Göran Greiders katekes

Det finns de som vet hur man formulerar sig. Göran Greider är en som ofta lyckas.

Läs hans katekes på Aftonbladet Kultur. Den är skriven i samma anda som fick August Strindberg att skriva Liten katekes för underklassen, 1884-1885. Sju delar ska det bli lovar Aftonbladet. Här är de fem första.

Göran Greider, Liten katekes för de ännu vanmäktiga
Del 1, samhälletdel 2, partiernadel 3, kulturendel 4, ekonomidel 5, kvinnan

Tillägg 21 maj:
Del 6, religion

Tillägg 28 maj:
Del 7, Politisk filosofi

Eftermiddag med främlingsrädslan

Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.

Ont om pengar är aldrig pittoreskt.

Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?

Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.

Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.

Jag tror det är sant.

Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.

En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.

Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.

Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.

I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.

Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.

Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.

I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.

Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.

Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?

Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?

En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.

– Have you deserted from the Vietnam war?

Militant bondförnuftig arbetarmoralist

Jag är en militant jäkel. Jag tycker vi ska komma överens om att bondförnuft och hederlig arbetarmoral ska gälla i varje grupp av människor på denna jord. Det tror jag hårt på.

Alltså var det rätt av vietnameserna att slänga ut fransmän och amerikaner, när dessa ockuperade deras land. Det var rätt att ställa sig framför stridsvagnarna och försöka hindra dem i Prag 1968 och på Himmelska fridens torg 1989.

Men det var inte rätt att kasta ägg på den amerikanske ambassadörens bil i Glanshammar 1970, fast han representerade bomberna mot Vietnam. (Man trampar inte i maten! som farfar Einar brukade säga). Och det var sannerligen ingen klok och bra barnuppfostran av Vänsterpartiet i Malmö att låta barnen på deras första maj-firande gå lös med slagträn på en bild av centerledaren Annie Lööf. Partier bör inte befinna sig i puberteten, svenska folkets öde är för allvarligt för det.

Tårtan i form av den svarta kvinnan som skars sönder i underlivet, medan omgivningen på Moderna museet storskrattade och fotograferade.

Annie Lööf-bilden hos Vänsterpartiet i Malmö som bonkades sönder och samman i skallen av barn, medan omgivningen storskrattade och fotograferade.

Samma dumheter överallt, samma obefogade våld.
Varför ställde ingen sig i vägen där? Det är rätt att göra uppror.

Knappar, knatter och spökröst

En gång fanns Tio i topp. Radio-programmet med topplistan som styrde våra unga liv och vår smak. Först lyssnade vi på låten, sedan på knattret när de lyckligt utvalda fick rösta, sedan på spökrösten som berättade hur många röster låten fått. Jag känner en som var med och röstade när programmet kom till Hagfors. Stort.

Veckan efteråt läste vi i Bildjournalen om gruppen som vann.

Ungdomarna i juryerna hade mentometerknappar att rösta med. Sin tids gilla-knapp i direktsändning. Just så är det att driva en blogg med gilla-knapp. Varje dag kan du räkna in dina läsares knapptryckningar i realtid om du vill. Knatter finns inget och spökröst får du vara själv:

Sorgsenhet när Lillemor Arvidsson dör, 17 röster.
Storögd förundran över ännu en blåsippsvår, 21 röster.
Bitter ilska över det europeiska klassamhällets utslagning av inflyttade städerskor, 33 röster.

Jag tycker så mycket om de där knapptryckningarna och delningarna. Känner sådan respekt inför vad som gillas och inte gillas.

Jamen, skriv bra varenda gång då, gôbbe!

Riktigt så enkelt är det inte. Ibland krävs det distans för att se vad som ska bli bra. Ibland har vi helt enkelt olika smak. Det får man också respektera. Dessutom lägger jag inte ner mycket tid på att sprida bloggen. Det finns annat som är viktigare i livet.

En sak har jag fått bekräftad de senaste veckorna. Du ska skriva personligt om folk ska läsa. Det visste jag förut, fast inte att det var så väldigt tydligt avgörande.

*

Vi gick inte på första maj-mötet i år. Jag klarar inte godisregn. Den starkes seger över den svage. Det är det minst arbetarrörelsemässiga jag vet.

Syftet var säkert gott. Det är goda människor som ordnade det, folk som jag gärna hamnar på en öde ö med. Resultatet – är ändå som vilket öråd som helst:

”Du duger inte. Du fick inget. Du var för klen. Hej då”.

Tack för din klasskänsla, Lillemor

Lillemor Arvidsson har dött, läser jag. Kommunals älskade före detta förbundsordförande, första kvinnan som ledde ett LO-förbund, dessutom det största. Hon glömde aldrig sitt ursprung och sina kollegor i vården, eller alla de andra välfärdsarbetarna för den delen.

En gång spelade jag in en film med henne i en biroll. Hon var upptagen Kommunalordförande men tog sig tålmodigt tid till alla våra omtagningar vid svarta tavlan i den gamla skolan mellan Hynboholm och Skåre.

Ingen hade sådan integritet som Lillemor. Så var hon också den enda som röt ifrån när hennes regering ville införa sitt stoppaket, mitt under pågående kommunalkonflikt.

Här är ett utdrag ur boken När Lillemor fick makten av Lillemor Arvidsson och Gunilla Wettergren. Det berättar både hur kommunalarnas Sverige ser ut och hur deras ordförande var:

”Jag fick redan då (1990) massor av brev och information från medlemmar som knappt kunde överleva på sina löner. Jag minns särskilt en ensamstående mamma som skrev och berättade om sig och sin 17-årige son. Hon hade inte råd med någonting extra och måste till och med själv klippa pojken hemma. Jag grät när jag läste om att sonen var med i ett kompisgäng som brukade gå ut och äta pizza för 35 kronor om fredagskvällarna. Men nu hade hon inte råd att låta honom gå med till pizzerian, utan han fick sitta hemma och vänta tills kompisarna kom tillbaka från pizzafesten. De som har gott om pengar kan säga att en hundralapp är futtig. Men inte den mamman; för henne kan hundringen vara det som gör att pojken kan gå med till pizzerian igen. En hundralapp kan vara det som gör att många slipper gå till socialen.”

Jag vet inte vad man skriver när folk som man tycker mycket om dör.
Vi saknar dig, Lillemor.

Tack för din klasskänsla som aldrig dog.

Hur stor blir cirkelns area?

Besöker vår friluftsgård och trivs. Längs elljusspåret har ideella medmänniskor satt upp tipspromenadfrågor, så vi ska få en chans att röra på hjärncellerna. Hur stor blir cirkelns area? När vi kommer i mål går starten för korta terräng-DM. Två gånger ska löparna passera vår kära mördarbacke, har andra ideella medmänniskor bestämt. Första tvåkilometersvarvet går på drygt sex minuter för götalöparen André Rangelind som leder. Själva går vi inomhus i SISU-gården och beställer kaffe och nygräddade våfflor som ytterligare andra ideella medmänniskor står och gör i ordning för vår skull.

Det är så mysigt när friluftsgården lever och kinderna är rosiga, var jag än  tittar. Vare sig färgen beror på rask promenad mellan tolv finurliga frågor, kapptävling uppför mördarbacke eller varmt våffeljärn.

I Sverige jobbar varannan svensk ideellt och lägger ner 16 timmar i månaden på det. Det ideella arbetet motsvarar 400 000 heltidsjobb och producerar tjänster för 150 miljarder kronor varje år. En praktisk vardagssolidaritet som ökar men sällan får det beröm den förtjänar. Tack, ni som sliter för att världen ska bli en bättre plats att leva på!

Vi klarade cirkelns area. Det var inte min förtjänst.

Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder

Karlstads Bokcafé har gjort nytta i 31 år. Från början ville eldsjälarna bakom föreningen skapa en mötesplats där folk kunde byta tankar och idéer med varandra: ett bokcafé mitt i stan. Av den drömmen blev ett hörn av Café Gjuteriet i Karlstad Levers fina kulturhus på Herrhagen. Där säljer man kulturtidskrifter och lånar ut böcker.

Programverksamheten blev mer än ett hörn. År efter år har bokcafét strävat och arrangerat föreläsningar och kulturprogram. På webbplatsen skriver de att: ”Vi utlovar bra föredrag om viktiga ämnen och inte minst vill vi erbjuda ett forum för samtal, frågor och invändningar”.

Det löftet har de hållit.

De fattiga i Europa
En söndagseftermiddag heter gästen Rebecka Bohlin. Hon är journalist, debattör, instruktör i feministiskt självförsvar och före detta chefredaktör för tidningen Arbetaren. Den kombinationen gillar jag.

Boken hon har skrivit nu heter De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass (Atlas reportage). Huvudpersonen i boken och i Rebeckas berättelse denna eftermiddag är kvinnan som städar, lagar mat och serverar i det nya Europa. Ofta har hon flyttat från ett annat land, ofta är hon just kvinna.

Hon som inte hörs när statsministern och finansministern talar. Hon som varje dag tvingas gestalta överhetsorden rörlighet och flexibilitet. Hon med den låga lönen och delade arbetsdagen. Hon som ofta tvingas ta mer än ett jobb, för att överleva och försörja sina barn. Hon som inte medelklassjournalisterna berättar om.

Slita, tiga, lida är inga modeord i den gruppen, inte migrantkvinnornas verklighet heller.

Utkantens kvinnor proletariseras
Min mamma var småbrukarhustru och sedan skolstäderska, inflyttad i tätorten. Den erfarenheten är inte nödvändig för att förstå Rebecka Bohlins bok, men den underlättar. Då var det den svenska utkantens kvinnor som proletariserades. Nu är det Europas utkanter det handlar om.

Hårdare kroppsarbete än storstädningen på Åsvallaskolan i Molkom har jag aldrig provat, fast jag jobbat i skogen och på sågverk. Det har jag berättat ofta, för det är sant. Faststelnat tuggummi under bordsskivor blev vi rejält trötta på den sommaren jag hjälpte mamma. Trötta på och trötta av.

Värst för henne? Kanske förnedringen att behöva städa upp, dag efter dag, när oförstående skolungar grisat ner och saboterat sina egna toaletter.

Inte skiten. Nonchalansen.

Flest kvinnor som migrerar
Nu börjar Rebecka prata. Lite senare köper jag hennes bok, får den signerad och far hem för att läsa. När De osynliga skrivs rasar en debatt om privata vårdföretag som väger kissblöjor och låter dementa ligga i sin egen avföring och om en äldrevård som producerar liggsår. Allt medan ägarna plockar ut bonusar och för över pengarna till skatteparadis.

Detta debatterar vi med all rätt, skriver hon, men ett perspektiv saknas.

”25 000 arbetstillfällen har försvunnit i äldreomsorgen de senaste fem åren trots att de gamla och sjuka inte har blivit färre. Det är inte bara kunderna, de gamla och deras anhöriga som drabbats av detta. ’Slimmad vård’ betyder i klartext att de anställda som blivit kvar på äldreboendena tvingas ta hand om fler gamla på kortare tid. De försöker nog så gott de kan. Varför rasar inte debatten vidare kring deras arbetsvillkor?”.

Där har du Rebecka Bohlins klassperspektiv i ett nötskal. Det är inte bara våra gamla och sjuka som fått släppa till de där pengarna till skatteparadisen. De anställda har också fått betala, dyrt.

”Enligt FN:s uppskattning finns det omkring 210 miljoner migranter i världen, drygt hälften av dem är kvinnor och det vanligaste jobbat för kvinnor som migrerar är just att jobba i någons hem. Men det är inte bara på en global nivå som fler kvinnor än män migrerar, även inom EU är det så. 52 procent av migrationen inom den europeiska unionen utgörs av kvinnor.”

Efterfrågan ökar på hembiträden
Frilansjournalisten Mats Wingborg menar att det inte är någon slump att efterfrågan på kvinnliga migranter växer i EU, skriver hon. I takt med att de ekonomiska klyftorna växer i Europa och välfärden rustas ner växer efterfrågan på hembiträden.

Skälen till det är tre. 1. Landet ifråga kanske saknar offentlig barnomsorg och har en svag offentlig sektor. Då anställer många hembiträden i stället. 2. Landet har tydliga ekonomiska klyftor. 3. Omsorg har blivit en handelsvara i den globala ekonomin:

”…vilket innebär att när fler kvinnor lönearbetar i Spanien, anlitas fler kvinnor från Rumänien som hembiträden i Spanien. Det leder i sin tur till att moldaviska kvinnor migrerar till Rumänien för att jobba som hembiträden…”

Rut-avdraget är väl bra?
Hotell och Restaurangfacket i Sverige undersökte nyss hur det ser ut med arbetskraftsinvandringen inom deras område. Efter besök på 54 arbetsplatser i Stockholmsområdet kunde de konstatera, skriver hon, att: ”…arbetsgivare med migrantarbetare bryter mot såväl kollektivavtalet som mot de ansökningshandlingar de lämnat till Migrationsverket, i 33 av de 54 granskade företagen. De kom bland annat i kontakt med människor som jobbade 12 timmar om dagen, 7 dagar i veckan. I vissa fall var månadslönen så låg som 2 000 – 3 000 kronor.”

Nå, Rut-avdraget var väl bra? Det som har gjort att så många svarta jobb i hemmen blivit vita?

Rebecka Bohlin och hennes källor är inte övertygade om den bilden. Ett företag som Gesa Markusson från Fastighetsanställdas förbund berättar om anställde ungefär 200 personer vitt i Stockholmstrakten. Samtidigt hade de lika många som jobbade svart

Svartjobben betalar de vita jobben
Rebecka har fler exempel på sådant. Företag som har råd att lägga orimligt låga anbud, eftersom svartjobben är med och betalar de vita.

En städare ska enligt Fastighets avtal tjäna som lägst 111 kronor och 35 öre i timmen. Till det kommer arbetskläder och städredskap, lönespecifikationen ska skickas ut, någon ska skicka fakturorna till kunden, arbetsgivaravgift ska betalas, liksom sjuklön, försäkring och semesterersättning.

”Då kan inte städning kosta mindre än ungefär 220 kronor i timmen, enligt en undersökning som baseras på 40 städföretags genomsnittliga kostnader.

– Vi ser anbud på 185 kronor! Då finns det två sätt att få det att gå runt. Ett är att kunden pröjsar för sex timmars städning men bara får fyra. Men ofta handlar det om svarta anställningar.”

Det sista uttalandet kommer från just Gesa Markusson, facklig ombudsman för Fastighetsanställdas förbunds avdelning 1 i Solna. Rut har inte gjort alla svarta jobb vita. Dessutom är det så att marknaden hur som helst tvingar ner lönerna för de som ska städa i folks hem. Annars har inte medelklassen råd att betala.

Samhället faller isär
Bokens slutsats är att det krävs en nytändning i de fackliga organisationerna. De osynliga ger en del exempel på bra lokalt fackligt arbete på olika håll och många exempel på att detta arbete behövs.

”Mirela Bajgoras tårar över att hon knappt ser sitt barn, Lucia Gonzales utmattning över arbetsdagar på uppåt 15 timmar för att kunna försörja sin familj i Stockholm eller Sado Djalos flackande liv på en naken madrass i än Lissabon, än Hamburg för att kunna skapa sig en framtid, är olika exempel på hur klyftorna i Europa ökar, stressen och otryggheten tilltar, jämställdheten försvagas”.

Samhället faller isär, skriver Rebecka Bohlin.

Det är dags att sätta stopp för det. Min egen slutsats, efter att ha lyssnat och läst är att den gamla sanningen stämmer även här. Det är skillnad på folk. Är du medelklass, då får du städerskan skattesubventionerad. Är du kvinna och arbetarklass, då kan det hända att du är den där städerskan, ibland svartavlönad, väldigt ofta med delad arbetsdag och alltid med en lön som är orättvist låg.

Båda bor ni i ett samhälle som sakta spricker sönder.

Hem | Om mig Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman Kôppra

Börja i Norra Råda

Vaknar och minns en dröm för ovanlighetens skull. Jag har just skrivit ett blogginlägg i drömmen:

Det är första dagen på första sommarvikariatet som lokalredaktör i Munkfors 1974. Äntligen journalist.

– Jag ska förändra världen, säger jag i telefon till chefen nere på centralredaktionen, Allan Jonsson.

– Bra, säger Allan. Då kan du börja i Norra Råda.

Hembygdsveckan Klarhälja. Gör ett personporträtt på en hantverkare varje dag, och en nyhetstext, säger han.

Kära nån, nu börjar jag upprepa mina gamla scenkåserier i drömmen också. Räcker det inte med att jag berättar alla anekdoter på jobbet tre gånger och tror att varje gång är den första? Så där som herrar gör när de är mellan 60 och 62.

Men Allan hade rätt. För den som ska förändra världen är Kärnåsen, Norra Råda, en utmärkt plats att börja på. Sista kvällen såg jag lysmaskar i björksluttningen ner mot tjärnet. Stigen lyste.

Långt senare fick jag spela en av smederna i Älvdalssagan på Kärnåsen. Ståhl. Han hade behövt en bättre värld. Om stigen lyste då, det vet jag inte.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren som smed i Älvdalssagan.

 

 

Gillar mitt eget blogginlägg? Nja, jag testar Gilla- och Dela-knappar. Provar engelska än så länge, eftersom de svenska jag hittar fungerar dåligt.


”Jag har ju lovat”

Han är domprost och i Nya Wermlands-Tidningen hade ledarskribenten dundrat mot Solrosuppropet. Uppropet är årets landsomfattande protest mot försämringarna av sjukförsäkringarna. Fler och fler blir utförsäkrade, fler och fler får stora problem med sin ekonomi. I fjol hette protesten Påskuppropet, även då i de kristna kyrkornas regi.

Nu på annandagen gick han till Soltorget i Karlstad och demonstrerade, trots Nya Wermlands-Tidningens muller.

– Det här är en partipolitiskt och religiöst oberoende rörelse. Jag har faktiskt i mitt prästlöfte lovat att stå upp för dem som är utanför, sa Staffan Kvassman.

Sådana präster vill vi se fler av. Kyrkor ska stå mitt i byn. Är det något som solrosor är bra på, så är det att sprida glädje, sträva upp mot himmelrik’ och samtidigt rota sig bra djupt i den svenska myllan.

Gillar.

 

 

 

 

 

 

Bilden: Bloggaren inspekterar fjolårets solrosor på den egna tomten.


En politisk kyrka”, skriver NWT:s politiske redaktör den 7 april. ”Också en rent allmän politisering har fått bre ut sig. Ta bara förra årets så kallade ’påskupprop’ som fått en efterföljare i år. Det är ett rent politiskt angrepp på regeringens politik under förespeglingen om att man värnar om de sjukskrivna. Underförstått så gör inte regeringen det. Nej, det är bland annat sådant som gör att jag undrar varför jag fortfarande är medlem.”

Så långt NWT:s politiske redaktör.

Jesus själv? Han jagade månglare ur tempel, så fort han såg några, och delade fiskar och bröd rättvist till varenda människa som var hungrig. Nog var den karln politisk.

 

Vi är 589 stycken som längtar

1.
Låt mig börja från början. Jag är några år gammal och leker hela dagarna med Bobby hos farmor och farfar. Hunden är stor och snäll och vit med svarta prickar och jag ligger bredvid på köksgolvet och kramas och Bobby förstår att jag är valp. ”Man får tåla att valpen är lite hårdhänt ibland, han förstår inte bättre”.

Sedan blir jag sex år. Det är fortfarande vid Almar, norr om Karlstad, nu är vi i vår trädgård på östra sidan vägen, mitt emot där de startar Butiken på landet långt senare. Det kommer några bekanta gående, jag blir glad att se dem och rusar fram. Glädjestrålande. Då biter deras tax mig. Hon ska ha valpar och är särskilt på sin vakt då, säger de vuxna efteråt. Med ett raskt och hårt bett kring mitt högra smalben gör hon mig hundrädd för livet.

– Du skulle inte ha sprungit mot henne.
– Det var ju inte henne jag sprang emot.

I dag kan du skicka ut oss, en grupp joggare, och släppa en hund lös. Vissa hundägare tycker om att göra det. Då slår det aldrig fel: om vi så är tio, femton stycken som kommer löpande, nog är det mig hunden blir intresserad av. Biten har jag aldrig blivit mer, men jag har fått byta löpväg många gånger för lösa hundar. I höstas hände det varje gång, en lång period. Värsta skräcken var schäfern som satte käftarna runt benet borta vid Haget för många år sedan. Biter du till nu… tänkte jag, men då fick hans välmenande matte honom till sist att släppa.

Ett uttryck är vi motionslöpare särskilt trötta på:
– Han är så snäll så…

Det är han säkert. Men du är inte snäll som släpper honom lös bland barn och löpare.

2.
Nu kommer andra versen. Jag är nämligen djurvän. Det finns till och med hundar jag blivit vän med, när de lärt mig kasta boll och fått mig att slappna av. Jag luktar väl mindre adrenalin och hot då, antar jag.

När jag växer upp har vi bondgård, en liten en, borta i östra Nyed, och pappa har namn på nästan varenda individ i ladugård, stall, hönshus och kaninburar. (Nåja, inte hönsen kanske). Själv minns jag barndomens somrar som ett enda sittande på trappen i Ängebäckstorp, med en katt i knäet. Sitter jag stilla länge nog så går det att lära den att sova på rygg. Det blir min och kattens specialitet. Jag tror vi är lika stolta, båda.

Naturligtvis blir de familjemedlemmar med namn och egen personlighet.

När vi får eget hushåll med soffa, färgteve, barn och räkningar, den kära vännen och jag – då kommer det snart katt i huset också. Utekatter i ett villaområde, pinsamt nog. Även de blir familjemedlemmar.

Härom året får vi ta bort den sista katten. Då händer det som brukar hända. Sorg i hjärtat. Saknad. Men också sorghallucinationer. Mer än en gång hör jag hennes trippande steg i trappan upp till andra våningen, där jag sitter framför teven. Strax därpå känner jag henne krypa ner i mitt knä och börja spinna.

Fast hon har varit död i veckor.

3.
Tredje delen av den här krönikan handlar om en person som heter Ivan. Vi har aldrig träffats, men jag lär känna honom när Britta, min facebookvän i Kristinehamn, skriver om hans och Boris liv och leverne. Det gör hon nästan varje dag, rasen är puli och de ser ut som två rastafari som händelsevis råkat få fyra ben.

Hon är rätt rolig i sina kommentarer, Britta, och jag tycker jag lär känna kristinehamnshundarna Ivan och Boris. Det är dem, Färjestad och tre joggare i karlstadtrakten jag följer. Och så några till.

Plötsligt en dag kommer en annan sorts rapport från Britta. Den där hemska som ingen djurägare vill skriva om sin familjemedlem. Ivan är borta. Han har rymt och stuckit till skogs, en bra bit norr om Kristinehamn.

Det är nu det händer. I nordafrika med omnejd hade de sin arabiska vår, för något år sedan, med viktig hjälp av sociala medier. Ett hundletande i skogarna strax norr om Kristinehamn är förstås inte lika viktigt för mänskligheten, som att ett antal folk gör sig av med sina diktatorer. Men likafullt är det viktigt för dem det berör.

Det finns människor som tror att solidariteten är död. Jag önskar så att de hade kunnat följa det som händer kring Ivan, de här dagarna i månadsskiftet mars-april 2012. Plötsligt bara väller det fram, sympatiyttringar, praktiska råd och folk som vill hjälpa till och leta.

En särskild grupp bildas på facebook: Hitta Ivan. När jag går med har den ungefär tjugo medlemmar, när jag skriver detta en vecka senare är vi 589. Från början handlar det mycket om sympati och spridda råd, men sakta men säkert växer en professionell organisation fram. Någon tar ledningen i själva vaktandet och letandet, någon tar itu med hur facebookskrivandet ska vara organiserat, så inte allt viktigt praktiskt dränks i alla hejarop, de där gångerna när någon av vaktarna sett Ivan i området kring Heinola. Någon lägger ut regelbundna kartor: ”hon sitter vid siffran ett, hon har det och det mobilnumret, hon sitter vid siffran två…”.

I min familj är vi orienterare och har några gånger varit med vid polisens sök efter försvunna personer. De har varit välmenande aktioner, men knappast välorganiserade av polisen. Här är det precis tvärt om. Jag sitter fem mil bort och kan inte vara med, för jobbets skull, men riktigt längtar efter att kunna hjälpa till. Massor av folk är det som går skift i skogen eller letar via bil eller bara lämnar praktiska, hundkunniga råd.

Sådant är läget just nu. Kunde jag trolla med knäna, så skulle jag se till att lurifaxen Ivan valde att gå ända de där sista stegen fram till husse eller matte. Han har ju visat sig flera gånger och varit så nära. Jag vet inte mycket jag hellre önskar, just nu, om du bortser från världssvälten, freden och rättvisan…

Ibland har jag lekt med tanken, på fullt allvar, att anmäla mig som frivillig joggare över det där kalhygget där Ivan brukar hålla till. Så kunde jag få syn på honom och då kunde mitt ofrivilliga hundskräcksadrenalin börja pumpa i kroppen och då kunde Ivan känna doften av det och glatt börja jaga mig. Varpå jag med raska steg förhoppningsvis hann före honom in i någon sorts stor ryssja dom hade byggt.

Så tänker jag i sena natten, när jag följer eftersöket på facebook. Risken är att någon skulle ta illa upp och inte förstå att jag faktiskt menade allvar. Jag har en viss talang på att locka hundar som jag är rädd för. Bäst att inte säga nåt, alltså.

Kom hem nu, Ivan. Vi är 589 stycken som längtar efter det beskedet. Du behövs.

 

 

Uppdatering:
Antal medlemmar i facebookgruppen Hitta Ivan kl 09.20 den 5 april: 768.
Nytt antal kl 11.10: 910 medlemmar.
Påskafton: Ivan hemma igen. Gruppen har 1 047 medlemmar.  Hur många av dessa som varit inblandade i praktiskt sökarbete vet jag inte, men det är många.