Mormors finska släktnamn från finnskogarna kring Tyngsjö var Kääriäinen.
Har jag en släkting som odlade upp Kärrbackstrand i norra Värmland? Kommer ortnamnet där från honom?
Måste undersöka saken.
### Jag ska bara fika, springa Haget-rundan, mejla mitt förlag, läsa boken om NKlJ, kåsera i Deje, krama barnbarn, pussa den kära vännen, gå på bokcirkelmöte och styrelsemöte, skotta garageuppfarten, skriva ett pressmeddelande och se på Kalle Ankas jul först. ### Samt deklarera.
När det var min tur att leda vandringen med Gryningspatrullen första gången fick det bli ödetorpens tur. Jag kommer att tänka på den morgonen när jag läser om hur Alrik Andersson fått ett promenadstråk uppkallat efter sig i Horndal.
Vid varje torpruin vi kom till läste jag upp namnen på folk som hade bott där. Jag ville att de skulle få höras än en gång, där granskogen nu susade. Samtidigt frågade jag: – Vad beror det på att särskilt många från Forshaga emigrerade till Amerika just år 1910?
Svaret i både forshagaarbetarnas och Alrik Anderssons fall var det samma, tror jag. Storstrejken 1909.
Alrik, som var metallarbetare, hade varit fackföreningsledare. Efter strejken blev han precis som många andra svartlistad och kunde inte få jobb någonstans i Sverige. Vid 27 års ålder fick han lov att lämna sitt land. Kamraterna i Metall samlade ihop pengar så han, hustrun Anna och sönerna Helge och Erik, kunde köpa sina Amerikabiljetter.
Både hårdrocksalbum och roman När Henrik Levahn i metalbandet Horndal fick höra talas om Alriks historia såg han till att gruppen gjorde ett helt album om honom. Head Hammer Man. Efter två års forskning om den forne fackföreningskämpen på Horndals bruk skrev han en roman också, med samma namn.
Till sist skickade Henrik förslag till kommunen om att Alrik borde få ge namn åt en gata. Nu står den där, skylten:
Alrik Anderssons promenad.
### Det gick bra för Alrik i Amerika. ### Han blev valsverksmästare i Chicago. ### Head Hammer Man betyder det.
Journalister bär sin mördade kollega vid begravningen.
Ja, det var en förfärlig attack Hamas gjorde den 7 oktober 2023. Ja, Israels två år långa svar i form av massmord och ”Grusa Gaza” är ofattbart oproportionerligt och måste också fördömas.
Tyvärr slutar inte det israeliska mördandet där. Som om inte 67 000 döda vore svar nog. De siktar på det fria ordet också, på de oberoende rapportörerna. Så här skriver en karl som själv vet en del om mäktiga men rubrikrädda herrar, Joakim Medin:
”I mitten av september konstaterade FN att Gazakriget är den dödligaste konflikten någonsin för journalister. Israel har under två år dödat fler journalister än det antal som omkom i de båda världskrigen, i Vietnamkriget, i Jugoslavienkrigen och i Afghanistankriget – sammanlagt.”
Fredag morgon, kaffekopp på soffbordet, går noga igenom senaste numret av Vi-tidningen, framlänges och baklänges.
Jag älskar den tidningen.
Det visar sig att jag läst varenda rad som vanligt. Det långa välskrivna reportaget om Stellan Skarsgård, notisen om hur man kommer ifrån skärmberoendet, Lotta Sjöbergs broderade bilder: allt har jag läst.
Utom en text. De tre sidorna om gänget bakom bokmässan i Göteborg. Varför hoppar jag hela tiden över dom?
Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.
Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.
Tre dumheter Låt mig först förklara tre saker:
-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.
-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.
-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?
Samma som referensram Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.
Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.
Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?
Det vete hundan.
Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.
Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det. Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså. Det finns ett krav som du inte kommer undan.
Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.
Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.
Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.
Detta krävs Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.
Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.
Detta har jag fattat länge.
Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?
Jag återkommer till det.
### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?
Kanske var det mer idylliskt i Karlstad, vad vet jag. Men inte såg vi värst många provokatörer och tokstollar.
Jag pratar om protesterna mot Vietnamkriget för snart 60 år sedan. Allt var genomorganiserat. Tre enkla paroller att enas bakom oavsett vad vi tyckte om annat.
Fridsamma demonstrationer, ordning och reda.
Det busigaste vi gjorde var att stanna till med tågen utanför Nya Wermlands-Tidningens officin och ropa om den USA-vänlige ledarskribenten att: ”GÖ-THE LJU-GER!”.
Nå, den ramsan från de första åren bad vi om ursäkt för så småningom. Busigare var vi inte.
God hjälp åt krigsherren I dag finns ett nytt krig där en massiv krigsmakt ställs mot fattigt folk i ett annat land. Israel mot Palestina. Naturligtvis minst lika förfärligt som bomberna över Vietnam.
Det demonstreras med all rätt nu med. Tack och lov. Majoriteten har lärt sin opinionsbildarläxa.
Men så är det tokstollarna. Att börja förfölja ministrar på vandring hem genom Stockholms gator är inte bara ovärdigt och förfärligt. Det är dessutom korkat och en god hjälp åt krigsherren i Israel.
Den vandringen är det folkmördaren som vinner på.
### Pedagogiskt är det även när en av världens mäktigaste militärmakter angriper en fredlig obeväpnad aktivistbåt på internationellt vatten eller i tunisisk hamn. ### Angriparen avslöjar sig. ### Mest lästa inlägget på bloggen i veckan som gick var: Dramat vid Petteröa.
Mitt miniföredrag nummer två vid Gryningspatrullens vandring runt Vågsjön härom dagen:
Mot slutet av 1800-talet ökade befolkningen på svensk landsbygd. Det berodde på freden, vaccinet och potäterna, sa Esaias Tegnér. Dom fattiga skogsbygderna kallade han föraktfullt för barnfabriker.
Här i den nordvästra delen av Övre Ullerud uppstod en sådan skogsbygd. Hit flyttade folk när jorden nere i Rudsheden vid Klarälven inte räckte till åt alla.
Den norska journalisten Bente Sabel har forskat i traktens historia. 1863 flyttade hennes farfars morfar Erik Gabrielsson och hans tredje hustru Kjerstin Larsdotter hit till Sjöfalla. Han hade försörjt sig som dräng och torpare, hon som piga.
Nu byggde han huset.
Fattig trakt Det var en fattig trakt, 7,5 kilometer från huvudgårdarna nere vid Klarälven, 5 kilometer från Munkfors. Det första bevarade köpekontraktet här uppifrån Rudshedens skogar är daterat 18 april 1860.
Det var ett annat par som köpte det som skulle komma att kallas Smaggtorpet en bit bort från Sjöfalla. De köpte bruksrätten till 4 tunnland, inte egendomsrätten, skriver Bente Sabel i sin bok Skogsborna. Som förpantningsägare hade de rätt att fiska i sjön och ha djur på ägarens mark, utanför sitt eget område.
Fattigfolks Amerika Boken Skogsborna skrevs när Bente Sabel upptäckte att hennes farfar hemma i Oslo var uppväxt här.
I februari 1888 när Erik Gustav Sabel var 20 år klev han på tåget i Karlstad med enkelbiljett till Kristiania. Där fick han jobb i industrin och kom aldrig tillbaka.
”Fattigfolks Amerika” kallades Norge den gången.
Erik ville ha jobb i Norge. Men han rymde också från ett faderskap. Därför har han efterlevande även i Sverige, men det är en annan historia.
### Läs Skogsborna. Det är en intressant berättelse om en undanskymd och på den tiden ofta illa sedd del av det som nu är Forshaga kommun. ### Anna som drunknade vid Petteröa tillsammans med sin man och två av barnen var Bente Sabels farfars syster. ### Skogen har tagit tillbaka åkern. Kvar finns – som ofta när svenska gårdar rationaliseras bort – den gamla slåttermaskinen
Härom dagen vandrade vi gubbar i Gryningspatrullen i skogarna runt Vågsjön. En gång var detta ett sin tids utanförskapsområde, på gränsen mellan nuvarande Forshaga och Munkfors kommuner. Vid första fikat berättade jag om dramat:
Förvintern 1912 hade varit ovanligt mild. Vid jul hade sjön fortfarande inte lagt sig. Här ute på ön hade en Johan Sabel från Järnskog byggt sig en stuga. När han röjde potatisland fick han stenar till en landförbindelse ut till ön.
Nu hade Johan flyttat. I stället hade dottern Anna och hennes man, bruksarbetaren Petter Pettersson från Dejefors, flyttat in för fem år sedan. De hade sju barn och en hund. Anna var gravid med sitt åttonde barn.
Nu fick också ön sitt namn. Petteröa.
Någon brunn fanns inte på ön. På vintern brukade de hugga upp en vak så de fick vatten.
Hunden rymmer Lördag kväll den 11 januari 1913 är det fortfarande ingen tjock is. Bara så mycket att hunden tror att den bär. Plötsligt springer han ut på sjön med sexåringen Yngve efter sig. Bägge går igenom isen.
Åttaårige Gustav står på land och ser alltihop. Han springer ut för att rädda lillebror och hunden. Men sjunker han med.
Fyra döda på köksgolvet Nu rusar mamma Anna i panik ut för att rädda sina barn. Pappa Petter har hunnit hem från arbetet på Munkfors Bruk. Han rusar också ut – och går igenom isen.
Alla fyra drunknar.
Kvar på land står fem förskräckta barn som nyss har sett sin mamma, sin pappa och två av syskonen drunkna.
Oskar som är 13 år får ta ettåriga Signe på armen. Tillsammans med syskonen Ruth, nästan 12 år, Linnea, nästan 11, och Sigrid, 3 år, traskar de i mörkret bort till det närmaste torpet Sjöfalla, drygt en kilometer söderut.
På måndagen hittar Petters arbetskamrater från Munkfors Bruk de drunknade. Barnen glömmer aldrig synen av de fyra döda på köksgolvet.
De fem barnen auktionerades bort Själva blir de bortauktionerade. Flera av dem har ingen eller mycket liten kontakt med varandra under resten av livet.
Huset kommer morfar Johan och river. Han sätter upp det igen i Järnboås dit han flyttat.
Familjens ägodelar säljs på auktion. Sista räkningen är på 36 kronor för fyra likkistor och 10 kronor för frakt av kistor och lik.
### Anförande vid fika intill Petteröa med Gryningspatrullen 11 september 2025. Fritt efter Bente Sabels bok Skogsborna, Norlén & Slottner, 2023.
Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än. Då plötsligt slår det mig.
Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.
Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.
Lycka. Lycka allt det.
Precis tvärtom Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.
Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.
Tjohoo!
Viktig syssla Klicka och följ med!
### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon. ### Och som sagt: ### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?
