Bli aldrig exflickvän. Det verkar vara det farligaste som finns.
Ironisk suck från en medmänniska, trött på alla dessa förfärliga svenska öden och den missriktade manlighetskultur som stiger fram ur polisnyheterna.
Etikett: Lärdomar
Landet där de rika drar ifrån
Det fanns en tid när klyftorna minskade i Sverige. Bra, tyckte jag och mina otåliga vänner, men det går inte fort nog. Därför gjorde vi narr av parollen ”Ökad jämlikhet”. Vadå ökad, är man jämlik så är man väl? Inte förstod vi då vad som väntade av ökad orättvisa bakom hörnet.
I dag är det dags att damma av parollen igen. Den var inte så dum.
Så här kan vi inte ha det:
Mitt bästa inlägg på länge
I natt, strax innan jag somnade, kom jag på ett mycket bra blogginlägg. Det var tydligt, klargörande, lite småroligt och jag var väldigt nöjd med att det var jag som kom på det och inte någon annan.
”Asch, jag behöver inte gå upp och leta fram papper och penna nu, jag kommer ihåg det” sa jag till mig själv.
Det skulle jag inte ha sagt.
Vill vi ha jämlikhet kan vi inte låta samhället vara ifred
Här är en länk till en läsvärd artikel, apropå högtidsdagen första maj. Göran Greiders ledare i Dagens ETC:
Greider är en klok person. Gå ut och demonstrera nu. Fredligt men kraftfullt.
Bilden är från ett annat år. Men vem har sagt att vi inte kan skapa ett samhälle som blommar, likt ett paradisäppelträd?
Farligt främmande
Kattugglor, storlommar, kornknarrar, råbockar, nattskärror… Nog har mörkret sina skrämmande ljud, för den som inte lärt sig tolka och bli vän med dem. I Sibirien trodde de att storlommen for med bud mellan de levande och dödsriket, en sin tids snabbtelefon.
Det främmande skrämmer, så har det varit för många. Sedan kommer kunskapen. Jaså, är det råbocken som låter som ett mellanting mellan en skällande hund och en människa som kräks? Jaha. Det fina djuret.
Storlommen skrämmer inte längre, nu har han sedan länge fått jobb som svensk films vemod. Klipp in en sjö i september där solen håller på och går ner och kleta dit lätet från en sån där, vahetterä, lom. Funkar fint.
Rädda för rävar
När jag var barn var det Väserävar vi var rädda för. Folk på andra sidan sockengränsen kallades så (vi själva var ulvar) och vi hade hört att Väserävarna var busiga. Sedan hamnade vi på samma högstadieskola och där busade både ulvar och rävar när det behövdes, visade det sig. Klart vi blev vänner.
Jag sitter på flyget hem från en spansk vulkanö och reflekterar över det främmande, när jag skriver detta. Lommar och rävar. Lite självgod är jag men inte vet jag det. Bredvid mig sitter en ung man i en sådan där ful keps med platt skärm. Han tycker säkert att min snaggade skalle är lika oskön.
Ja ja, du blir väl vuxen du med en dag, tänker jag och ryser igen åt kepan. Då plockar högstadieynglingen upp en bok. Han har kommit igenom drygt halva och läser den med stort intresse, det är som om hela kroppen lever med.
Säkert en sån där ungdomsbok, ler jag för mig själv lite farbroderligt. Roligt med en ung man som ändå läser.
Då ser jag vad han slukar
Efter en kvart lägger han tillfälligt upp boken på det fällbara bordet och pratar med sin far i sätet bredvid, närmast fönstret. Då ser jag vad det är den unge läser så ivrigt. Mary Shelley: Frankenstein eller den moderne Prometeus.
– Den kom ut 1818 första gången, säger han till mig, fortfarande med skärmen bra långt ner över pannan. Innerst inne handlar den om främlingsfientlighet förstår du.
Sedan har vi en lång diskussion om hur lätt det är att vara rädd för det främmande, men hur onödigt.
Inte är den kepan så ful. Fula är det bara fördomar som är.
Och korkade 63-åringar.
Här kan du läsa mer om hur man skapar ett monster och om några av de vanligare myterna om våra vänner från främmande land:
Motargument.se – Hur man skapar ett monster
Ossalla.nu – Motargument mot myter om invandringen
Regeringen.nu – Vanliga påståenden om invandring
Bli inte lomhörd.
Mitt i cirkusen
En morgon på väg till jobbet hamnar jag mitt i en cirkuskaravan. Cirkus Maximum är på väg mot residensstaden, vagn efter vagn före och efter mig på riksväg 61. Mitt i en cirkus? Ja, varför inte? Den bilden av den offentliganställde informatörens arbete känner jag igen.
Ibland är det dans på slak lina.
Ibland är det många käglor i luften.
Ibland måste du trolla.
Ibland lär du dig umgås med både tigrar och kameler.
Ibland får du träffa de stora elefanterna.
Någon gång har jag till och med varit clown.
En enda sak stämmer inte, för oss som får vår lön av medborgarna och jobbar inför öppen ridå. Du ska aldrig be oss om ”Största Möjliga Tyssst-nad”.
Kommer till jobbet.
Börjar genast spåna och kratta manegen.
Trivs.
Enkel värld
Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 6
Två barn i femårsåldern leker glatt med varandra vid poolen, hon engelska, han spanjor. Inga problem, de vet varandras smeknamn. Heidi och Iggi.
Världen borde vara så enkel. Världen kan vara så enkel.
Nu springer de runt, hänger på räcket och gräver i den svarta sanden. Den består av vulkanaska. Det bekymrar dem inte ett dugg.
– Heidi! ropar en vuxen.
– Iggi! ropar en annan.
De bryr sig inte.
Vulkanerna tiger still. I natt ska askan samla sin kondens.
… och i morgon eftermiddag syns jag bakom en mikrofon i Molkom. Jag brukar inte uppträda numera, men det finns erbjudanden man inte kan tacka nej till 😉
Varje gång ser jag det
Betraktelse från Lanzarote (veckorna före påsk), nr 4
Varje gång jag reser så ser jag Sverige tydligare. Sverige, mig själv och världen.
Vi har aldrig varit isolerade. Mänskligheten, dess mer äventyrliga individer, vill aldrig vara det. Minns jag rätt så kom bronsålderns koppar från gruvor i Spanien och tennet från England. Västkustens hällristningar visar samma motiv som samtidigt ristades på många andra håll i Europa. Våra vänner vikingarna for glatt till Särkland och blev livvakter i Miklagård.
Jordklotet är runt och det går att röra på sig. Samma personer som påstår att ekshäradsdialekten beror på isolering hävdar gärna i nästa mening att vart du än kommer i världen, så stöter du på en ekshäring.
Gud bevare rörligheten
Jag tror folk har rest i alla tider. Vissa har gjort det. Vimlar inte norra Värmland av namn på berg och åkrar, givna av inresta medmänniskor från vår finska rikshalva? Hög stod svedjerågen, näverskorna kom till nytta, allra sist när du fyllde dem med sand och skurade köket. Exakt hur vet jag inte riktigt.
Står det inte en invandrare bakom disken i var och varannan kiosk eller pizzeria i vårt land i dag? Gud bevare den rörligheten. Den har någonting att berätta.
När stora delar av Lanzarote dränktes av lava och vulkanaska på 1700-talet flyttade många av dess invånare till Latinamerika. I dag på den kanariska ön Gomera tar de emot släktingar till dem som en gång emigrerade till samma Sydamerika. Nu flyttar de tillbaka. Språket är det samma, erfarenheterna nya. Flera generationers erfarenheter.
En ovanlig syssla
Min egen släkt har rört sig korta avstånd väster om Karlstad, ena grenen. Generation efter generation har de klivit österut, någon kilometer i taget, pigorna, torparna och drängarna. En var något så ovanligt som plogsmed, den titeln hade inte forskarna sett förut. Sedan fick förfäderna snickartumme. Andra kom från gårdar i Västmanland men också från finskspråkiga skogar på Dalasidan.
En träsked har jag kvar från Tyngsjös höjder. Den använde hon som tyckte att hon brände sig i munnen när metallskeden kom. Jag tycker om den berättelsen. Vem har inte bränt sig?
Hoppas att kulturbevararna i Östmark börjar med svedjebruk snart. Läst nyss i tidskriften Värmländsk kultur att de vill det. Det finns så mycket att lära av den backspegeln i gulärlornas land. Entusiasterna har börjat hävda Juholas nordåker, pohjanpeldo, igen. Nu har nattviolen kommit tillbaka till området och gulärlan blivit karaktärsfågel.
Vi är inte ensamma på detta runda, vackra klot. Vi är en mänsklighet, en enda. Ett piggt, rörligt och uppfinningsrikt släkte som finner sin näring, ibland på vulkanernas sluttningar, ibland ur Juha Erkkinpoikkas nordåker.
Bränn skogen vet jag, om ni får, och så er svedjeråg i askan. Jag har träsked.
Jag en satellitletare
Betraktelse från Lanzarote, nr 3
Världens hotellentréer har fått en ny syn. Rökarna? Visst, de finns framför mången ingång, men jag tänker på satellitletarna. Här står vi om mornarna med våra gps-klockor igångknäppta och väntar på att de ska få kontakt med nog många satelliter för att fatta det som sådana vuxenleksaker behöver fatta.
Sedan löper vi ut.
Först har det tagit någon minut av rastlöst stretchande, också av oss som sällan stretchar. Vi vill ha kontakt. Kom igen nu, satellituschlinger, ja vill kutte! Ska rä behöve ta flere minuter detta, skärp er nö. Se på mig.
Svarta rymden hälsar
Får klockan bara kontakt så vet vi sedan. Hur fort orkar jag denna morgon? Hur långt? Klockan på armen har en hälsning från sputnikarna högt där uppe. Gôsse lelle, just nu springer du i en hastighet av 12 kilometer i timmen och du har förflyttat dig 490 meter.
Efteråt sitter vi framför kartbilden som satelliterna ritade när de följde oss. Där sprang jag rakt. Där löpte jag efter havet. Där var det en uppförsbacke. Efter 4,5 kilometer började ökenlandskapet och stigen i kanten på Playa Papagayo. Jag hade vatten i en flaska och kepan hade jag blött i det odrickbara kranvattnet på hotellrummet. Dricksvattnet var nyköpt.
Ödla med gröna prickar
Det blev en bra morgon. Benen kändes pigga och lungorna ville. En gång vilade jag tjugo sekunder i skuggan under en palm, skrämde upp en ödla med gröna prickar på sidan.
Jag tycker om soliga öar under plikttrogna satelliter. De får mig att vilja leva. Vi kan röra oss på olika sätt, hitta vår utmaning och nyfikenhet längs olika vägar. Det här är min väg. Tack för den.
Kan man trimma satelliter, så jag får lite bättre tid?
En minut per kilometer, mer begär jag inte.
Helst i verkligheten.
… ständigt detta till synes frivilliga stretchande innan vi äntligen får löpa ut. Se mig nån gång nurrå, sputnikar.
Mysteriet att ge liv
Betraktelse från Lanzarote, nr 2
Det värsta äventyret är när vi råkar låsa ut oss från toaletten på hotellrummet. Strax innan har jag varit där inne. Varför jag låste om mig vet jag inte, den kära vännen har sett mig i både gladare och ledsnare situationer än när jag måste pinka. Men låser gör jag och när jag går ut går låset igen.
Receptionisten skickar med oss ett utvikt gem men praktikern av oss klarar det inte. Inte jag heller. Gemet är för mjukt. Då kommer en vaktmästare med ett annat gem och klarar situationen. Toalettens alla möjligheter är våra igen.
I stället för regn
Lanzarote är som ett enda stort monument över människans förmåga att ge mysteriet liv. Mysteriet att få ett frö att leva. Här har vulkaner täckt en stor del av landskapet i lava eller aska – och nu drar de nytta av samma aska. Det är den som ger liv åt tomater, sallad, majs, potatis, lök och vin.
En dag hyr vi bil och far väg Lanzarote 30 mellan Uga och Masdache. På båda sidor av vägen sker miraklet. En vinstock i varje grop. Just så har människans uppfinningsrikedom löst det. En del matjord finns ju kvar här i dalen, men inget grundvatten att tala om och inget regn. Nästan aldrig något regn.
Någon gång för flera hundra år sedan har en klok odlare insett det. Om du lägger den svarta vulkanaskans grus ovanpå jorden så samlar den upp nätternas kondens. Då får vinplantan vatten. Om du dessutom gräver en grop och bygger en halvmåneformad stenmur runt, då får den skydd mot vinden.
Så fick det bli. Nu ligger dessa vindskyddade gropar med hästskoformade murar runt omkring oss i hela dalen, 52 kvadratkilometer stor. En grop, en hästskomur, en vinstock. Så gör de sitt malvasiavin.
Då gjorde hon sin målgest
Några timmar senare dricker en av oss det till vår utsökta fiskmåltid vid den lilla byn El Golfo, ett par steg från den blågrönskummande Atlanten.
Innan dess hann vi besöka vinmuseet vid vingården El Grifo. Här var vinetiketterna utvalt moderna, men verktygen de visade från 1700-talet i vissa fall och äldsta vinstocken 150 år gammal.
Vi smuttade på proven, köpte El Grifo Familia för 24 euro och undrade när vi senast tog hem ett lika dyrt vin. Flickan som sålde oss flaskan gjorde en målgest värdig en mycket latinsk fotbollsspelare, när vi valde den. Du drar kraftfullt med armen, uppifrån.
Den som lever får se vad hon menade.
