Två veckor kvar

Strax två veckor kvar till semestern. Sällan har jag vetat så noga vad jag ska göra veckorna efter semestern.

Undrar om det blir ”sms-ter” eller helvila? Eller sillimester, som en arbetskamrat brukar säga.

Det roliga i kråksången är att egentligen vill jag ju titta till mejlen ibland, även när jag är ledig. Varför annars sitta och svara på jobbfacebook och forum under lediga vardagskvällar, fast ingen har bett en?

För det mesta är det alldeles för roligt att ha ett arbete att logga in på. Roligt och meningsfullt. Precis så enkelt är det.

Käre nån, jag håller väl inte på och samlar argument för att jobba till 67? Hindra mej, någon. Jag som tänkte skaffa gungstol.

Veckan som var

Onsdag personalfest. Vår På spåret-tävling blev uppskattad. Resmål Lesjöfors, Skillingmark och Torsby. Själv fick jag ta kameran med mig och åka i förväg till tre värmländska orter med historia. Sahara, var det så svårt? I dag är den gamla klassiska bandyarenan överväxt av björksly, men en gång kom 5 500 personer för att titta på bandy här. Vägen fick stängas av.

I går traktade vi bort den begagnade virkeshögen med gamla trätrappan och begagnade trapptaket. Lade ut jord där nya häcken mot gatan ska planteras. Såg inte en enda fotbollsmatch.

I dag har vi lyssnat på Virtanens radiointervju med Stefan Löfven. Funderar allvarligt på att plantera vår blandade häck, men vädret tycker annorlunda. Min republikanska kommunskylt finner läsare.

Funderar över bokstavens möjlighet och eftertankens snabba spridning. Några av mina facebookvänner är bland de bästa bloggare jag vet, fast de skickar ut det via fb. Särskilt en, han är pensionär och säljer kalvdans.

När människan spår men tumstocken rår

Ibland är det svårt att vara människa.

Rätt ofta är det svårt att vara regalskepp också. Nu hör jag på min favoritradiokanal att forskarna tror sig ha löst frågan om varför regalskeppet Vasa blev så skevt, för det blev hon.

Saken var den att det var svenska timmermän som byggde henne. Men också holländska. Nu tror forskarna att svenskar och holländare hade olika tumstockar. En holländsk fot och en svensk fot var inte lika långa.

Skit också, eller vad det nu heter på holländska. Båtar får gärna vara liksidiga, det vet alla som någon gång gått ombord på ett regalskepp.

Historien påminner mig annars om en arbetskamrat som skulle sätta upp ett prefabricerat fritidshus långt borta på skogen. För enkelhets skull gjöt han plintarna på sommaren och drog dit kåken på vintern, för då kanar prefabricerade fritidshus bättre.

Varenda plint stod rätt – men inte där fritidshuset ville. Min kamrats måttband hade råkat krympa, sedan han köpte det. Tyg gör gärna det.

Ibland är det svårt att vara plint.

De yrkesstolta

Jag tycker om folk som kan sitt jobb. De duktiga, yrkesstolta som vårdar sin kunskap och aldrig lämnar ifrån sig ett dåligt jobb. Jag möter dem hela tiden.

Truckföraren på sågen som kände virkesstaplarna och trucken lika bra som sitt eget vardagsrum.

Bärgaren som visste allt om vilka vägar och backar som blev hala, vilka bilnummer som fortfarande inte fanns, vilka bilar som var lättast att ta sig in i utan nyckel och vilka ställen långt borta i skogen där otrogna älskare brukade köra fast.

Tecknaren som ställde sig framför oss i lektionssalen och gjorde skämtteckning i dialog med oss, som i direktsändning.

Stensättaren vi hade här hemma nyss. Den förste vi har sett som lyssnar på en sten och får svar.

Fotografen som aldrig ger sig.

Du ser resultatet av deras arbete varje dag.

Poeter överallt
Bo Widerberg som gjorde filmen Kvarteret Korpen. Har det gjorts någon bättre på svenska? Werner Aspenström som skrev – allt det han skrev. Bodil Malmstens blogg finistere.se. De är de självklara exemplen. Men jag hittar poeter överallt och i alla yrken. Larmpoeter, traktorpoeter, tidtabellspoeter.

Arbetslusten lyser i deras ansikten och de vet inte om det.
De flesta vet inte ens att de är poeter.

Reviderad fundering

Det är nyttigt att lyssna. Nu har jag utvecklat min fundering, efter dialog med vänner i levande livet och på finurliga facebook.

När livet är bäst är det arbete och kärlek.
Med kärlek menas det som du själv känner kärlek uti.
Med arbete menas det som försörjer dig, förnöjer dig eller på annat sätt gör att du får ta i. Helst med både muskler och hjärna.

En del snickrar hus.
En del springer stadslopp.
En del skriver dikter.
En del bakar bröd.
En del går äventyrliga promenader med rullatorn och älskar det.

När livet är bäst är det kärlek och arbete.

– Nu glömde du nåt!

Glömde du inte något, när du skrev det där i går? frågar löpstarka vänner. ”När livet är bäst är det arbete och kärlek”. Glömde du inte löpningen?

Kära löpstarka vänner. Ni har både rätt och fel. Löpning är arbete och kärlek. Det samma kan sägas om skrivandet: arbete och kärlek. Finns inte lusten och slitet med blir resultatet dåligt.

Ut och spring nu! Den som tycker att en joggare ser lidande ut bör fundera över hur älskande ser ut ibland, när lusten faller på.

Tungt arbete

När livet är bäst är det arbete och kärlek. Båda är lika viktiga, det visste redan våra förfäder jägarna och samlarna. Jag vet ju inte detta alldeles säkert, men vem kan motbevisa mitt påstående?

Sitter inte kärleken i våra gener? Gör inte lusten att jaga och samla det? Den som följer sitt facebook och har någorlunda antal vänner där, ska finna många bilder från jaktpasset varje år och många på blommor vännerna sått och buskar de planterat.

Jag älskar alla de bilderna. Fiskar också, glöm inte fiskarna. Detta menar jag verkligen.

Motvind?
Ibland är det motvind i kärlek och arbete, visst. Även om den motvinden gudskelov rätt sällan syns på facebook. Olycklig kärlek gör västerländska kulturen sånger om eller romaner. Krånglet på jobbet blir till romaner det med, men oftare till suckar i lunchrum och vid köksbord där hemma.

Ändå är det arbetet som präglar oss. ”Vad jobbar du med?” är den vanligaste frågan, vars svar definierar oss när vi träffar en ny medmänniska. ”Vem älskar du?” är en ovanligare fråga, men att behovet finns behöver jag inte studera nätets alla dejtingsajter för att förstå.

Vi vill inte bara bli svettiga eller åtminstone anstränga oss i ett arbete. Vi vill bli kramade också, av en som tycker om att göra det – och inte kramas bara för det blivit till intet förpliktigande hälsningsceremoni de senaste tio åren.

Krama mig gärna. Men älska mig ännu hellre.
Ge mig ett arbete att producera nytta i.
Tala gärna om när jag är yrkesskicklig och älskansvärd.

Ny förmåga på sågen
En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. När Evert, basen, gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan kvar.

– Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom, sa Evert. Båtshake har dom vid sjön.

– Asch, sa den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick. Då får det vara, ropade han, med ryggen åt oss alla. Jag vill ha tungt arbete. Tungt!

Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia.

– Tungt arbete, i dag vill jag ha tungt arbete, Evert!

Dom tittar på telefon

Jag är med i läsarpanelen för Språktidningen. Familjen fick ett spel för besväret, Mini-MIG. Vi spelar det vid söndagsfrukosten, den kära vännen och jag. ”Hur många kromosomer har en människa normalt?”.

Då och då förväntas jag tycka till per mejl om senaste numret av tidningen. Det är inget betungande uppdrag, men aningen enahanda. Jag läser praktiskt taget varenda ord i tidningen och gillar nästan allt.

En dag kommer ett nytt mejl. Jag har vunnit i en utlottning bland paneldeltagarna och får vara med i publiken vid deras Språkforum på Hotell Rival vid Mariatorget i Stockholm.

Tåg upp. Natt på annat hotell. Tunnelbana till Mariatorget och Rival där språket ska omtalas. Torget är en grön oas, där Gustaf III höll tornerspel, där det var salutorg på 1800-talet för kött, frukt och grönsaker och där Per Hasselbergs skulptur Snöklockan väckte uppståndelse år 1900 bland de prydare av stockholmarna.

– Du måste ta en risk med din text!
Nu börjar programmet. Vi är 250 stycken som hälsas välkomna av Språktidningens chefredaktör Patrik Hadenius. Med lättsam ton lotsar han oss och talarna genom dagens program. De berättar och han och publiken ställer frågor.

Jessika Gedin, programledare och krönikör, tycker att man måste ta en risk med texten för att den ska få själ.

Mikael Parkvall, universitetslektor, visar kartor över dialektord. Inte bondesamhällets gamla kartor, utan färska som han har skapat genom att idogt skanna sig igenom svenska folkets bloggar på nätet. Värmland är enda platsen där vi säger tölitt. I Skåne säger många coca om drycken.

Birgitta Lindgren, ansvarig för Språkrådets nyordlista, berättar att den värsta stormen på 30 år upplevde hon när man publicerade ordet tjejsamla, som betyder att samla på ett inte fullt så besatt och nördigt sätt som en del killar. Mest stolt är hon över att hon publicerade uttrycket göra en pudel.

Karin Milles, docent i svenska, pratar om det könsneutrala ordet hen och den uppståndelse det väckte, när hon och andra föreslog att det skulle få komplettera han och hon. Ett nytt pronomen i svenska språket, det första nya sedan 1600-talet, då I blev Ni.

Mattias Åkerberg, copywriter, tycker att det är fyra saker vi bör tänka på om vi ska skriva en säljande text. Överraska. Vänd på perspektivet. Krångla inte till det. Gör läsaren till lösare.

Hanna Sofia Rehnberg, journalist och doktorand, pratar om hur företagsberättelsen ersatt gamla tiders personliga möten med slaktaren och skräddaren. Berättelser, sådana som IKEA:s och Fjällrävens skapelseberättelser om grundaren.

Ingela Bel Habib är forskare och författare kring språkkunskapers lönsamhet och betydelse för ökad export. Hon berättar att affärsspråket i världshandeln och internettrafiken var engelska till 51 procent år 2000 men bara till 29 procent år 2009. Kinesiska och andra språk kommer starkt. Svenska små och medelstora företag har inte förstått detta och har sämst språkkunskaper, jämfört med andra länder som vi konkurrerar med. Det förlorar företagen hela tiden pengar på.

Inte genus men klass
Sedan kommer hon. Författaren och bloggaren Bodil Malmsten som många av oss kommit för. Hon har oerhörda problem med att skriva, säger hon och får sina beundrare i salen att småle.

Detta beror inte på genus, säger hon. Det är inte att hon är kvinna som är problemet. I stället handlar det om klass och om vilken språklig miljö man kommer från. Hennes barndoms jamska finns inte som skrivspråk och när hon började skolan tvingades hon börja tala rikssvenska. Ett språkbyte hon inte tycker hon har hämtat sig från.

Vi som beundrar henne inser problemet, men applåderna när hon läser ur sina böcker visar att hon lyckats rätt bra ändå…

På kvällen sitter jag på tåget hem, lycklig, med språkverktygen vässade. Visst har skolan lär mig språka. Skolan, men också livet som läsande, skrivande, pratande och lyssnande människa. Mest det där livet. Hur skulle jag annars veta vad en typometer, en råspont, ett prio 2-larm, en angörning eller ett dubbelklick är?

Alla glor i sina mobiler
Under en av rasterna hamnade jag på en parksoffa bredvid en karl i min ålder. Först läste vi mejl och nyheter i våra mobiler, sedan smålog vi över att alla andra också gjorde det på Mariatorget.

– Häromdagen hade jag besök av barn och barnbarn, sa han. På morgonen frågade jag barnbarnet varför inte hennes föräldrar kommit upp än. Då svarade hon ”Dom tittar på telefon”.

– Tittar på telefon. Hade någon sagt det för femton år sedan, så hade det väl varit dags för psykvården…

För barnet var det helt naturligt. Världen ändrar sig och då gör språket det.