Ännu ett år med bloggen, den försöker tänka framåt men även bakåt.
2024 var året då jag gav ut löparboken och blev inbjuden till särskilt många uppläsningar. Kul! De flesta var gratis – jag gillar mina ideella vänner – men säg ingenting till arrangörer med penningsäck.
Tiotusentals dog i Gaza och krigsherren i Kreml fortsatte också sitt dödliga anfallskrig. Lögnaren i Mar-a-Lago vann det amerikanska valet.
Under sex dagar hade vi besök av en fin vit turkduva vid fågelmatningen. Det var första gången.
Tankar i repris Här är några blogginlägg i repris. Jag tycker fortfarande det är förunderligt att AI kunde skriva ett så träffande tal åt oss vandrargubbar.
Sätt dig en stund, klicka på länkarna och läs inläggen:
Jag skriver och ber AI-programmet ChatGPT hjälpa mig: ”Skriv ett skämtsamt litet tal som jag kan hålla när jag och de andra äldre herrarna fikar i skogen.” Det är den enda instruktionen. Efter någon sekund kommer texten i mobilen:
”Tal för fikastunden i skogen Ja, grabbar – eller ska jag säga gubbar – vilken fin dag vi har fått! Solen skiner, fåglarna kvittrar, och här sitter vi med kaffetermosar och bullar. Det här är livets höjdpunkt – eller ja, åtminstone höjdpunkten för den här veckan.
Jag tänkte att vi skulle passa på att hylla oss själva lite. För här är vi, ett gäng äldre herrar som trotsar både knakande knän och envisa ryggar för att ta oss ut i skogen. Det är nästan som en sorts superkraft – men i stället för att flyga eller lyfta bilar, är vi mästare på att klaga lagom mycket och ändå ta oss fram.
Det är ju faktiskt imponerande. Vi har till och med en sorts rangordning här i gänget. Den med den mest slitna ryggsäcken leder, följt av den som har det mest välanvända sittunderlaget. Och så klart, den som kan ta sig upp från stubben utan att se ut som att de brottas med en björn – den får automatiskt respekt.
Men vet ni vad som gör det här riktigt speciellt? Det är att vi fortfarande tar oss tid för det viktiga: fika och en massa skratt. För om vi nu ändå ska bli äldre, så kan vi väl åtminstone göra det med stil – och med en extra smörgås i väskan.
Så, låt oss höja våra kaffemuggar och skåla för oss själva. Skogens hjältar, fikans kungar och de eviga optimisterna! Tack för att ni är de bästa sällskapet man kan ha på en stubbe i skogen!”
Fulla av förundran i gläntan På torsdagen läser jag upp talet medan solen går upp över Klarälvens is strax intill och kaffet i gläntan får smaklökarna att krulla sig.
Herrarna i Gryningspatrullen reagerar precis som jag. De förundras.
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
6. Några år jobbar jag på SOS-centralen. Den arbetsplatsen, precis som många redaktioner, drivs på kaffe. Särskilt när vi ska jobba natt.
Där larmar det ett visst klockslag varje natt. Då ska vi diska kaffemaskinen.
En särskilt stressig kväll glömmer en kollega stoppa mugg i plasthandtaget när han ska ta en snabbfika. Förvånat ser han hur kaffet rinner rakt igenom.
Snabbt tar han nästa 90 000-samtal.
7. Nu – är det slutet på 1990-talet. Jag håller skrivarkurs för kommunalare i Karlstad och berättar att ordet ”kaffe” kommer från arabiskan. Ett annat ord som vi alla säger två gånger om dagen kommer från Malungskullorna. Eller möjligen från Söder i Stockholm. Dom vände bakochfram på ordet ”kaffi”, då blev det ”fika”. Det kallas backslang.
Tolv undersköterskor, vaktmästare och städerskor tittar skeptiskt på mig. – Två gånger om dagen? Där har du fel. – Har jag? – Ja-a. Fika är det bara tjänstemän som säger. Vi andra säger kaffe. – Gör ni? Vet du när ”fika” kom in i svenska språket då? – Nej. – 1910. – Kul kul. Men klockan är mycket. Nu tar vi kaffe, magistern.
8. Det händer sig att jag får jobb som informatör på vårt länstrafikbolag. Nu har det blivit inne med fokusgrupper. Alltså har vi skapat en sådan. Den här gången ett gäng 15-16-åringar eftersom det är en ungdomssatsning vi vill testa.
Ungdomarna är till bra hjälp. När sista mötet är klart ska jag bjuda på fika. – Vart vill ni gå? – Espresso House. Vi går dit, alla får beställa och sist i kön står jag som ska betala. Framför mig står tre av tjejerna i fokusgruppen. De har beställt samma alla tre, så jag tänker försöka vara lite ungdomlig och beställa likadant. – Jag vill också ha en tjejlatte, säger jag.
Då vänder sig en hel fokusgrupp bakåt mot informationschefen och inser att de behövs. Det är chailatte de har beställt.
(Chailatte kommer från Indien. En varm, söt och kryddig dryck med mjölk, kardemumma, nejlika och kanel, tydligen populär bland unga damer i Karlstad just den här dagen.)
Här är en dikt från min blogg den 5 juli i år:
”Tjejlatte
Vad är det? säger den unga kvinnan med lösögonfransar när jag nämner fläskkotletten jag åt till lunch.
Vad är det?
Jag tycker om den frågan. Sverige är större än vi tror.
Även språket lever och växer. Inte visste jag vad chai var, en annan gång för länge sedan.
Jag vill också ha tjejlatte sa jag i ett manligt försök att hänga med.
Jag tycker om deras leenden då.”
9. Avslutning När jag är 13 slutar jag med kaffet ett tag, mest för att verka märkvärdig. Tanterna får bjuda på saft när pappa och jag är ute i bygderna i grisaffärer.
Sen börjar jag i gymnasiet.
Där måste man dricka kaffe. I mitt gäng på Sundstagymnasiet dricker vi bryggkaffe på lokal när vi ska lösa världsproblemen.
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
5. Vårat småjordbruk blir bortrationaliserat. När det är som värst i slutet på 1960-talet försvinner det 25 småbruk per dygn i Sverige. Själv är jag skoltrött och tar ett sabbatsår från Sundstagymnasiet.
En dag i maj följer jag med pappa till Molkoms bruk. Sågen i Molkom där han har fått jobb. Där kommer jag att jobba i sammanlagt tre år sedan. Först under alla friluftsdagar, sommarlov och andra lov, sedan några år efter lumpen.
Här är en händelse från såga som vi pratade länge om vid våra kafferaster. Var det dåligt väder satt vi i lunchrummet. Sken solen, då satt vi på en planka på brä’gårn.
Texten är från min bok i fjol:
”Mitt liv som keps /…/ En morgon på sågen i Molkom kom det en ny förmåga till basens kontor. Det var inte ovanligt, företaget och basen var generösa med att ge folk arbete. De behövdes ju.
När Evert gett oss andra våra sysslor, vi som inte hade ordinarie arbetsställen att gå till, var det bara den nya förmågan som inte hade fått någon uppgift.
”Du får gå till sjösorteringen och hjälpa dom”, sa Evert. ”Båtshake har dom vid sjön.”
”Asch”, ropte den nye, och tog tag i en lång fyrskäring som låg och skräpade utanför kontoret. Kastade den fem meter upp i luften och gick hem. ”Då får det vara”, ropade han, med ryggen åt oss alla. ”Jag vill ha tongt arbete. Tongt!”
Kortare visstidsanställning har ingen människa haft på Molkoms Bruk. Vi älskade att berätta hans historia. ”Tongt arbete, i dag vill vi ha tongt arbete, Evert!”
Honom pratade vi om på många kafferaster på såga i Môlkôm, det kan jag säga.
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
4. Det är inte ofta vår familj med farmor och farfar ser ut som en bonad, eller ja, som en sån där långsmal tryckt plansch med nationalromantiskt motiv. Folk håller mest till en och en eller två och två i lagårn eller ute i skogen eller vid vedspisen. Det är inte så bonadsmässigt.
Men när höet ska hässjas, då är vi utomhus allihop utom farmor. Då blir vi en bonad.
Först har pappa och jag slagit. Traktorn är ganska ny men slåttermaskinen är gammal. Jag får sitta i sitsen och hissa upp balken med knivarna varje gång vi ska vända. Sedan har pappa och vår arméhäst Pelle räfsat ihop det nyslagna höet i strängar.
Eter det tar pappa fram spettet och gör hål till hässjestörarna. Drar tråden som höet ska ligga på.
Nu blir vi många på gärdet. Solen skiner och höet måste upp på tråden. Man vet aldrig när det blir regn.
Ofta är några släktingar på besök då, särskilt om det är en helg. Kanske stockholmsfrämmande. För dom är vår vardag nostalgi.
– Vi hjälper gärna till och hässjar, säger de. Ni har så roligt här på landet.
Efter någon timme kommer farmor med kaffe. Hon har huckle på sig, det har alla kvinnorna. Tv-kannan och brödfatet bär hon i en korg med rutig duk ovanpå. Förningsduken. Den breder hon ut på marken och vi sätter oss intill.
Nu – dricker jag den första klunken. Mmmm, gôtt.
Här. Här på högärdet smakar kaffet bäst. Det smakar aldrig så gôtt som på ett högärde bredvid en nyhässjad hässja. Allihop är svettiga, mina småsyskon också, smörgåsarna är färska, osten varm och farmor berättar hur det var förr.
– Förr. Då var vi många när vi skulle hänga hö, säger farmor.
Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:
3. 1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.
Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.
En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.
När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.
Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.
Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.
Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen. – Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?
Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör. – Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.
Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:
”Det finns en skidfärd kvar Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.
Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.
Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.
Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita. Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.
Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”
Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.
Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.
Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.
Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.
Nu börjar mitt prat:
1. Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.
Kaffe är barndom för mig.
Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.
Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.
Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.
Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna: – Tommy eller Elvis?
Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’? – Tommy” säger jag blygt. Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.
Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58. Det vet jag inte heller. Men kaffe dricker jag.
2. Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.
Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde? Svar: 128 kronor.
Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år? Svar: 66 kronor och 61 öre.
41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.
Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.
Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.
Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.
###Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet. ### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig. ### Den här med. På fredag blir det töling.
Under asfalten finns en strand står det på murarna. Bakom torget finns en skog, säger jag.
Den grekisksvenska programledaren Alexandra Pascalidou ringer till sin väninna i Grekland och berättar att nu har hon verkligen blivit svensk. – Jaså har… -…ja, jag har varit ute på skogsutflykt. – Har du gått i skogen alldeles ensam? – Mmm. – Men snälla Alexandra, är du deprimerad? Ska jag komma och ta hand om dig?
En iransk vän brukar säga att iranierna har familjen, släkten. Det är det många folk som har. Men ni svenskar, ni har naturen.
Det händer att jag tror att han har rätt. Bortom torget finns en skog, vår gata är ett vidareförädlat hygge. Folk som är bra på svamp säger inte ens att de plockar, de säger att de hämtar svamp. Skogen är deras förlängda skafferi.
Inuti frysboxen finns en skog.
(Från min samling skogstexter I den gröna kyrkan, publicerad som pdf på webbplatsen i november 2018när bloggen fyllde 7 år).
