SVENSSONS SLÄNG – Sida 6 – Tankar kring att skriva, springa, leva och förändra världen.

Löparlärdom nr 155-161

Löparlärdom nr 155: Springer du långpass? Drick.

Löparlärdom nr 156: Får du som jag ont i veka livet av guppande vätskebälten? Prova en vätskeryggsäck.

Löparlärdom nr 157: Jag har skaffat min nu, en Camelbak, och jag gillar dess historia. Michael Eidson som uppfann den är ambulanstekniker och skulle springa ett långt hett lopp i Amerika. Då kom han på att ta en dropp-påse med slang och fylla den med vatten. För säkerhets skull stoppade han påsen i en tubsocka.

Genialt.

Löparlärdom nr 159: Är det så kul att använda vattenryggan att du använder den även på korta pass i början? Är du rädd att dina grannar ska titta på klockan och märka att du är ute alldeles för kort stund för att behöva bära med dig vatten?

Bry dig inte.
Eller spring en annan väg hem, så de inte kan ta tid. Gena över tomten.

Löparlärdom nr 160: Blir du pinknödig efter ungefär sju minuter av att lyssna på detta eviga skvalpande som plötsligt tycks följa dig vart du än springer?

Det finns bara två sätt att lösa det problemet på.
Det ena är öronproppar.

Löparlärdom nr 161: jo, en sak till. Om du är väldigt entusiastisk inför vattenryggan du köpt. Om du är alldeles ensam hemma när du kommer på att du skulle vilja prova den, en första gång. Om du går i bara skjortärmarna och tycker det är onödigt att göra axelremmarna längre än i det trånga skick de var, när du nyss öppnade paketet. Om ryggsäcken då sitter som en smäck när du får på dig den, som om remmarna vore fastsydda på dina axlar.

Kul.

Men.
Om du inte får av den sedan, hur du än försöker.
Du är helt ensam hemma, du får inte panik, nejdå, allt är lugnt, DET ÄR INGEN PANIK!!! Den uschla ryggsäcken går inte att komma ur, hur du än ålar dig och slingrar dig och låtsas vara vig i axelpartiet och INGEN PANIK!!! har du, men nu är det BRA NÄRA! och du slingrar, ligger på golvet med benen i vädret, springer omkring och skaver dig mot väggar, dörrhandtag, färgteveapparater samt byggnadens samtliga trappräcken i tappra försök att få armarna att klämma sig ut ur ryggsäcksremmarna.

Detta hände en som jag känner. Jag känner honom väl.

Då finns det bara en sak som hjälper. Leta reda på husets potatisstöt. Ett sånt där verktyg som du brukar göra potatismos med. Då kan det lyckas.

Det gjorde det för en som jag känner.
Han blev så glad.

Får du inte av den så tänk på att ransonera vattnet du suger i dig som tröst. Det ska räcka länge.

Mina flitigaste länkar

Här är något så otidsenligt som en länksamling. Detta är mina favoriter, några av dem besöker jag nästan varje dag:

Svenska
Svenska Akademiens söksajt. En enda sökruta, sök i tre ordböcker efter ord, deras stavning, böjning och ursprung. SAOL, Svensk Ordbok och SAOB.

Min karta
Lantmäteriets karta på nätet. Sökbar på orter. Satellitfoton, flygfoton från 1975 och 1960. Länk till Historiska kartor. Möjlighet att mäta avstånd.

Fornsök
Riksantikvarieämbetets karta med fornlämningar från stenåldersboplatser till torpruiner.

SMHI radar med blixt
Den här använder jag när jag vill veta om det är åskväder på gång. Karta där man kan se regnvädren röra sig över landet – och se vilken vägdelare och sköld den stora sjön Vänern ofta är för oss forshagingar.

Trafikinformation
Trafikverkets sajt med information om läget i trafiken i realtid (väg, järnväg, vägfärja).

### Förutom dessa har jag en hel del länkar i mobilen. Bland annat för att kolla nyhetsläget då och då.

Förr var länksamlingar viktiga
En gång i tiden var det viktigt med länksamlingar. De sökmotorer som fanns var inte särskilt bra och många samlade länkar kring sådant som intresserade dem.

På 1990-talet samlade jag den kanske största samlingen räddningstjänstlänkar i världen. En Röda Korsare på Island hade lagt av med sin samling och då blev ”min” störst. Jag gjorde den i mitt jobb på Räddningsverket.

Entusiasternas marknad
När jag började surfa 1994 och html-tekniken slog igenom på allvar lär det ha funnits omkring 10 000 webbplatser totalt på nätet mot slutet av året. Då pratar vi om alla ämnen. Jag brukar säga att jag besökte nästan alla.

Den gången var det entusiasternas marknad och dagens system med organiserade adresser enligt modell forshaga.se hade inte slagit igenom ordentligt. När det brann i tunnelbanan i Baku 1995 och mina arbetskamrater behövde information därifrån var det en tysk student med den initierade järnvägswebben Joseph Stalin som blev mest matnyttig.

Sajten var döpt efter ett stort lok.
Det förklarade han redan på startsidan.

Urskuldande.

När jag var Hjortfot och Huckleberry Finn

Jag slukade berättelserna om Hjortfot och om Tom Sawyer och Huckleberry Finn. Kanske var det därför.
Gott ställt hade vi inte men nog hade vi haft råd med skor.

Två särskilda minnen har jag när det gäller barndomens klädsel:

-I elvaårsåldern var min midja så smal att bältet inte gick runt mitt huvud, när jag spände det lika kort som runt magen.
-Under sommarhalvåret gick jag barfota så fort jag kom hem från skolan.

Indiandrömmen
Jag vet. Det låter som ett kapitel ur Barnen från Frostmofjället, men det var inte bristen på pengar som tog av mig skorna. Det var indiandrömmen och viljan att härdas.

Jag blev inte världsmästare i terränglöpning. Men jag har förbaske mig gått barfota den vasstenade grusvägen Ängebäckstorp-Sundstorp-Bäckelid-Viberg-Gillermyren-Mellby-Gräsås-Ängebäckstorp. Det gjorde jag bara för att jag kunde och möjligen för att jag hade sett Stellan Skarsgård vandra omkring som Bombi Bitt i vår svartvita tv.

Fast när den tv-serien kom var jag inte barn längre och hade annat att bevisa.

Åkte de av direkt?
Hur gick det till när jag var elva och kom cyklande hem från skolan och Axel i Hedås’ skolbil i maj? Gick jag in, ställde ifrån mig skorna, drog av strumporna och for ut igen direkt?

Antagligen. Allt jag vet är att grusvägen fick oss att gå en aning styltigt i början, men att fotsulor härdas fort. På hösten kunde jag springa omkring obehindrat på nytröskad stubbåker och de stråna var vassa kan jag meddela.

Det var bara när jag skulle åt skogen som stövlarna åkte på. Eller två tunna blå gymnastikskor när jag tränade löpning.

Jag var Hjortfot då med.
Hjortfot och Huckleberry Finn.

### Det finns en upplevelse jag inte vill ha ogjord. Känslan när du för sjunde gången i ditt liv råkar trampa på gulvit kletig varm hönsskit som tränger fram mellan tårna.

### Den kan ingen förstå som gått i skor hela livet och tror att ägg kommer från en lustig kartong i en hylla på Konsum.

### Förresten blev jag i alla fall kommunmästare i orientering. Det var om hösten 1964 och det regnade småspik på alla oss blöta sjätteklassare med blöta kompasser i en sjöblöt granskog strax hitom Molkom.

Så det så.

Fastvuxna fjärilar

När Vietnamkriget rasade älskade vi att hata den skicklige högerkrönikören Sven Stolpe. Alltså köper jag hans bok Mitt Värmland i en fyndlåda på bokmässan.

20 kronor.

På sidan 92 berättar Stolpe om Erik Gustaf Geijers lilla trädgård i Uppsala. Geijer älskade att sitta i en lövsal av syrener och betrakta sina blommor. Dessa ”vid jorden fastvuxna fjärilar” kallade han dem.

Som författare ska du inte bara kunna skriva. Du måste kunna se också.
Fastvuxna fjärilar, det kommer jag alltid att tänka i fortsättningen.

Sorgsen, med efterlängtad sak

En ledsen dag far jag till stan och hämtar ett paket som jag beställt.
Sorgen i mig beror på en medmänniska i andra änden av landet som hamnat på sjukhus samma dag. Hon är i pensionsåldern, åkomman är allvarlig.

Jag parkerar på min vanliga gata nära Klarälven, passerar trähusen som minns stadsbranden 1865 och stegar in på sportaffären. Flickan vid skoavdelningen har problem eftersom tekniken krånglar och det inte går att skanna mitt körkort.
– 6056 är koden på paketet, säger jag. Jag fick sms att ni hade fått det i går. Mitt namn har du ju i alla fall på körkortet.
– Jamen…
När jag påpekar att jag åkt från Forshaga bara för paketets skull skriver hon in mitt namn för hand med tangenterna.

Fortfarande sorgsen går jag till bokhandeln i köpcentret en bit bort och letar reda på boken vi ska läsa i bokcirkeln till nästa gång.
Sex äldre herrars bokcirkel.
Nora Ikstena: Modersmjölken.

Ingen läsro
Den kära vännen är på väg till barn och barnbarn, det är bestämt sedan länge. Jag har nyss skjutsat henne till tåget i Kil. Ensam sitter jag vid ett kafébord i stan med latte, cheesecake och blåvit pocketbok framför mig.

Den verkar bra. Vi brukar läsa bra böcker i cirkeln.
Jag har ingen ro att läsa.

Kunde ha skrivit dråpligt
När jag kommer hem klipper jag upp paketet och får fram min nya Camelbak. En svart vätskeryggsäck med drickslang. Jag har längtat, de vanliga vätskebältena ger mig värk i sidan när jag springer.

Vore det inte för ledsenheten så skulle jag kunna skriva en dråplig text här nu, för det är dråpligt det som händer.

Först läcker jag vatten på köksbordet när jag skruvat till locket för dåligt. Det är inte så farligt. Sedan glömmer jag att göra axelremmarna tillräckligt långa när jag ska prova den lilla tajta ryggsäcken. Med stort besvär får jag på mig den utanpå skjortan, remmarna sitter som fastsydda på min kropp. Det blir bra, det här.

Men jag får inte av den.
Ensam hemma.
Ingen panik nu Svensson, ingen panik!
Hur jag än ålar mig får jag inte av den.

En lång stund funderar jag på att gå över till grannen och be honom ta av mig ryggsäcken. Just den grannsamverkan ser man inte varje dag nu för tiden på vår gata.

Hittar ett verktyg
Till sist får jag tag i en potatisstöt i köket och lyckas peta av mig axelremmarna, först den vänstra och efter stort besvär den högra.

Provlöpningen går jättebra. Jag suger vatten var femhundrade meter bort’ i skogen. Ibland oftare.

Tröstad för en stund.

### Michael Eidson som uppfann Camelbak använde en av sjukvårdens dropp-påsar med slang.
### Utanpå påsen trädde han en tubsocka.
### Genialt.

Livet är en fin uppfinning, du kropp

Foto: Bo-Göran Sondell

Det kanske inte är så konstigt när man nyss fått livet tillbaka. Jag skyndar febrilt att leva.

Först kom hösten med alla undersökningar och till sist cancerbeskedet. Därefter vintern med medicinering och våren med 22 strålbehandlingar. Till sist doktorns ord den 10 augusti, de som fick mig att gråta:
– Du är frisk.

Det har varit ett omtumlande år. När jag tittar i almanackan över den senaste tiden ser jag hur jag jobbar stenhårt med att leva just nu. Jag blir visserligen kraftlös om eftermiddagarna av medicineringen, det var väntat. Det hindrar inte att jag nyss varit på två författaraftnar och ett folkbildarföredrag i Karlstad och själv stått på scenen vid två uppläsningar vid Torsby marknad. Nu håller jag på och förbereder mitt uppträdande den 1 oktober i Värmlandsmontern på bokmässan i Göteborg.

Just det, jag gav ju ut en bok också.

Jag har strövat runt på karta och i verklighet och hittat en ny favoritstig i skogen, som jag visat mina vänner gubbvandrarna. Jag springer 3-4 gånger i veckan och har gjort mitt första långpass på länge. Grillat hamburgare med vänner. Håller möten med två bokcirklar här hemma denna vecka. Skriver insändare, publicerar inlägg på bloggen och facebook, går på möten, skriver protokoll och texter till politiken. Varit på klimatmöte på Stora torget i Karlstad. Ska hålla tal där nästa gång.

Läser.
Kramas.
Hämtar svamp.
Ska på återträff med oss som varit på studieresa till Auschwitz.
Ska hämta in 35 Hittautstolpar i Sisuskogen och vid Stackbråtarna i början av nästa månad.
Kramas.
Läser.

Livet är en fin uppfinning, du kropp.
Nu tar vi kaffe.

### Jag förstår om det här inlägget kan uppfattas som skryt.
### För mig handlar det om förundran. Lust att leva och förundran.

Varmare och varmare och varmare

Jag läser inte fort men böckerna är bra och får mig att förstå bättre och känna djupare. Den närmaste framtiden är inte ljus.

Bo Landins bok ”Vatten – land” lär mig mycket som jag inte visste om vad våra våtmarker betyder för klimatet.

Agne Sandbergs bok ”Fjärilen flyger” lär mig om hur mycket mindre som borde avverkas och om skogen som kolsänka.

Läs.
Vi har bara ett jordklot.
Det blir varmare och varmare och varmare.

En gillning i mördarbacke

Vi är människor. Människor tycker om beröm.

En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.

När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot gubben på krönet.
”Bra jobbat!” ropar hon.

Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook.
”Du med!” ropar jag åt den bortflyende tjejen. ”Lätta steg!”.

I flera hundra meter ler jag.

Vi måste kunna samtala om klimatet

I dag, den 15 september, svarar ABF Värmland mig i Värmlands Folkblad
om talarturnén kring klimatet som man ställde in.

Min kommentar till ABF:s svar
Vi måste kunna samtala om klimatet

Jag har jobbat fyra år på SOS-centralen, åtta år på Räddningsverket, varit människa i drygt 72 år och förälder i 45. Självklart vill jag inte att någon ska limma fast sig på motorvägen och i värsta fall hindra en blåljusutryckning.

Men detta handlar inte om det. Detta handlar om att låta en engagerad människa tala om vårt hotade klimat.

ABF Värmland har naturligtvis rätt att fatta sina egna beslut. Man har rätt att stoppa en talarturné kring ödesfrågor som klimatet. Men då får man också finna sig i att vi som gillar ABF ställer oss frågande till det räddhågsna beslutet.

Gör om gör rätt, kära ABF Värmland! Låt Ann-Marie Falkensjö tala som det var tänkt. Kan vi inte samtala om klimatet och mänsklighetens framtid, vad kan vi då samtala om?

Sven-Ove Svensson
Forshaga

LÄNK till min ursprungliga insändartext:
Skulle ABF ha sagt nej till en apartheidmotståndare?

Skam traskar vidare

Det har gått ett tag sedan min förra skamkatalog över fosterlandet.
Här kommer några nya noteringar:

1.
Det är en skam att SD-regeringen har en så föraktfull syn på Sveriges barnmorskor, förskollärare, lärare, doktorer, ambulanssjukvårdare och andra – att den tror att dessa medmänniskor tänker börja jobba extra som gränspoliser.

”Ange” är ett tyskt ord som första gången dök upp i svenska språket år 1593. Själv har jag aldrig sett det i en enda arbetsbeskrivning.

Absolut inte i betydelsen att ange någon för polisen.

2.
Det är en skam att moderata kommunpolitiker inte förstår hur mycket vi har att tacka den kommunala musikskolan för, när svensk musikindustri exporterar för miljarder.

Hade jag inte varit så snäll så hade jag rekommenderat en googling på ”Norrköping” och det lokala begreppet ”flane”.

Men nu är jag ju det.

3.
Det är en skam att vi år 2023 fortfarande har ett så udda sätt att utse statschef – som genom samlag. Stackarna i sänghalmen tror inte ens att de bör rösta, det har man fått dem att tro. De ska bara gni’ och gni’. Eftervärlden kommer att skaka på huvudet åt vår tid:

– Hade ni inga kurser i valberedning, val av ordförande, protokollskrivning och sånt? Varför fick statschefen bara producera ungar, inte uttala sig politiskt? Trodde ni verkligen att han hade blått blod?

4.
Det är en skam när bankerna tar ut 200 miljarder i vinst, när justitieutskottets ordförande (SD) vill att folk ska bränna fler koraner, när en gängledare som rest till Turkiet tillåts dirigera barnsoldater i Sverige och när partiledaren i det forna kristna partiet driver egen utrikespolitik.

200 miljarder!

Skam traskar vidare på torra land.
Stor skam.