Leif Stinnerbom är en klok person. Skådespelaren ska inte gå hela vägen åt publiken, säger han. Hon eller han ska visa vägen. Just så blir vi aktiva deltagare i föreställningen,
inte bara passiva åskådare.
Hoppas att ingen ser mig, men på den här besökaren fungerar det. Efter ett tag fungerar det väldigt bra. Den kära vännen ler snällt när jag försiktigt torkar bort en tår på ena kinden. Vi är på Västanå Teaters lokaler på Brårud i Sunne, för en halv mansålder sedan bodde vi tre stenkast bort på andra sidan järnvägen, men det här har vi aldrig gjort förut.
Vi har anmält oss till teaterns publikskola. Fyra kvällar ska vi träffas, detta är första gången. Fjärde gången blir själva genrepet av sommarens föreställning i Berättarladan i Rottneros. Nils Holgersson.
Varför är Smirre en hon?
Vi är inte ensamma på kursen. Hur många sitter det på läktaren i Teater Brårud? Femtio stycken? Många verkar vara veteraner på publikskolan, det hörs på frågorna de ställer.
– Varför har ni gjort om Smirre räv till en hon? frågar en kvinna några rader bakom oss.
Den ändringen är helt i Selmas Lagerlöfs anda, resonerar Leif Stinnerbom. Selma korrigerade själv i sitt manus, så att ledargåsen i boken till slut blev en hona, Akka från Kebnekajse. Från början var hon en han men Selma Lagerlöf ändrade det. Så varför inte fortsätta på den vägen?
– För vår del är det delvis en praktisk fråga, eftersom skådespelarna som spelar räven och örnen och några till är kvinnor.
Men, fyller den unge mannen i, som ska spela Nils Holgersson i sommar, det är också för att det behövs kvinnliga förebilder. De orden får han en av kvällens starkaste applåder för. Säga vad man vill om världsdramatiken, men dominerad av starka kvinnoroller är den inte.
Hon som blev utauktionerad
Så där fortsätter det, när en av Sveriges största sommarteatrar träffar sin publik, skolar oss en aning och skapar en grupp ambassadörer. Vi har ju inte kommit hit för att vi tycker det är oviktigt med föreställningarna i Berättarladan. Tvärt om.
Selma skojade själv och skrev att hade hon inte betytt något annat, så hade hon åtminstone sett till att dra en massa turister till Sunne. Västanå Teater drar folk de med. I busslaster kommer stockholmare, norrmän och andra utsocknes för att se ordet få liv under långa magiska kvällar i en lada intill Fryken. Värmlänningar med förstås.
Själv träffade jag en gång en kvinna som i sin barndom hade blivit utauktionerad till den i socknen som skulle ha minst betalt för att ta hand om henne. När hon växte upp kom hon att bli lantarbetare just på Rottneros. För mig handlar varje besök i den stora ladan också om henne. Hon hade samma världsbild som jag och regissören Leif Stinnerbom. Det behöver man inte se många minuter av hans uppsättningar för att inse.
Svårigheten med pjäsen
– Vad tror ni är svårigheten med den här pjäsen? frågar han.
– Mycket kan Björn Söderbäck, men kanske inte just flyga… svarar jag.
Nja, det förstås. Flyga kan de nog inte, skådespelarna, men då gäller det att komma överens med oss i publiken att det ser ut som om de flyger.
– Nej, den stora utmaningen är att nästan alla i berättelsen är djur.
Regissören kallar fram alla som är vildgäss, plus Björn Söderbäck som är den tama gåskarlen Mårten. Det blir ett himla kacklande på golvet framför oss och sakta börjar något hända. Nu är de inte människor mer, vi ser ju att de är gäss. Långa halsar, då och då dessa rörelser med axlarna och vingarna och detta kacklande. När flocken ska flyga går det i polsketakt, det känns med en gång i hela kroppen, fast inga musiker är på plats.
Vem som helst kan se hur de måste ha studerat de olika djurens rörelsemönster från verkliga livet. Visst, de har tittat mycket på naturfilmer, berättar Leif. Belöningen kom den dagen de kom ut från Berättarladan och fick se en flock gäss på gärdena ner mot Fryken. Två av dem vitkindade. Det kändes som en hälsning.
Blir det folk av honom?
Kvällen på Bråruds industriområde går vidare. Efter en timme är det fika och vi får tillfälle att prata med skådespelarna en och en. Sedan fortsätter det som inte är en föreställning men som stundom känns som ett mellanting mellan en stå upp-show och en lektion, både i teaterkunskap och i Selma Lagerlöfs tankevärld. Hon var ju inte precis någon sagotant, den goda Selma. Jo, det med förstås. Hon var ju inte precis någon nedtecknare av gamla släktingars historier. Jo, det med förstås, men inte bara. Selma läste filosoferna, hon läste psykologi, filmens möjligheter lärde hon sig tidigt förstå och hon var sannerligen ingen omedveten tant som berättade oförargliga sagor från de värmländska skogarna och skånska slätterna.
Tvärt om. Nils Holgersson är vår första värstingresa, säger Leif Stinnerbom.
Den som går på någon av sommarens föreställningar får se om det blir folk i år med av 14-åringen som var så elak mot djur och som aldrig hade tyckt om en enda individ. Jag misstänker det.
Jag misstänker också att vi får skratta och känna polskerytmen rycka i kroppen innan dess. Kanske gråta. Själv känner jag pinsamt nog en rejäl tår i ögonvrån, just som de visar oss scenen där Akka och örnen Gorgo försonas. Skådespelerskan som spelar Akka står en meter framför mig och den förargliga tåren trillar sakta nerför kinden.
Hoppas inte hon såg den.
Jo, hoppas det.
I kväll är det dags igen för publikskolan. Då ska Inger Hallström Stinnerbom och Bo Jonzon berätta om kostymer och masker, det som blivit ett annat av Västanås kännetecken. Det pirrar redan i magen.
Gorgo och Akka i vinterturnéföreställningen av Nils Holgersson 2012. Foto: Per Hardestam.
Läser det ständigt lika läsvärda nyhetsmagasinet Fokus och funderar över upploppen i Husby och andra förorter. Det är aldrig rätt att bränna privatpersoners bilar, individuell terror är aldrig en riktig politik. Jag har sannerligen varit rebell i mitt liv och är det i viss mening fortfarande, men brandbomber mot daghem och restauranger har aldrig någon vettig människa trott på.
För mig är de trots allt även en fråga om svensk segregationspolitik, driven av den nuvarande regeringen och möjligen också av den förra.
