Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.
Ont om pengar är aldrig pittoreskt.
Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?
Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.
Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.
Jag tror det är sant.
Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.
En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.
Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.
Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.
I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.
Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.
Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.
I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.
Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.
Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?
Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?
En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.
– Have you deserted from the Vietnam war?
Plötsligt en dag har någon bestämt att vi ska börja kramas, även när vi inte gjort mål eller det inte är vår käresta vi träffar. Här är länken till en begåvad film som förklarar saken:
