Kärlek – Sida 4 – SVENSSONS SLÄNG

Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar

Alla som använt ett par löparskor tillräckligt länge vet hur det är. Löpningen är en medicinsk paradox. Du mår bättre och sämre.

Nu har jag blivit påmind igen.

Det börjar med en stolt plan. Vi ska åka på semester. Pensionärer kan. Vad sägs om en natt på hotell, två på B&B och en lång härlig kväll i hällregn i Dalhalla? Plus lite mjuk akvarellnostalgi, fin sjöutsikt, ett och annat impulsbesök hos goda vänner samt fyra-fem oprövade stigar, bygder och riksvägar?

Första fikastoppet är vid Lesjöbyns camping vid en strandkant norr om Lesjöfors. God smördegsbakelse med grädde och hallon. Varför har vi aldrig stannat här förut?

Strax därpå gör jag en klassisk ”dyngsväng vänster” i all hast och styr in mot Rämmen för att visa den kära vännen herrgårdsparken där jag fotograferade en tam älg för 40 år sedan. Älgen hamnade på förstasidan i Dagens Nyheter sedan men inte hundan var han tam.

Lunch, Flottaren i Vansbro, laddar Elisa (ja, hon är en leasad elbil).

Vid tretiden är vi framme vid hotell Gyllene Hornet och Perssons stuga där vi ska bo. Vi går på upptäcktsfärd uppför det sluttande Tällberg med alla sina anrika hotell, hittar Holens kaffestuga nästan högst upp och sitter mitt ute i utsikten när de första regndropparna hörs.

På kvällen finmiddag och därefter olympiska spel.

”Hoppas ingen såg mig”
Det är morgonen därpå det händer. Jag har som vanligt hittat en karta och på den finns det motionsspår. Lycklig som en 73-åring på gôbbsläpp knyter jag på mig löparskorna och tuggar iväg uppför berget. Asfalt, grusväg, skogsstig – pulsen börjar komma igång, snart är stigen löjligt brant men jag ger icke tappt.

Efter 20 minuter faller jag handlöst i en tillfällig utförslöpa. Ramlar så där snyggt som när man fort måste titta så ingen såg det. Nej, jag är ensam på stigen i frukosttimmen. Knäet får ta första stöten, sedan vänsterarmen, ett revben och en minisekund senare höger överarm. Hur nu det gick till.

Blodet rinner – visst, jag äter blodförtunnande medicin – hela min vänstersida är svart av trampad Tällbergsjord och nu börjar knäskålen få en extra knäskål utanpå. Knäet svullnar mer och mer, revbenet värker och jag kravlar mig upp på Digerberget för jag ska förbaske mig se utsikten över Siljan som jag har tänkt.

Dagen därpå ligger jag mest på Polhems B&B vid kanten av Falu gruva med vänsterbenet högt och vill att det bara ska göra ont när jag skrattar.
Det gör det inte.
Inte bara när jag skrattar.

En kväll vi inte glömmer
På kvällen far vi trots allt till Dalhalla och ser konsertversionen av Kristina från Duvemåla. Biljett är biljett. Det regnar, tidvis så mycket att det blöter igenom regnstället jag alltid trott var tätt. Efter första akten får jag lyfta mitt värkande vänsterben för hand när jag ska gå en sväng för att värma kroppen. Trappan tillbaka ner till rad 45 är värst.

Även i andra akten håller min fru mig i hand under sin regncape. Den är däremot vattentät. Båda händerna håller hon, inget annat är varmt på mig de timmarna.

Föreställningen är lysande, Dalhalla spännande och vindrutetorkarna fungerar fint när vi far tillbaka till vårt Bed & Breakfast i Falun. Där pallar hon under mitt ben med kuddar igen, när jag fått av mig mina blöta kläder.

Fjärde dagen, hemfärd. I Norberg fikar vi på klassiska Elsa Andersons konditori (gör det, ät tangotårtan!). I Hjulsjö köper vi böcker i Skandinaviens största bokloppis (gör det med!).

Klapp, klapp, klapp
Så snart det blivit måndag ringer jag Forshaga vårdcentral. Får snabbt en tid, blir undersökt av en löpintresserad doktor, får remiss av honom till röntgen i Karlstad, tas emot där en timme senare, röntgas, får besked. Ingen fraktur på knäskålen men du bör prata med en sjukgymnast. Kommer hem, skickar meddelande till min fysioterapeut. Får en tid.

Det är om några dagar.

Vad vill jag ha sagt med allt detta?
1. Jag var inte i skick för att hälsa på er, vänner vid Runn.
2. Snubbla inte snabbt på steniga stigar i sluttningar.
3. Om du absolut måste göra det, var glad att det går att få snabb och effektiv sjukvård för skatten du betalar.

Och vila.

PS. Vi var till Sundborn och såg Karin och Carl Larssons hem och verk också. Hennes stolsdynor var fortfarande märkvärdigt moderna. DS.

Orsaken till att svenska hus blev röda.

Sveriges skattkista en gång.

Kristina från Duvemåla i Dalhalla. Den kvällen glömmer vi inte.

Tangotårtan!

Nästa gång ska vi hämta fler 20-kronorsböcker.

Lugna dagar – och nu dags för uppläsningar

Vi är hemma igen efter några sommardagar att minnas. Som vi sa på Journalisthögskolan i Göteborg :

– Tänk västkustskt!

Det blev nyupptäckt badvik, trivsamma badholmar, avspänd jogg längs ensam havsvik och vid småbåtshamn, pigg strandkantsrestaurang, lång fin och rätt nysnickrad strandpromenad – och ljuvligt avkopplande kvällar i sommarstuga med OS ibland och mö’e prat med tre generationer.

Trivs!

Några kommande uppläsningar
– I kväll, lördag, uppträder jag i vid Värmlands Vikingacenter i Nysäter. 18.00.
– På måndag i församlingshemmet i Östra Ämtervik. 19.00.
– Onsdag 14 augusti i kvarteret Almen, Karlstad.

Keps eller löparskor? Allvar eller småleende?
Vi får se.

Jag misstänker att det blir alltihop.

Folk som bygger landet

En dag ligger det ett stort kuvert i vår brevlåda. Den är tryckt nu, berättelsen de bad mig skriva om fotbollen inför Kils AIK:s 100-årsjubileum.

– Vi hade tänkt oss fyra sidor, sa Ewa Andrésen som beställde jobbet. A4.

Med sig hade hon fyra fina jubileumsskrifter, var och en från sin tid. Jag älskar sådana uppdrag. Att läsa om folk som bygger landet och sedan väga ord för ord i sin egen text om detta byggande. Hundra år på fyra sidor, det kräver både mod och möda.

– Ja tack, sa jag.

Så snart Ewa hade åkt började jag plöja deras skrivarslit genom 1900-talet. Efter ett tag gick jag till biblioteket och lånade Håkan Kamps bok om den värmländsk fotbollshistorien också. På nätet hittade jag Svante Bernhard statistik över värmländska fotbollsresultat sedan läderbollens dagar och till nu.

Den viktiga kamratandan
En vacker sommardag den 2 juli 1924 samlades några ungdomar i 14-20-årsåldern i skyttepaviljongen vid Pompelipark i Kil. Pionjärerna. Allra mest tycker jag om första paragrafen de skrev:

”§ 1. Kils A.I. K. stiftat den 2 juli 1924 har till uppgift att genom övandet av idrott höja intresset för densamma och utbilda goda idrottsmän samt verka för en god kamratanda.”

Att utbilda goda idrottsmän och verka för en god kamratanda. Kan det sägas bättre?

Blinka, Knôdd och Frickadona
Blinka, Jompa, Bio, Krax, Pligg, Håman, Nubb, Tjolla, Kôrven, Perra, Krös, Knôdd, Kusa, Gummi, Svarten, Pjuck, Hugo, Kase, Lången, Muffin, Tunnel, Zäta, Plagen, Kusa, Slangen och Frickadona.

Smeknamnen är också som poesi.

### Kolla gärna Svante Bernhards statistik på nätet.
### Använd QR-koden i skriften.
### Här nedan ser du jubileumsskrifterna. Bilder av sin tid även de.

Ljuvliga dagar men jag glömmer inte

Det är ljuvliga sommardagar. Vi vandrar vid Värmlands sydspets, fikar vid kanten av ett vatten österut där järnet en gång färdats mellan hammare och hamn, badar i långgrunda sjöar tillsammans med barnbarn som gör våra sinnen yngre.

Jag går med äldre herrar i min barndoms trakter, gården som nämns redan 1287 i skrifterna. Ser fjärilar fladdra och älven glittra. Hon, den hundrameterbreda.

Det är ljuvliga sommardagar och jag tänker på annat.
Ganska ofta tänker jag på annat.

Kriget.
Kriget.

Jag vill krama alla sjukgymnaster i hela världen

Bilden nedan visar Facebookinlägget jag skrev i går. Rune Larsson är en begåvad löpare och han har hittat på det bästa sättet att beskriva hur den känns, löplusten.

Men vad hände sen?

Skriva och springa. Det är mina två fritidsintressen. Har du inte märkt det, då är du ny här på bloggen. Välkommen!

Förrförra hösten fick jag cancer. När urologdoktorn så småningom sa att jag var frisk grät jag en aning. Strålningen och medicinen hade hjälpt. Då är det ett billigt pris att jag blir trött i musklerna av medicinen. Den som jag ska äta mer än ett år till. Fatigue kallar doktorerna min trötta biverkning.

Jag vill orka
För det mesta gör det ingenting. Vårt hem är fullt av stolar, sängar, soffor, solstolar och en hammock. Men – när jag ska springa gör det någonting. Jag vill springa när jag springer, tiden kvittar, men jag vill orka. Båda fötterna ska vara i luften på samma gång. Tass tass tass över nejden.

Till slut ringde jag sjukgymnasterna på vårdcentralen.
– Hjälp mig. Jag tror jag behöver ett styrketräningsprogram.

Det behöver alla löpande 73-åringar, det har jag vetat länge. Musklerna går tillbaka, även om du springer. Det är bara det att nu hade jag fått en trötthet som var värre.

Hon har gjort mig lycklig
Hon som tog emot mig heter Anna-Lena och hon har just gjort mig till en mycket lycklig man. Efter fyra veckor med hennes program för styrka och rörlighet känner jag inte den där extra, omotiverade tröttheten längre.

I går gjorde jag stora testet, det som Facebook-inlägget egentligen handlade om. Jag sprang vår rejält kuperade femkilometer vid friluftsgården för första gången på länge.

Hur det gick? Du, jag vill krama hela världen, särskilt alla dess sjukgymnaster. Mer säger jag inte.

Jo, en sak till:
– Tack!

### Banprofilen visar hur jag tar mig hemifrån, till Sisugården, runt 5-kilometern och sedan tillbaka hem genom skogen. Mördarbacken är den sista branta uppförsbacken.

### Filmen är tagen när jag lycklig joggar uppför mördarbacken på femman. Visst, det går sakta. Men jag känner inte en gnutta av medicintröttheten. Tjohoo!

Ny? Het …

Vaknar tidigt.
Det är ingen nyhet.

Elände och krig i mediernas rapportering i dag med.
Det är ingen nyhet.

Varmare och varmare och varmare och varmare och varmare jordklot.
Det är ingen nyhet.

Får man ringa en vän?

– Hurra!

Månaden maj och jag trivs fint ihop. Varje dag studsar nya gröna färger fram i min omgivning. Fågelsångsappen räknar snabbt till elva olika röster innan jag går för att ta ut cykeln ur garaget. När hjälmen kommit på hör jag strax den tolfte.

Göken.

I år var han tidigare än någonsin. Min vän M hörde honom redan 1 maj när jag själv mest hörde talkörer och ivriga appeller. Piggast vid mötet efter demonstrationen var en karl från främmande land som avslutade sin stund i talarstolen med ett muntert:

– Hurra!

Sakta rullar jag nerför gång- och cykelvägen medan vår vän fasantuppen ropar bortifrån friluftsgården. Envist hälsar jag på varje människa jag möter, de flesta hälsar tillbaka. Under den gamla järnvägsbron till Skived virvlar Klarälven energiskt, än en dag på väg mot havet. Själv fortsätter jag banvallen fram, ut ur Skived och uppför backen söderut.

Mitt för gården Smörhålan gömmer jag cykeln bakom ett buskage, tar av mig cykelhjälmen, sätter på löparkepsen, plockar fram kartan och fortsätter uppför backen till fots. Salt till, salt sill! ropar en gransångare medan jag passerar resterna av bäverdammen som fick rivas för ett tag sedan.

Kommunen vill gärna att vår banvall förblir banvall.

– Jag ser dig!
När jag kommer till en grusväg som går rakt över den gamla NKlJ-banan springer jag åt höger. Gruset knastrar för varje steg, en bit bort hör jag maskiner i skogen, runt vändplanen växer högarna av virke. Renewable står det på Stora Enso-pickupen som står parkerad i kanten av skogsbilvägen. Jag hinner inte läsa mer av det förnybara meddelandet för nu kraxar en korp ovanför grantopparna. Varför har korparna i kommunen blivit så intresserade av den här långsamme löparen?

Vid en av vältorna hoppar jag över diket och studsar in i skogen.
– Kom igen, stolpe 115, jag ser dig nog!
– På kartan ja, svarar stolpfan. Du ska hitta mig i verkligheten också. Det heter faktiskt Hittaut.

Rätt brant
Det tar ett tag. Grönt på orienteringskartan är väääldigt grönt och svårsprunget i verkligheten men till sist hittar jag den rätta lilla höjden med den rätta lilla branten långt borta bland björksly och pors.

– Hurra!

Ja nu ja, ropar korpen. Nu hurrar du.

Stolpe 115.

### Språk och fornminnen skriver på Twitter (X) att ortnamnen Smörhål, Smörhålet eller Smörhålan funnits i åtminstone 18 av våra landskap från norr till söder.

### ”De flesta uppteckningar vi har nämner bördig jord, bra gräsväxt och saftigt bete som orsak till namnet. På ett ställe bildar det par med motsatsnamnet Svältegnälla!”.

Alla dessa höjdpunkter i livet

Livet har sannerligen haft sina fina stunder hittills. Det här är några:

-När jag lärde mig cykla.
-När kusin Jörgen lärde mig stamklättra.
-När Pigge & Gnidde lärde mig läsa och sedan skriva.

-När jag fick mopeden.
-Midsommar 1967 när jag träffade henne som jag älskar.
-Liftarsommaren med Q i juli 1969. Paris, London, Amsterdam.

-Hösten 1973 när Gösta på sågen stolt satte upp den urklippta tidningsnotisen om att jag kommit in på Journalisthögskolan i Göteborg.
-När vi samlade 2000 folkhögskoleelever från hela landet på Sergels torg 1977, till kamp för vår hotade Jära folkhögskola.
-De lyckliga sommardagarna när barnen kom.

-Lyrikdebuten 1977, sågverksboken på Bonniers tre år senare.
-Kymmens Dag i trädgården på Kymsberg i Gräsmark. Var det 1981? Tänk vad vi kämpade för våra barns och kommande barnbarns miljö de åren.
-Mitt livs första Runner’s high på Brårudsmossen i Sunne 1981. Jag kunde ha blivit religiös för mindre.

-1980 när Bengt Berg fick mig att gå ut på en scen och uppträda inför publik första gången. Gästerna på Pustervikskällaren fattade ju och skrattade ju.
-När kusin Jörgen vann SM.
-Första maran, 1983.

-Ännu fler böcker, varav en med tecknaren Robert Nyberg 1997 och en med konstnären Stig Olson 2002.
-När jag fick börja skriva krönikor i Värmlands Folkblad (igen) samt i Radio Värmland och TV4 Värmland.
-När barnbarnen kom.

-Den stora antirasistiska demonstrationen i Karlstad i december 2013. (Bilden ovan).
-Den fina gruppen informatörer på sista jobbet.
-När onkologdoktorn sa att jag var frisk.
-När folk efter 20 år fortfarande påminner mig om krönikor de läst i VF.
-Boksläppen i Gamla Kraftstationen i Deje i fjol och i år.

-Den här morgonen. Hurra!

Gamla Kraftstationen 16 maj 2024. (Foto: Sandra Bornstedt).

”Run Svensson, run!”

Erik Segerpalms och Tommy Anderssons fina reportage i Värmlands Folkblad i går. Nu är boken ute. På torsdag 16 maj är det boksläpp i Gamla Kraftstationen i Deje och jag är tydligen utnämnd till Värmlands Forrest Gump.

Värre förebilder än den snälle Forrest kan man ha.
Boksläppet är klockan 18. Det blir tipspromenad först och möjlighet att fika efteråt.

Gamla Kraftstationen är ett värmländskt smultronställe med konst, fika, industrihistoria och människors möten.

Kom gärna, du som kan. Kan du inte har jag en lösning längre ner här på sidan. Tjohoo!

### Fotnot: 2014 sprang jag alla gator i kommunen. Det är två nya jag inte hunnit med. Men spring i naturen, det är livligare där.

Här kan du provläsa ur boken och köpa den om du inte har möjlighet att komma till boksläppet. Klicka på länken ”Provläs nu” – eller på den orange länken.

MITT LIV SOM VÄRMLANDS SÄMSTA LÖPARE
– tänkebok för nybörjare, endorfinjägare och gatuplockare

Vuxenvarning och konspirationer

Livet rullar på. Krig i vår närhet, vår i vår närhet, böcker att läsa, rundor att runda, texter att skriva, älgar på tv. Stundom en och annan vuxenvarning.

I helgen inföll en av dessa vuxenvarningar. En som får oss själva att känna oss vuxna vill säga. Någon gång ska väl även vi växa upp.

Då konfirmerades barnbarn nummer tre.

När ett trettiotal ungdomar frimodigt står framme på scenen i vita kåpor och redovisar texter de skrivit, tänker jag på min egen konfirmation. Den gången var det sannerligen inte vi själva som tänkt och skrivit orden. Verkligen ingen frimodighet när förhöret i kyrkbänkarna satte in.

Ett förbjudet fniss
Jag har alltså varit på tre konfirmationshögtider de senaste åren. Ingen gång har det varit något skrämt förhör, så som när vi blev förhörda av prästen. Däremot har det skrattats.

Kära nån, vi skrattade bara enda gång på vår tid. Det var när vi nervöst låg på knä framme vid koret med skosulorna mot församlingen och en i gruppen började fnissa av nervositet. Snart delade hela gruppen hans förbjudna fniss.

Då fick vi gå till parken
Vid festen efteråt i friluftsgården berättar jag för de unga hur det var 1966. Vi hade inga vita kåpor, killarna hade mörk kostym och tjejerna vita klänningar. När konfirmation och nattvard var avklarade fick jag lov att gå till folkparken första gången.

Första helgen i parken bar jag min bruna konfirmationskostym. Helgen därpå var det slut med det. Beatles och ungdomskulturen hade slagit till, nu var det rutiga byxor, vinröda mockaboots och vinröd polo som gällde.

Efter några helger var bootsen slitna ovanpå tårna av pedalerna på min Fram King Solifer. Det gör ingenting. Det var den mopeden som såg till att jag blev gift.

Konspiratorisk höjdpunkt
På måndagen är vi hemma i Forshaga igen. Då åker jag på möte i stan om det fria ordet. Inledningstalaren är ny för mig. Höjdpunkten på hennes konspiratoriska anförande är när hon triumferande visar den nya terroristlagens ordningsnummer år 2022.

Djävulens tal.
666.

Tyst tyst tänker jag på vad en vän brukar säga sådana gånger:
– Käre Gud Schläpp ätter…