Kartan – Sida 5 – SVENSSONS SLÄNG

Ett riktigt röj från 1287

”Varför” är ett bra ord för en gammal murvel. ”Därför” är genast svårare.

Detta är ett ortnamnsinlägg. Jag tror min far hade rätt.

Jag läser G M Sandins utmärkta sockenbok över Grava socken och Forshaga när tanken slår mig. Boken är intressant och jag lär mig mycket om min nygamla hembygd, som jag inte visste förut.

”Så länge barnet var odöpt släcktes inte ljusen i hemmet. Intet tvättvatten i vilket barnet tvättats, fick slås ut sedan solen gått ned och ej heller utefter väggen, utan mitt på gården. Utefter väggen kunde lätt något djur komma och dricka av detsamma och då skulle barnet få någon sjukdom, ofta ett ihållande lidande. Alltid skulle något av stål, såsom en stoppnål e. d. ligga på barnet före dopet till skydd mot troll och att bliva räddad mot bortbytingar.”

”Regelbundet varje höst kommo /…/ oftast från Dalarna, de s. k. skinnarna för att av de betade skinnen bereda fällar och pälsar. De voro vanligen tre till antalet. Då byns pojkar förberedde något spratt, sa de alltid: ’Vi ska vara tre som skinnare ä’.”

År 1713 var det så lite vatten i Klarälven, citerar han Erland von Hofsten, ”at man up i Grafwa sockn kunde här och ther kiöra med kiärra öfwer henne”.

Vägrade bära tiggarbrickan
”Då en fattig dräng och piga skulle gifta sig, erhöllo de rätt gå omkring i församlingen för att erhålla hjälp till bosättningen.”

Några var ännu fattigare. Från 1700-talet är den här protokollsanteckningen: ”…åtog sig skogvaktare Renhult att mot 4 skilling silvermynt st. förfärdiga 32 st. brickor, med det allra första, vilka på kläderna skola bäras” av socknens tiggare.

Det fungerade inte. 1784 konstaterar protokollet att de fattiga vägrar bära tiggarbrickorna.

Snö upp till tvättlinorna
Ändå är det inte där blicken stannar längst och pannan skrynklas mest. Det är när den kunnige arkivgrävaren Sandin går igenom gamla ortnamn i Grava. Närmare bestämt namnet Almar.

Där föddes jag år 1951, i den snörika månaden januari. Snögen nådde nästan upp till tvättlinorna, om jag ska tro mina föräldrar. Almar var kyrkans arrendegård som vi brukade. Strax intill bodde prästen (han från Tage Erlanders historia i tv, säger Bengt Alsterlind, men det är en annan historia).

Almar är den första gården som nämns i Grava socken. Första anteckningen är från 1287. Har den fått namnet av några träd? Nja, det tror inte lokalhistorikern Sandin och inte jag heller. Sandin tror att namnet är en sammansättning av ”all” och ”mar”, det sista är det samma som stenbunden mark. En stenig allmänning med andra ord.

Varför börja där i så fall?
Vänta lite nu. Skulle den första kända upptagna gården i socknen vara uppodlad på en allmänning med stenig skog? Varför i allsin dar börja där i så fall? Hur marigt kan det ha varit, på denna snälla potatisjord strax intill älven?

Kanske har Sandin och hembygdsföreningen rätt, jag är ingen expert. Folkentymologier ska en passa sig för. Ändå tillåter jag mig att tvivla. Förklaringen låter helt enkelt inte sannolik, när en varit med och plockat potatis, hässjat hö och täckdikat i den väna jorden där.

En muntlig tradition?
Då kommer ett ord för mig. Vad var det käre far brukade kalla Almar ibland, ordlekare som han var? ”Almere”. Jag har alltid trott att detta var ännu en av hans lekar med ord men tänk om det inte var det? Tänk om det var en muntlig tradition, via grannar som inte var lika nyinflyttade som vi?

Tänk om det var ”Almerud” pappas smeknamn betydde? Rud som i röjning, möjligen utförd av en röjare vid namn Almer.

Kartan och arkiven
Fler indicier ligger bara några klick bort. Först hittar jag Samuel Gustaf Hermelins karta över Värmland från 1808. Där skrivs gårdsnamnet Almerud. Nåja, kartritare har haft fel förr.

Sedan hittar jag en förteckning över hur namnet skrivits i olika uppteckningar under tidiga år. Det är boken Ortnamnen i Värmlands län, utgiven 1922, som räknar upp skrivsätten: Almary (1287), Almarum (1354), Almer (1540), Almaren(n) (1542-1590), Allmerwdh (1568), Almare (1600), Almar (1660), Almerud (1640), Almerud (1700-tal).

Jag tror pappa hade rätt. Almary? Anar du inte en röjning, snarare än en stenig allmänning där? Tror, sa jag.

”Varför” är alltid lättare än ”därför”.

Uppdatering 7 juli: under diskussionen på Facebook har jag i dag fått lära mig att rud-namnen brukar dyka upp senare. Något säkert svar på vad namnet Almar kommer från finns inte, men det lutar åt allmänningskog.

Kul, detta!

Bekännelser från en stolt stolpbärare

Återhämtning. Efter två dagar i o-ringenskogen är kroppen mör men själen kvillrar. Hur många idrottsarenor i landet har en ryttlande tornfalk i sitt luftrum? Hur många tävlingsbanor har plats för större hackspett, ekorre och tjäder? Eller alla dessa blommande Jungfru Marie nycklar. Tysta lyser de på stigarna där jag drar fram med min börda.

När jag är klar för dagen på onsdagen sitter hon i gruset på skogsbilvägen framför mig, tjäderhonan. Solen skiner, flugor och bromsar surrar och själv står jag stilla och bara njuter. Inte tänker en på hunger, slitna muskler och vätskebrist en sådan stund. Gör det du ska, kamrat tjäder. Jag har inte bråttom.

Nu ser hon mig, funderar en stund och småspringer in bakom ett snår. Västvärmlands backar och skogar har plats åt oss båda. Strax intill har en älg klivit över vägen, stora spår i mossan visar vart han skulle.

Vi bjuder tillbaka
Just då är jag så innerligt glad över svensk allemansrätt. Den låter mig inte äga skogen men naturupplevelsen får jag. Titta, där borta är en ekorre igen. Nyfiket glor han på ett stycke svettigt däggdjur med spett i näven. Människan.

Den här människan har slitit rejält i två dagar. Släpat kontrollstolpar och spett kilometervis över det berg lokalbefolkningen kallar fjäll. I ryggsäcken skruvdragare och en bräda till mått. Myggstiftet hjälper något, men sitta stilla i skogen och fika gick inte. För mycket flugor, knott och broms. Det fick bli en språngfika och dessemellan en klunk varmt vatten ur vikmuggen från regementet i Boden. I näven, bredvid stolparna, kartan med mina 17 kontroller. I andra handen kompassen och spettet.

Då och då fick jag knata tillbaka till stenen intill vändplanen, där jag gömt mitt upplag av meterlånga stolpar. Jag börjar snart kunna den här fina skogen med sina backar, branter, stenar, punkthöjder, stigar, kärr och löpbara lingonrismarker. Vecka 30 ska vi alla vara färdiga, var och en med sitt, då kommer världens största följe av orienterare hit. Vi vill tacka för sist och bjuda tillbaka.

Hoppas ni får samma sol och samma naturupplevelse, ni med, go’vänner.

1,4 liter grappo
Men i dag, i dag är det jag som vilar. Efter första stolputsättardagen drack jag en hel flaska grappo utanför Konsum i Koppom. Gudskelov att jag hade en torr t-tröja att byta till.

Jädrar vad trött jag är fortfarande.

Trivs.

”Jag behöver fem kubikmil mörker”

Jag är en lat person.
Det har jag nytta av, vissa dagar.

Ibland tycker jag att jag har jobbat jämt. När jag hamnar bland främlingar blir jag imponerad själv, om jag råkar dra mitt CV lite försiktigt. Satt på larmcentralen när det var lugnt på småtimmarna innan hjärtinfarkterna och skrev glada kåserier till diverse tidningar och magasin. Högg sly innan dess, justerade tvåtumfyra, skrev om kommunfullmäktige och om taxar som adopterat kattungar, skojade om politik och provins vid konferenser, skrev dikter, krönikor och kortprosa och dessemellan fackliga läromedel och brandkunskapsskrifter, svarade arga 16-åringar som bussen åkt ifrån på Facebook.

… och ändå är jag en lat person. När jag nu lovat mig själv som pensionär att läsa minst en klassiker i månaden får det ofta bli teaterpjäser, för de böckerna är tunnare.

Replikerna, replikerna!
En sådan dag rycker jag i all hast Kristina Lugn från bibliotekshyllan. Stycket heter Nattorienterarna, ett ämne jag ser på med fruktan. Aldrig att du får ut mig för att tävla med pannlampa på, jag som springer så fel ibland redan i solljus.

En som inte springer fel är Kristina Lugn, (även om teaterpjäsen inte handlar om sport, förklarar förordet). Hur som helst berättar pjäsen om två kvinnor som råkar mötas i skogen med pannlampor på. Någon egentlig handling finns inte. Men replikerna, replikerna!

Efter en stund både gillar jag och tycker synd om Vera och Bricken där ute i skogen. De är lärare, framgår det, och inte särskilt överens, men nu måste de ju prata med varandra. Såhär till exempel:

VERA
Jag trodde att lokaltrafiken hade upphört nu.

BRICKEN
Jag är inte på väg till pendeltåget. Jag är ute och orienterar mig i livsfrågorna. Godnatt.

VERA
Godnatt.

BRICKEN
Jag har fortfarande inte vikt ihop kartan.

VERA
Du är nybörjare, eller hur?

BRICKEN
Jag börjar i mörker och ska utan tvekan sluta där.

VERA
Det är nog bäst att vi skiljs åt innan vi har lärt känna varandra så väl att vi måste tillkalla hjälp.

Varenda replikskifte är ett äventyr. Kristina Lugn måste ha haft frustande skoj när hon skrev stycket. Jag skulle ha velat sitta i publiken på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm när Lena Endre och Pernilla August spelade de två kvinnorna.

VERA
Det tar flera år för en vänskap att utvecklas. Och jag har en deadline redan på tisdag.

BRICKEN
Väninnor då?

VERA
Jag tycker inte om det där uttrycket ”väninnor”. Det reducerar begreppet ”vänskap”. Språkmissbruket här i landet börjar bli ett ännu större problem än systembolagets öppettider. Det blir inte mycket bevänt med min nattorientering så länge det här tjejsnacket pågår.

Jag behöver fem kubikmil mörker. Jag kräver fem kvadratmil ensamhet. Sedan ska jag kanske förklara för dig varför jag måste avskaffa ordet ”tidsfördriv”. Du klagar över döden och ändå är du skamlös nog att fördriva livstiden i stället för att använda den. Vad har du här i mörkret att göra?

BRICKEN
Jag tänkte bara föreslå att vi, i vår egenskap av medmänniskor, helt enkelt ska tända stormköket och sitta i mörkret och hålla varandras korsstygn sällskap en stund.

VERA
Jag vill inte göra dig besviken. Problemet med oss är att jag inte vill dig någonting alls. Jag hoppas att du inte blir sårad nu.

BRICKEN
Om det någonsin skulle uppstå ett vikariat i din vänskapskrets så står jag inte till förfogande. God natt.

VERA
God natt.

Väldigt mycket samtid, väldigt mycket blueskänsla, väldigt väldigt träffsäkert i de ibland skruvade formuleringarna.

VERA
Det enda jag med säkerhet vet om livet är att det inte är en av mina starka sidor.

BRICKEN
När man är rädd ska man ta ett steg framåt. Det är det enda som hjälper.

VERA
När man tror att man är fullständigt utmattad har man åttio procent av krafterna kvar. Det har jag läst i en handbok för pansartrupperna. Det är väldigt jobbigt att ha samlag. Man förbränner en massa fett.

BRICKEN
Vid stark ångest omvandlas tårarna till svett.

…

BRICKEN
Så fort jag har vant mig vid att vara gift med folk börjar de känna sig underlägsna. Och då blir de förstås det också. Så fort jag har vant mig vid en man förvandlas han till en ovana. Det finns inga riktiga hemvärnsmän nu för tiden. Det är ganska trist i det långa loppet. Hur långt ska jag behöva gå innan jag kommer till Fruängen?

VERA
Jag vet faktiskt inte. Sju gånger sjuttio nätter. Uppskattningsvis.

Min metod att plocka aningen slumpmässigt på bibliotekshyllan har fungerat en gång till.

Trivs.

Sjön som rann ut

Bilden från Knutstorpssjön, när vi fikar under den gamla vattenytan.

Veckans vandring, torsdag:

Bäverdamm från nutid och fortfarande några stubbar kvar från vintern 1782-83, där Vandraren och jag traskar fram i riset väster om Bakälven. I dag vallfärdar vi till den utrunna sjön Skålsjön på gränsen mellan Brunskog och Västra Ämtervik. Efter en kilometer hittar vi resterna av Nolby bruk.

Hammarn fick överges när kraftkällan försvann.

Göken gal, älg och rådjur har gått före oss på stigen och när vi fikar vid stranden av Knutstorpssjön simmar fyra storlommar obekymrat där ute. En av dem ropar vemodigt medan vi tuggar våra ostsmörgåsar och njuter av stillheten. Sjön framför oss blev kvar när resten rann ut för snart 235 år sedan.

Ett försiktigt regn följde oss i början av vandringen. Det var inte lika försiktigt i september 1782. Då, när bergsmekanikus Bengt Branzell, far till Gustav Frödings farmor, gav order till smederna att gräva ett dike över ändmoränen i söder, så inte dammen skulle sprängas.

På kvällen kunde de hoppa över diket, morgonen därpå satt de vid resterna och grät. Sjön hade grävt sig ut genom moränlagren med våldsam kraft, när den fick starthjälp. Någon kilometer nedströms fick folk gäddor i bakugnarna berättar sägnerna. Vid Bakälven byggdes långt senare en hälsobrunn, i träden hängde folk sina kryckor.

Efter vår rundvandring står vi vid utloppet och begrundar Skålsjöns kraft och smedernas öde. Runt omkring oss står kolveden tät.

Inte en enda hammare hörs dunka.

Springer i stenig vrå

Springer på gammal sjöbotten, mellan tvärbranta öar som blivit till skogsholmar när landet stigit ur havet. Som en dramatisk men nytorkad skärgård är Bohusläns kustsocknar. Vägen slingrar sig fram nedom bergsbranterna för att inte slösa på den goda jorden. Intill varje berg en mangårdsbyggnad, hur nu det ordet kom till.

Vrångebäck heter trakten där jag joggar fram med tunga steg. Halv sju på morgonen springer jag aldrig lätt, särskilt inte utan frukost och vätska. Det gör ingenting, solen håller på och tinar det frusna gräset, över min skalle glider en korp, en sånglärka hälsar bortifrån krokig åker och över havsviken till vänster flyger en skarv. Det sällskapet är jag inte van vid.

Sinnena viktigare än springet
Doftar havet? Inte än, men glittrar gör det nu när jag är framme. Nästan ingen vind, inte ett människoljud men gott om fåglalåt. En dopping dyker, några måsar klagar, en ensam häger tar sig över bergskammen på andra sidan Åbyfjorden med lugna mjuka vingslag. Ingen flyger som hägern.

Nu känner jag lukten, tång antar jag.

Jag börjar bli fullvuxen. Den här kroppen måste inte springa fort, det avgör jag själv. Just nu är det första maj och jag har ett kustlandskap att ta in. Då är sinnena viktigare än springet.

Orden blir fyrkantiga
Fråga mig om trä och skog, där har jag språket. Händer och skalle vet vad getdoning, talje, blandskog, fyrskäring, blädning, låga, kolbotten, fångstgrop, humus, hålträd, plywood, kantkvist, vindfälle, ädellövskog, rotskott, predator, rådjursstämpel, föryngring, drivningsväg och granskott är.

Och glänta.

Här vid havet blir tanken grumligare. Hur mycket är en beaufort? Hur mycket är fem? Vilken färg ger det på vågorna? Varför heter det kölsvin? Orden blir fyrkantiga. Varje varv med en båt närmast mystiskt. Stod det inte trankokerirester på kartan?

Mitt Sverige, mitt i vägen
Nå, även detta går att lära sig. Nu börjar kroppen bli varm, takten ökar. Vägen slingrar, den vrånga bäcken hittar jag inte men det är inte så viktigt. Ordet vrång är släkt med vränga och vrå, där trivs jag. Det finns ett Sverige där du för det mesta kan gå eller springa mitt i vägen.

Där har du mitt Sverige. Det är inte bättre än någon annan del av landet.
Men det är mitt.

### I eftermiddag ska vi maja vid Vrångebäcks badplats. Sockerdricka, tablettask, liten chokladbit.
### Är det 60:e gången jag majar? Havet ska ligga nästan blankt, ur leran intill strandlinjen ska det spruta upp vatten här och där, då och då. Små miniduschar rakt ur dyn.
### Musslor?

– Du ljuger, din bofink

Vardagmorgon på Grossbolstorp. Vaknar halv sex, en grad kallt ute, två skator och en grönfink vid fågelmatningen, tio stolpar i garaget. Den matematiken rymmer förväntan. Medan jag slevar i mig min mellansvenska filmjölk sjunger Blind Willie McTell om hur drygt det blir att ta sig över Jordanfloden.

– Dryyygt?! fnyser grönfinken. Dryyygt? Härifrån och till Spanien och tillbaka, det är dryyygt.
– Du ljuger, din bofink. Du har bott i vår trädgård hela vintern.
– I år ja. Inte odlar du nån vresros för det. Odla vresros. Jag är grönfink har jag sagt. Vi får se ut hur som helst.

Dags att bära stolpar
Då stoppar jag kartan i benfickan och fyller bilskuffen med numrerade stolpar. Tio röda ringar på 10 000-delen vill ha varsin kodad stolpe av mig, helst korrekt placerade. Rätt stolpe bakom rätt jättekast. På lördag börjar stolpjakten, jag vet folk som längtar.

Spettet får ligga i baksätet som det brukar. Försiktigt spänner jag fast det med högra säkerhetsbältet, en ska vara rädd om sina vänner.

Dä’ möe deler på ett spett.

Vi dras till varann
Finns det över huvud taget ett pappersark i världen som sätter igång min fantasi så lätt som en välritad karta? Jag tror inte det. Vid första parkeringsfickan blir jag sittande en lång stund och läser stolpjaktskartan som en roman. Varför ligger det ett gränsröse just där, vad är det för gräns, vem ritade upp den, hur länge har stenen stått? Vem trampade upp stigen första gången, vad levde hon för liv? Det heter Råtorp där nere, är det samma rå? Varför har jag aldrig sett jättebranten vid stolpe 50 förr?

Om kroppsarbete i generationer fantiserar jag.
Om inlandsisens och vattnets slitage och transporter. Den transporten pågår än.
Om riksvägen som drogs om och bröt stillheten här 1984. Eller var det 1983?
Om Grossbolstorp som hade 55 invånare vid folkräkningen 1890. Platser där jag bott en längre tid brukar ha haft 55 medmänniskor den gången. Vi dras till varann.

Lika tungt i år
Först plockar jag fram spettet och stolpe 50. Medan en korp nyfiket glidflyger över trätopparna och värderar mig räknar jag ut säkraste vägen på kartan. Storstigen mot pulkakullen, sedan den smala stigen uppför backen mot hygget, till höger innan sankmarken, en stunds trixande mellan småstigar fram till den improviserade grillplatsen, därefter kompass nerför sluttningen.

Jädrar, den branten är stor.

Jodå, jag ser hur vildsvinen har rotat här med. Jadå, spettet är tungt i år också, det blir inte lättare. Vad gör en inte för det allmänna bästa? Det är så roligt med all uppskattning vi får, så fint att veta att över 400 personer brukar ge sig ut för att leta efter våra fasta stolpar en vanlig sommar. Till och med sedan Pokémon Go kom.

Jag bonkar ner stolpen framför branten och traskar tillbaka uppför sluttningen, ner igen på andra sidan och bort till bilen. Svettig på ryggen, bra, detta kan du notera som power walk i träningsdagboken, Svensson.

Stolpe med koden täckt av en handske.

Eliten ser mig
Det blir fyra stolpar till, innan turen är över. Mellan stenarna, Stenröset, Stenen och Punkthöjden. För säkerhets skull läser jag in mig med kompass från flera håll när det gäller stenen. Tur att ingen elitorienterare ser mig.

Förresten är det en skicklig en som ser mig. Korpen.
– Tack för sällskapet, svartfôggel. Nu går jag hem. Du får kalasa på nån annan.

### Matematik? Nej, Grossbol och Grossbolstorp har ingenting med gross (tolv dussin) att göra. Början på vårt ortnamn kommer av gråt. En äng som var svår att skörda.

Vi kanske skulle ta och skaffa vresros?

LÄSTIPS:
Det är dags för en ny ideologisk offensiv
– gårdagens avsnitt, nr 6 i bloggserien om det svenska klassamhället

En vandring 58 år bakåt i tiden

”Från trakterna av den svärjande kråkfågeln, ja närapå yrselns fader, till rena lösöret går promenaden. Kan bli bom, kan bli fallera”.

Så står det i inbjudan till min vän Vandraren. Det är tisdag och i dag är det min tur att hitta på färdplanen. Svärjande kråkfågeln klarade han redan kvällen innan. Edsgatan. Ett naturskönt område vid sjön Alstern norr om Karlstad. Uttalas Ed-skatan.

Så jobbar vi.

Den kära vännen skjutsar oss till startpunkten vid väg 63. Lindrågen står det på skylten västerut. En dråg är en sänka och ibland sankmark, läste jag i går. Ortnamnsforskarna tror att det finns lind med i historien också, inte lin som jag gissade. På kartan finns även ett Rördrågen i närheten. Plus platsen som jag ystert råkade kalla ”yrselns fader”.

En gång hade pappa en lumparkompis som bodde där. Vid inryckningen fick de frågan var de kom ifrån. Karln svarade ärligt, som du gärna gör vid din första militära uppställning:

– Skål, kapten!

Han höll på att hamna i buren.

Inskärning mellan höjder
Ortnamnet Skål har inget med något uppsluppet drickande att göra. Första gången gården nämns är på 1500-talet ser jag på nätet och namnet eventuellt fornsvenskt:

Namnet är möjligen det fsv. skardh ’inskärning, skåra’, utvecklat på samma sätt som (fläsk-)sved av swardh o. d. Emellertid heter hård (fsv. hardh) i socknens dial. hal. Gården ligger i en inskärning mellan höjder.

Medan jag pekar bort mot Skål travar vi lindrågsvägen raskt västerut mot min barndom. Jag återkommer till den. Nu passerar vi gamla NKlJ-banan, numera asfalterad och populär cykelled. En stor svart katt granskar oss misstänksamt, gärdena blir till skog, i skogen räknar en gulsparv till sju.

Och än en gång till sex sjuuu.

Tvärs mellan dalgångarna
Det blåser småsurt och himlen är grå, men vi tröstar oss med det mantra vi alltid använder, även när det regnar storspik.

– Tur med vädret har vi.
– Vi får inte ge tappt.

I kikaren dyker en rovfågel upp på håll. Duvhökshane. En korp övar friflygning högt över Mosstorp, långt borta hör vi tranor. I själva verket sjuder luften av fågelläten och vår. En och annan bil reser österut mot lönearbete, skola och barnomsorg men vi är lediga denna förmiddag och traskar vidare.

Vägar i Värmland vill gärna gå i dalgångarna. Den här går på tvärs, mellan Klarälvens och Alsterns dalar, och därför har den fortfarande tätt mellan krökarna men glest mellan bilarna. Förra gången jag själv färdades här, hela sträckan, var i mars 1959.

Varje läte ett minne
Innan Lindrågen kommer vi riktigt nära de fyra tranorna. Värdiga som massajer kliver de omkring på åkern borta i dälpan, varje steg känns högtidligt. Till slut lättar de och trumpetar ut över halva Alster att det är två forshagingar som är ute och stör verksamheten i socknen.

En sånglärka tar över när tranorna sjungit färdigt. En flock vipor bidrar till vemodet inuti mig. Varenda läte hälsar från barndomen, de sitter inpräglade i mina hjärnvindlingar, skapar ro för själen och får mig att komma ihåg. Precis som tussilagona gjorde i skogsdiket vi passerade.

30 står det på en gammal bleknad vägskylt i vägkorset vid Lindrågen. ”Gäller även cykelåkning”. Då tar vi andra vägen.

Obligatoriskt vid varje fika
Bommen står kvar över körbanan, där Forshagas kommungräns går ner i ett V och vänder precis intill vägen. Nu är det inte trött asfalt längre, nu är det grusväg, närmast körväg. Granskogen är tät, vi passerar ett ensamt torp, det heter Bråten. De gör ofta det. En stund senare kliver vi in mellan träden och fikar på varsin stubbe. Kaffe, ostsmörgås och obligatorisk citronkaka och mandarin smakar bra i halvtid.

Vi strävar på som alltid. Vandraren försöker lära mig nya läten, det försöker jag med, allt medan jag mässar om sökningar jag gjort bland ortnamn och fornminnen. Kvarnbråten passeras, nu ser vi varifrån hästspåren kommer som vi följt.

Bommen som jag nämnde i inbjudan har vi alltså redan gått runt och förbi. Nu ser vi målet för vandringen bortanför nästa hästhage. ”Rena lösöret”? undrar kamraten. Ja, platsen heter Bohagen.

Så jobbar vi.

Tårar i ögonen
Strax därpå ser vi fyra sädesärlor på ett gärde, mina första för i år. Egentligen är tisdagsvandringen genom skogen klar där. Åtta kilometer med sjudande fågelliv, ett tussilagodike och många ljudminnen. Men det dröjer innan hans buss till Karlstad kommer och min hem till Forshaga, så vi fortsätter bort till Almar. Gården där jag bodde mina första åtta år. Vår lagård är butiker och lyxkrog nu och färjan över älven är nedlagd. Vi går ner till färjeläget i alla fall.

– När jag var barn luktade älven, säger jag. Det gör hon inte längre.

Tacka Forshagas reningsverk för det. Inte en bajskorv flyter förbi. Inte en kondom.

På vägen tillbaka går vi genom min barndoms skog, strax utanför vårt lilla hus öster om vägen. Tallarna står kvar. Då ser jag att det står en karl ute på gården. Valter, en av dem som tog över Almar efter oss.

Så kommer det sig att jag en stund senare sitter vid köksbordet i min barndoms hem. Förra gången jag var inne här i köket var i mars 1959.

Hoppas inte Valter märker att jag har tårar i ögonen en stund.
Hoppas han märker det.

### Varför jag färdades över skogen mellan Almar och Ulvsbyn förra gången, 1959? För att vi tog den genvägen med flyttlasset när vi flyttade.
### Då hade pappa kört lass efter lass med traktorn samma väg hela vintern.
### Men till slut tog vi lastbil. Jag hade nyss fyllt åtta och livet var ett äventyr.

Då med.

Mysteriet med Graf III

”Högvatten, Norgegräns och Graf III är några ledtrådar inför nästa veckas utvandring. Det går någon och svär bland gråalarna.”

Så skriver jag. Högvattnet räknar han ut direkt, Vandraren. Det är vattentornet. Graf III klarar han inte.

Inte jag heller, visar det sig. Dret också.

Vi vandrar en förmiddag i veckan, det brukar bli tre timmar med fikarasten, och vi går så att vi får rejäl puls och svettas. ”Gryningspatrullen”, skriver jag i almanackan efteråt. ”11 km”. Till ritualen hör att den för dagen ansvarige ska skicka kamraten en gåtfull beskrivning i förväg.

Även denna vecka är det dags. 07.30 på klockan, några grader kallt, ishalka på elljusspåret när vi halkar uppför backen mot vattentornet. Därifrån skogsstigen neråt och över nya hygget och nerför branta backen mot södra infarten och gångbanan intill älven. I ryggsäckarna smörgås, varm dryck och clementiner. Efter älven en mindre hackspett i en torr björk.

Gåtornas lösning
Norgegräns? Mmm, förr trodde folk att Dyvelstenen, traktens egen bautasten, var gränssten mot Norge.

Var går det ”någon och svär bland gråalarna”? Svar: vid Löved. Löv som på al snart, ed som i svordom. Löv-ed. Herrgården med den uråldriga historien och prunkande växligheten heter så.

Allt det där är vardagsmat. Värre gåtor har vi hört. Vi fikar vid rastplatsen bredvid stigen intill fågelsjön Norra Hyn och ser tranor och svanor cirkulera över myrmarkerna. Efteråt hittar jag årets första tussilago på stigen, alltid en lycklig stund.

Den mindre kända tredje graven
– Nu får du hitta sista biten själv, säger jag till Vandraren och ger honom ett flygfoto med Graf III inritad. Han är synnerligen kartvan och nu ser han att det inte är någon båt vi ska till. Det är ett fornminne, okänt för honom och okänt för mig med till för några dagar sedan.

Jag har hittat en anteckning om en tredje forngrav på bergen en kilometer norr om Löved. De två Ätterösera känner vi redan. Bronsåldersgravarna där vi hörde en bronslur den gången jag höll miniföredrag om platsen, medan vi åt våra ostsmörgåsar. Det lät så bortifrån Ekenäs. Tre gånger. Vi undrar fortfarande vad det var. Kamraten var mycket imponerad över min tajming.

Brons. Gjort av koppar från Spanien och tenn från England. Eller var det tvärtom? Isolerade var de inte, förfäderna.

Den tredje graven fann jag på en karta på nätet och skrev ut. Nu ska vi bara hitta den i terränglådan också.

Klättrar och letar
Vi klättrar uppför branten strax norr om herrgården, ser hur vildsvinen har rotat i mossan i skogen uppe på platten, hoppar över ett rejält dike och följer stigen norrut. Passerar ett mindre hygge mellan Nordängen och Ätterösera och tittar på flygbilden jag skrev ut. Där är stensättningen markerad strax norr om hygget. Jag har ingen bättre karta med den inritad. Vi jämför med orienteringskartan och försöker lokalisera graven.

Det vet en väl att forngravar brukar ligga högt, med utsikt? Alltså klättrar och letar vi efter en samling stenar en bit upp i branten. Den ska vara rund, tre meter i diameter och 20-30 centimeter hög, skriver Riksantikvarieämbetet på utskriften jag delat ut.

”Övermossad fyllning av 0.2-0.5 m st stenar varav en del skarpkantade. Upplagd på berg i dagen. Något utrasad i kanterna. Beväxt med tre tallar, mossa och ljung.”

Det är snart 30 år sedan ämbetet var här och tittade. Tallarna kan förstås vara fällda.

Hittar den inte
Det skulle ha blivit en triumf för mig som vandringsrundepåhittare. Tredje graven, än en gång skulle vi ha hört bronslurar och sett lurviga förfäder steka älg vid en munter lägereld. Men icke. Vi hittar den inte. Två kartnördar som vi, detta är ju bedrövligt.

Vi får gå hem, jag med svansen mellan benen.
Dret också. Detta går min ära förnär.

Dagen därpå har jag läst på om kartkoordinater och beväpnat mig med gps-klocka runt armen och Skogsstyrelsens webbapp i mobilen. Det får bli en löprunda. När jag närmar mig norra kanten på hygget klickar jag fram webbappen och följer den röda punkten som är jag, tills han når precis mitt i stensättningen, där den är utmärkt på webbkartan.

Vilken prima mänsklig pokémon en ändå är.

Då kommer tvivlet
Jaha. En grop precis bredvid stigen, nedanför berget. Men resten stämmer, tallar finnes, ljung och mossa likaså. Skymtar det inte lite sten under mossan jag står på?

Jag fotograferar och trivs. En börjar bli historiker, arkeolog nästan faktiskt. Mitt i symbolen för fornminnet lyser min röda dutt.

Sedan kommer tvivlet. Inte farao är det där en bronsåldersgrav. Det vet väl alla att gps-klockor inte visar rätt på metern.

Riksantikvarieämbetet har noga angett vilka kartkoordinater som gäller. Nu ser jag att min mobil indikerar koordinater enligt ett av systemen de nämner. Inte många siffror rätt där, inte. Har de råkat sätta ut felaktiga koordinater? Har de räknat fel när de skulle förvandla siffrorna till min mobils system?

Äntligen!
Mer och mer skeptisk börjar jag kuta runt i sluttningen norr om stigen, där vi letat förr. Nej, ingen rund sättning.

Då kliver jag till sist upp på en liten ås söder om stigen. Där, vid två nerfallna tallar finner jag den. En rund samling kantiga stenar, rejält överväxta av mossa. Koordinaterna i mobilen stämmer inte men placeringen på åsen känns rätt. Här har hon fått en bra viloplats med fin utsikt mot sol och skog.

När jag kommer hem läser jag hela den utskrivna texten. En ska läsa hela. Titta, där står det ju i svart på vitt, precis som det såg ut. Stensättningen ska ligga nio meter sydsydväst om en stig som går i östsydöstlig-västnordvästlig riktning, står det. Varför letade vi norr om stigen?

”Bergsavsats (Ö-V) på SV-sluttning av bergsrygg. Skogsmark (barrskog med inslag av lövskog) intill igenväxande kalhygge.”

Undrar vad hon heter som ligger där?
Åsa?

Dags att byta namn?

Kungsleden, kungsfiskare, Kungsholmen, kungsörn, kungsfågel, kungskobra, Burger King, Kungälv, Kungsgatan, Drottninggatan, drottningsylt, prinskorv, prinsesstårta, Kungsbacka, Kung Bore, Kung fu. Det är mycket vi behöver byta namn på när Sverige blir demokratiskt.

Hette verkligen min moped ”Fram King Solifer”?

”King”?

Berätta inte det för någon. Lova mig det.

Vi bakspårar i flera kilometer

Först kommer det ett kufiskt mejl. Jag blir hämtad måndag 07.45 står det. ”Resan går mot startpunkt där det är 90 grader. Vandring sker längs S-å och vi passerar B-by med spökambitioner. Här härjade en gång ulven. På sluttampen får vi knapra på vörten. Gångtid 2,5 timme. Medtag fika.”

Inget konstigt med det meddelandet. Det är så det brukar låta när vi bjuder in varandra, Vandraren och jag. Den här gången är det hans tur. Gissningsleken i förväg är en del av upplevelsen.

Jag lägger pannan i fyra veck och klickar fram kartan på skärmen. By med spökambitioner, den var lätt. Startpunkt 90 grader, hmm, han måste mena en bastu. Klick klick, surf surf, inte hittar jag någon bastu hos det byalaget. S-ån heter Skymmelån, det namnet finns det bara ett av i hela landet. Knapra på vörten? Vi ska alltså vandra nära Västra Örten sista biten.

När jag hittar vägen längs sjön så upptäcker jag startpunkten med. Strax intill Södra Hällekilsättern svänger landsvägen 90 grader, som grusvägar gärna gör mellan Örtensjöar och hyperitberg. Där!

Fördärvarbacken blir brantare
Fem över halv åtta står jag redan färdig på min garageuppfart med ryggsäcken laddad. Två smörgåsar (ost och skinka), kaffetermos, vikmugg, två clementiner, sittunderlag, kikare, mobiltelefon, kontanter och bankomatkort. Allt du behöver för ett enkelt liv i skogarna kring Butorp.

Vandraren kommer och kör oss från Forshaga till Deje och Mölnbacka. Nedanför herrgården svänger vi norrut mot Genbäcken. Här är det fortfarande is på vägen och vitt i markerna trots några plusgrader. Fördärvarbacken blir brantare när den är hal och utanför bilrutan passerar Torsberget, Korpberget, Lyckan, Skovelåsen och Edebysätern.

Det är säterland vi hamnat i, precis som jag trodde. Mycket riktigt, när vägen svänger 90 bromsar han från 60 till 0 och parkerar.

Ingen vanlig hund
Vi har en dröm. Vi vill se vildsvin. Det kommer inte att lyckas i dag heller. Varg då? ”Här härjade en gång ulven” skrev inbjudan. Som om inte jag skulle minnas vad idrottsföreningen i Butorp hette. Ulven. Klubbens tyngdlyftare Bosse ”Butorparn” Svensson tävlade i landslaget för drygt 50 år sedan.

När vi kliver ur bilen finns flera vargobservationer från trakten noterade på webbplatsen Skandobs, men det vet jag inte än. De fördelar sig nära Skymmelåns krokiga dalgång från nordväst till norr och nedströms hit, det vet jag heller inte.

Jag vet bara att jag står i snön, ett par meter in på körvägen mot Hällekilssättern, och att mina vandrarkängor är elva centimeter breda. Hundspåren bredvid högerfoten är lika långa som kängan är bred.

Detta kan inte vara några hundspår. Tror du det, Vandrare, tror du på hund?

Ne-ij.

Bästa fyndet
En enda gång har jag sett vargspår förut. Det var ett par översnöade fät vid friluftsgården hemma. Nu är jag långt hemifrån och här är det färskvara vi talar om.

Rutten har min kamrat bestämt för länge sedan. Då anade han inte att vi skulle få sällskap av ett kraftfullt vargspår. I flera kilometer bakspårar vi ulven, medan bilvägen övergår i stig och korparna ropar i den planterade granskogen bredvid Skymmelåns meanderslingor. Vid ruinerna av Skomakartorpet fortsätter spåret, vid resterna av Jan Perssättern likaså. Granskogen är djup. Det där djuret har inte haft sällskap av någon människa, allt vi ser är ett älgspår åt andra hållet. Detta måste vara en Butorpsulv.

Bästa fyndet i vinter.
Äntligen!

### Vi fortsätter i flera timmar till, skådar meståg och spillkråkor och beundrar den häftigaste hyperitbranten i kommunen, passerar Butorps put and take-fiskeställe, fikar, lyssnar på smältvattenbäckar och vandrar allt raskare hemåt igen genom Översockna.
### Vid husruinen Nabben ”bodde här en tid lärare L. M. Palmkvist”.
### Gullhättkullen är ett så vackert namn.