Att vara morfar är allmänbildande. Nyss hade jag badvecka med de yngsta två. I helgen fick jag gå på vacker konfirmation, upprorisk familjeteater och världens största handbollsturnering.
– Badar ni fem dagar i sträck så får ni den sjätte gratis, sa vi. Nåja, badarnas mormor är erfaren förhandlare och eftersom alla traktens friluftsbad var gratis så såg hon till att vi fick glass i stället som belöning. Vår favoritkraftstation i Deje hade goda glassbägare åt alla. Lenas Läckerbit smälte fint i den här pratkvarnen.
Handboll i regn Nu i helgen for vi västerut. Det är en säregen upplevelse att vara publik i handbollsturneringen Partille Cup. 1 191 lag från 34 nationer spelar 4 093 matcher och mitt i allt är vi två morföräldrar som står och hejar på en målvakt vi känner. Handboll utomhus, det har jag aldrig sett förut. Mitt i gyttret står vi, mitt i hällande regn. Överallt på Heden och Kviberg pågår matcher. Domarvisslor ljuder genom luften, då och då blir det mål, då och då kommer fel boll inrullande från någon av matcherna en bit bort. – I morrn ska vi spela på plan 12. Vänta, det är ändrat till 14.
Ljuvligt sa Mosesson På fredagseftermiddagen följer jag med vår handbollsmålvakt till Mölndal. Hennes storebror är regiassistent och själv spelar hon än en gång gurka, spöke och val i Nationalteaterns pjäs Kåldolmar & Kalsipper. Själv blir jag inkallad som publikvakt ty teaterkulisser är ömtåliga saker. När spelet börjar fylls jag än en gång av minnen från 1970-talet. I Expressen ger Hans Mosesson ungefär samtidigt sitt betyg åt uppsättningen, han har också sett den två gånger:
”Vad ligger dig då närmast om hjärtat? Är det Ica-Stig eller Nationalteatern?
– Det är Nationalteatern givetvis. Jag tycker nog vi gjorde en del nytta som turnerande teatersällskap, men framför allt i Göteborgs förorter. De åren vill jag verkligen inte ha ogjort. Häromdagen tog jag faktiskt mina tre vuxna pojkar med mig och tittade på ’Kåldolmar & kalsipper’ som en teater i Mölndal har satt upp i en liten skogsglänta. Det var en fantastisk upplevelse att efter 50 år få se sina gamla produkter leva med en fart och frejdighet. Helt ljuvligt faktiskt.”
Fattar frimodigt mikrofonen På lördagen är det konfirmation i Vasakyrkan. En upplevelse det med, så fjärran från när vi själva blev förhörda av vår tids konfirmationspräster. – Vad gjorde Jesus i påsk? säger en av ungdomarna framme vid koret. – Han hade ingenting spikat.
Frimodigt tar vårt näst äldsta barnbarn mikrofonen och leder föreställningen för ett tag. Det hade jag aldrig vågat göra i den åldern. Än en gång blir vi stolta. De kämpar, våra ungdomar. Lika är de inte alltid, det är inte vi heller, men de gör oss lika stolta.
Smörgåstårta, bubbel, presenter, stort och smått prat med släktingar runt långbord. Den här sommaren är det särskilt fint att bli påmind om kärlek, stolthet och det levande livet.
### Än är jag inte orolig för beskedet den 10:e augusti. ### Men tror du att jag bara skriver om sånt som år perfekt i sociala medier så tror du fel. ### Att behöva få 22 strålningar är inte helt perfekt.
Tack ändå, skattebetalare. Den senaste höstens, vinterns, vårens och försommarens turné i mellansvensk sjukvård har jag inte betalat själv.
Jag ligger och förbereder kurs i jordbruksteknik och lantligt företagande som min gamle kollektivtrafik-vd bestämt att jag ska leda.
Han? Jag? Hur ska detta gå?
Strax innan väckarklockan ringer kommer jag på att jag ska använda flygfotot från 1960 och en färsk satellitbild från samma ungdomstrakter. Powerpoint-bilder, det är fränt. Vänta, jag tar en bild från Almars gård också, där jag föddes.
Vaknar. Tror fortf…
Fattar.
Bilderna på Ängebäckstorp från 1960, 2022, detaljbild 1960. Bilden från Almars gårds höränne/festsal är färsk.
Det har varit en särskild tid. Först intervjuerna, sedan boksläppet, det magiska. Sedan viktigt jobb som badande morfar med glassintresse.
Livet är ett underligt lopp. Du är barn och springer intervall på en badstrand utan att du har en aning om att det är intervaller. Du är ung och jagar sekunder i ett terrängspår och vet precis vad du gör. Du är medelålders och håller klubbens genomsnittstid i långa stafetten. Om bara inte blåsljudet på hjärtat, då skulle de minsann ha fått se… Du är gammal och funderar över vem som lagt till två minuter kilometern på din löptid på femkilometern. Hur gick det till?
Där var jag. Där är jag.
Tanken vet inte att kroppen går sakta. Tanken går inte styltigt nerför trappan, det första varje morgon. Tanken tror att den fortfarande springer intervall i varm sand vid ett tjärn i Deje, Värmland, västra Svealand, Sverige, Europeiska Unionen, Norra halvklotet, Jorden, Universum, Forshaga kommun, Nedre Ullerud. Hit och dit, bara för att den kan.
Nu gal göken. Sverige är varmt om nosen, klimatet har satt igång sin värmepump, men göken gal på nionde veckan, det är vad han kan.
– Du har lyckats bra med marknadsföringen, säger en vän som tycker han har läst om min bok överallt i våra lokala medier inklusive de sociala. – Sa verkligen folk keps, sa de inte sportmössa? funderar en annan klok vän. – Hur går det med din cancer? undrar orolig 15-åring i släkten. – Tack bra. Behandlingen var intressant, varenda en i sjukvården var trevlig och professionell och i augusti vet jag resultatet.
Torsdag. Göken gal. I dag ska två unga gäster få sin belöning för att de badat fem dagar i sträck. Vi sa så. ”Fem badningar, då får man den sjätte.” Vad får man? Man får en belöning.
Säger en bild mer än tusen ord? Nja, det är upp till betraktaren hur mycket medskapare hen vill vara.
Det här är hur som helst min bildberättelse om Kåldolmar & Kalsipper. Nyuppförd pjäs men också en av de proggskivor från 70-talet vi har som fortfarande håller.
Håller. Han sa så, vår vän Anders, när han guidade oss längs småländska spänger och in i proggvågens viktigare vinylutgivning.
Anders är borta nu. Saknad.
Stor igenkänning Kanske hade han gillat att Teaterhuset i Mölndal ger sig på att spela Nationalteaterns låtar och berättelse som sommarspel i år. Jag tror det. Jag tror också att Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från Nationalteatern tyckte om vad de såg och hörde på premiären. De såg så ut.
För oss var det stor igenkänning när vi såg föreställningen i en glänta i utkanten av Mölndal i lördags. De unga skådespelarna har förvaltat sånger och manus väl.
Det är bara att gratulera.
Fungerar för alla åldrar Grattis även till vårt barnbarn regiassistenten bakom scenen och hans syster på scenen.
Gå och se den här familjeföreställningen, du som kan. Den fungerar för dig som minns proggåren – men även för dig som är för ung för att minnas. Nuförtiden är det inte varje dag vi får se teater om motstånd mot förtryck.
Personligen tycker jag dessutom om att se en arg gubbe i en korg som ropar ”BÄR MIG!”.
Onsdag. Boksläpp med hela mitt liv representerat i publiken, kändes det som. Kommer jag någonsin att glömma den kvällen?
Torsdag. Middag hos mellandotter, kramar älskade barnbarn. Innan dess snabb bunkring av strumpor, kalsonger, t-tröjor, springlinnen, gummistövlar, skärp och shorts hos fritidsvaruhuset i Falkenberg.
Fredag. Morgon hos mellandottern, fotograferar två prydliga pojkar på väg till skolavslutning. Kostym, slips och allmän sommarlovskänsla. Fortsätter till äldsta dottern, deltar i de barnbarnens avslutning, den äldste går ur nian och håller tal som elevrådsordförande. På kvällen premiär för Teaterhusets sommarföreställning av klassiska proggpjäsen Kåldolmar & Kalsipper i Mölndal med barnbarn både på och bakom scenen. I den jublande publiken sitter Nationalteaterns Hans Mosesson och Peter Wahlqvist från originaluppsättningen. Efter det invigning av pizzaugn hos mellandottern, äter gudomliga pizzor inklusive efterrättspizza. Kramar ännu ett barnbarn.
Lördag. Fikar i kaféstaden framför andra, Alingsås. Vi har lyckats hamna här lagom till dess potatisfestival. När jag springer på eftermiddagen passerar jag Nolhaga slott där Jonas Alströmer satte potatis så vi skulle ha.
Söndag. Åker med museijärnvägen Anten-Gräfsnäs, vandrar runt i parken vid slottsruinen i Gräfsnäs, den vi såg i SVT på Lucia.
Åker hem. Klipper stora mängder rotskott. De som alltid skjuter upp ur gräsmattan vid torka. Hör regnet smattra på taket. Somnar.
Måndag. Inleder det viktiga arbetet med att gå in de nya stövlarna från Engelsons.
Det är intressant att för ett ögonblick hamna i mediernas intresse. Plötsligt inser jag hur mycket mitt gamla journalistyrke förändrats.
”Förändrat sig” höll jag på att skriva. Det är förstås inte sant. Förändringen står tekniken för.
Övergången till tabloid som över en natt gjorde alla nyhetsartiklar hälften så långa och tidningssidorna mallade intill rationell nö’tråkighet.
Internet som gjorde begreppet lämningstid till en tidtabell, inte ett klockslag, och fick tidningsledningarna att lära några generationer läsare att artiklar är gratis, betalar gör bara boomers.
De globala jättarna Google och Facebook som tog annonspengarna.
Mångfald och orättvisa Jag har gett ut en bok. Redaktionerna har haft vänligheten att berätta om den. Tjäna pengar kommer jag inte att göra, inte gå med plus, men jag hade något att säga och det ville jag få ut.
Om mångfald. Om en orättvis värld. Om vikten för äldre herrar av att lämna PSA-prov och ha sjuk/olycksfallsförsäkring. Om att skratta lite grand ibland och ha distans till sig själv.
Den nya rollen Hade det hänt något med yrkesrollen? Jo du. Tidningsreporter K fotograferade själv – med mobil. (Och tog en genial bild). Radioreporter A filmade mig i alla tänkbara vinklar och skrev text. TV-reporter M skrev text för publicering även hon. Webbredaktör C skrev för nätet, det hade ingen hört talas om på Journalisthögskolan 1974.
Alla kom ensamma, inga team. Dubbla jobb, tredubbel stress (utan att det märktes på dem). Som målgrupp fick vi många sätt att läsa texten, många sätt att lyssna och se inslagen, även efteråt.
Marginaliserat yrke: fotograf En gång i tiden var journalistkåren teknikfientlig. Vem ville skriva på ordbehandlare när det fanns skrivmaskin?
Vem hade trott att yrket fotograf skulle marginaliseras så? Jag gillar internet och sociala medier och nyttjar dem ständigt. Men kära nå’n vad de förändrat journalistrollen och krympt papperstidningarnas upplagor.
Kepsar trivs jag med skrev jag på Facebook. Jag har 19 stycken. – Va? Varför har du 19 kepsar?
Då gick jag för att räkna. Till slut hade jag hittat 56 stycken i lådor, skrymslen, byrålådor och vrår. Nu har det blivit bok av berättelserna de bar på. Från Sacramento i väster till Umeå i norr, från Kavalla i söder till Karolinen i Karlstad. Överallt har vänliga människor gett mig kepsar, väl medvetna om att dessa mössor i samma ögonblick fick något att berätta.
Klicka gärna på länkarna i bilden nedan. Där kan du provläsa och köpa boken. MITT LIV SOM KEPS finns både som bok och e-bok. Tjohoo!
### Stort tack till mina vänner Karin Haglund och Bo-Göran Sondell för idén att skriva bok om kepsarna. ### Här är min tidigare utgivning: Skrivet
Sommaren 2022 medverkade jag med några egna texter vid en valupptakt i vårt Folkets hus. Efteråt fick jag en bok i present. Jag har dragit mig för att läsa den.
Skälet är detsamma som när jag tittar bort då det blir blodiga bilder på tv. Jag vill inte bli avtrubbad. Boken heter Girig-Sverige och är skriven av ekonomijournalisten Andreas Cervenka. Jag visste från början att han skulle göra mig förbannad.
Nu har jag läst hans bok. Det blev som jag trodde. Han är oerhört skicklig och jag blev arg på varenda sida. Än är jag inte avtrubbad.
En förfärlig bild av Sverige Här är några exempel:
1996 ägde 28 miljardärer motsvarande 6 procent av Sveriges BNP. 2021 var miljardärerna 542 stycken och ägde 68 procent.
År 2020 hade vi fått så många superrika i Sverige att affärstidningarna slutade trycka listor över de mest förmögna.
”En jumbojetlast äger lika mycket som 80 procent av svenskarna”.
2021 hade Astra Zenecas vd 184 miljoner kronor i årsinkomst och Ericsons vd Börje Ekholm tjänade 170 gånger mer än fotfolket i ”sin” firma.
De forna politikerna Göran Persson, Björn Rosengren, Pär Nuder, Anders Borg och Fredrik Reinfeldt hör i dag till Sveriges 0,5 procent rikaste.
Rikast i Sverige är H&M:s huvudägare Stefan Persson. Han äger 150 miljarder.
Den tiondel kvinnor i landet som tjänar mest lever i snitt 7 år längre än de 10 procent som äger minst. För män är skillnaden 9 år. Slant lönar sig.
Aldrig lika djupa Under mitt liv har klyftorna i Sverige aldrig varit så djupa som nu. Jag ska aldrig mer göra narr av parollen Ökad jämlikhet om socialdemokratin tar upp den igen och börjar slåss för utjämning.
Sverige spricker. Det är inte ens bra för tillväxten.
Det var den resa då jag gråtit mest men också känt mest värme. En hel buss full med solidaritet. Vi for till Auschwitz. Med i bussen var Flora Gladh från Deje som berättade om sin tid i nazisternas läger. I kväll har den premiär, pjäsen om hennes liv.
Resan skedde 1997. Jag skrev några av mitt livs viktigare krönikor om färden, en av dem hamnade i antologi sedan. Här är ett utdrag ur den:
”Det slutgiltiga exemplet på ett orättvist samhälle. Den yttersta konsekvensen av att låtsas att folk är olika mycket värda. Osolidaritetens och främlingsfientlighetens politiska höjdpunkt hittills i världen.
Auschwitz. Dit ska vi. Dit reser vi frivilligt.
Tanken mal Det började i Forshaga med några kloka lärare som tyckte högstadieeleverna behövde åka ner till förintelselägren för att se vad rasismen och nazisterna ställde till med under kriget.
Klasskamp kan vara att gråta tillsammans vid en gaskammare och sedan knyta näven i fickan. Fast just de orden kanske inte lärarna använde.
Sedan spred den goda tanken sig. Fler elever for ner, fler vuxna blev också vaccinerade.
En sommar blir det min tur. I augusti 1997 ska jag få plats i bussen till Auschwitz. Hela sommaren går jag med en tanke malande i huvudet:
– Vad ska jag ta med mig?
Missförstå mig rätt. Jag har liten men dock viss resvana. En gång har jag rapporterat från norska sågverk. En annan gång från amerikanska brandmän i Brooklyns slum. Lurö fyr och Petter i Boa har jag också sett. Nog vet jag hur en väska ska packas.
Men att få den uppgiften – så som de fick den. Kommunisterna, socialdemokraterna, fackföreningskämparna, de handikappade, de homosexuella, zigenarna, de polska motståndsmännen och judarna.
– Du ska på en lång resa till ditt nya liv. Packa ner 25 kilo. Mer får du inte ta med. Bara 25 kilo.
Vad skulle du ta med av ditt gamla liv?
Handen dömer I själva verket är det ett koncentrationsläger som heter Auschwitz eller ett ännu större läger tre kilometer längre bort som heter Birkenau du ska till.
Sanningen är att ni kommer att hamna framför en tysk högerhand, van att göra hitlerhälsning. Men just den här dagen på resans sista perrong kommer handen mest att syssla med vad nazistiska språkvårdare så prydligt kallar ”selektion”.
Gamla, halta, lytta, svaga, barn och många kvinnor kommer att få se hur den handen pekar åt gaskammaren till, direkt. Med kännarmin väljer doktorn ut de svaga. Handen pekar:
Du går dit. Du går dit. Du går till slavarbete, du går till gasen… dömer handen.
Fast de tror det är en dusch. De är värre svettiga än en fullsatt O-ringenbuss, de som överlevde resan i den trånga, fasansfulla godsfinkan.
– Titta, vi får till och med en tvålbit. Se, det är fina duschmunstycken i taket. Det här blir inte så illa.
Värmen från tusen Men det är inget jättestort duschrum. Det är en kammare att gasa ihjäl kommunister, socialdemokrater, fackföreningskämpar, handikappade, homosexuella, zigenare, polska motståndsmän och judar i.
Någon har räknat ut att det behövs tusen personer, tätt sammanpackade, för att värma upp pulvret till gas. Därför är ni tusen personer i rummet. Tätt sammanpackade.
Vad skulle du packa ner för en sådan resa? Smyckena? Resebrandvarnaren? Datorn? Tandborsten, trangiaköket och kompassen?
– Ställ väskan här på perrongen. Ni får den tillbaka efteråt. Ni ska bara duscha först.
– Tjugofem kilo, herr doktor. Inte mer. Smart uträknat. Då tar de bara med sina värdefullaste saker, de där som vi ska gasa ihjäl eller ha som slavar, först.
– Trivsamt jobb här i Birkenau, soldat. Fick du också välja mellan detta och östfronten?
Allt det där vet vi inte särskilt mycket om, vi i Nilsby-bussen. Vi vet bara att vi ska till södra Polen och att det kommer att bli hemskt. Viktigt men hemskt.”
Åttondeklassare och andra Pjäsen bygger på Eva Thorstenssons bok om Flora Gladh, ”Inte glömma, inte minnas”. Rollen som Flora spelas av Sandra Backman, projektledare är Pia Torstensson, Daniel Nyström har regisserat och projektet drivs av Kulturens Bildningsverksamhet med många kommuner och sponsorer bakom.
I går var det smygpremiär för speciellt inbjudna och i kväll är det premiär i kulturhuset i Deje. Sedan ska pjäsen ut på turné bland åttondeklassare och andra som behöver vaccineras.
En fantastisk föreställning. Undrar varför inte alla kommuner här i länet vill vara med och låta sina åttondeklassare ta del av berättelsen om vad främlingsfientlighet kan leda till, när det är som värst?
