Chipskostym – ett annat ord för mjukiskläder.
”Gud va’ gôtt, nu ska ja’ hem å dra på mej chipskostymen å slappe i sôffa’.”
Fritt efter slangordlistan på nätet, Slangopedia. Listan med ord som rä, stringare och för kort för sin vikt. Själv kan jag ta tid för bra – för min löphastighet. Det blir för fort kilometer kvar.
Jag tror att en chipskostym har med saken att göra.
En gång skrev jag krönikor i Radio Värmland. På den tiden var det rätt ovanligt att folk hörde av sig, även om en del kände igen rösten när jag ringde. Någon enstaka gång kom ett pappersbrev. Elakheter, det gillade folk.
Värmlands Folkblad-krönikorna? Samma där, ganska få som hörde av sig, utom efter en viss landstingskrönika. Då fick jag kommentarer både på cykelbanor och i orienteringsskogen.
Sedan slog e-posten igenom på allvar. Då började det komma mer gensvar, både arga och snälla. Roligt att kunna svara läsarna så direkt.
Sociala medierna skapade ett samtal
Dagens sociala medier har lyft allt det där till en ny nivå och skapat ett samtal. I forumet på mitt jobb kan vi räkna in tusentals inlägg, alla seriösa och inget hatiskt. På facebook, privat, fick jag massor med gillningar och kommentarer, sedan jag lagt ut en bloggkrönika om den försvunna hunden Ivan i Kristinehamn. Hundvännerna förlät mig min hundskräck och tryckte på Gilla-symbolen.
Gud vad jag älskade dom.
Härom natten satt jag långt in på småtimmarna och installerade en Gilla-knapp på den här bloggen. Jag är deltidspedant och stör mig på att jag inte hittade en vettig svensk Gilla-knapp som fungerade som jag hade tänkt, utan fick ta till den engelska. Precis som det stör mig att min internetleverantör gav mig engelskt webbverktyg, fast det stod om ett svenskt i reklamen. Home – är inte mitt favoritnamn på sidan Hem.
Jo, jag vet. Det går att byta till svensk version av wordpress. Men det är lite krångligt för en som hellre skriver ner tankar än tankar ner. Samma gäller förstås knapparna. Allt går, men jag har inte lust att lägga ner all den tiden. Det ska ju jobbas, ätas filmjölk, springas lite sakta igen efter halsflussen och tänkas ut inlägg också.
Chocken utanför Karolinen
Nå, knapparna kom dit. In english. Sedan hände ingenting. Jag lade ut en text som jag var riktigt nöjd med, men inget hände. Funkar inte knapparna? Är det inte en enda människa som läser bloggen, mer än mina kära vänner på facebook?
I måndags var jag med och höll kurs på Karolinen i Karlstad. På lunchrasten efteråt stod jag i karlstadssolen och kontrollerade dagens inlägg i mobilen. Jo, det låg ute. Vänta nu, det står någonting längst ner som inte jag har skrivit. 12 personer som gillar inlägget! Ingen av dem vän till mig på facebook. Främmat folk.
Jag bläddrar vidare. Här är ett inlägg som 20 har gillat, här har 22 tryckt på knappen, ingen av dem min facebookvän. Jäspalt! Det finns alltså läsare där ute som jag inte känner till. Några av dem gillar till och med en del av inläggen.
Kära nån. Jag får nog blogga ett tag till.
Skrivarlivet är mer än en popularitetsundersökning
Antalet gillningar den senaste tiden visar precis vilken sorts inlägg mina följare vill läsa. Det får jag ta hänsyn till ibland – och ibland inte.
Sådana inlägg som de om den nya europeiska arbetaren blir det fler av, för den här bloggen behöver de texterna med. Skribenten själv behöver dem. Hobbyskrivarlivet är inte bara en popularitetsundersökning, inte om jag ska vara ärlig mot mig själv. Ibland måste jag gå min egen väg, stönig som den deltidspedant jag är. Förresten blev ena städersketexten delad flera gånger på facebook och fick gillningar och omnämningar både här och där, så jag ska verkligen inte klaga!
Tack för att ni finns, känt folk och främmat.
Livet blev mycket roligare i solen i Karlstad i måndags.
PS: Här är länk till krönikan om den nya europeiska arbetaren. DS.
Varje biskopstrogen predikan bör skrivas med stiftpenna.
Varje trovärdig årsberättelse för Fortum bör författas med reservoarpenna.
Varje insiktsfull färdplan för en Boeing 747 bör präntas med blå Pilot Fineliner.
Allt annat bör plitas med kulpenna. Gäller även korsord, sudoku, kärleksbrev, recept och partiprogram.
Radergummi är fegt.
Bandyreferat och utomhusbetraktelser vintertid skrives också med blyerts, men de har ju även andra likheter med predikotexter.
Varje insiktsfull färdplan för en Boeing 747 bör präntas med blå Pilot Fineliner.
Varje trovärdig årsberättelse för Fortum bör författas med reservoarpenna.
Varje biskopstrogen predikan bör skrivas med stiftpenna.
– Jag har förtroende för alla mina statsråd tills annat meddelas.
Fredrik Reinfeldt
*
Försvarsminister Sten Tolgfors i fransk läsövning, efter att ha funderat över vapenfabrikers lokalisering:
– Nes pas moi, c’est FOI.
*
Rysk förtroendeomröstning, en instruktionsfilm.
Klicka på länken.
(Prova inte detta hemma eller i regeringskretsen. Tala alltid sanning. Skratta aldrig rått, roligt är det inte, bara en tidsbild).
*
Svensk talövning för försvarsministrar med forshagaförflutet:
– Dä va bare di… på detta FOI…
*
Prova inte det heller. Tala alltid sanning.
Strax på väg till bussen på morgonen står jag och torkar ren glasögonen. Andas imma, tittar mot ljuset och torkar. Då slår det mig plötsligt att detta har jag gjort förut.
Nej vänta nu. Det var i går.
Och i går.
Och dagen innan.
Och dagen innan den.
Och dagen innan den dagen.
Och ännu en dag tidigare.
Och den dagens i går.
Och dens.
Och dens.
Varenda i går i 41 år.
Detta börjar likna en strategi. Jag har ett mål och jag har en plan: Här ska inte fördärvas någon barnets oförstörda blick, bara för att man blir gammal. Här ska glos förvånat i all min levnad. I morgon och dess i morgon och nästa dag och dagen efter den. Dödar du barnet inom dig, då är du inte vuxen längre.
Så, nu blev de bättre.
Nu går jag till bussen.
Forshaga, februari. Tar på löparkläderna. Nya löparstället, underställ, kalsonger, t-tröja, collegetröja, tjocka strumpor, pegasuserna, yllemössa, snusnäsduk, fingervantar. Färdplan till hustrun, djupt andetag över tröskeln, klockan igång. Ute på vår gata är det en grad varmt, ishalka och snöglop.
Tre snabba steg, sedan är jag tillbaka på den packade strandremsan mellan Atlanten och Maspalomasöknen. Kroppen springer nerför backen mot Forshaga, förbi Ängevi och efter Klarälven söderut. Kilometer efter kilometer pumpar på i jämn go’ lunk. Själen – är tillbaka i solen och värmen. Hörseln hör hav, ögonen kisar i kanarisk sol.
– Vad skönt det är att springa efter havet, säger jag till hustrun när jag kommer hem. Jag vände borta vid Playa Ingles.
Då kommer hon redan med Vistenvatten. Gran Canaria är 420 mil bort.
Även här
har natten varit”
Jag vet hur du menar, Eva. Man känner spåren.
”Vi går in i skogen
undan ljuset
Följer stigen
som har blivit”
Det där tysta som inte står skrivet, men som läsaren tänker själv. Den där förtätningen. Stigen har blivit.
Sitter på restaurang med en kär vän. Tindrar med ögonen, smakar något gott.
– Vad tänker du på? säger jag, intresserat.
– Lampan dom hade på charken på Konsum, som drog till sig flugor och dödade dom.
Man ska inte fråga så mycket.
– Tycker du det är roligt att jag bloggar? säger jag till den kära vännen.
– Ja-a. Då slipper jag gå och posta en massa tjocka romanmanus som ingen vill publicera.
Svarar hon.
Sitter fortfarande på restaurang med den kära. Jag ser ut mot gatan och folklivet, hon ser in mot köket och dess liv.
– Nu tvättar dom de blå dukarna, säger hon. I köket. Och nu fyller dom tomflaskor med honungsrom från stora plastdunkar.
Berättar hon som är kökssynt.
Jag ska alltid ha med mig det lilla gröna moleskinblocket i fortsättningen, när jag går på restaurang. Vi får så bra betjäning när jag antecknar hela tiden. De tror vi är matrecensenter. Stackarna.
Vi är bara vanliga ätare med ett grönt bloggblock.
Springer på den hårda strandremsan. Det är morgon och ebb, i natt har havet packat min löparbana. Strax väster om mig den vandrande öknen, strax österut vaggar Atlanten.
När vi kommer tillbaka efter lunch har vattnet tagit min stig tillbaka. Den ska packas till i morgon. Vi ska mäta varandra igen.
Jag vill ha en sådan väg där hemma. Inte halkig ett dugg.
Kära kommunfullmäktige.
Folk som tror att solidariteten inte lever har aldrig låst sig ute på balkongen i ett normalt kanariskt lägenhetshotell på oklättringsbar höjd över jordytan.
Du bara ropar. Sedan räddas du av första bästa tyska dam, född strax efter kriget.
Vore livet så enkelt skulle det aldrig mer bli några krig. Jag har aldrig någonsin sett två människor försmäkta på en balkong, strax ovanför klättringsbar höjd i Maspalomas.
Du bara ropar. Sedan är räddningen nära. Tack, gamla kloka medmänsklighet, tack solidaritet. Nie wieder Krieg.
Tornfalk, gråhäger och sothöns i lagunen intill öknen i Maspalomas. Skönsjungande koltrast i palmen vid vårt hotell.
Du sjunger på svenska min vän. Du simmar på svenska, ryttlar precis som hemma, kliver och jagar din fisk. Jaså är det här du är. Nu.
Flyttfågeln. Den ende riktigt trogne internationalisten. Hemma, både hemma hos oss och här borta hos dom. Samma sång. Samma bentag och vindsnabba vingslag.
Samma fina jordklot att leva sina dagar på.
Strax innan hemresan får vi meddelande om strejk bland ombordpersonalen. Folk som jobbar i uppförsbacke eller nerförsbacke hela tiden har rätt till dräglig lön och vettiga villkor.
Stå på er, vänner.
Vi är hemma överallt.