Lärdomar – Sida 6 – SVENSSONS SLÄNG

Det fria ordet

Kvällens talare hoppar 6.29 i stav. (Foto: AI).

Inledande anförande vid medlemsmöte med Värmländska Författarsällskapet i Karlstad lördag 22 november 2025.

Inledning
Jag ska prata om det fria ordet, utifrån min personliga horisont mest.
Historiker är jag inte. Inte jurist heller.
Först några exempel från mig och min släkt. Allt för att gestalta det fria ordet.

Kyrkboken i Nor
I husförhörslängden från Nors församling 1881-1885 finns det här uppslaget: (BILD på uppslag ur kyrkboken): Förteckning över medlemmar av Metodist Episkopal församlingen inom Nors socken.

48 namn. Två av dem är min morfars far dagkarlen Erik Nilsson, Trossnäs, och hans hustru Karolina Nilsdotter. Den 11 juni 1880 gick de ur svenska kyrkan.

I 20 år har det varit tillåtet att bilda frikyrkoförsamlingar. Men friare är inte atmosfären än att prästen tycker det är bäst att anteckna vilka det är som tillhör den där andra kristna församlingen. Så han har koll.

Tittar man på listan så finns det visserligen några hemmansägare. Men mest är det fattigfolk. Soldater, pigor, drängar, dagkarlar, snickare, backstugusittare.

I det svenska samhället runt omkring dem har inte kvinnorna rösträtt. Bland de män som har det är rösträtten graderad. Är du fattig är din röst mindre värd.

Här och i den framväxande frikyrkorörelsen blir den värd. Här får du tala, du får lära dig begära ordet på möten, sitta ordförande eller sekreterare och alla har en röst.

De här 48 i Nor är med och flyttar fram positionerna.
Precis som andra folkrörelser gör det samtidigt.

Sundstagymnasiet 90 år senare
90 år senare går jag på Sundstagymnasiet i Karlstad. Då kommer det en gymnasieinspektör på besök. Han gör reklam för ett lärobokspaket. Det som han skrivit själv.
– Använd det! säger han.

Jag och min klasskamrat Mats blir förbaskade över hans jävighet. Vi tycker det är fel att karln både ska inspektera och sälja sitt eget. Vi går ner i elevrådskällaren och skriver en arg artikel i elevrådstidningen.

Gymnasieinspektören hotar att polisanmäla oss. Rektor Axelsson lyckas avstyra det.

Vad vi har gjort är att vi har utnyttjat tryckfrihetslagstiftningen. Den som Sverige var först i världen med, år 1766.

Jordbävning i Turkiet
En morgon 1983 kommer min chef på Nya Wermlands-Tidningen och frågar mig:
– Vill du åka till Turkiet i morrn bitti?
Sånt brukar inte hända. 1983 har jag aldrig varit längre än till Långflon som reporter för NWT.
– Va’ ska jag till Turkiet för?
– Di’ ha haft jordbävning. Det går ett Herkulesplan från Karlstads flygplats med hjälp i morrn bitti. Det blir du och ett tv-team från Aktuellt.

Två dagar senare därpå sitter vi i en mercabuss från Erzurums flygplats, på väg till Azapköy. En av de drabbade byarna uppe i i bergen i östra Turkiet. Jag frågar tolken som dom turkiska myndigheterna skickat med oss:
– Är dom kurder i byn vi ska till?

Han bara tittar kallt på mig och tiger. Kurd är ett ord han inte tar i sin mun i Turkiet 1983. Trots att det bor över 15 miljoner kurder i landet, särskilt här i öster.

Bokstaven W får han inte skriva, då kan han dömas till böter. (BILD: min NWT-löpsedel).

Blombergsjoggen
Några år senare jobbar jag på tidningen Värmlands-Bygden. Då blir det problem med det kommunala vattnet i Molkom. Folk får diarré, ingen vet varför. Först efter tre veckor uttalar sig tekniske chefen nere i Karlstad:
– Nej. Vi ville inte oroa molkomsborna…
Underförstått: oroa genom att berätta att det är bakterier i vattnet.

Då skriver jag en satirisk krönika i Värmlands-Bygden. Jag låter min karaktär Telefonören kalla det ”Blombergs-joggen” när folk i Molkom får springa på toa stup i kvarten utan att denne Blomberg berättar varför. Samtidigt utnämner Telefonören honom till President i Sällskapet Ränndretans Vänner. (BILD: krönikan).

Den kommunale chefen anmäler Värmlands-Bygdens ansvarige utgivare till Pressombudsmannen. Inte mig, det går inte. Men vår utgivare.

Det går en tid. Sedan kommer beskedet. PO friar tidningen. Men – skriver han – om satiren är för plump så slår det gärna tillbaka på skribenten själv. Ett elegant svar som samtidigt visar på att yttrandefriheten och tryckfrihetsförordningen fungerar. Det har hänt någonting sedan 1880-talet och prästens lista i Nors husförhörslängd.

Det fria ordet i Sverige
Så långt mina privata anekdoter i ämnet.

Det var 1766 vi fick vår tryckfrihetsförordning i Sverige. Första landet i världen som antog en grundlag om rätten till det fria ordet. Den bestod av två delar:

1. Rätten för alla att publicera tankar, fakta och idéer i tryck.
2. Offentlighetsprincipen. Den som sa att alla hade rätt att ta del av myndigheternas och dom styrandes handlingar (beslut, domar, brev, utredningar etc), och trycka dom om man ville. Den rättigheten är än i dag väldigt ovanlig i världen.

Det där var ju bra.

Exempel: på 1990-talet ledde jag en skrivarkurs med arbetslösa undersköterskor från Kommunal. Dom var riktigt spralliga när jag skickade dom till landstinget och länsstyrelsen för att be att få se på dagens post.

Men kunde dagkarlen Erik Nilsson i Trossnäs i praktiken utnyttja de här rättigheterna under sin tid? Han personligen? Nja. Det var ju inte så lätt. Och – 1888 blev en större skribent än min morfars far dömd till fängelse i 18 månader för det han hade skrivit.

Jag pratar om sonen till en sågverksarbetare bortifrån Stömne. Axel Danielsson.
24 år gammal for han till Malmö och grundade tidningen Arbetet. Det var där han skrev så han blev dömd för bland annat hädelse.

Tryckfrihet, javisst. Men häda Gud fick du inte och du fick inte påpeka att yttrandefriheten var inskränkt i Guds namn.

Det var fler än han som åkte i fängelse för sina artiklar de åren.

Den moderna journalistrollen
Nå, under 1900-talet växte den fria moderna journalistrollen fram.

Jag brukar säga att journalistens uppgift är att informera, kritiskt granska och underhålla. Med underhålla menar jag både krönikor och levande reportage. Men också att skriva även vardagens nyheter på ett sätt så att folk vill läsa dom. Eller se och höra.

Journalisten ska inte ta uppdrag utifrån.
Hon eller han ska skriva korrekt och sträva efter objektivitet.
Hon eller han ska låta båda parter i en konflikt komma till tals.
Hon eller han ska följa dom etiska spelreglerna för branschen.

Där har ni rollen.

I det jobbet är lagar och bestämmelser som tryckfrihet, yttrandefrihet, meddelarskydd, offentlighetsprincip och systemet med ansvarig utgivare till god hjälp.

När jag arbetade på Räddningsverkets tidning Sirenen var det en avdelning på verket som inte ville ge oss nödvändiga fakta till en artikel vi höll på med. Det var känsligt, tyckte en mellanchef. Då hotade min kollega Stig Dahlén med offentlighetsprincipen.

Han fick sina uppgifter.

Det fria ordet är alltid hotat
Nu menar jag inte att allting är frid och fröjd vad gäller tryckfrihet och offentlighetsprincip i Sverige. Hotet mot det fria ordet finns där alltid. Om inte annat så raderar en och annan makthavare diverse mejl som egentligen borde vara offentlig handling. Eller så vägrar fler och fler makthavare ställa upp på intervjuer när de är i blåsväder. Den trenden är illa nog.

Tittar vi utomlands så behöver jag bara säga namnet Joakim Medin. Det säger allt.

Han satt i fängelse i Turkiet, fängslad för sina artiklar. Den 1 april skrev han det här på ett kollegieblock och skickade ut ur cellen: (BILD: Joakim Medins meddelande).

Journalistik är inte ett brott.
Inte i något land.

Snart ska han upp i rättegång igen, bara för sina artiklar.

Förr såg vi hur Sovjetunionen och Östeuropa var värst, när det gäller att förtrycka det fria ordet. Kina också förstås. Med flera diktaturer. Den sjukan finns kvar i Ryssland.

Det nya är att nu har även president Trump i USA lärt en del av Stalins gamla takter. Nu vill han hindra statliga myndigheter i USA från att använda en lång rad ord som exempelvis mångfald, transgender och klimatförändringar. Listan har hundratals ord.

Dessutom har Donald Trump hotat dra in tillståndet för tv-kanaler som kritiserar honom. Flera talk show-värdar har blivit hotade om att få sluta efter att ha skojat med presidenten.
Medieföretagen är rädda.

Tillbaka till Sverige. Här kommer hotet mot det fria ordet i Sverige inte från lagstiftningen. Här kommer hotet i hög grad från marknaden.

1983 hade Värmlands Folkblad 30 000 i upplaga och NWT 76 000 exemplar. Nästan alla svenska hushåll prenumererade på en dagstidning. Det fanns två tv-kanaler plus lokalradion förstås. Dom flesta av oss nåddes av samma nyheter både i länet och på riksnivå. Det fanns en gemensam offentlighet.

VF hade en lokalredaktion i nästan varje värmländsk kommun. NWT likaså. Det fanns en lokal bevakning. Journalister gick på alla kommunfullmäktigemöten i länet. Man gick på evenemang och skrev om det. VF och NWT hade en bred kulturbevakning och recenserade böcker. Massor av böcker.

Men nåt hände.

1994 jobbade jag med Räddningsverkets nystartade bibliotek. Då kom mina arbetskamrater P-O och Magnus ner och tipsade:
– Det har kommit nåt som heter Internet. Det måste ni ha i bibblan.

Nätet hade funnits ett tag, framför allt i universitetsvärlden. Men nu kom html-tekniken och world wide web på bred front. Svenskarna började skaffa dator med modem.

Den nya nätetiketten sa inte bara att vi skulle låta bli att skriva med versaler. Versaler betyder att du skriker. Den sa bland annat också att reklam inte fick förekomma på nätet. Därför blev det ett himmelens liv i april 1994. Då, när en liten advokatbyrå i Nordamerika fick för sig att använda det rena etiska internet till reklamspam i stor skala. Servrarna brakade ihop av alla ilskna protester. Advokatbyrån blev utskämd. Det ska inte va’ reklam på nätet.

Internet är bra tyckte vi, om vi sköter det rätt. Nu blir det inte bara megafoner uppifrån från myndigheter och för den delen tidningar. Internet är fattigmans tidning. Nu får vi en horisontell debatt medborgare-myndighet. Va’ bra!

Det gick ju sådär.

1994 började den första svenska dagstidningen lägga ut en del artiklar på webben. Aftonbladet Kultur. Så småningom la fler och fler tidningar ut nyheter på nätet. Till slut i princip alla.

Hade någon formulerat den oskrivna affärsidén bakom detta, så skulle det ha låtit ungefär såhär:
– Vill du ha tidningen gratis i din dator i dag? Eller vill du betala för att få den i din brevlåda i morgon?

Sakta men säkert gick fler och fler svenskar över till att läsa tidningen på nätet.

Hur gick det då med fattigmans tidning? Svar: det blev i hög grad techjättarna som tog över ordet. Facebook, Google, Twitter med flera och deras algoritmer. Dom kapar åt sig ordet – men också pengarna. Plötsligt har jättarna i framför allt Amerika kunnat kapa åt sig miljarder varje år av det som förr var dom svenska tidningarnas annonsinkomster. Varje år.

Om vi jämför med 2008 – så förlorade svenska nyhetsmedier 8,8 miljarder kronor i annonsintäkter 2024. Från 12,2 miljarder om året till 3,3. En minskning med 72,5 procent.
2024 var första året som svenska nyhetsmedia fick mindre än 10 procent av annonsintäkterna. Det är klart att det påverkar utgivningen.

I dag har vi ingen gemensam offentlighet. Tidningarna har tappat flera generationer av läsare, åtminstone när det gäller att läsa eller skumma hela tidningen. Vi som läser länstidningarna i Värmland har förlorat mycket av den lokala bevakningen, liksom den breda kulturbevakningen och bokrecensionerna.

Journalisterna går mycket sällan på evenemang, antalet sidor har krympt, en redaktion som Värmlands Folkblad har krympt drastiskt. Debattsidan i VF är avskaffad, det är också ett konkret steg bakåt för det fria ordet.

Tar vi just VF som exempel så har de lagt ner sina lokalredaktioner i Grums, Kil, Årjäng, Forshaga, Storfors, Filipstad, Munkfors, Sunne, Torsby, Säffle, Arvika och Kristinehamn. En finns kvar. Den i Hagfors.
Värmlands Folkblad har gått från drygt 50 anställda på redaktionen 1983 till 21 i dag.
NWT har tre lokalredaktörer kvar om jag räknar rätt.

Är pressen fri i Sverige? Ja, i hög grad. Men når man tillräckligt många i dag? Det är frågan.

Hur ser det då ut ute i världen? Är pressen fri? Nej, verkligen inte. När organisationen Reportrar utan gränser senast rapporterade läget för pressfriheten var det sju länder som fick godkänt. Bara sju länder har god pressfrihet:

1. Norge
2. Estland
3. Nederländerna
4. Sverige
5. Finland
6. Danmark
7. Irland

Om Sverige skriver man: Trots det gynnsamma klimatet för pressfriheten fortsätter journalister här att bli föremål för hot, hatkampanjer online och kränkande rättegångar.

Det är en dyster läsning för en gammal murvel som jag.

Då har jag inte sagt ett ord om ett annat hot mot både det fria ordet och den trovärdiga bilden: Artificiell intelligens. (I första utkastet till manus ändrade rättstavningsprogrammet det till Alternativ intelligens).

AI delar sig i två, menar jag. Det kan användas positivt på många sätt. Bra. Men det kan också vara en god hjälp för den som vill revidera sanningen i både text och bild.

Jag bad mitt gratis ChatGPT att göra en realistisk bild av mig själv som stavhoppare med ribban på 6.29. Realistisk. Det blev inte världens mest trovärdiga bild. Det tycker särskilt min högerarm. (BILD: så tycker ChatGPT det ser ut när jag hoppar 6.29 i stav). Problemet är att den hade gått att göra riktigt realistisk, som både film och stillbild, om jag hade tjatat lite på ChatGPT.

Vi kommer att bli lättare att lura. Det kommer att bli svårare att bedöma trovärdigheten.

Internet har inga redaktörer som granskar det som kablas ut.
Internet har ingen ansvarig utgivare.

Den här bilden lade auktionsfirman Klaravik i Karlstad ut i september. Det var när fotbollsspelaren Alexander Isak just hade blivit klar med övergången till Liverpool. (BILD: Alexander Isak med traktorer). Underförstått:
– Nu har du råd att köpa tre begagnade traktorer i Liverpools färger. Grattis Isak!

I Stalins Sovjet raderade man partihöjdare som hade fallit i onåd från pressbilderna. I dag, med bra AI-program, kan man göra nästan vad som helst för att förvanska bilder.

Detta är inte bra för medias trovärdighet och för demokratin.
Både det fria ordet och den trovärdiga bilden är hotade.

Länk: Pressfriheten i världen
Länk: Listan över pressfriheten i världen

”Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill”

-Min snälla farmor som tog emot Ilari, det finska krigsbarnet. ”Det kunde ha varit vi” sa hon. Henne lärde jag av.
-Min hästkarl till farfar som behöll Sessan, vår kloka gamla ardenner, långt efter att hon arbetat färdigt på gården. Hon fick ledigt sista åren.
-Min skrivglada faster som jag brevväxlade med i barndomen.

Nu ligger de här, i gravplats 397, område 5U, på Rudskyrkogården i Karlstad. I dag har vi tänt ett ljus för deras skull. Trevat oss fram i mörkret mellan alla gravlyktor, letat efter 397, borstat bort några löv från stenen och stått där och känt historien.

Äpplen till hyreshusens barn
Alla dessa anekdoter farmor berättade om gårdarna hon bott på. En gång skickade hon med mig en stor kasse med äpplen att dela ut till kamraterna i min förstaklass på Färjestadsskolan.

– Det kan dom behöva som bor i lägenhet och inte har några äppelträd. Hälsa att dom får komma hit och plocka mer om dom vill.

Samma eftermiddag kom det flera familjer från hyreshusen på Färjestad cyklande halvmilen hem till oss. Skivedsvägen hade nyss fått beläggning och var lättcyklad. När de plockat färdigt bjöd farmor Gerda på kaffe och saft.

Tack, ni gamle.
Tack för ”Det kunde ha varit vi”.

Republikanens besvär med republikanerna

Ingen har sån koll på monarkin som republikanerna.
Alltså har Åsa Linderborg skrivit en 690 sidor tjock biografi över kungen. Alltså läser vi den i min vänsterbokcirkel.

Sida upp och sida ner radar hon upp detaljer ur Carl Gustafs liv. Från trampbilen på Haga till det där berömda bladet han vände.

Jag tror åtminstone att kaffeflickorna är med, har inte hunnit dit än. 690 sidor är mycket.

Fortfarande inflytande
På sidan 246 skriver historikern Linderborg om Olof Palmes besvär med republikanerna i socialdemokratiska partiet. 1972 ska det bli partikongress och hur ska han få partiet med på Torekov-kompromissen? Den som handlar om att minska kungens inflytande men behålla monarkin.

Inget konstigt med det, S har stått för republik i många år utan att driva igenom partiprogrammet på just den punkten.

Nej, det är sista meningen i stycket om Palmes bekymmer som sysselsätter mina tankar, långt efter att jag bläddrat förbi sidan 246: ”På den här tiden hade medlemmarna fortfarande inflytande över politiken.”

På den tiden?

”Fattar dom inte? Hon har ju redan svarat på den frågan”

Bildvinjett i bly från Smålands Folkblad 1975.

Jag har aldrig träffat en trögfattad journalist.
Pressträffarna ljuger.

Kanske var det under pandemin när Anders Tegnells presskonferenser började direktsändas till svenska folket som allt började gå på tok. Folk fick helt fel bild.

Inte av Tegnell men av de ständigt upprepade frågorna. Samma fråga, samma svar, samma fråga, samma svar. ”Fattar inte murvlarna vad karln säger?”

När regeringens pressträffar blev fler och fler förstärktes bilden. Samma fråga, samma svar. Gång på gång.

Det är bara det att den bilden luras.

Förvirrande för den som int’ begrip’
Så här är det: SVT, TV4, SR, Aftonbladets tv, Expressens tv och alla möjliga andra kanaler – var och en vill ha just sin reporters fråga på band till sin sändning. Sin fråga med intervjupersonens svar.

Då blir det förvirrande för tv-tittaren. ”Fattar dom inte vad Tegnell just sa?”. ”Hörde dom inte vad Hatt precis svarade? För andra gången…”.

Som Vi-tidningens fd chefredaktör Sofia Wadensjö Karén skrev i en facebookkommentar härom dagen, när frågan diskuterades: ”I själva nyhetsinslaget sen klipper man förstås inte in båda svaren.”

Så går det till. Det är därför så mycket upprepas så ofta.

### Arga journalister har jag träffat. Finurliga, fundersamma, forskande, fortpratande, fridsamma, feministiska, frisinnade, fantastiska, förträffliga, felparkerande, självförhärligande och någon enstaka förfärlig.
### Men inte en enda trögfattad.

En arbetarhjältes vandring

När det var min tur att leda vandringen med Gryningspatrullen första gången fick det bli ödetorpens tur.
Jag kommer att tänka på den morgonen när jag läser om hur Alrik Andersson fått ett promenadstråk uppkallat efter sig i Horndal.

Vid varje torpruin vi kom till läste jag upp namnen på folk som hade bott där. Jag ville att de skulle få höras än en gång, där granskogen nu susade. Samtidigt frågade jag:
– Vad beror det på att särskilt många från Forshaga emigrerade till Amerika just år 1910?

Svaret i både forshagaarbetarnas och Alrik Anderssons fall var det samma, tror jag. Storstrejken 1909.

Alrik, som var metallarbetare, hade varit fackföreningsledare. Efter strejken blev han precis som många andra svartlistad och kunde inte få jobb någonstans i Sverige. Vid 27 års ålder fick han lov att lämna sitt land. Kamraterna i Metall samlade ihop pengar så han, hustrun Anna och sönerna Helge och Erik, kunde köpa sina Amerikabiljetter.

Både hårdrocksalbum och roman
När Henrik Levahn i metalbandet Horndal fick höra talas om Alriks historia såg han till att gruppen gjorde ett helt album om honom. Head Hammer Man. Efter två års forskning om den forne fackföreningskämpen på Horndals bruk skrev han en roman också, med samma namn.

Till sist skickade Henrik förslag till kommunen om att Alrik borde få ge namn åt en gata. Nu står den där, skylten:

Alrik Anderssons promenad.

### Det gick bra för Alrik i Amerika.
### Han blev valsverksmästare i Chicago.
### Head Hammer Man betyder det.

Länkar:
Boken Head Hammer Man på Bokus
Albumet Head Hammer Man på Spotify

Att mörda det fria ordet

Journalister bär sin mördade kollega vid begravningen.

Ja, det var en förfärlig attack Hamas gjorde den 7 oktober 2023.
Ja, Israels två år långa svar i form av massmord och ”Grusa Gaza” är ofattbart oproportionerligt och måste också fördömas.

Tyvärr slutar inte det israeliska mördandet där. Som om inte 67 000 döda vore svar nog. De siktar på det fria ordet också, på de oberoende rapportörerna. Så här skriver en karl som själv vet en del om mäktiga men rubrikrädda herrar, Joakim Medin:

”I mitten av september konstaterade FN att Gazakriget är den dödligaste konflikten någonsin för journalister. Israel har under två år dödat fler journalister än det antal som omkom i de båda världskrigen, i Vietnamkriget, i Jugoslavienkrigen och i Afghanistankriget – sammanlagt.”

Där är det slut på citatet. Läs och förfäras.
Länk: FN-siffror: Över 250 journalister dödade i Gaza

Livet som kunde vara så enkelt.
Världen som kunde vara så vacker.

Ett praktiskt ord som vi genast importerar

Den som gör en resa, den har något att berätta.

Så nu har jag varit på restaurang Haven i den norska kuststaden Kragerö. Där lärde vi oss ett nytt ord. Till den goda hamburgaren med ost och soltorkade tomater serverades nämligen – båtpoteter.

– Är det vad vi tror det är? frågade vi oss innan min tallrik bars in.
Det var det.

Detta härligt direkta norska språk. I fortsättningen ska det alltid heta båtpotäter här hemma med.

De vill väcka krigarsjälen

Läs budskapet i text-tv-notisen.
Regimen Trump vill återuppväcka den amerikanska krigarsjälen.

Har den någonsin somnat? undrar vänner till mig. Ja, det kan man förstås fråga sig. Vem minns inte Vietnam.

Men har krigarsjälen någonsin uttryckts så tydligt tidigare i modern tid? Redan namnbytet till Krigsdepartementet säger någonting om vilka krafter som är i gång och marscherar.

Norskarna förstod
Nå, våra grannar i Norge förstod tidigt vad Trump går för. De behöver bara säga hans namn på nynorsk så hör de.
– Trump. ”Ein egen og tverr kar”. ”Hard”. ”Tvang.” ”Press”.

Heja Norge.

LÄNK: Lyssna när hon läser högt om ordet trump i nynorska ordboken

HÄR ÄR LÄNKEN IGEN. KLICKA OCH HÖR!
https://www.nrk.no/vestland/trump-er-ein-egen-og-tverr-kar-_-pa-nynorsk-1.13342368

Blir inte livet enklare då?

Nå, hur ser då lösningen ut, go’vänner?
Kommer den strax nu?

Detta är en fortsättning på mitt förra inlägg. Första delen hittar du här:
Länk: Vad krävs för att folk ska skratta?

Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.

Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.

Tre dumheter
Låt mig först förklara tre saker:

-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.

-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.

-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?

Samma som referensram
Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.

Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.

Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?

Det vete hundan.

Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.

Vad krävs för att folk ska skratta?

Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det.
Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså.
Det finns ett krav som du inte kommer undan.

Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.

Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.

Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.

Detta krävs
Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.

Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.

Detta har jag fattat länge.

Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?

Jag återkommer till det.

### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?