I Karlstad har företaget Biltema skrivit en lärobok i hur man inte ska bete sig i ett förhållande:
Kapitel 1. Hur man gör slut per mobil. Kapitel 2. Hur man väljer fel tidpunkt. Kapitel 3. Hur man kastar alla gamla fina minnen. Kapitel 4. Hur man vägrar prata om saken. Kapitel 5. Hur man funderar på att föreslå ett deltidsförhållande framöver. Vissa timmar.
Då blir det roligt När det blir alltför illa härsknar även jag till på härskarna. Därav denna dikt.
Men håll ut. Året är inte slut än. Det kan rinna till igen.
### Vill du absolut läsa en favorit till i repris? ### Trevligt. Då rekommenderar jag att du väljer bland de här båda inläggen (en glad löpskildring samt ett flyktingtal på torget): ### Att göra en gammal medmänniska glad och Det kunde ha varit vi.
God Jul, medmänniskor. Det har vänt nu, har jag sagt det?
Har alla sagt det?!
Bildenovan: En tidigare version av mig. Snabbt nedtecknad 1982 av den fine poeten Gunnar Ehne. Millmarkôrn.
Från Jan Lööfs Sagan om det röda äpplet till Ocean Vuongs En stund är vi vackra på jorden. Från Bibeln till Shantaram. Från Kevinfallet till Ålevangeliet.
Det blev en spännande samling boktips jag fick av våra gäster i alla åldrar, den där tidiga höstlördagen på Forshaga hembygdsgård för några år sedan när jag fyllt 70 och bad om boktips.
I början slukade jag böckerna. Även Bibeln, syrran! Sida för sida.
Sedan kom en period när det hände så mycket annat att jag fick sakta ner avprickningen på 70-årslistan. Bokcirklar, egna böcker, blogg, sjukvård, löprundor och liv.
Men nu är jag klar. Tack, alla.
Bäst, näst och tredj’ Bäst var bredden, den roliga blandningen av barnböcker, livsåskådning, deckare, polisärende, klassiska romaner, sprittande livslust, allvarlig sjukdom och annat.
Näst bäst var förvåningarna; som Sandvargen, Shantaram och Stäppens krigare. Böcker jag inte skulle ha råkat på annars. Fast visst är det underligt att jag missat en så bra barnbok som Sandvargen.
Tredj’ bäst var den 577-sidiga boken som gav mig självförtroende. Att jag skulle läsa en så lång finstilt berättelse i magikermiljö som The Novice var aningen oväntat. Att jag med god behållning skulle läsa den på engelska var tre gånger så oväntat.
Nej fyra.
Den berättar Jag gillade listan i förväg och jag tycker ännu mer om den i efterhand. Kul att överraska sig själv, kul att ni också förvånade och tack för vad boktipsen berättade.
Om er själva, nämligen. Ge mig ditt boktips och jag ska säga dig vem du är.
### Sista boken jag läste var Mötley Crüe: The Dirt. En 569-sidig berättelse om “världens mest ökända band”. ### Sådant får man inte läsa med tysta högtalare. ### Undrar hur mycket som var sant.
Trivs.
LÄSTA LISTAN – Boktips från alla som kom på kalaset
Olle Hedberg: Vad suckar leksakslådan Jan Lööf: Sagan om det röda äpplet Ocean Vuong: En stund är vi vackra på jorden Carl-Johan Vallgren: Den vidunderliga kärlekens historia Lars Persson: Lyssna vite man! Stina Wollter: Kring denna kropp Elias Våhlund: Handbok för superhjältar, del 1 J. K. Rowling: Harry Potter och De Vises Sten Gregory David Roberts: Shantaram Jeff Kinney: Dagbok för alla mina fans Åsa Lind: Sandvargen Annette Brandelid: Professorn Andreas Slätt & familjen Karlsson-Dahlén: Berättelsen om Kevinfallet Joseph Conrad: Mörkrets hjärta Maj Sjöwall & Per Wahlöö: Den skrattande polisen Margit Söderholm: Driver dagg faller regn Bibeln Karl Olov Knausgård: Morgonstjärnan Patrik Svensson: Ålevangeliet Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära Emily Brontë: Svindlande höjder Siri Pettersen: Odinsbarn Trudi Canavan: The Novice Kristian Gidlund: I kroppen min Lucy Dillon: Hundra omistliga ting Hans Rosenfeldt & Michaël Hjorth: Den stumma flickan Jo Nesbö: Pansarhjärta Julie Otsuka: Vi kom över havet Ursula K. Le Guin: De obesuttna Conn Iggulden: Stäppens krigare Elias Våhlund: Handbok för superhjältar Stephen J. Dubner och Steven Levitt: Freakonomics – en vildsint ekonom förklarar det moderna livets gåtor Mötley Crüe: The Dirt
Nyss bad jag AI skapa en bild där jag klättrar i berg iförd badbyxor. Svaret kommer snabbt. De vägrar. En sådan bild skulle bryta mot deras riktlinjer.
Nu undrar jag så hur mitt fula brott såg ut. Vad gjorde jag för fel? Vägrar AI rita en höjdrädd karl på en klippkant? Är mina badbyxor för läckra? Kan de skapa oro på landets gymnasier, köpcentra och ålderdomshem? Eller värst av allt: sysslar ChatGPT med åldersdiskriminering?
Detta funderar jag mycket på.
### I stället får du titta på bilden jag själv tog för några somrar sedan norr om sjön Mangen. ### Kolla skuggan i vattnet. ### Min bästa selfie genom tiderna.
Jag har ingen detaljkunskap om dagens ambulansutlarmning i Värmland. Men jag vet hur det var på min tid, 1987-1991. Och – hur det blev efter den första omorganisationen sedan. Då, när SOS-operatörer i Karlstad började få svara om akutfall ända bort i Tornedalen i värsta fall. Då när jag själv en gång som inringare fick förklara för en stackars operatör någonstans i landet var Molkom ligger.
Lösningen?
1. Ändra lagen så polis, sjukvård och SOS får flagga folk som varit våldsamma mot ambulansen. Tekniskt är detta enkelt 2025.
2. Se till att SOS-centralerna i landet åter får ett begränsat geografiskt område att hjälpa. Exempelvis Värmland och Åmål.
Telefonören ringer. Den här gången vill han inte skoja. Ett ambulansmord är inget man skämtar om.
– På din tid, säger han efter en stund. Då hade det inte kunnat hända. – Vadå? – Att två ambulanssjukvårdare blivit skickade på larm till en känd psykiskt sjuk och våldsam person. En som nyligen angripit en av deras kollegor. Utan att de fått veta detta. – Nåja. Vi var väl inga helgon. Allt visste vi inte vi larmoperatörer. – SOS-operatörer. – Ja, SOS-operatörer. Vi hade väl inte all information. – Nej. Men visst hade ni ett begränsat område att sköta? – Värmland och Åmål menar du. – Ja.
Fick skriva varsin lista för hand Då visste varenda operatör på SOS-centralen i Karlstad namnet på alla människor med till exempel svår astma i ert område, fortsätter han. När de bara orkade pressa fram sitt förnamn så hörde ni och kunde …
– Det är sant. Vi kunde inte se vilket nummer de ringde från, bara riktnumret. Och vi fick inte göra en lista över de 10 som brukade få svåra astmaanfall. Mitt på småtimmarna hörde vi bara en pressad röst väsa fram ”Hej dä. …” och så namnet. Då visste vi vad det gällde.
– Säg som det är. Ni fick inte göra en lista i över dem i datorn. Datainspektionen… Då skrev du och flera andra på centralen varsin privat lista för hand med namn och adresser på de där 10. Så ni skulle minnas på småtimmarna.
– Sant. Men någon lista över psykfall hade jag verkligen inte.
– Nej. Men ropade inte du själv på radion en gång till en ambulans. ”Kom på telefon, kom på telefon”. När de stannat och ringde så kunde du berätta att patienten de just lastat brukade vara våldsam.
– Det är sant.
– Sån information hade ni. – Nåja, verkligen inte jämt. – Men ni hade bara Värmland och Åmåls kommun. Där kunde ni inte bara geografin och dialekterna … – … någorlunda.
Kunde vi ha berättat? Telefonören menar att det var en fördel att vi bara hade vårt kända geografiska område att sköta. Inte hela landet. Den gången behövde ingen som svarat på larmnumret fråga uppringaren ”Var ligger Molkom?”.
– Det är sant.
– Då skulle ni också ha berättat för varenda kollega på SOS-centralen. Muntligt. ”I natt var det en patient på den och den adressen som angrep en ambulanssjukvårdare som…” Det hade ni vetat när ni fick nästa larm till samma adress.
Har han rätt? Är det troligt, det han påstår? Skulle chansen ha varit en liiiten liten aning större att vi hade kunnat varna?
Den frågan har jag funderat över hela denna höst sedan 20:e september.
Tidig morgon ute i världen. Träffar en person jag haft som student på Skapande svenska på universitetet för 20 år sedan. ”Du är den bästa lärare jag haft” säger han.
Bara sådär.
Den stunden när en människa säger så. Den stunden.
Vi-tidningen skriver om nedläggningen av ”en av Sveriges sista lägereldar”.
”Om man skulle bygga en mur runt Stockholm, på vilken sida tror ni klösmärkena skulle vara?”
Boktipsaren i SVT:s Go’kväll, Monica Lindgren, är besviken. Det hörs. Nu läggs programmet från Umeå ner och ersätts av ett nytt förkvällsprogram från Stockholm.
Själv går jag omkring på Grossbolstorps höjder och grunnar över vilken mur jag skulle klösa. Helt säkert en som stängde mig ute från en skog, ett kärt bibliotek i Forshaga, ett färskt gym med badhus ovanpå i Deje och vår älskade Gamla Kraftstationen med kultur och kafé, också i Deje.
Bygg inga murar. Flytta inte allt som lever till Stockholm. Fundera över var lugnet, den friska luften och kraften finns.
När jag fyllde 70 önskade jag mig inte saker. Vi har redan saker. Jag bad om lästips.
På en lapp stod det Freakonomics. Boken är amerikansk men på svenska. Där, på sidan 76, lär jag mig vad amerikanska fastighetsmäklares ord betyder.
”Fantastiskt” och ”charmigt” är mäklarkod för hus som inte har mycket som är värt att beskriva. ”Rymligt” betyder fallfärdig eller opraktisk. ”Fint område” berättar att de andra husen i närheten visserligen är trevliga. ”Väl underhållet” är kod för:
– Bjud lågt!
Men det är Amerika det. Så har vi ju det inte i Sverige. Eller vad säger ni, ord? ”Citypuls”, ”sjöglimt”, ”oslipad diamant”, ”pittoresk” och ni andra. För att inte tala om ”Ett unikt tillfälle att skapa sitt drömhem”, gamla fina ”Renoveringsbehov” och ”Något för den händige”.
