Zlatan förvånar

Jag har vänner som inte gillar Zlatans bok på grund av språket. Själv tycker jag tvärt om att författaren David Lagercrantz har lyckats gestalta honom som person på ett utmärkt sätt, även rent språkligt. Upp ur boksidorna stiger en röst.

Boken fick mig att förstå Zlatan Ibrahimovic bättre. Allt går ju inte att älska, cykelstölder och annat, men berättelsen gör att jag begriper hur han blivit som han är.

Gudabenådad fotbollsspelare är han, det visste vi. Stönig som varje elitidrottsman måste vara inåt – har han använt den envisheten även utåt lite väl ofta. Tjurig som få. Därför är det intressant att Zlatan nu lyckas förvåna oss som retat oss på den saken.

Jag tänker på tolvåringen på Färöarna som fick Zlatans byxor (!) efter matchen, när han bad om tröjan. Jag tänker på hur Zlatan klev fram som verklig lagkapten i matchen mot Tyskland, när allt såg som svartast ut. Det märktes tydligt när han hämtade bollen efter sitt nickmål och sprang mot mittpunkten med den. Nu jädrar kör vi. Allra tydligast när han ömsint klappade om debutanten Tobias Sana, efter att denne missat öppet mål.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

 

Palme, pers och hoppfulla höstlöv

Söndag. Höst på hela Grossbolstorp. Under dagen sol, några lätta molnskyar här och där, röda, gula och orange löv. Löv som faller, löv som borde krattas men också knoppar som håller på och bildas. Springer mitt längsta pass sedan diskbråcket för elva år sedan, dessutom årsbästa på milen.

Går och ser Palme-filmen. Jo, så var det den gången. Sverige hade en demokratisk socialist som statsminister. En som jag sannerligen var kritisk mot många gånger, (Palme och Geijer, Nixons lakejer!) men som samtidigt var en briljant tänkare och talare. En som gav Sverige en röst i världen, när europeiska länder fortfarande fick ha en egen röst.

Tiden går. Tiden går i cykler, politiska konjunkturer cyklar på de med. När får vi en socialdemokrati som vågar formulera stolta visioner igen? En som inte är vilsen och fast i det mediedramaturgiska slaget om medelklassen?

Strängs snåla sedel
En gång har jag träffat Gunnar Sträng. Det finns en bild på mig i bästa SSU-kostymen, när finansministern och folkhushållaren lägger en snål sedel i en insamlingsbössa som jag sträcker fram.

Palme träffade jag två gånger. SSU-lägret i röda Ådalen 1976. Valrörelse, han äter på en glass av märket Winner, jag försöker bjuda in honom till Jönköpingsdelen av lägret. Sedan förlorar han kampen mot Thorbjörn Fälldin, på den tiden centern var motståndare till den livsfarliga kärnkraften.

Studiebesöket i Värmland i början på 1980-talet. Palme beskådar skogsdöden nära Kronoparken, Palme besöker IVL i Kil, Palme håller hyllningstal till industrialister på Bäckhammars Bruk, Palme besöker skolklass, Palme… resan håller ett närmast våldsamt tempo. Själv skriver jag några av de rader jag ångrat och låter bli att skriva några rader som jag borde ha skrivit. Offer för min egen mediedramaturgi.

Den första toppolitiker jag mött som brytt sig om journalisterna. ”Hinner ni med?” sa Olof Palme när tempot var uppskruvat mellan besöksmålen, de mästerligt improviserade talen och fototillfällena. ”Hinner ni med?”.

Ogillade och beundrade
Jag tyckte inte alltid om honom. Jag beundrade honom likafullt. En gång stod jag i en fullsatt Färjestads ishall, höll min fru i ena handen och NWT:s lokalredaktör i den andra och sjöng Internationalen. Höjda händer, Palme i högform.

Löv faller från en björk på Grossbolstorp. Knoppar bildas.

Affärer i blod och olja

– Jag är ju näringslivsjournalist. I början tyckte jag ”neokolonialism” lät kampanjaktigt. Men neokolonialism är vad det handlar om, säger Kerstin Lundell.

Tidig lördagseftermiddag, höstfärger i min del av världen, sol över Herrhagen men inne på Gjuteriet har ett tjugotal personer samlats för att höra om affärer i blod och olja. Det är Karlstads Bokcafé som arrangerar och Kerstin Lundell som berättar om blodet och oljan. Hon har skrivit en bok om Lundin Petroleum i Afrika.

Själv har hon arbetat som journalist sedan slutet av 1980-talet, mest med inriktning på teknik och industri. Hon har skrivit för bland andra Ny Teknik, Dagens Nyheter och Computer Sweden. Sedan 2005 är hon anställd på tidningen Process Nordic som inriktar sig på processindustrin, då även oljebranschen. Boken Affärer i blod och olja kom 2010 och för den fick Kerstin Lundell Grävande journalisters pris Guldspaden.

Trettio dagars ökenmarsch?
Det var alltså inte en tillfällighet att hon blev kontaktad av Johan Persson och Martin Schibbye, när de börjat intressera sig för västerländsk oljeindustris eventuella inblandning i den etiopiska regeringens folkfördrivning i Ogaden-provinsen.

– Du är väl inte på väg dit själv? frågade Johan Persson henne.

Nej, Kerstin Lundell ville inte utsätta sig för en trettiodagars fotmarsch i öknen tillsammans med tjugoåriga rebellsoldater, fyra mil om dagen i fyrtiogradig hetta, och med risk att när som helst möta skjutglada soldater från den etiopiska armén bakom en buske.

Man kan få storyn utan att åka in, berättar hon för oss. De brända byarna finns på satellitbild, för den som har råd att betala 50 000 kronor bilden. Bevisningen finns. Folk som har fått fly finns och är beredda att prata. Även i Sverige finns det gott om sådana vittnesmål.

Tolken orkade inte
Föredraget är bra och historien stark men ledsam. Som intervjun med kvinnan som soldaterna sparkade in dörren för och utsatte för dagliga våldtäkter i 30 dagar.

– Den storyn var så hemsk att tolken inte orkade till sist. Jag fick säga till att nu fortsätter vi. När jag sedan skulle lyssna på bandet fick jag stänga av det ibland och gå ut och gå en stund för att kunna fortsätta lyssna.

Mirjam är en annan kvinna, en mormor, som blev torterad för påstått samröre med ONLF-gerillan i Ogaden. Första året blev hon torterad, till sist hängde de upp henne i ståltråd men hon överlevde, slutligen anklagad för att vara en ”husmorsfiende” som lagat mat åt gerillan. En gerilla som Kerstin Lundell vill beteckna som en normal befrielserörelse i en diktatur. Mirjam lyckades gräva sig ut och fly. När hon sprang från lägret väntade hon sig en kula i ryggen men det kom ingen.

Långt senare var det Kerstin Lundell som kunde berätta för Sveriges Television att andra som hade flytt från Etiopien hade en film som berättade sanningen om tillfångatagandet av Schibbye och Persson.

– Den gången var det lätt att få SVT att tända till.

Brott mot mänskligheten
Det hade inte varit riktigt så med intresset tidigare, när hon började skriva om Lundin Petroleums letande efter olja i Ogadenöknen. Om brända byar, bränd mark, rebeller som attackerade oljebolag och om oljebolag som svarade med att hyra in lokala krigsherrar för att skydda sina anställda.

För näringslivsjournalisten Kerstin Lundell är det ingen tvekan om vilken roll Lundin Petroleum haft när folk fördrevs från sina hem, när byarna eldades upp och människorna mördades.

Hon menar att företaget gjort sig skyldigt till brott mot mänskligheten. Som stöd anger hon rapporter från FN och flera människorättsorganisationer. Hon menar också att utrikesminister Carl Bildts roll är minst sagt speciell, jävig som han är.

Reportern som Bildt inte pratade omkull
Varför lyckas då Bildt alltid prata omkull svenska journalister? frågar någon i publiken. Inte alla, blir svaret. Journalisten Jesper Lindau var väl påläst vid sin intervju för Ekot och gick inte på Bildts gamla vanliga metod att svara på andra frågor än de han ställt.

(Länk: Jesper Lindau, Ekot, intervjuar Carl Bildt om hans oljeaffärer i Afrika).

– Carl Bildt satt i styrelsen när aktiviteterna pågick i Sudan, där situationen var likartad. Han satt där när man förhandlade om kontraktet i Etiopien. Som ansvarig för företagets etiska riktlinjer borde han ha kontrollerat hur situationen var.

Ogaden-provinsen är en somalisk muslimsk del av det kristna Etiopien. Forna kolonialherrar lät Etiopien få denna somaliska provins, som logiskt sett borde hört till grannlandet Somalia.

Tog mikrofonen för henne
Föredraget på Gjuteriet fortsätter med den närmast dråpliga berättelsen om hur de styrande i bolaget hindrade henne från att tala till punkt vid bolagsstämman, inför ögonen på mängder med aktieägare och inte minst ett tjugotal näringslivsjournalister på pressläktaren. Om hur bolaget fortsatt med sina fulaffärer, som hon kallar det. Om den filosofiska frågan varför så många av fulbolagen har sina säten i demokratiska välfärdsstater som Sverige och Kanada. Om penningens flöde från fattiga afrikanska provinser via skatteparadis som Guernsey till rika människor i väst.

Nej, hon tyckte inte att ”neokolonialism” lät som en korrekt beskrivning. Inte först.

Nu vet hon bättre.

 

Hon bär inga gula reflexbyxor

Varför börjar de som har praktiska jobb klockan sju på morgonen, medan vi kontorsslavar ofta börjar senare?

Varför kör de flesta som ska från mitt Forshaga till Karlstad fortare om de börjar sju på morgonen än om de börjar åtta? Det är stor skillnad, ”sjurallyt” har mycket mer bråttom.

Varför säger folk ”kollektivanställd”, när ingen människa blir anställd i klump?

Alla dessa frågor.

*

Gula eller orange reflexbyxor, vår tids blåställ. Jeans och skjorta, vår tids manschettyrkeskläder. Allt detta är min sanning, fast det finns en sanning till. Den berättar att våra dagars arbetarklass är en lågavlönad kvinna i offentlig sektor, gärna inom vården. Hennes berättelse bryr sig inte om schabloner.

Hon bär inga reflexbyxor men däremot bär hon upp vårt Sverige, från exportindustrin till åldringsvården. Det är hon som får båda att överleva.

Äntligen fria

Där man bränner böcker bränner man snart människor. Där man fängslar journalister, för att de modigt gör sitt jobb, fängslar man också det fria ordet och demokratin.

Därför är det en glädje att opinionen fick rätt och att de svenska journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson nu blir fria.

Hoppas de kan färdigställa sitt reportage. Hoppas det visar sanningen om det bloddrypande oljebolag där Sveriges utrikesminister doppat sina fingrar kletiga.

 

Nobody puts Baby in a corner

 

 

 

Jag är en långsam jäkel. Ibland tar det tid att tänka efter och nu har jag funderat färdigt. Det är ett alldeles utmärkt budskap som rektorn för Karlstads universitet låtit pryda sitt lärosäte med.

Nobody puts Baby in a corner.

Jag ska inte förklara hur jag menar med det, det gör rektorn själv så bra i artikeln jag citerar här nedan. Vi råkar vara överens om syftet.

Inget konstverk
Fast det är det där med Konsten. Budskapet är rätt och dock är det inget konstverk hon har låtit sätta upp. Konstnärer är värda sin lön för mödan, visst. Offentlig konst är viktig, absolut. Varenda dag. Annars dör det offentliga rummet och våra liv blir tråkigare.

Det är bara det att jag inte tycker att jobbet är värt 170 000 kronor. Inte i det här fallet. Konst ska få kosta men i det här fallet känner jag mången grafisk formgivare som skulle gjort skylten billigare. 5 000 kronor plus material och uppsättning, det hade kunnat räcka.

Jag har själv gjort en variant här ovan bara på lek. Typsnittet heter Stencil, vilket hade varit en fin länk till historien, från den tid när rektor själv delade ut antiimperialistiska stenciler och kanske också hade dragit dem. Jag minns inte riktigt. Dessutom länkar det till den tid då lärosäten var beroende av just stenciler.

Rektorn själv om syftet
Nu till det utmärkta försvaret för syftet, citaten är från Dan Guttkes artikel på universitetets webbplats kau.se. Jag gillar som sagt budskapet, så när som på det kvasikonstnärliga.

Första frågan till rektorn är vad hon tycker att citatet från filmen Dirty Dancing står för:

”Budskapet kan enkelt uttryckas så här: ’Låt ingen sätta sig på dig! Tro inte på signaler om att du inte duger, att du inte är tillräckligt bra!’ Det är ett budskap som riktar sig till alla människor – inte minst till våra studenter och vår personal. Men det kan också handla om Karlstads universitet, Karlstad som stad, Värmland och Sverige. Det signalerar att vi ska sträcka på ryggen och ge järnet – för att vi är bra. Det ger råg i ryggen, åtminstone till mig. Förhoppningsvis väcker det också skratt, vilket är bra.”

”När biblioteket byggdes fick vi en gåva för utsmyckning av fasaden. Det är den gåvan som används, alltså inga medel som ska användas i utbildning och forskning. Dessutom gör vi det tillsammans med Karlstads kommun som bidrar med en del av kostnaden. Konstverket kostar omkring 170 000 kronor och Statens konstråd har gjort bedömningen att det är en bra investering.”

”…meningen med verket är att flytta citatet från dess ursprungliga sammanhang för att bland annat uppmana unga tjejer och kvinnor att ta plats i det offentliga rummet.”

Vem kan inte stå för det budskapet?

 

Kor eller lastbilar?

En sommar när barnen var små skulle vi åka till Åland och fiska. På vägen till Stockholm och färjan tävlade vi i bilen, för att göra resan roligare. Barnen räknade kor, vi vuxna räknade mötande lastbilar.

Resultat: nästan exakt lika många.

Undrar vem som skulle vinna nu, 25 år senare? Korna eller långtradarna?
Nej, det undrar jag inte alls.

Flykten från Forserum

Tänk dig att du har fått fly från Småland. Du bodde i ett land där du inte fick tänka fritt, tala fritt, rösta, ens leva. Till slut, efter mycket besvär, kommer du till Afrika. Ett helt främmande land som heter Somalia som du aldrig har hört talas om, fast det stavas nästan som Småland. Där kastar de sten på dig, ungdomarna.

Tänk dig. Rutorna kraschar. Tänk rädslan.
Där, i det landet, hade du behövts om de stenkastande ungdomarna i Somalia skulle ha fått någon pension en vacker dag. Ditt arbete hade behövts, men det förstår de inte. De kastar sten på dig och dina barn för att ni är skära i skinnet.

Tänk dig.
Det kan du inte.

Så, fast tvärt om, var det.

 

Fritt efter verkligheten i Forserum, Småland, Sverige, Universum.

 

Mest läst

 

 

 

 

 

Mest besökta inlägg: nationaldagstalet mot främlingsfientligheten, krönikan om solidariteten när någons älskade vän försvann samt när jag länkade till Beda från Bogen. Satiren om den moderata understödstagarandan i norra Värmland har också många studerat och mitt sökande efter musik att älska.

Främlingsvänlighet. Solidaritet. Värmländsk progg. Satir mot skattesmitare. Blues från Mississippideltat.

Det finns hopp om svenska folket.

 

Musik medan jag skrev det här:
Thunderbird med ZZ Top.