Kärlek – Sida 7 – SVENSSONS SLÄNG

Mitt liv som kaffedrickare (2)

Fortsättning på mitt manus från Gamla Kraftstationen i fredags:

3.
1959 flyttar vi till östra Nyed. Ängebäckstorp. Där bor vi tre generationer på ett litet småjordbruk. Gården drivs av arbetslust, traktor, häst, seniga armar, långa arbetsdagar – och kokkaffe.

Själv har jag alltså börjat vid sju års ålder. I början häller mamma nyskummad grädde i koppen också och farmor lär mig dricka på bit. Ibland försöker jag balansera ett fyllt kaffefat på tre fingrar precis som hon.

En dag på sportlovet har mamma och pappa bestämt att jag ska åka till honom med förmiddagskaffet. Han håller på och hugger i skogen och jag låter mina skidor följa spåret där han har gått.

När han ser mig mellan granarna lägger han ifrån sig motorsågen och tänder brasan som han har förberett. Där sitter vi sedan på varsin stubbe med färskt grönt granris på.

Han öppnar min ryggsäck och tar fram varsitt rågbröd med smör och ost. Termosen i sidofacket är liksom randig och korken är av kork.

Nu häller han upp rykande hett kokkaffe, först i min och sedan i sin kopp. Brasan luktar av törveden som han tände med. Rök och törved.

Här, hos pappa, dricker jag utan grädde och socker. Vi är ju i skogen.
– Hör du, säger pappa och tar en klunk till. Hör du va’ skogen suser?

Dom orden har jag hört ett helt liv sedan den dagen. Pappas ord – och skogen som susar. Ja. Jag hör.
– Tack för kaffet, säger pappa när jag tar på mig ryggsäcken och börjar glida hemåt igen.

Apropå skidfärd. 2018 fyllde min blogg Svenssons släng sju år. Då skrev jag en liten skrift om skogen som jag lade ut som pdf på bloggen. Jag ska läsa en av texterna i den. Den börjar på Värmlands Folkblad, där jag arbetade en gång i tiden:

”Det finns en skidfärd kvar
Bara en till, säger vår legendariske fotograf på tidningen där jag arbetar. En gång tar han bild när Jimi Hendrix ligger på golvet på Mariebergsskogens scen och spelar. May I take your picture, säger Nils Almgren och bilden kommer i bok i Amerika. Världens bäste gitarrist med gitarren på magen på ett litet scengolv i kanten av Karlstad, i bakgrunden skymtar Mitch Mitchells trumset. Sedan dör Jimi, kvävd av sina egna spyor.

Bara en till. Så säger alla barn och kreativa människor.

Det finns en barnbok av Elsa Beskow som heter Olles skidfärd. Lika spännande som jag tycker vintern i skogen ser ut i den boken, lika roligt tycker jag det är som sjuåring att själv åka skidor i en skog full av snö, där grenarna dignar och den ospårade snön frasar. Röda kinder, snö till vaderna, träskidor, nya vantar som farmor stickat.

Jag vill ha en till sådan förväntan, sådan vinter och sådan skidfärd på obanad snö med grangrenar som dignar, vita.
Bara en till och en till och en till. År efter år efter år.

Dessutom vill jag se Jimi Hendrix i Mariebergsskogen en gång till. Bara en. Nu när jag hör att han är bra.”

Fortsättning följer.

Lusten att skriva, leva – och töla

41 författare, 40 texter. Min novell om när jag var åtta år och nästan drunknade är ett av bidragen.

Värmländska Författarsällskapet ger ut en jubileumsantologi nu när sällskapet fyller 50 år. Den heter Ögonblicksbilder – Leva tillsammans.

Boken blir min 28:e antologi. Vi kämpar på, skrivklådan och jag.

Drunkningen? Jo tack, lusten att leva är en bra drivkraft när du sjunker gång på gång i det kalla vattnet mellan isflaken och inte kan simma.

### Här är förteckningen över mina antologier och annat skrivet.
### Människan har alltid haft ett behov av att uttrycka sig.
### Den här med. På fredag blir det töling.

Det finns en skog bortom det du ser

Under asfalten finns en strand står det på murarna. Bakom torget finns en skog, säger jag.

Den grekisksvenska programledaren Alexandra Pascalidou ringer till sin väninna i Grekland och berättar att nu har hon verkligen blivit svensk.
– Jaså har…
-…ja, jag har varit ute på skogsutflykt.
– Har du gått i skogen alldeles ensam?
– Mmm.
– Men snälla Alexandra, är du deprimerad? Ska jag komma och ta hand om dig?

En iransk vän brukar säga att iranierna har familjen, släkten. Det är det många folk som har. Men ni svenskar, ni har naturen.

Det händer att jag tror att han har rätt. Bortom torget finns en skog, vår gata är ett vidareförädlat hygge. Folk som är bra på svamp säger inte ens att de plockar, de säger att de hämtar svamp. Skogen är deras förlängda skafferi.

Inuti frysboxen finns en skog.

(Från min samling skogstexter I den gröna kyrkan, publicerad som pdf på webbplatsen i november 2018 när bloggen fyllde 7 år).

Rädda Gjuteriet!

Gjuteriet i Karlstad är ett litteraturens och kulturens hus. Det är en fantastiskt bred, fin och viktig verksamhet som bedrivs där. Nu är den hotad.

Karlstads kommun och Region Värmland bör vara stolta över den levande kulturen där och hjälpa till med att bevara både huset och verksamheten.

Vecka 48 visar Gjuteriet upp sin verksamhet. Jag är glad över att få bli inbjuden som en av många som deltar under veckan.

Mina kommande framträdanden
-Onsdag 27 november kl 18.30: Föreningen Värmlandslitteratur, Café Gjuteriet, Karlstad.
-Onsdag 6 december kl 09.30: Gamla Kraftstationen, Deje.

2025
-Söndag 9 mars kl 11.00: biblioteket i Forshaga.

Tre sjöar runt

Mågôttbänk.

Söndag, parkerar vid en av de 901 tjärnar i landet som heter Abborrtjärn.

Springer.

Här och där frestar min kommun med Mågôttbänkar, men jag ger inte tappt. Det gjorde inte de skogsfinnar från norra Värmland (mest) som på tre månader 1849 byggde banvallen heller. Den där jag hittar den goe lunken i dag. Sveriges första järnväg för folk, min sista löprunda denna vecka.

Tre månader för dem, drygt en timme för mig. Det blev visst två sjöar till i dag.

Skorna luktar sand och lycka.

Banvall från 1849.

Är jag en fullblodsidiot?

Det är det där lilla ordet trivs. Hur kunde just det bli min speciella signatur här i livet?

Ibland ser jag vänner använda det i olika sammanhang när de mår bra. De hänvisar till mig: ”’Trivs’ som Sven-Ove brukar skriva.”

Då ler jag kärt inombords.

Klimatet, flodkräftan och dagstidningen
Nej, jag är inte idiot. Inte fullblodsidiot i alla fall. Jag vet vad det ryska imperiet gör i Ukraina och ockupationsmakten Israel i Gaza och Libanon. Jag kan läsa statistiken som visar att det går 93 städerskor på en av de 50 rikaste börs-vd:arna här i landet, om vi räknar lön och övriga inkomster. 93-1, det är så bedrövligt. Jag vet att det dog 63 medmänniskor i fjol på svenska arbetsplatser.

Då har jag ändå inte nämnt klimatet, sillen, ålen, vitryggen, flodkräftan, pressfotografen eller dagstidningen. Jag kan sannerligen hitta skäl att vara både arg och ledsen.

Livet kunde ju vara så enkelt, utan de där hoten.

Den ljusa tonen
Tro inte en sekund att jag bara räknar de lyckliga stunderna. Vi har sannerligen haft smärta i våra liv. När jag vill kan jag höra den mörka tonen inombords. Jag fick ju förresten själv ett cancerbesked för snart två år sedan.

Men. Jag har inte bara den mörka tonen. Jag hör den ljusa tonen med. De flesta dagar hörs den högre.

Det finns självuppoffrande vänner som fraktar förnödenheter från Värmland till krigets Ukraina. Det finns fantastiska människor i svensk sjukvård som går till sina jobb varje dag och räddar livet på gubbar som jag.

Det finns solidaritet.

Ett under
I morgon ska jag ta en lätt löptur på stigarna uppåt Grossbolstorps höjder, har jag tänkt. Bara det – att jag kan göra det vid 73 års ålder – är ett under.

Då ska jag tänka på ett litet ord som livet lärt mig:

Trivs.

### Jag hör att en del som läst mitt förra blogginlägg bekymrat sig. Mår jag inte bra, när jag hade så lågt batteri tyckte löparklockan?
### Stort tack för omtanken! Jag mår förträffligt. Klockan visade rätt tomt kroppsbatteri i förrgår kväll med. Men det berodde på lycka.
### Jag hade haft glädjen att få läsa ur mina böcker för ett gäng trevliga människor på Klarälvdalens folkhögskola i Stöllet. Då tror klockan att jag är slut, när jag i själva verket går på små lätta moln, gjorda av endorfin.

Om det som jag längtar efter

Foto: Inger Nilsson

Jag tragglar på med min blogg, döpt efter krönikorna i P4 Värmland en gång. Ambitionen är den samma som då. Var tredje skulle vara kritisk, var tredje gullig och var tredje ett traditionellt kåseri.
Det lyckades sällan. Jag var för arg.
”Tragglar”? Det är inte sant.

Traggla är vardagligt och betyder att ständigt upprepa, att plugga eller läsa knaggligt skriver Svenska Akademiens Ordlista. SAOB tycker ungefär det samma och Svensk Ordbok tycker att det betyder tjata. Ordet är belagt sedan 1838 och kommer av dialektordet tragga som betyder gnata.

Går jag till Knut Warmlands värmländska ordbok så kan jag läsa att traggļe betyder envisas, tjata, kämpa. Är jag alltså en visserligen tjatig men också envis kämpe, nu när jag nyss passerat 2 400 inlägg här på bloggen? Vissa faktiskt både gulliga och arga.

Tack Knut.
Man får inte ge tappt.

Bra och förfärlig
Det är en bra tid för debattörer.
Det är en förfärlig tid för debattörer.

Många kanaler men inskränkt ändå
Med bra menas att sådana som jag har många möjligheter. Det finns en social kanal i varje vrå i mobilen och datamaskinen. Ibland når man många läsare.

Med förfärlig menas att vi inte har någon gemensam offentlighet. Skrev jag i vårt värmländska folkblad år 1983 så nådde jag nästan varenda människa jag ville nå. När dessutom lokalradion släppte in mig, så nådde jag resten.

I dag krymper pappersupplagorna. Dagstidningarna har förlorat flera generationer av prenumeranter. Till och med rika och skickliga NWT-koncernen måste spara 15 miljoner kronor i ett sparprogram, berättar de. Under tiden bubblar människorna runt i varsina bubblor. Möts de så möts de alldeles för ofta i hot och hat.

Då har jag bara pratat om plattformarna för debatten. Formen. Jag har inte nämnt ett ord om innehållet, om hur den värld ser ut som jag vill kommentera.

Dåliga tider
Nu skulle jag verkligen kunna traggla inhemska debattämnen som fladdrat förbi den senaste tiden. Jag avstår. Jag blir lite trött. Låt mig bara nämna några av de globala. Trump, Musk, Ukraina, Israel, Gaza och Libanon.

Det är dåliga tider för kåsörer, gullare och naturälskare.
Är det 50 000 som har dött i Gaza nu?
Hur mycket är ett liv värt?

Ett tidens tecken
Känner jag det då som att jag håller på och tragglar? Nej, jag gör ju inte det. Skrivandet är fortfarande en glad vana, ett positivt tvång. Det är inte ordglädjen det är fel på, det är tiden.

Ty visst är det ett tidens tecken att 2024 års nobelpris i litteratur går till en författare som har behövt ägna många år av sitt liv åt att berätta om massakrer i sitt hemland.
Massakrer.

Jag längtar efter en tid när skriftställare kan ägna sig åt att studera citronfjärilens flykt. Innan dess: att de ropar på revolution. Nåja, en snäll revolution, en stor jädra kärleksfull jämlikhets- och fredlighetsreform.
Reform.

En där inte muskarna och teslorna och trumparna bestämmer.
En där solidaritet blir ett modeord igen.

Beslut:
Vi får traggla vidare.
Tack för att du besöker min blogg.

Kram!

Kom gärna och lyssna!

Två saker i huvudet

Torsdag: vandrar med Gryningspatrullen, fikar i solsken i lingonriset vid ett stillsamt tjärn. Går på lokal på kvällen och ser Färjestad vinna.

Fredag: filar på texten som ska göra mig till Sveriges äldsta littera underbarn (tihi). Väntar på den kära vännen som är på hemväg efter att ha varit i västerled och roat barnbarn.

Lördag: i dag ska jag till hembygdsgården i Nor och medverka när hembygdsföreningen och författarsällskapet ordnar brasafton.

Söndag: då är det mitt jobb att sätta ut frågorna till klubbens tipspromenad vid Sisugården.

Mitt i all oro i världen är det ändå en glädje att leva.
Man får ha två saker i huvudet samtidigt.

Vår bröllopsdag

Från min tidslinje på Facebook i dag. Tjärnet där den kära vännen badar en annan höstdag heter Sundstjärnen och ligger vid Kittelfältet på Brattforsheden mellan Molkom och Filipstad.

Ett favoritområde att vandra i.
Jaså heter det blybröllop. Tjohoo!