvisar hit. Google tror att kopparkanjonen ligger strax väster om Grossbolstorp och att varenda människa springer barfota här på trakten.

 

 

 

 

 

Sökord som besökare använt för att hitta till bloggen, en helt vanlig dag. De flesta hittar hit via Facebook, men det är en annan sak.

”Var snälla och bekräfta”

Det är 2013 och nu för tiden får man sina brev rakt in i datorn. Härom dagen fick jag brevet som står här nedanför. Tyvärr var inte själva protokollet med. Jag svarade att om jag ska kunna bedöma det måste de skicka protokollet också, men det vill de inte, verkar det som.

Jag har inget efternamn i min privata e-postadress. Det har varit en källa till mycken glädje. Dels är adressen lätt att komma ihåg, dels sparar det mig tid och dels får jag en del mejl som egentligen någon annan skulle ha. Sådant är alltid intressant.

En karl skrev och berättade att han nu var utvilad efter semestern och full av arbetslust. ”Vad ska jag göra i dag?”. En skickade en städlista, som berättade att det var min tur att städa Rikets Sal. En advokat skickade en bouppteckning, stackarn. En fotbollscup i Umeå bjuder artigt in mig varje gång.

Såhär såg måndagsmejlet ut. X:en har jag satt dit. Det är årsmötestider i mitt land. Det finns en skrivglad karl till där ute som heter Sven-Ove. Nu har jag fått hans mejl med.

 

Hej!
Ser OK ut.
/Sten

From: Sven-Ove
Sent: Monday, February 25, 2013 8:44 PM
To: Peter XX; Göran XX
Cc: Carina XX; Ulrika XX; Sten XX
Subject: Årsmötesprotokoll

Hej
Undertecknad har försökt att vara behjälplig med att skriva årsmöteprotokollet utifrån mötessekreterarens anteckningar och jag har också bett mötesordföranden berätta om besluten som togs. Jag har också efter ett första utkast fått synpunkter från justerarna. Jag har försökt beakta både ordf och sekr uppfattningar och justerarnas synpunkter och kommit fram till att det är detta förslag som ordf och sekr kan ställa sig bakom. Så ytterligare synpunkter på det innhållsmässiga får framföras till dem. Rena redaktionella ändringar kan jag själv göra om ni har sådana.

Var snälla och bekräfta till mig om det är OK

Med vänlig hälsning
Sven-Ove XX