Lärdomar – Sida 6 – SVENSSONS SLÄNG

Mitt liv som kaffedrickare (1)

– Tommy eller Elvis?!!!

Jag brukar ha ett grundmanus när jag ska uppträda. Det ska alltid vara skrivet i 15 punkters grad, vilket är stort. Då kan jag lägga papperet i från mig på ett bord ibland och ändå se att läsa.

Sedan spånar jag förstås utifrån texten men det utskrivna manuset är utgångspunkten.

Här, som en miniserie, kommer mitt kaffeprat vid Gamla Kraftstationen (konsthall, café mm) i Deje i går. Bara manuset, inte infallen.

Programmet var varvat. Kraftstationens verksamhetsledare Linn Sönstebö Mossberg berättade om höstens kaffekonst och om Dejeforsfötter och andra bakverk medan lokalhistorikerna Staffan Fridh & Lars Karlberg visade bilder på gamla konditorier och caféer i Deje.

Nu börjar mitt prat:

1.
Hej, jag tänkte ta er med på några fikastunder i mitt liv.

Kaffe är barndom för mig.

Det är doften av kaffe. Moster Märtas kaffekvarn i Bofasterud. Den doften kan jag känna än.

Det är ljudet av ett försiktigt sörpel i köket på Almar, när farmor Gerda drack kaffe på bit. Tre fingrar.

Det är smaken av en egen kopp med socker och mycket grädde. Jag var sju år när jag började. Man började tidigt med kaffet på svensk landsbygd i början av 1960-talet. Vi var inte riktigt vuxna, men vi var inte ungdomar heller. Den kulturen hade inte kommit än.

Mig når ungdomskulturen samtidigt som mitt livs första folkomröstning inträffar. Det är på skolgården i gamla Färjestadskolan. En av dom första dagarna på höstterminen 1958. Plötsligt står det en stor stark tredjeklassare och hugger tag i kragen på mig med båda händerna:
– Tommy eller Elvis?

Jag är sju år och har ingen aning om vem nån av dom är. Tommy Steel? Elvis Presley? Aldrig hört. Bor dom i Grava socken dom? I Skåre kanske, på andre sidan älva’?
– Tommy” säger jag blygt.
Det är fel, tycker gråskalingen på skolgården och det tycker jag med i dag. Tommy är en mes.

Frågan jag får – den frågan ställs på skolgårdar över hela Sverige hösten 58.
Det vet jag inte heller.
Men kaffe dricker jag.

2.
Tre år tidigare, i januari 1955 när jag är fyra år, kostar ett halvt kilo kokkaffe 7 kronor.

Vet ni hur mycket 7 kronor 1955 motsvarar i dagens penningvärde?
Svar: 128 kronor.

Vet ni vad ett halvt kilo kokkaffe kostade i november i år?
Svar: 66 kronor och 61 öre.

Fortsättning följer.

Det bästa psykologtestet stod Evert för

Det dröjde länge innan jag förstod att det var ett psykologtest han genomförde den där morgonen på Molkoms Bruk i början av maj 1968, Evert.

Jodå, jag har gått igenom psykologiska tester i arbetslivet efter det. En gång tyckte vd:n på firman där jag jobbade att det behövdes en informatör i ledningsgruppen. Fast då måste vi göra chef av Svensson. Hmmm, duger han till det?

Konsult inkallades och jag fick fylla i formulär efter formulär. Det gick någorlunda, även om jag hade vissa brister. Dock dög jag som mellanchef, kom in i ledningsgruppen och där skrev jag sedan utförliga mötesanteckningar varje vecka. Samtidigt bidrog jag ivrigt med inlägg om allt möjligt sådant som jag begrep mig på – samt sådan jag inte begrep mig på – varvid mötena blev drygt en halvtimme längre än de brukat vara.

Den saken hade jag kunnat berätta om i förväg utan konsult och test.

Bluffen med de fyra färgerna
En annan gång var det de fyra färgernas påstådda personligheter vi fick testa i arbetsgruppen. Det var på ett personalmöte, mer för kännedom än som faktiskt anlagstest. Jag trodde inte ett ögonblick på metoden men bestämde mig för att svara sanningsenligt och se vart det ledde.

Testledaren blev störd när hon fick se resultatet. Min personlighet – enligt testet – bestod av lika delar röda, gröna, gula och blåa egenskaper. 25 procent av varje.

Det skulle inte gå.
Jag finns inte.

”Saknar vetenskaplig grund”
En tid senare var jag och lyssnade på ett föredrag med Humanisterna och Karlstads Bokcafé. ”Inte mer vetenskapligt än horoskop” förklarade talaren Dan Larhammar om metoden. Han var preses, det vill säga ordförande, i Kungliga Vetenskapsakademien och jag trodde honom. Det gör jag fortfarande.

Metoden saknar vetenskaplig grund, sa Larhammar.
– Den bygger på åsikter från 1920-talet som psykologer och andra övergett för länge sedan.

Sabbatsår på gården
Hur var det då med mitt allra första test? Det som brädgårdsbasen Evert Westlund genomförde en morgon i maj på Molkoms Bruk. Evert var träffsäkrare, trots att jag inte ens fattade först att det var ett test.

Saken var den att vårt småjordbruk var bortrationaliserat och pappa hade fått jobb på sågen i Molkom. Själv hade jag tagit ett sabbatsår från Sundstagymnasiet och jobbat hemma på gården. Röjt sly, huggit ved, mockat höns- och koskit och så småningom hjälpt till med avvecklingen av gården.

Everts stora test
I maj var vi klara med det och jag följde med pappa Sture till jobbet en morgon. Du ska gå och prata med Evert, sa pappa. Det samma gjorde alla som inte hade några fasta arbetsställen att gå till den morgonen. Jag följde med dem.

När alla hade fått sina uppgifter av basen tittade han på mig.
– Jaha, å vem ä du?
– Pôjken ôt Sture.
– Jaha. Va vill du?
– Arbete.
– Kan du arbete då?
– Ja’ tror det.
– Bra. Vi får väl se.

Han pekade på ett stort berg av sågspån en bit bort i kanten av brädgården.
– Ser du sågspåne där?
– Ja.
– Ser du skôttkärra å skôvla där?
Ja, jag såg skottkärran och skoveln också.
– Bra. Då tar du skôttkärra å skôvla åsså sôrterer du sågspåne i två lika store höger. Fura för sig. Å tall för sig.

När han sagt det sista tittade han försiktigt på mig. De andra gubbarna hade inte gått till sina sysslor än, de ville höra Everts utfrågning av mig. Nu tittade de desto mer ivrigt.

Jag skrattade.
Jag skrattade precis nog fort åt Everts vänliga skämt. Begrep direkt.
– Bra. Du kan följe med Gösta till gamle justerverket, sa han. Det fattas en där.

Båda klarade testet
Jag hade klarat testet.
Det hade samhället också, ty detta var en tid då du som 17-åring kunde traska bort till närmaste större arbetsgivare och få sommarjobb direkt.

Hos Evert krävdes det bara att du begrep ett furuskämt.

### Här är mitt blogginlägg om Dan Larhammar och hans betyg på bluffmetoden: Inte mer vetenskapligt än horoskop. Tyvärr är länkarna i inlägget döda, men min text finns kvar.

Hur orkar de?

Hur kan ett folk stå ut?
Jag springer ut i novembermorgonen. I sociala medier klagade någon nyss över mellansvenskt mörker och kyla, nu tänker jag på Vietnams djungler, Ukrainas luftrum och Gazas bostadskvarter.
Gazas raderade bostadskvarter.

Hur stod de ut i decennium efter decennium i det fattiga bondelandet Vietnam? Hur står de ut i Ukraina där grannregimen nu bombar elektricitet, värme, bostäder och liv? Hur kan någon orka fortsätta fly mot ständigt nya hörn av det grusade friluftsfängelset Gaza?

Uppförsbacken vid Svarthultet går lätt i början men efter ett tag blir andningen tyngre. Skillnaden är att min enkla stress är självvald och positiv. För mig är det lätt att stå ut.

Sen sol, elände…
Jag vet varför krigen startade. Det gör de också. Vad hjälper det?

Nu klagar ännu en medmänniska i mitt Sverige över att solen fått för sig att gå upp treminuter senare och att hans termometer visar en grad minus.

Ännu en dag är bekymren i världen precis som dess rikedomar.
Ojämnt fördelade.

Mitt liv som panelhöna

Foto: Hans Hellström

Häromkvällen hamnade jag i en panel. Det händer en gång per millennium och jag blir lika förvånad varje gång.

Paneler på offentliga möten brukar bestå av snabbtänkt folk, verbala typer med djup sakkunskap. Inte av fladdriga forshagingar som behöver manus till minsta femminuters inlägg.

Förvånat upptäckte jag att jag vågade begära ordet flera gånger och säga saker som inte alls fanns utprintade på papper. Plötsligt hörde jag mig själv prata oförberett om 60-talets enhetsfronter, journalistikens smörgåsbord, de tre K:na och sånt.

En del är nog lika bra att de inte står på papper efteråt heller, men det är en annan sak.

Vad jag borde ha sagt
Nu undrar du möjligen om jag låg halva natten och kom på sådant som jag egentligen borde ha sagt i samtalet med den trevliga kvinnan som stod bredvid mig i panelen?

Nja, inte halva natten.
Bara till halv två.

Trivs.

Fotnot: mötet var arrangerat av Karlstads Bokcafé. Nya Wermlands-Tidningens kulturredaktör Lena Richardson och jag samtalade om tidsandan mot bakgrund av Mats Parners och Stefan Widqvists bok Brev.

Länk till min inledning
VI TRODDE PÅ FRAMTIDEN

Mina kommande framträdanden
On 27 november 18.30: Gjuteriet, Karlstad.
On 6 december 09.30: Gamla Kraftstationen, Deje.

2025
Söndag 9 mars 11.00: biblioteket Forshaga.

Lärdomar i novemberdiset

Lärdom ett: att vara en trevlig och duktig talare räcker inte om innehållet är tunt.
Lärdom två: det är bra om du har en konkret politik och berättar om den.
Lärdom tre: om folk i glesbygder och forna industriorter är missnöjda med stat och marknadskrafter kan det finnas skäl till det.
Lärdom fyra: om folk är missnöjda med integrationspolitiken kan det finnas skäl till det.
Lärdom fem: du måste ha ett framtidsprojekt som folk tror på.

USA-valet? Vem talar om USA-valet?

Sörj inte.
Organisera er.

Tillsammans.
Överallt.

– Bra jobbat! ropar hon

Unga kvinnor springer mer än någonsin läser jag på tv. I fjol deltog 14 700 kvinnor i Tjejmilen. I år var de drygt 19 500. Vid årets Stockholm Halvmarathon var det för första gången fler kvinnor än män i åldersgruppen 18-30 år på startlinjen.

Det får mig att tänka på den populäre sportjournalisten Sven Lindhagen. Så här skrev han på sidan 306 i tredje delen av mammas Husmorslexikon från 1955:

”Kvinnorna utöva i stort sett samma idrotter som männen och med samma tävlingsregler, ehuru delvis med något lättare redskap. Endast ’kampgrenar’ som boxning, brottning och tyngdlyftning samt hårdare bollspel, t. ex. fotboll, är förbehållna männen. Typiska uthållighetsidrotter, som fordrar stor kraft, t. ex. långdistanslöpning, förekommer inte bland damer.”

Sedan dess har världen gått framåt i den här frågan. Det gläder mig. I dag skulle ingen svensk sportjournalist behöva skriva de raderna. Tjejerna har erövrat den busiga delen av gympan.

Välkomna. Det är som med baksätet i bussen, här är det roligast.

EN GILLNING I MÖRDARBACKE

Vi är människor. Människor tycker om beröm.

En fredagslunch låter jag mina färska löparskor prova elljusspåret för första gången. De trivs direkt, då gör jag det med.

När jag precis kämpat uppför mördarbacken efter ett par kilometer hör jag steg bakom mig. En tjej i 40-årsåldern joggar förbi och slänger en vänlig blick mot den grånade gubben på krönet.
– Bra jobbat! ropar hon.

Vi blir så tacksamma, skorna och jag. En gillning i mördarbacke slår hundra likes på Facebook.
– Du med! ropar jag åt den bortflyende tjejen. Lätta steg!
I flera hundra meter ler jag.

(Texten om tjejen som springer om på krönet av vår mördarbacke är från min bok ”Mitt liv som Värmlands sämsta löpare”).

LÄS MER:
Länk till boken
Länk till inslag om hur Värmlands unga kvinnor springer mer än någonsin (SVT).

Är jag en fullblodsidiot?

Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?

Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”

Då ler jag kärt inombords.

Klimatet, flodkräftan och dagstidningen
Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.

Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.

Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.

Den ljusa tonen
Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.

Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.

Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.

Det finns solidaritet.

Ett under
I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.

Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:

Trivs.

### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan?
### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka.
### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.