Carl XVI Gustaf har den i sin släkt ovanliga förmågan att se in i framtiden. Redan 1973, när han blev kung, tog han valspråket ”För Sverige i Tiden”. Då var det fortfarande 39 år kvar tills Elisabeth Ohlson Wallin skulle publicera sin satiriska bild där Silvia sopar ett hakkors under mattan.
I tidskriften Tiden.
Respekt.
Hur gör karln?
Pessimister.
Nu har jag levt på min penna i snart 39 år. Levt för den ännu längre. Penna förresten, jag skaffade skrivmaskin som 16-åring och dator 25 år senare, visserligen under visst motstånd först. Pennan behöll jag för de bokstäver som det var särskilt noga med.
Det senaste året har jag övergett pennan mer och mer, även för de infallen. Lilldatorn är så bärbar och behändig att hon håller på att ta över det finlirta.
Första texterna publicerade i 15-årsåldern. Sedan dess gulnar mina ord i rätt många tidningslägg här och var, antar jag, och är avfotograferade i än fler arkiv, på små mikrokort. Redan det är spännande att tänka. Där ligger min försörjning genom åren, min mat och lust, mitt tvång och mitt – tvång. Något har jag väl försökt säga också. Vad har orden betytt för någon, några?
I dag är det inte läggen och mikrokorten som minns, i dag det är rymden. Här och där i cyberspace far ord och bokstäver runt, som jag stuvat de senaste 19 åren. Det är den allra mest fascinerande tanken. Hur går det till rent praktiskt? Far mitt första inlägg på den här bloggen från november 2011 runt i luften här inne i köket just nu?
Jag kan ta reda på det. Enklast är att klicka på länken ovanför.
Jag tror jag låter bli.
Det kan bli väldigt trångt i ett 70-talskök om man börjar tänka så.
Värm ditt hus med vel och ed.
(När du inte kan bestämma dig för om du ska köpa kamin eller värmepump).
Ser på tv-dokumentär om året 1963. Då berättar min fru att jodå, hon hade också sjalett den gången. Sjalett och kappa.
– När du var tio år?
Ja. Den gången hade inte ungdomskulturen slagit igenom helt och hållet, den var ju bara några år gammal i världen. Sjalett var ett praktiskt plagg i kalla vårkvällar.
Men kalla det inte huckle, det är något annat. Det knyter man i nacken, inte under hakan.
– Så du menar att en del av de tuffare karlar jag hört talas om, dom bär i själva verket huckle?
Vurpar rejält på trottoaren i Tulliebacken före jul och skaffar äntligen broddar till löparskorna.
Borta vid bron tar den kära vännen bilden som visar hur det känns i bröstet och vaderna igen, efter någon veckas älskad snölöpning.
Jag flyger.
Jag vill gärna se mig själv som en händig karl, och då menar jag inte händig som i Munkfors, för där betyder det knepig eller konstig. Så fort jag ser en karl med verktyg i bältet springer jag ikapp honom och berättar om min vilda barndom som bondpojk på ett småbruk, ungdom i skogen och därefter ung vuxen på sågverk. Allt det där är visserligen sant men inte hela sanningen.
En gång när jag körde moped så lossnade förgasaren utan att jag märkte det. Naturligtvis hörde jag att motorn tröttnade men jag såg inte det där som dinglade. Inte först. Det har väl ingen människa hört talas om en dinglande förgasare på en blågrå moped under färd?
– Jodå, jag har jobbat tre år på sågverk, säger jag till varje snickare som min fru lejer. Justerverket mest.
Det ställer till stora besvär sedan, innan de fattar att det är henne de ska tala med om var stammarna går och strömmen fasar in. Eller vad nu strömmar har för sig i hus.
Tryck först ner dörrhandtaget
I fredags skulle jag in i garaget. Vårt ägandes garage med kartonger i. Jag vill gärna att vi har det låst, för jag har ju mitt kontrollbehov också.
Berättade jag hur händig jag är? När du ska ta dig in i vårt garage trycker du först ner dörrhandtaget. Sedan vrider du försiktigt om nyckeln med andra handen och drar dörren åt dig, samtidigt som du lyfter den något lite. Sedan …väntar du en timme innan min fru kommer från jobbet och kan hjälpa dig att öppna dörreländet i verkligheten.
Hon kan det i praktiken också.
Kräver stort skådespeleri
Nämnde jag vilken utmaning det är för en före detta men inte särskilt garvad amatörskådespelare som mig att händelsevis dra ur nyckeln – om det nu går – och gå tillbaka in i huset, med dörren fortfarande lika låst? Som om jag inte alls hade tänkt öppna garagedörren.
– Öppna dörrn? Äsch nej nej, inte alls, här ska inte öppnas någonting och släppas in en massa kalluft, jag bara provade nyckeln. Vi provar alltid garagenyckeln tredje vardagen första ojämna veckan varje månad.
Den passade.
2012 blev året då jag handlade på loppis.
Här är vad jag köpte, jag tror de kan vara bra att ha:
Ting är inte det som intresserar mig mest här i livet. Känslor däremot tycker jag om, sådana som en karl får inombords av att umgås med den kära vännen och sina goa barn och barnbarn. Sådana som en fikastund skänker i en skogsglänta lagom långt bort, sådana som en genomarbetad och eftertänksam bok ger, eller en lugn löptur efter Klarälven och längs stigarna bortom friluftsgården.
Skratt, glädje, vemod, kärlek. Vrede över en orättvis värld. Den sortens känslor.
Visst har man ändå samlat på sig ting, när man är en lagom tjock man i 62-årsåldern. Vi städade ur skåp och lådor för något år sedan när vi renoverade köket och fick stora bortkastardillet. Kasta och kasta, mycket gick till Forshagas välgörenhetsorganisationer. Förunderligt stort är vår tids intresse för begagnade ting.
Garaget är lika fullt för det. Jag kanske borde slänga mina gamla löpartidningar, antydde den kära vännen. Glöm det. Jo kanske.
Kommer till oss i sängen
Ett världsligt ting finns det som jag aldrig ger bort. Den behändiga lilla dator som gjorde att den här bloggen blev till. Verktyget som fick mig att bli facebookmissbrukare och ännu flitigare nätanvändare än jag redan var. Helgdagsafton eller vardagskväll, framför en tv på Grossbolstorp sitter denna barnsliga 61-åring och surfar fram mellan smultronställena på nätet medan teven mässar.
Ibland ligger hon i sängen mellan oss och sparkar mig försiktigt i sidan, precis som barnen gjorde när de var små. Hon, det är lilldatorn. ”Titta, har du sett den här stå upp-komikern?” säger jag till min fru och klickar fram Johan Glans på youtube. ”Hör på den här Lindemannen, visst var Hasse & Tage genier”. När president ska väljas i Amerika glor jag tyst på CNN i datorn långt in på småtimmarna, utan tanke på hur trött jag ska bli på jobbet nästa dag.
Älskade lilla ting. Lika lätt att skriva på, lika nära mellan tanke och bokstav som med pennan och moleskinblocket. Just det, block och penna älskar jag också.
Henne rör ni inte
Ni kan ta mina sista y-frontkalsonger som jag sparat i en kartong av sentimentala skäl, tillsammans med den bruna velourdressen från pappaledigheten 1986. Ni kan ta oket, den stålskodda träspaden från Ängebäckstorp, slagan och löpartidningen Springtime, årgång 1989. Fast helst inte.
Men min kompis rör ni inte.
En dag ska hon och jag få till en formulering som vi är nöjda med.
… och här är historisk läsning.