Så nu har jag varit på restaurang Haven i den norska kuststaden Kragerö. Där lärde vi oss ett nytt ord. Till den goda hamburgaren med ost och soltorkade tomater serverades nämligen – båtpoteter.
– Är det vad vi tror det är? frågade vi oss innan min tallrik bars in. Det var det.
Detta härligt direkta norska språk. I fortsättningen ska det alltid heta båtpotäter här hemma med.
Läs budskapet i text-tv-notisen. Regimen Trump vill återuppväcka den amerikanska krigarsjälen.
Har den någonsin somnat? undrar vänner till mig. Ja, det kan man förstås fråga sig. Vem minns inte Vietnam.
Men har krigarsjälen någonsin uttryckts så tydligt tidigare i modern tid? Redan namnbytet till Krigsdepartementet säger någonting om vilka krafter som är i gång och marscherar.
Norskarna förstod Nå, våra grannar i Norge förstod tidigt vad Trump går för. De behöver bara säga hans namn på nynorsk så hör de. – Trump. ”Ein egen og tverr kar”. ”Hard”. ”Tvang.” ”Press”.
Kort sagt handlar första delen om att det behövs en gemensam referensram för att skriva krönikor, vara rolig på scen – eller bara föra ett normalt samtal.
Fast det var inte just det jag insåg vid vita bordet i söndags. Däremot konsekvensen.
Tre dumheter Låt mig först förklara tre saker:
-Jag blir inte det minsta imponerad när borgerliga politiker talar sig andfådda om vikten av en kulturkanon samtidigt som de skär ner kraftigt på kulturen i landet. Vackra ord kan inte föda de studieförbund de satt på svältkur. Inte teatrarna, inte museerna, inte dagspressen heller för den delen. De skrumpnar.
-Dessutom tror jag inte man ska sätta bocken som trädgårdsmästare och låta SD vara de som bräker högst om kravet på kulturkanon.
-För det tredje tycker jag att den trägårdhska önskelistan som presenterades härom veckan har häpnadsväckande blottor. Varför 50-årsgräns förresten?
Samma som referensram Men. Om vi nu inte tycker att SD-styrda regeringar ska pracka på oss vår kanon. Om vi inte tycker det var klokt att utelämna Gustaf Fröding och Hasse & Tage. Är det inte trots det värdefullt om vi har en minsta gemensamma referensram här på trakten? En som börjar med att vi känner till begreppen demokrati och människovärde samt människans ursprung i Afrika. En som just den här veckan slutar med nyheten om vem som vann en stavhoppstävling i Japans huvudstad Tokyo.
Blir inte tillvaron enklare då? Samtalet. Folkstyret.
Hur vi ska skapa denna ”kanon” igen tillsammans, i en privatiserad skola och splittrad medievärld, samtidigt som vi bevarar vår mångfald, demokrati och öppenhet?
Det vete hundan.
Jag får nog sucka över brist på gemensam offentlighet några bokcirkelmöten till.
Alla som försökt skriva krönikor ett tag upptäcker det. Alla som ställt sig på en scen och försökt vara roliga likaså. Det finns ett krav som du inte kommer undan.
Vi sitter vid vita bordet här hemma när en av vännerna i bokcirkeln får mig att börja fatta. Bordet är runt, bokcirkeln garvad och de kloka boktipsen genom åren har ofta fått mig att förstå världen bättre.
Vad jag bidrar med själv vet jag inte. De andra borde rimligen vara trötta på min eviga betraktelse över att Sverige inte längre har någon gemensam offentlighet. Över att Facebook, Google och Youtube tar maten ur mun på dagstidningarna. Över krympande redaktioner och över influencers som tar över efter oberoende journalister.
Det var en bra sak när alla visste vad uttrycket ”Den gliiiiider in i mål! Den gliiiiider in i mål!” handlade om. Eller hade sett Hemsöborna kvällen innan och hört på Dagens eko.
Detta krävs Jo, det som krävs för att skriva en krönika eller vara rolig på scen är en gemensam referensram. En sorts det mänskliga samtalets utgångspunkt. Det går inte att skriva betraktelser över tiden om inte dina läsare eller lyssnare har åtminstone ungefär samma upplevelse i den.
Det vore meningslöst att stå på Folkets hus-scenen i Forshaga och referera till pucken som gleeed in i mål om inte de flesta kände till vem som höll i klubban den gången. Meningslöst att tala om södergök om inte många visste vad det betyder när årets första gök gal i söder.
Detta har jag fattat länge.
Vad är det då som kamraten på andra sidan vita bordet får mig att haja till inför, mitt i ost- och skinkpajen, strax innan Andreas Almgren ska bli trea i tv-apparaten där uppe?
Jag återkommer till det.
### Men i näst sista stycket här ovanför finns det redan minst två referenspunkter. Inte sant?
Kanske var det mer idylliskt i Karlstad, vad vet jag. Men inte såg vi värst många provokatörer och tokstollar.
Jag pratar om protesterna mot Vietnamkriget för snart 60 år sedan. Allt var genomorganiserat. Tre enkla paroller att enas bakom oavsett vad vi tyckte om annat.
Fridsamma demonstrationer, ordning och reda.
Det busigaste vi gjorde var att stanna till med tågen utanför Nya Wermlands-Tidningens officin och ropa om den USA-vänlige ledarskribenten att: ”GÖ-THE LJU-GER!”.
Nå, den ramsan från de första åren bad vi om ursäkt för så småningom. Busigare var vi inte.
God hjälp åt krigsherren I dag finns ett nytt krig där en massiv krigsmakt ställs mot fattigt folk i ett annat land. Israel mot Palestina. Naturligtvis minst lika förfärligt som bomberna över Vietnam.
Det demonstreras med all rätt nu med. Tack och lov. Majoriteten har lärt sin opinionsbildarläxa.
Men så är det tokstollarna. Att börja förfölja ministrar på vandring hem genom Stockholms gator är inte bara ovärdigt och förfärligt. Det är dessutom korkat och en god hjälp åt krigsherren i Israel.
Den vandringen är det folkmördaren som vinner på.
### Pedagogiskt är det även när en av världens mäktigaste militärmakter angriper en fredlig obeväpnad aktivistbåt på internationellt vatten eller i tunisisk hamn. ### Angriparen avslöjar sig. ### Mest lästa inlägget på bloggen i veckan som gick var: Dramat vid Petteröa.
Detta är en berättelse från en resa. Djupt in i Appland trängde jag, till slut så långt att jag trodde allt höll på att bli tyst.
Jag är 74 år, på det 75:e. Då är man gammal nog att minnas hur fröken spelade skolorgel varje morgon medan alla vi ongar sjöng ”Din klara sol” och folk på bygden sa om tidens små och stora händelser: ”Jo dä sant för dä stog i ti’ninga”.
Alla hade tidning och 51 meter bort på grusvägen kom det två bilar om dagen. Mjölkbilen och posten. Telefonen satt fast i sladd i väggen och ringde mycket sällan. Radion sände inga nyheter på natten, ty då sov alla småbönder i östra Nyed.
Nej, detta är inte en nostalgisk berättelse. Den råkar bara handla om förändring.
149 appar 1994 slog Internet igenom, vi skaffade dator och modem. Än kunde man bli småmobbad om man var mallig och bar på mobiltelefon. Å andra sidan fanns det biltelefonattrapper att låtsasanvända i bilköer för den som faktiskt ville skryta.
Nu är det 2025. Folk har byrålådorna fulla med uttjänta mobiler och själv har jag 149 appar i min lur. Exakt.
Plus Bluetooth.
Se där en resa för han som satt fast vid bakelittelefonen och väntade – och trodde att allt var sant som stod i tidningen.
Jag blir fortfarande storögd när jag tänker på att jag kan låsa bilen med mobilen. Eller kolla hur mycket ladd den har kvar.
Löparklockan och luren samspelar också, vete hundan hur det går till, så nu för tiden kan jag skriva ut en kartskiss över förmiddagens skogsrunda om det skulle roa mig. Eller se på skärmen om jag har nån puls och hur stressad jag är.
Äntligen hörapparat – men … Är ni med? Bluetooth i luren, fin kontakt med bil och löparklocka. Teknisk frid och förundrad fröjd.
Då – tar jag mig samman och ber regionen om hörapparat. Det får jag för en billig penning och vårfåglars sång hörs igen (hurra!) i mina hörselgångar. Sånt kan man bli gråtfärdigt lycklig över, jag känner en.
Som pricken över iet kopplar den unga duktiga audionomen ihop mina fina laddbara hörapparater med mobilen. Då kan jag höja och sänka volymen med hjälp av den, ställa om till hörslinga i offentlig lokal och mycket mer. Hurra!
Det fungerar dag efter dag. Tills jag startar löparklockan som laddat ur. I den stunden börjar allt krångla. Min fina mobil får inte kontakt med mina hörsugna små dosor bakom öronen. Dag efter dag småkrånglar det.
Lösningen fanns i brödskåpet Kort sagt: jag har uppfunnit ett nytt i-landsproblem för 74-åriga motionslöpare med hörselnedsättning. Det blev för trångt för Kamrat Bluetooth med både bil, springklocka och hörapparater att betjäna.
Jag tror jag är den enda på hela gatan som lägger klockan i en plåtburk efter varje träningsrunda.
Fasterud 1960. Grusplanen är det vita uppe till vänster.
Jag sitter och har precis börjat läsa nästa bokcirkelbok. Philip Roths roman från 2004: Konspirationen mot Amerika.
När jag kommer till sidan 36 går smygnostalgikern i mig igång. Författaren skildrar en amerikansk skolgårdslek så jag riktigt känner hur det sprutar grus från mina egna raster i femte klass.
Den lekte ju vi.
Land och rike. Var det inte så vi kallade leken när vi stod i ringen och förklarade krig mot nån av grannarna?
Medan jag i minnet ritar till mig en bit av Ingemars eller Gunborgs land i gruset på skolgården i Fasterud slår mig tanken. Kan inte nån avväpna alla krigsherrarna i världen? Kan vi inte ge dem en pinne i stället och en bit av en liten cirkel i gruset i Fasterud, Nyed, Värmland, Svealand, Sweden.
Så kan de leka för sig själva bäst de vill där, tills magister Bergkvist ringer i klockan och kallar in dem för nästa lektion.
The best rule ever I dag ska det handla om gyllene regeln, säger Karl Bergkvist. Slå upp den, Donald, säger han. Slå upp den gyllene regeln.
Sedan får Vladimir och Benjamin läsa högt, var och en på sitt språk.
Magistern spelar in dem på band, den tekniken var han tidig med i Fasteruds skola. Det är så att de ska höra hur vackert de nya orden låter.
– Donald, nu är det din tur. Läs har jag sagt. READ! The best rule ever!
Och gossen Trump han läser: – In everything, do to others what you would have them do to you. – En gång till, säger magistern. Den här gången tar vi den på ryska igen Vladimir. Läs.
I evigheters evigheter pågår den lektionen. Läs nu Benjamin.
### Skolan i Fasterud är nedlagd för drygt 60 år sedan. Där gör de minst skada, Trump & Putin & Nethanyahu. ### I evighet.
Sveriges första nationella säkerhetsrådgivare står inför rätta för säkerhets skull. Han glömde.
Det kommer inte svenska medier att göra. Inte svenska folket heller. För säkerhets skull.
Minsta fjortonåring håller bättre reda på sin dagbok och sin mobil än vad nationelle papperstapparn, 62, gjorde med de säkra papper som helt säkert ingen nationell säkerhetspapperstappare får tappa.
För säkerhets skull. För hela nationens säkerhets skull.
Har du fler barndomsvänner, Ulf Kristersson? Är du helt säker?
Ge dom inga papper. Åk inte till några som helst kursgårdar.
Det hela är egentligen inte så komplicerat. Du åker till en badstrand.
Kommunens populäraste badstrand faktiskt. Där är det mycket folk. Jättemånga faktiskt. Ni parkerar bilen, bär ut era badgrejor, era väldigt många tillhörigheter av den sort vi alla behöver för ett enkelt liv vid en strand.
Ni stannar flera timmar, det är en fin dag för bad och prat. Ni känner flera av de andra badarna.
Sedan blir en av er hungrig. Flera stycken i familjen blir hungriga. Det river i tarmarna. Till slut rafsar ni ihop era grejor väldigt fort och packar bilen full igen. Ni vill ha mat. Flera stycken av er vill ha mat.
– Fick vi med oss allting nu? – Ja ja, kör! Jag är hungrig.
Det sitter en filur på min vänstra axel och viskar i mitt öra. – Kvinnor är klokare än män, viskar hon. Titta bara på alla opinionsundersökningar.
Inför fotbolls-EM sa hon samma sak om klokheten – och jag höll med. Damfotbollen är mycket roligare att titta på, för tjejerna fattar att man inte ska filma.
Så sa vi.
Ingen klagar Nyss var den kära vännen och jag till Göteborg och tittade på världens största handbollsturnering. Partille Cup. 1 272 lag från 35 länder spelade 4 288 matcher, oftast utomhus på konstgräs.
Nå, vi såg inte alla matcher men vi såg ett antal med en målvakt vi tycker om. Det var som handboll brukar. Kul att se på, bra stämning på plan, hårt ibland men ingen som klagade när de stöp.
Nästan inte en enda filmning. – Det visste jag väl, viskade rösten på min vänstra axel. Det brukar vara så.
”Börjat dyka” Då viskar han på högeraxeln att han faktiskt sett tjejer som börjat dyka i årets dam-EM i fotboll. – Vad säger du nu då? Kollar du inte på tv?
Men honom lyssnar jag inte på. Han är rädd för sandaler.
