Lärdomar – Sida 67 – SVENSSONS SLÄNG

Det är samma ansiktsuttryck

Springer om aftonen. Fötter och lungor trivs, sinnet är muntert – och i ansiktet ser jag ut som Emil Zatopek på spurtrakan i London-OS 1948. Jag gör gärna det. Det var inte sin muntra uppsyn han vann sina lopp på.

Men vann gjorde han.

Det fina i kråksången är att smärta och njutning ligger varandra nära. Inte alltid, inte på vilka villkor som helst, men ibland gör de det. Detta visste redan Seneca för nära tvåtusen år sedan: ”Det finns en njutning som är släkt med smärtan”. Du behöver inte vara masochist för att hålla med den gamle romaren.

Då kom tårarna
Sokrates hade också koll på det som Zatopek och jag har lärt oss den hårda vägen:

”Hur egendomligt är inte detta som kallas njutning och hur märkligt besläktat med smärta som man kunde tro var dess motsats … ändå är den som eftersträvar det ena tvungen att ta det andra; det är två kroppar men de är förenade av ett enda huvud”.

Vid min första mara grät jag stilla precis efter att ha gått i mål. Inte såg det muntert ut. Jag har sällan varit så glad.

I ansiktet på en löpare som tar i kan du se hur lika smärta och njutning kan se ut. Det är samma ansiktsuttryck.

Delad och förvånad

Jag skrev ju om folk som går i skidspår i lördags. Det gjorde jag med glimten i ögat och i tron att det ändå är av oförstånd några få förstör för de många. Vi tappade faktiskt mycket skidkultur alla vintrar när ingen snö kom. Dessutom är det förvirrande för en del, med skatespåren vid våra friluftsanläggningar.

Reaktionerna blev mer omfattande än jag trodde. Hela söndagen tickade besökarna in på bloggen, fast jag inte länkat alls den dagen. Besökare som dessutom hade vänligheten att dela inlägget vidare. Vilka som gjorde det vet jag inte, men för den här lilla bloggen var de många.

Folk höll med. Andra blev trampade på tårna. Det får du räkna med när du sticker ut hakan, även om det görs med glimten i ögat.

De som framhärdar
Vad som förundrar mig är inte att folk höll med, ledsna som jag när några få förstör vad ideella krafter försöker skapa för de många. Inte heller blev jag förvånad över att andra kände sig träffade och reagerade utifrån det. Jag blev inte ens överraskad över att några på båda sidor blivit arga och skällt, där ute i spåren.

Det är inte så konstigt. Jag försvarar inte vreden och storskället från någondera hållet, men vi är bara människor allihop.

Nej, det som överraskar mig är de medmänniskor som framhärdar. De som med stort allvar förklarar att de minsann har både lagen och moralen på sin sida, när de tänker fortsätta att promenera till fots i friluftsgårdarnas skidspår.

Fast Sverige är så stort och vintern så kort.

En särskild plats i helvetet

Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som går i skatedelen i skidspår.
Det finns en särskild plats i helvetet för den som rastar sin hund i skatedelen i skidspår.

Alla de blir placerade i den väldigt kalla delen av helvetet. Djävelusiskt dåligt klädda.

Helvetets snökanoner dygnet runt
Deras uppgift i helvetet är att sköta illa fungerande snökanoner dygnet runt, tills de får ihop snö nog till ett tiomila skidspår med två klassiska spår och en skatedel. Sedan får de skyffla ut all snön i banorna för hand. Barhänta. Därefter får de göra spår på den utlagda snön, både klassiska och skate, med hjälp av bara vanliga skidor. I kortbyxor.

Dygnet runt.
Sa jag att det är den kalla delen?

När de är klara kommer en snabb djävel med väldigt stor blåslampa och smälter all snön de har jobbat med i sex månader, sex dagar och sex timmar. Sedan börjar allting om från början.

”Ät gul snö”
Ingen föda får de. Inte annat än att det går omkring små gröna djävlar och tjatar hela tiden: ”Ät gul snö, dä kan va öööl”. Det är det inte.

På midsommarafton serveras glass med varm hjortronsylt. Det är så att alla ska förstå hur fint de kunde ha haft det om de hade haft folkvett medan de levde. Särskilt inbitna syndare som sprungit och tränat löpning i skatespåren får ingen hjortronsylt.

Tänk på det du.

Detta anslag får gärna sättas upp vid svenska längdskidanläggningar.
Glöm inte ange källan: Svenssons släng, https://sven-ove.nu

Det ofattbara

Det finns tal som är för svåra att förstå. 200 000, vem fattar den mängden? Eller 500 000? Forskarna räknar med att sanningen ligger någonstans där emellan. Så många romer mördades av nazisterna. Kanske en fjärdedel av det romska folket.

Siffrorna möter mig på stadsbiblioteket i Karlstad. Det hänger en utställning en trappa upp som berättar om romerna under Förintelsen. 200 000? 500 000? Som sandkorn, som stjärnor, som snöflingorna i luften när jag gick hit.

Ofattbart många.

Siffran ett förstår jag bättre. Han tittar på mig från ett sportfoto. Boxaren Johann ”Gypsy” Trollman blev tysk mästare i mellanvikt i juni 1933.

Några dagar senare tog nazisterna titeln ifrån honom. Han var ju rom.

Den 9 februari 1943 sköt de honom i koncentrationslägret Neuengamme.

Nu går jag en bit bort på Sandgrundsudden till mötet i museets hörsal. Hans Caldaras, den romske sångaren, artisten och författaren, ska berätta om romernas situation under nazisternas förföljelse. Det är den 27 januari, Förintelsens minnesdag.

Jag lyssnar, han talar väl, om förföljelsen under Hitler men också om hur han själv blev förföljd som barn och senare i livet i Sverige. Efteråt, när jag ska skriva detta, kommer det bara fram två ord på datorskärmen. Samma två ord hela tiden.

Aldrig mer.

Träningsläger i självbehärskning (del 2)

En dag börjar alltså även jag med 5:2-dieten. Veckotidningsmetoden som jag smålog åt för bara någon månad sedan. Är inte frälst på något sätt nu heller, men jag ger det ett tappert försök.

Trivselvikt, ingen fara, sa företagshälsovården sist jag var där. De säger så ibland, till lagom tjocka gubbar i sina bästa år. Men jag vill ha mindre mage och mindre risk att ärva diabetesen. Kan det inte räcka med blodtrycket?

Jag kör en någorlunda anständig variant där män får äta 600 kalorier om dagen, de två tuffa dagarna i veckan. 2,5 deciliter fil till frukost plus en skiva knäckebröd utan smör men med en halv skinkskiva samt en halv kopp kaffe. Varma koppen-soppa och en knäckebrödskiva till lunch. En skiva knäckebröd till mellanmål på eftermiddagen. Till kvällsmat två skivor knäckebröd med ett skivat halvt ägg på vardera plus lite tomat. Ibland en liten banan framåt kvällen. Någonstans har jag klämt in lite mera kaffe också och på kvällen te till de hårda äggmackorna. Mycket vatten hela dagen, bara jag kommer ihåg det.

Så kan en typisk 2-dag se ut.

Kippar efter andan
Ingen stenhård 5:2-diet, det finns de som hoppar över frukosten för att få längre svältperiod men då skulle den här kroppen bli alldeles för grinig. Det händer ändå att jag ligger på sängen och kippar efter andan på kvällarna innan äggsmörgåsfesten.

De andra fem dagarna äter jag normalt, även om det med tiden börjat bli så att jag tar det en aaaaning försiktigare vid matbordet då med. Springer minst tre gånger i veckan, sällan några långsträckor, men rejält snöpulsande har det blivit den senaste tiden.

Inte tänkta att vara mätta varje dag
Allt började den 2 december, då stod morgonvågen på 83,3 kilo. En enda 2-dag hoppade jag över under helgerna. Det måste ha varit den första julen i mitt liv då jag gick ner 1,5 kilo, trots att jag åt julmat och nyårssupé precis som vanligt. När detta skrivs står vågen på strax under 80 kilo när jag är nyvaken. 3,5 kilo i minskning. Inget dramatiskt, men jag tror inte på bantningsdramatik för egen del.

Som motionslöpare är jag övertygad om att våra kroppar är byggda för att vara jägare och samlare. Vi är byggda för att röra oss till fots långa sträckor, ibland löpande. Som nybliven 5:2-gubbe är jag lika övertygad om att vi inte är tänkta att gå omkring och päsa, tvärmätta tre gånger om dagen, varenda dag ett helt liv. Inte gjorde våra tidiga förfäder det.

Jag tror det är nyttigt att dra ner på päsandet två dagar i veckan. Om det ändrar blodtryck och andra värden, som veckotidningarna skriver, får framtiden visa. Det får i alla fall vågen att dansa upp och ner lite försiktigt, samtidigt som den genomsnittliga vikten sakta minskar. Det är ju inte så illa. Jag kör ett tag till.

Då blir det roligt
Sinnet tycker det är intressant att vara hungergrinig varje måndagskväll och torsdagskväll i veckan. Den kära vännen är inte lika lycklig över mig då, men jag kommer mig någorlunda, framåt fredag förmiddag. Det har blivit en sådan glädje att få köra tänderna i en mjuk smörgås med skinka och hälla müsli i filen åtminstone fem dagar i veckan. Ibland har jag till och med smör på brödet då. Och juicen, juicen!

Nu vattnas det i munnen igen.

Vänta, en gång blev det bantningsdramatik. Det var den där första veckan, när jag kollade mitt BMI på dagens tredje BMI-ställe på nätet. Oturligt nog hade just den sidan bytt ordning på längd och vikt i rutorna man skulle fylla i, och det märkte inte jag.

Du kan inte tro vilket intressant Body Mass Index du får, om du fyller i att du är 81 centimeter lång och väger 175 kilo.

Prova inte det där hemma.

Ingen egen komplett analys av brasan

Mothugg. Alltid lika nyttigt. Det är i samtalet vi möts och kan utveckla vårt tänkande.

17 år, gymnasiet, pacifist. Då hamnar jag i ett diskussionssuget gäng med kaffekopp i näven och Vietnamkriget framför ögonen. Hur skulle det kunna hjälpa vietnameserna att kämpa utan vapen mot världens starkaste militärmakt? Det är ett befrielsekrig vi talar om.

Så jag ändrar mig.

21 år, nymuckad, nyanställd på det sågverk där jag redan jobbat på skollediga stunder i många år. Långsamt och eftertänksamt stärker gubbarna på sågen mig i synen på rättvisa och solidaritet men demokratin har jag varit otydlig om. Innan jag är någorlunda duglig i gamla justerverket har de vänt mitt sinne.

Så de ändrar mig.

55 år och tror fortfarande att den där norske experten hade rätt. Att det finns ett ord i svenska språket som kommer från svedjefinnarna. Tjottahejti. Norsken jag hörde långt tidigare förklarade att ordet kommer av svedjemetoden huhta, och att svedjefallen ibland kunde ligga riktigt långt borta på skogen. Nu övertygar den värmländske språkvetaren Knut Warmland och hans kollega i tv-rutan Fredrik Lindström mig om att detta inte är sant. Det kommer av Tahiti eller Otaheiti som europeerna sa först. Jag tror Warmland och Lindström har rätt, fast jag pinsamt nog har återberättat den svedjefinska varianten många gånger.

De ändrar mig.

Måste förklara bättre
Nu har jag fått mothugg igen. En besökare på bloggen tycker att jag är postmodernistisk som länkar till sådant jag bara tror är sant. Tror. Jag får bli tydligare, det är lärdomen. Jag måste förklara bättre vad jag menar med att länka till andra på internet.

En länk är en länk och till sist måste vi alltid avgöra själva vad vi ska tro. Sanningen är sällan svartvit, vi får bestämma oss för vem vi tror är mest sann. Ibland länkar jag dessutom till sådana jag inte alls håller med, för att du som besöker min blogg ska få chansen att se argumentationen. Så där är det alltid för mig med litteraturtips. Läs – men tyck själv. I min bokhylla finns såväl Karl Marx som Gösta Bohman, Bibeln och Mormons bok. Läs.

All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet var det någon som skrev. Kanske, fast beror inte det också på hur vi tolkar – och hur vi minns? Ingen människa kan göra en fullständig undersökning varje gång av vad som är sanning i varje fråga. På Räddningsverket fick jag lära mig att en eld kräver tre saker: brännbart material, oxidationsämne som exempelvis syre samt tillräckligt hög temperatur. Är detta sanning? Jag tror det men jag har aldrig gjort någon egen komplett analys av brasan.

Undrar vad det innebär att vara postmodernistisk?

Träningsläger i självbehärskning (del 1)

Självbehärskning är inte min bästa gren. Köp en påse smågodis och jag ska se till att den går åt. Servera mig en äppelpaj med vaniljsås till kaffet och du får snart se assietten renskrapad och mina läppar blanka. Ställ mig på en startlinje och jag kommer inte att vara långsammast de första tio meterna. Hitta mig en finne som skriver roliga böcker om harar, hängda rävar och luftskepp och jag kommer att sluka.

Det är någonting med att leva ut som tilltalar mitt sinne. Ska det bloggas ska det bloggas varje dag. (Helst oftare, men ett visst deltagande i arbetslivet sätter rent tidsmässiga hinder). Ska det springas ska det springas lika långt som längsta loppet vid olympiska spelen i London 1908. Hör du en i kvarteret som gallskriker när Zlatan gör mål är det antagligen jag. Märker du en som tårarna trillar på när tv visar Allt för Sverige är det också jag.

När jag fick mens
Min hjärna är skapt på det viset. Ibland lever jag ut. En gång fick jag avstå från en utflykt till Gettjärnsklätten utanför Sunne med några vänner för att jag fått ”kola-mens”, som de döpte det till. Jag hade tuggat i mig en hel påse socker, fruktos/glukossirap, härdad vegetabilisk olja, kondenserad mjölk, smör, salt, laktos, sojalecitin och aromer. Med andra ord: Rollo-kola. Hela påsen slut på en kort stund.

Prova inte det där hemma. Du hamnar i fosterställning och tappar all lust att bestiga berg.

Värsta franska träningen
Några gånger har jag varit på träningsläger i självbehärskning, dock. En gång, som 15-åring, när jag fastade i tre dagar för att känna hur det kändes. Jo tack, tredje dagen var bäst. En annan gång liftade jag och vännen Q till franska huvudstaden, resan tog en månad och 700 kronor gick det åt. Fast det är klart, just åt var inte vad vi gjorde mest. Det är verkligen en träningssak även för en 18-åring att leva ett dygn på vatten och en halstablett, som vi gjorde vid en autobahnpåfart i Västtyskland.

Värsta träningen var i Paris, när jag fick lära mig att suga på ett litet glas öl i timmar, så vi kunde behålla stolen på uteserveringen. Solen sken och en gång i halvtimmen kunde man ta ett försiktig zipp.

Det är så man lever på 10 kronor om dagen, som vi gjorde i början. Åtminstone om året är 1969 och hotellrummet kostar 7:50, inklusive te och croissant med marmelad till frukost. Tala om träningsläger i suktan och självbehärskning.

Att träna för Lidingöloppet, femdagars och nästa mara var också en träning i självbehärskning. Varje rusch uppför mördarbacken i SISU-skogen var inte lika rolig, nu kan det sägas. Inför första maran tog jag ett vitt år, när jag läst att alkohol försämrar syreupptagningen. Berlinmaran, när båda långtårna sprack i hela sin längd undertill med sex-sju kilometer kvar, är också ett fint minne.

Inte min stil
Nu är det dags igen. Låt mig från början säga det, klart och tydligt: jag är inte typen som börjar med 5:2-dieten eller någon annan häftig innediet som alla tidningar skriver om och folk pratar om i varenda lunchrum och… jag är inte, jag repeterar, INTE den typen.

Jo tack. Jag har börjat nu.
I dag är det 2-dag. Ring inte och stör mig på jobbet.
Jag försöker koncentrera mig.

Matmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmatmat.

Hur många stjärnor till King?

Sätt ditt betyg och hjälp andra kunder att bestämma sig, skriver Bokus apropå en några år gammal bok jag beställde av dem. Stephen Kings Att skriva: en hantverkares memoarer. De vill att jag ska sätta 1-5 stjärnor.

Kära Bokus, jag ska be att få fundera på saken. Har läst den en gång, tyckte bra om en del och mindre bra om annat. Kings tveksamhet inför skrivarkurser delar jag inte helt och han är pratig.

”Du behöver inte skrivarkurser eller seminarier, lika lite som du egentligen behöver den här boken. Faulkner lärde sig sitt hantverk medan han arbetade på posten i Oxford, Mississippi. Andra författare har lärt sig grunderna medan de tjänstgjort i flottan, arbetat vid stålverk eller suttit av tid på något av USA:s fina gallerhotell. Jag tillägnade mig det värdefullaste (även kommersiellt sett) i mitt livs bok medan jag tvättade motellakan och restaurangdukar på New Franklin Laundry i Bangor. Bäst lär du dig genom att läsa mycket och skriva mycket, och de nyttigaste lektionerna är dem du ger dig själv. Och de dyker nästan alltid upp när du har dörren stängd. Diskussionerna under skrivarkurser kan visserligen vara nog så intellektuellt stimulerande och roande, men de tenderar också att vandra vilse från det dagliga hantverket att foga ihop ord till meningar och meningar till stycken, som skrivandet egentligen innebär.”

Rädsla för siffran 4
Det är klart att du inte blir en bra brandman om du inte har anlag för det. (Höjdrädsla är ingen fördel). Du blir inte en bra revisor om du inte har anlag för det. (Här är tetrafobi en klar nackdel, rädsla för siffran 4). Du blir ingen bra snickare om du inte har anlag för det. (Tummen mitt i handen är sällan bra).

Så där är det med alla yrken, alla fritidsintressen. Ska du bli bra krävs fem saker: att du passar för det, att du utbildar dig och att du tränar, tränar och åter tränar. Det gäller brandmän, det gäller trädgårdsodlare, det gäller sprinters, långdistanslöpare och givetvis skribenter.

Mod, lust och tips
Precis som en brandman behöver utbildas så behöver skribenten det. Detta vet Stephen King. Kanske sitter han omedvetet fast i en romantisk syn på Litteraturen, som något som kommer farande i form av gudomlig inspiration till några få utvalda?

Få utvalda är de nog, om vi ska prata om mästarna. Men även mästare behöver utveckla sin talang utifrån de förutsättningar de har. Då är det inte så dumt att gå kurs och lära sig grunderna. Även en talang kan göra nybörjarfel.

Bra skrivarkurser ger mod, lust att skriva och praktiska tips. Det är inte så illa.

Julklapp från Telia

Hälsan tiger still. Det är inte så konstigt, så fungerar all berättarkonst. Det skulle bli bra enformiga romaner, tv-serier och lunchrumssamtal om vi hela tiden skulle berätta om allt som bara lunkade på och gick som det skulle. Det är när något avviker från det normala som spänningen uppstår.

Jag tycker vi behöver bli bättre på att berätta om den grå vardagen i alla fall, men det är en annan historia.

Hälsan tiger still och när hon inte gör det reagerar vi. Driver du då en blogg så skriver du. ”Jo, det är så att Telia och Spotify inte kan komma överens om vem som dragit in mitt Spotify, så nu…”. Har du tur, och det hade jag, så läser någon till slut alla mejlen och inläggen och bryr sig.

Fel pris, det såg jag ju
Jag tycker inte det är konstigt om det blir fel ibland, för en människa eller ett företag. Det intressanta är hur vi hanterar misstagen. Den 20 december försökte jag köpa en viss väggtelefon i Teliabutiken i Karlstad. Där fanns bara skyltexemplaret kvar och det fick jag inte köpa.

– Men kolla på webben.

Där fanns den och jag beställde två stycken, eftersom vi behövde en själva och en skulle bli julklapp. Jag såg att det var fel på webbplatsen, för priset var satt till 0 kronor för den svarta som vi ville ha, men det kommer ju alltid en räkning. Den kostar väl 199 kronor, precis som den violetta.

”Vi har gjort fel”
Då och då gick jag in och tittade på Mina sidor på telia.se. Inget hände. Den kom inte i tid till jul, fast det begrep jag från början, och den kom inte dagarna efter jul heller. Till sist ringer mobilen. En vänlig röst från Telia berättar att de har gjort fel och att de vill gottgöra mig.

– Fel?
– Ja, den svarta är slut, och det hade vi inte skrivit på webben.
– Var det därför det stod noll kronor?
– Ja, det borde ha stått noll exemplar kvar. Kan du tänka dig den violetta modellen i stället?

Julklappen kom
Häromdagen kom paketet. Vi fick två violetta väggtelefoner. Pris: 0 kronor.

– Har vi gjort fel så står vi för det, sa den vänliga rösten från Telia.
– Jamen det är klart jag ska betala, vi brukar …
– … har vi gjort fel så har vi.

63 och ingen skillnad

63 år. Jaha. Känner ingen skillnad alls.

Ett tecken på att du börjar bli gammal är när du tror att enda tecknet på ålderdom är att du har börjat lämna noggrann färdplan till din vän, varje gång du ska ut och springa fem kilometer lätt jogg, delvis i skogen.

Nämnde jag att jag inte känner någon skillnad alls?

…å ingen skillnad känner jag. Gôtt.

PS. En present är att de följer med ut och grillar i skogen. Familjen känner mig. Men den här gåvan hade jag inte väntat mig. Läs min vän Mats Parners fenomenala uträkning som han publicerat på facebook för min skull. Magiskt. Klicka på länken. DS.