Kärlek – Sida 4 – SVENSSONS SLÄNG

Min morgontidning är först

Pigg hälsning i Värmlands Folkblad 19 januari.

Officiellt meddelande: Härmed förlåter jag er

Skor längtar ut.

– Var går skamgränsen för en gubbmotionär?
– I kilometertid? Den finns inte.

Jag är 75 år visar passet.

I tre år har jag ätit cancermedicin som var till för att rädda mitt liv (tack skattebetalare, pillerpåhittare och doktorer!) men som samtidigt gjort att jag förlorat extra mycket muskelkraft för min ålder.

Jag har aldrig varit mer än högst medelmåttig som motionär ens i min krafts dagar.

Försök få självkänslan att fatta
Där har du bakgrunden. Åldern har gjort sitt. Precis som ett långt skadeuppehåll 2001 och några år framåt. Häromåret kom medicinen och kapade ytterligare en och en halv minut per kilometer när jag mysjoggar. Det var det sannerligen värt.

Ändå. Det finns visserligen ingen skamgräns för hur sakta jag får ta mig runt milbanan på Karlstads gator den 24:e juni. Det vet förnuftet mycket väl. Nu gäller det bara att få självkänslan att fatta det också.

Besviken på Göta
En sak till. Jag blev uppriktigt ledsen när de förkortade Götajoggen till en stuvbit på bara 10 kilometer och döpte om den till ”Karlstad Stadslopp”. Gamla fina Götajoggen med start borta på Våxnäs, vätskekontroller mest hela tiden, rolig passage mellan Sommarros villor och kittlande utsikt över Mariebergsviken med kenyanerna i täten på andra sidan vattnet när vi kom ut ur Mariebergsskogen.

Publiktrycket vid Sandgrundsudden och Residenstorget. Spurtstriden med någon likasinnad på Tingvalla. Medaljen om halsen och tugget på innerplan.

Götajoggen, som fick mig att börja springa (igen) i 30-årsåldern. Som bäst klarade jag de femton kilometrarna på drygt 62 minuter ett år när allting stämde och jag själv var 43. Götajoggen som gjorde mig till marathonlöpare och Lidingöfantast.

Det var en del av min löparsjäl de tog när de gjorde om det loppet.

Då står jag där igen
Nå, jag är inte långsint. 300 månader av tyst muttrande, vad är det när mänskligheten är flera miljoner år gammal?

Så nu har jag anmält mig. Gubben är gammal, musklerna lever men är rejält tillbakabildade av ålder och cancertabletter så inte fanken kommer jag att vara i närheten av perset på Götajoggen. Trots att vi bara ska springa 10 kilometer den här gången. Inte 15.

Men. Håller jag mig bara hel och frisk så står jag på startlinjen till stadsloppet om aftonen den 24 juni. Tack för det, IF Göta. Ni är härmed förlåtna.

Långsint är en ju inte.

### Detta skriver jag av tre skäl. Det ena är för att locka fler att anmäla sig. Vi kommer ju att springa SM-milen vet ja, även om vi möjligen inte vinner över Almgren och gossarna i täten. Trots slipstreamen.
### Det andra är att jag tvingas träna hårdare nu när jag har berättat. Skamgräns eller inte. Mot gymmet, mot Sherwoodskogen!
### Det tredje skälet är att det är jubileum. Drygt. Jag har visserligen sprungit orientering genom åren men inte ett enda landsvägslopp på 25 år.
Drygt.

Tjohoo!

LÄNKAR
Karlstad Stadslopp
Sveriges svettigaste folkfest

– Nej, det andra örat!

Det är någonting med årsskiften. Delvis är de konstruerade, delvis fullt naturliga. Solen börjar ju faktiskt gå upp tidigare igen, det bör människan ha märkt långt innan hon visste varför.

Ännu en midvinter prasslar vi med julpapper tillsammans med barn och barnbarn. Flera gånger till och med, allt eftersom våra familjer har möjlighet att ses tillsammans och tindra.

Det är en sån glädje, det där givandet, den där förväntan och överraskningarna. Ljusen brinner, papper prasslar, glöggen i muggen doftar sparad sommar.

Morgonen därpå kommer en medhavd katt och kryper upp i sängen hos morfar. Hon har något hon vill dela med sig av.
– Du ska trivas, gubbe. Spinna och trivas. Klia mig mer bakom örat är du snäll. Nej, det andra.

Just den stunden finns inga kattrevir, inga mänskokrig att fundera över.

Spinn, gubbe.

Från Jesus till ålar, hårdrockare, arvikingar, vildsinta ekonomer samt en sandvarg

Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.

Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.

I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.

Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.

Men nu är jag klar. Tack, alla.

Bäst, näst och tredj’
Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.

Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.

Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.

Nej fyra.

Den berättar
Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.

Om er själva, nämligen.
Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.

### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”.
### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare.
### Undrar hur mycket som var sant.

Trivs.

LÄSTA LISTAN
– Boktips från alla som kom på kalaset

Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan
Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet
Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden
Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia
Lars Persson: Lyssna vite man!
Stina Wollter: Kring denna kropp
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1
J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten
Gregory David Roberts: Shantaram
Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans
Åsa Lind: Sandvargen
Annette Brandelid: Professorn
Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet
Joseph Conrad: Mörkrets hjärta
Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen
Margit Söderholm: Driver dagg faller regn
Bibeln
Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan
Patrik Svensson: Ålevangeliet
Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära
Emily Brontë: Svindlande höjder
Siri Pettersen: Odinsbarn
Trudi Canavan: The Novice
Kristian Gidlund: I kroppen min
Lucy Dillon: Hundra omistliga ting
Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan
Jo Nesbö: Pansarhjärta
Julie Otsuka: Vi kom över havet
Ursula K. Le Guin: De obesuttna
Conn Iggulden: Stäppens krigare
Elias Våhlund: Handbok för superhjältar
Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor
Mötley Crüe: The Dirt

Att fånga kärlek i burk

Onsdag 12.15
Ibland sitter man på fik och känner efter om den lätta huvudvärken börjar släppa när man fått höger hörapparat tillbaka efter drygt en vecka.

Gôtt fikabröd.
Hittills ingen värk.
Hör varenda frasande i hela huset.

Onsdag 12.21
Fortsätter läsa Jonathan Safran Foers ”Extremt högt och otroligt nära”. Hittar episoden på sidan 220.

Älskar den.

Onsdag 12.31
Hämtar påtår.

Pojken i berättelsen har gjort en telefon av två konservburkar och ett snöre. Han ber flickan i andra änden av snöret på andra sidan gatan att säga att hon älskar honom.

– Jag älskar dig, svarar hon. Snöret vibrerar mellan dem.

Då sätter pojken ett lock på sin burk, tar bort snöret och ställer upp hennes kärlek till honom på en hylla i sin garderob.

”Naturligtvis skulle han aldrig kunna öppna burken, för då skulle han förlora innehållet i den. Men det räckte för honom att bara veta att det fanns där.”

Onsdag 12.48
Jag köper bullar med hem.
Två saffranstosca.

När jag går ut till bilen intill tegelhusen vid Norra fältet knarrar mina steg i krispigheten. Snart sitter jag vid ratten på väg hem från stan och funderar på att göra oss en burktelefon.

Två burkar, en kärlek och ett snöre.

Fem favoriter i november

Bilden med det alkoholfria bubblet är från den 13:e maj.

Min favoritpublik är 80 pensionärer i Kulturhuset i Deje. De skrattar, ler och tänker allvarliga tankar med samma snälla inlevelse.

Mina favoritfåglar är 10 fina stjärtmesar på regelbunden snabbvisit vid matningen. Ivrigt hoppar de omkring och trivs, som pigga pingpongbollar med svans. Svish, så är de borta igen.

Mitt favoritprogram är när det står en rörd svenskamerikan med handen mot en 1800-talslada. Falu rödfärg på handen, nyss hörde vi honom läsa berättelsen om förfaderns fattigdom här i landet.

Min favoritsjuksköterska är C i Torsby. På vackert sjungande nordvärmländsk dialekt ringer hon och berättar att mitt PSA-värde är omätbart. Strax därpå blir hon glad när jag säger hur jag mår.

Mitt favoritinlägg på Facebook är när just hon har ringt det där samtalet och jag kan skriva samma fyra ord igen: ”I dag firar vi.”

Det är livet vi firar då, den kära vännen och jag.
Jag vill leva.

”Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill”

-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av.
-Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren.
-Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.

Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.

Äpplen till hyreshusens barn
Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.

– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.

Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.

Tack, ni gamle.
Tack för ”Det kunde ha varit vi”.

Stora norska akvarelltur’n

Tirsdag morgon
Uppe före alla tuppar på Grossbolstorps höjder. Kliver ombord på dubbeldäckare på väg mot Telemarks fylke. Vi ska inte köpa margarin och socker. Vi ska hälsa på i en norsk kuststad med 5 500 invånare. Kragerö. Lars och Junior Lerin har öppnat galleri där.

Utanför bussfönstren rullar snart Värmland förbi i morgonmörkret.
Jag tror det.

Lite senare, något ljusare
Håkan, vår trevlige reseledare, går runt på övre däck och tar upp beställningar inför kvällens måltid i Drammen. Vi väljer varsin Cesarsallad à 269 norska kronor.

07.57: tre älgar på hygget till vänster.
08.01: en ensam älg på hygget till höger.
08.45: ståfika under E18-bron i Örje, ett jämfotahopp från Haldenkanalen. Busschauffören vänder sitt fordon med ändan långt över kajkanten. Intressant.
10.24: åker in i 7,3 km lång tunnel under Oslo-fjorden.

Det är som om hela resan är en Lars Lerin-målning.

Hit vill vi tillbaka
13.15: framme i den fina kuststaden Kragerö. På både nära och något längre håll klättrar husen. Några nybyggda, andra K-märkta. Hit kommer 30 000 besökare på sommaren men den ruschen dör när skolorna ringer in på hösten.

Utställningen?
Den är fantastisk. Det visste vi från början. Lars är en mästare. Vi beslutar på stående fot att komma tillbaka en sommardag. Då ska vi gå och strosa längs kajer, båtar och vitmålade hus. Dessutom ska vi komma ihåg att räkna tunnlarna på vägen hit. Norskarna är ett borrande folk.

15.40: När bussen vänder hemåt igen har det vackra Norge bytt från Lerin-väder till färgglad höst längs vikar, berg och mjuka åkerfält.

Han visste var han la sitt nya galleri, den gode Lars.

Sista bilden är ett foto taget genom ett av galleriets fönster.

Ingen paussyssla, det jag gör

Passar oss.

Stressad, tycker frukosten tar tid. Klockan går och jag har inte sprungit än.
Då plötsligt slår det mig.

Det har varit en bra sommar. Vi har blivit passade av katter, badat i mellersta kommundelen och dessutom hittat tillbaka till en favoritbadsjö från miljökampens dagar, letat Hittautstolpar, badat i hav, sjungit allsång, varit SM-publik, tittat på gräshandboll, hälsat på nattskärran, hämtat svamp, fikat i skogen, fotograferat fyra generationer starka kvinnor, käkat tapas vid kanten av Klarälven och vandrat i fjäll. Umgåtts med älskade barn och barnbarn, lassat ved med några av dem, hittat Sveriges finaste gravsten, sett Västanå Teater ge liv åt Selma Lagerlöfs text ett år till.

Själv har jag fått uppträda både hemma och borta och dykt upp som kepsgubbe i två goda vänners färska roman. Samtidigt växer en ny pirrighet sakta fram i den egna datamaskinen och en julivecka sprang jag flera rundor med den unga handbollspelaren i släkten.

Lycka. Lycka allt det.

Precis tvärtom
Fast det var inte det som slog mig vid frukostbordet. Det var att min löpning inte är en enkel paussyssla i väntan på något viktigare. Det är precis tvärt om.

Hur som helst, nu är det höst och nya hyss kliar i löparbenen. Härmed förklarar jag sommaren 2025 för avslutad.

Tjohoo!

Viktig syssla Klicka och följ med!

### Jag skrev ett inlägg i gåg om Tidö-kanonernas kulturkanon.
### Och som sagt:
### Klippa häcken, trimma gräset på framsidan, tömma kompoströret… Vem farao har inte gjort trägårdhslistor?

När vi till sist stannade till

Det finns platser vi talar om varenda gång vi far förbi men ändå far vi förbi.

Nu har vi stannat.
Naturligtvis blev vi belönade.

Jag har suttit intill den okände soldatens grav vid Triumfbågen i Paris tillsammans med min liftarkompis Q. Jag har stått vid sångaren Jim Morrisons grav i Père-Lachaise, fotograferat en sten med hammaren och skäran på Södra Finnskoga kyrkogård, besökt Jan Nilsson i Skrolyckas enkla träkors och hoppat högt inför en sten med bara ett förnamn vid min konfirmationskyrka i Molkom.

Mitt förnamn.

Men stenen vi såg på kyrkogården i Billingsfors håller jag högst fast jag inte visste det innan.

Sista bruksägda kyrkan
– Tänk, det är precis som om kyrkan ligger mitt inne på bruket, brukar vi säga när vi passerar.

Just där järnvägen, väg 164, Dalslands kanal och Upperudsälven i dag möts, där byggde de ett järnbruk 1738 som nu är ett pappersbruk. Efter 25 år lät bruksägaren Leonard Magnus Uggla dessutom bygga en kyrka här.

När Steneby församling övertog henne 1981 var hon en av Sveriges sista bruksägda kyrkor. Det är som om industriområdet riktigt kramar om den vitmålade träkyrkan invid sjön.

Finaste texten på en gravsten
Vi får en impuls när vi än en gång far genom Billingsfors – och svänger höger. Passerar infarten till bruket, rundar pappersarbetarnas parkering, fortsätter några meter mot en lite lugnare plan invid sjön. Kyrkans parkering.

Laxsjön glittrar och luften luktar lätt av sulfat när vi dricker kaffet vi hade med oss. Sedan tar vi stentrappan upp på den fina kyrkogården där forna bruksarbetare samsas om utrymmet med de betydligt rikare medmänniskorna av släkterna Waern och Uggla.

Efter några steg i gräset hittar vi den.
En finare text har jag aldrig sett på en gravsten:

”Holger
Elisabeth
= sant”

Laxsjön glittrar. Landskapet i Dalsland är en treenighet av berg, skog och vatten står det i en broschyr de delar ut gratis där borta i kyrkan.

Det är också sant.

Omkramad av pappersbruket ligger kyrkan.

### 1946/47 spelade Billingsfors sin enda säsong i fotbollsallsvenskan. Man vann inte en enda match och ligger därmed sist i allsvenskans maratontabell.
### När filmen Smala Sussie spelades in fick Värmlandstrafik rigga upp en bussomstigningsplats med värmländska hållplatsskyltar på en bruksort i Dalsland. Var inte den orten Billingsfors?
### Filmarna från Trollywood tyckte att Dalsland kunde vara värmländskt nog.