Etikett: Historia

Notiser från norska resan

Semester väster- och nordväst åt. I Morokulien trängs en busslast förvånade kineser runt den obevakade riksgränsen mitt i byggnaden. Låter sig fotograferas en efter en framför borden och flaggorna, med vänster fot i Norge och höger fot i Sverige. Obevakade. Gränsen en decimeterbred vit rand i golvet.

Förundrade kinesiska ord byter ägare. Vi vet inte vad de säger. Vi vet precis vad de säger. Vi håller med.

*

Bilar genom ett välmående norskt jordbrukslandskap. Varenda loge välbehållen, här och där en nyodling. Nordens mest decentraliserade samhälle.

*

Trafikrytmen är behagligt lugn, som i norra Kalifornien. Hemma skulle jag storkna över att behöva köra i 60-70-80 kilometer i timmen mil efter mil efter mil. Här finner jag mig och trivs. Inte en människa kör om. Jo, nu kom det en.

*

Vägarbeten efter Mjösa. Gick verkligen vägen här 1977 när jag kom på motorcykeln? Besviket inser jag att jag inte kan visa den kära vännen sjölandskapsutsikten från då. I Hamar är vi svultna, äter pepparstek, blir folk igen. Sitter i jernbaneparken och pratar om den norske poeten Rolf Jacobsen, som jag läst dikt för en gång i stadens bibliotek. Jag – för honom!

*

Röros. En pärla bland trästäder i vår miniturné de senaste somrarna. 333 års kopparhantering är slut men historien lever. Guiden som vandrar oss runt är kunnig, kan berätta och har humor. Glöm inte de som slet redan som barn och byggde samhället, säger han. Gå hem och läs Falkberget.

*

Sedan åker vi hem. Fikar på nya verandan och pratar om det dyra, kära Norge. Rondane var vackert med dramatiska bergformationer, plana fjällvidder och allt sitt porlande vatten. Fönsterlaven och renlaven (tror jag det var) gjorde marken helt vit på tallmoarna innan Folldal.  Fåren, lugnt tuggande gräs efter väg 27. Slagghögarna vid Sleggveien i Röros, 300 år gammal scenografi till pjäsen Elden som Leif Stinnerbom regisserat.

Alla renarna som fick oss att köra särskilt försiktigt i kurvorna strax innan Sveriges högst belägna by Högvålen, 830 meter över havet.

*

Nästa år en ny liten stad. Följer du med mig till biblioteket och frågar efter Johan Falkberget? Han var åtta år när han började arbeta i Christianus Sextus, en av koppargruvorna på Rörosvidda. 1901 kom första boken.

Röros har en gata som visar världen. I den ände där överheten bodde var Bergmannsgata 24 meter bred. När hon bytte namn till Mörkstugata, efter häktet, var hon till sist fyra meter bred. Perspektivet blev snyggt – men orättvisan tydlig. Gatan finns kvar, än finns mycket att göra, om världen ska bli som Falkberget drömde när han klev upp ur gruvan och började skriva.

Vem drömmer inte den drömmen.

När ska man börja slå med käppar mot staket?

Jag tycks bli äldre varenda dag. När är det sagt att man ska börja klä sig i purpur och slå med käppar mot staket?

*

Hur tar man en bra bild på en spannmålsbonde? Frågan har satt sig på min hjärna. Jag ligger på nätterna och vakendrömmer om bilder på bönder i sädesbingar med havre till hakan. Bara huvudena sticker upp, sex-sju bönder per binge. Inte ett hårstrå på deras rynkade, bekymrade huvuden. För varje gång jag knäpper med kameran blir det dubbelt så många huvuden med dubbelt så många rynkor i havrebingen. Jag fortsätter och fortsätter och fortsätter. Bekymren i bingen bara ökar.

*

Snart är det OS. Hoppas inte våra spjutkastare och längdhoppare också tänker börja passa bakåt. Det skulle visserligen ge visst underhållningsvärde i just de grenarna, men rätt så få medaljer.

*

Tror du du har rätt att få medaljer får du rätt få medaljer. Segrar fås inte, segrar vinns, förlorare är det få som minns. Det är som med revolutioner.

*

Snart är det olympiska spel, olympiaden är över, hälsningar Messerschmitt.

*

Vad var det mer man skulle göra? Använda folkpensionen till genombrutna handskar och sandaler av satäng, provsmaka i affärer och säga att vi inte har råd med smör?

Säg nu då, när är det dags?

 

”Höjdhopp utan anlopp.

 

Första omgången
Lördagen den 13 juli

P. Adams, Förenta Staterna, E. Möller, Sverige, B. W. Adams, Förenta Staterna, C. Tsiclitiras, Grekland, R. L. Byrd, Förenta Staterna, L. Goehring, Förenta Staterna, klarade alla 150 cm., L. Ekman, Sverige, G. I. André, Frankrike, R. Smedmark och K. Bergh, Sverige, samt F. Fletcher och F. W. Belote, Förenta Staterna, 145 cm., A. Schwarz, Ryssland, R. Hammersley, Chile, och B. Brodtkorb, Norge, 140 cm., och B. H. Baker, Storbritannien, endast 135 cm.

Under tryckande värme gick försökstäflingen af stapeln redan kl. 9,30 f. m. Då de deltagandes antal var afsevärdt mindre än de anmäldas, sammanslogos de tre grupperna till en.

Redan på de lägsta höjderna märktes, att striden skulle komma att stå mellan bröderna Adams och greken Tsiclitiras. Det hade stipulerats, att de täflande för att komma med i finalen skulle klara 150 cm., och denna höjd gingo också 6 st. af deltagarna öfver. Redan på 135 cm. var emellertid den förste, engelsmannen Baker, ur leken, och på 140 cm. följde ytterligare tre hans exempel. 145 cm. blef för mycket för tre af de täflande, och denna höjd blef maximum för svenskarna Bergh, Ekman och Smedmark, fransmannen André samt amerikanerna Fletcher och Belote. Till finalen kvalificerade sig 4 amerikaner, en grek och svensken Möller.

Finalen
Lördagen den 13 juli

1. PLATT ADAMS ………. Förenta Staterna 163 cm
2. BEN ADAMS ……………… ”            ”             160 ”
3. G. TSICLITIRAS ……… Grekland 155 ”
Oplacerade:
E. Möller ……………………… Sverige 150 ”
R. L. Byrd …………………….. Förenta Staterna 150 ”
L. Goehring ……………………. ”              ”            150 ”

Ribban sattes till en början på 130 cm., hvilket alla de täflande utan svårighet klarade. Äfven 140 cm. var icke värre, än att den höjden ledigt passerades af alla utom Goehring, som i första försöket föll rätt ned på ribban och därför måste göra om sitt hopp. 145 cm. missade ingen på i första försöket, och det var först på 150 cm. omhoppen började. Här var det greken och Byrd, som måste göra om sina hopp för att få fortsätta vidare. Den egentliga stötestenen blef 155 cm., och här föllo tre tillbaka, nämligen Byrd, Goehring och Möller. Bröderna Adams och greken gingo alla tre öfver 155 cm. 160 cm. klarades af Ben Adams i första omgången och af brodern Platt i den andra, under det att greken äfven i tredje försöket misslyckades och således fick nöjda sig med tredje plats. Ben Adams förmådde ej klara mer än 160 cm., under det att Platt Adams i ett grannt hopp gick över 163 cm. och därmed vann segern. Ett försök på 166 cm. misslyckades dock fullkomligt.”

 

(Hela av snittet om höjdhopp utan anlopp ur Olympiska spelen i Stockholm 1912, officiell redogörelse, Stockholm, 1913. Av reglerna, som också publiceras i boken, framgår att ”Saltomortaler eller flygsprång öfver ribban äro ej tillåtna. Med ’saltomortal’ afses en volt över ribban och med ’flygsprång’ då en täflande hoppar öfver ribban med hufvud och händer först, bröstet mot ribban och så att bröstet kommer först mot marken”. ”Allt användande af vikter är förbjudet”).

 

Runda blå prickar

Kan verkligen friheten, jämlikheten, broderskapet & systerskapet segra i ett land där nutiden ritar två stora runda blå prickar på varje villatomt på flygfotona? Poolens och studsmattans kundkrets. Om varje människa i medelklassen behöver varsitt halvstort av varje ting, i stället för några gemensamma stora, blir ö-råden lättare att förstå. Ö-råd, förnedring och elaka juryer.

Runda blå prickar förstör mitt land.

– Jaså, åkte ni och badade på din tid, gamle man. I riktiga sjöar? Hur fyllde ni dom? Hade ni varsin?

Jubileumsmaran

I dag är det hundra år sedan och jag önskar att jag hade varit med på jubileumsmaran. Varför följde jag inte med våra löpare i klubben för att titta på, åtminstone?

Antagligen för att jag skulle ha blivit stollig av löplust. I stället planerar jag en egen liten hyllningsrunda till de tappra löpare som gav sig i väg på marathonsträckan vid solskens-OS i Stockholm 1912. Varav portugisen Francisco Lazaro dog av vätskebrist efteråt och japanen Kanaguri inte alls försvann, han bara bröt och fick ett glas saft i en trädgård i Sollentuna.

Jag har protokollet. Boken över 1912 års olympiska spel. Nu ska jag springa och sedan läsa den, det bör ta betydligt mer än mitt pers på 42 195 meter. Visste du att en av skadorna vid Stockholms-OS orsakades av en hattnål?

Hon är hård, idrotten.

 

Min kommunskylt 3:

Om jag fick tag i koden till skylten vid kommungränsen skulle jag skriva ett meddelande i eldskrift, så pendlarna kunde se:

Hur fick du jobb?
Kungen fick sitt
genom friktion.

(Om tusen år kommer svenskarna att tycka att deras förfäder var pinsamma. – Va? Hade dom en”Kung” år 2012? Som ärvde jobbet? Ärvde!? Hade han inga andra kvalifikationer än farsans sädescell? Det var låg utbildningsnivå i landet kan jag tro, demokratin hade inte införts förstås. Hjulet, var det uppfunnet? Hade dom jordgolv och utedass? Men kung? Stackars folk. Det är så 1000-tal).

Härproducerat

– Lunch? säger den kära vännen en av helgdagarna och då svarar jag ovanligt:  – Ska vi göra nässelsoppa?

Tiden är rätt. Vid komposten börjar brännässlorna bli grova på soligaste sidan men mitt emot är de späda nog. Titt i kokboken och handskar på. Två liter nässelblad behövs det till oss. Efter ett tag har jag lärt mig handlaget. Inte dra med för mycket stjälk, försök riva med dig bladen. Bara bladen.

Först sköljer vi nässlorna väl ett par gånger och plockar ur de stjälkar som ändå kommit med. Bladen är så små att vi kan lägga dem i kokande saltat vatten direkt, utan att skära dem i strimlor. En och en halv liter vatten, en och en halv tesked salt. Där får de koka i fem minuter. Vi slår bort spadet och hackar nässlorna, inte alltför fint.

Smälter en matsked smör i grytan. Lägger ner de hackade nässlorna och det får fräsa i två minuter. Strör över en matsked vetemjöl och rör om. Slår på en halv liter vatten, lite i taget, och lägger i en tärning grönsaksbuljong. Nej, en och en halv får det bli. Låter det koka i 5 minuter. Smakar av med salt och peppar.

Serverar med ägghalvor och strimlad kassler. Vistenvatten och ostsmörgås.

*

… och det är tjugo år sedan vi gjorde nässelsoppa förra gången och andra gången sedan vi flyttade hit 1983 och varför alla dessa år emellan? Det smakar så bra. Jordklotet ger och vi samlar och äter, självsått och härproducerat, direkt ur jorden som jag och mikroorganismerna har gjort.

Smakminnet berättar om farmor Gerdas kök på Almar.
Jag brände mig bara lite.

 

Almar = arrendegården mellan Karlstad och Forshaga, där bloggaren föddes. Bilden är egentligen liggande.

 

Eftermiddag med främlingsrädslan

Lördag, kommer gående nerför Filaregatan i Karlstad. Den enda gata i världen där jag fått parkeringsböter, om än med 25 års mellanrum. Numera förstår den här kroppen att det inte var gatans fel. Jädra datumparkering, jäkla gatukorsningar som bara är korsningar på ena sidan. Jävla penningbrist, åtminstone första gången.

Ont om pengar är aldrig pittoreskt.

Varför tycker jag att parken och många av husen på Herrhagen ser mer välmående ut nu, än när jag gick på gymnasiet och bodde inackorderad här? Då, när FNL-lokalen i rivningskåken nere i Haga ständigt var kall om vintrarna och Dan högg upp ett gammalt dött körsbärsträd på gården och eldade med i kakelugnen?

Herrhagen är gentrifierat nu, läser jag på nätet. Jag antar att det gäller Haga med. Ordet kommer av engelskans gentry, herrskapsklass, och betyder att ett område får högre status. Ofta genom dyra nybyggen eller genom att folk som flyttar in tjänar mycket mer än de som bodde där tidigare. Soho i New York, Söder i Stockholm och Haga i Göteborg är exempel på sådana ställen. Liksom Nöden i Lund, Svartbäcken i Uppsala, Söder i Jönköping, Möllevången i Malmö och Prenzlauer Berg i Berlin.

Högre status här med?
I dag har även Herrhagen i Karlstad utvecklats på det sättet, påstår skribenterna. Kanske är det sant? Jag vet inte. Det är för länge sedan jag bodde inackorderad hos min morbror byggnadsarbetaren och hans fru på en tvärgata här.

Jag tror det är sant.

Nu kliver jag in på Gjuteriet. Kulturoasen på Verkstadsgatan, strax ovanför Nöjesfabriken. Ska man se de lokalerna också som gentrifierade? Det är en definitionsfråga. Dock är Gjuteriet en oas jag trivs med. Här har jag hört några av de klokare orden de senaste decennierna. Precis som i FNL-lokalen på Hagagatan för betydligt längre sedan, mitt emellan gamla Systemet och Frälsningsarmén, men det får jag berätta om någon annan gång.

En och annan förflugen dumhet hördes väl även där.

Radikalhögerns tre måltavlor
Denna lördag är det åter dags för samtal. Karlstads Bokcafé bjuder in och Magnus Linton talar. Han är journalist och har senast skrivit boken De hatade – om radikalhögerns måltavlor (bokförlaget Atlas, serien Vems Europa?). Ett 35-tal intresserade i olika åldrar har kommit för att fika och lyssna. Ute skiner majsolen, i Oslo håller rättegången mot Anders Behring Breivik helgvila och i Lintons tal och bok träder bilden av en hatande radikalhöger fram.

Nu är det inte judarna som är den främsta måltavlan för hatet längre, säger Magnus Linton. I stället har hatarna koncentrerat sig på tre andra mål.

I Östeuropa romerna.
I Västeuropa muslimerna.
I länder som Norge och Sverige dessutom en påstådd förrädarelit som bejakar mångkulturen.

Radikalhögern i Europa följer två spår i det hatet. Främlingsfientligheten och EU-kritiken.

Bofasta men tvingas flytta
Magnus Linton berättar om besök hos romer i Ungern. De är bofasta sedan många hundra år, men alla han pratar med funderar på att flytta, som situationen har blivit i landet. Han berättar om Nederländerna, där Geert Wilders muslimhatande parti är tungan på vågen. Om Anders Behring Breivik som liksom många högerradikala anser att två krafter förstört hans land. Feminismen och de mångfaldsbejakande kulturmarxisterna. Dit räknar Breivik även socialdemokraterna, det var därför han försökte döda så många som möjligt.

I Norge gick Fremskrittspartiet kraftigt tillbaka efter massakern på Utöya. Nu har de återhämtat sig och når ännu högre opinionssiffror än före bomben och skotten den 22 juli i fjol.

Han svarar nej
Magnus Linton slutar med två frågor. Har det mångkulturella samhället misslyckats? Ser vi framväxten av en ny modern fascism i Europa? Nej, svarar han trots allt på båda frågorna. Inte så att fascismen hotar att ta över.

Själv dricker jag upp mitt kaffe och går ut på Herrhagen igen. I parken filar en talgoxe och på Filaregatan har bilen framför mig fått parkeringsböter. Bästa botemedlet mot främlingsrädslan och fientligheten, tänker jag, är inte det alltid mer jämlikhet? Blir inte avundsjukan och hatet alltid mindre och brödrabråken alltid färre om du fördelar rättvist?

Skulle vi inte bli lugnare i själen varenda en, om vi avskaffade tvåtredjedelssamhället?

En gång var det Herrhagsskolan som tog emot överlevande kvinnor från koncentrationslägren. Tjugofem år senare blev vi varma i bröstet och tilltalade vederbörande på engelska, så fort vi såg en människa med mörkare hudfärg än vår egen här i kvarteren.

– Have you deserted from the Vietnam war?