Kartan – Sida 7 – SVENSSONS SLÄNG

Lycklig lördag vid kungaträsket

Jag tror ju att jag har slutat med orienteringen. Men i fjol fick jag ett ryck och anmälde mig till massmobiliseringen Värmlandsserien och det gick bra. Trea i klassen. Fick blodad tand och sprang några lopp till.

I år är det likadant. Springer inga tävlingar förrän veckan innan serien. Då anmäler jag mig igen för klubbens skull, de får poäng för var och en som startar. Tävlingsarenan för serien ligger vackert vid vattnet i Liljedal och terrängen är som gjord för stigfinnare. Någorlunda nöjd, även om jag tar en krokig väg till första kontrollen.

Efter målgång frågar de mig om 25-mannastafetten utanför Stockholm i oktober. Vår klubb heter Lusten, bara en sån sak. Vem får inte löplust när löven börjar gulna?

– OK, sätt upp mig som reserv. Det kan bli kul att följa med och se er andra springa.

Republikan i kungaträsket
Några dagar senare kommer mejlet. Jag är uttagen som ordinarie, en av fyra löpare på sträcka sex. Nu börjar tävlingsjäveln vakna i mig. Detta blir kul. Inte blir det sämre när jag upptäcker att tävlingen går på samma ställe som för tjugo år sedan, när jag förra gången sprang en sträcka för 25-mannalaget. Den spännande skogen vid Kungens kurva.

28 september lägger jag ut ett inlägg på Facebook:

I dag är det 70 år sedan Gustaf V for i diket i en kurva på Södertäljevägen. Chauffören lyckades kana av vägen med hovets Cadillac och ner i ett litet träsk, på hemväg med de höga herrarna från en jakttur. I dag heter platsen mycket riktigt Kungens kurva och för 20 år sedan sprang jag 25-mannaorienteringen för hittills enda gången i livet, i skogarna där. En stafett. Nå, efter 20 år är jag uttagen igen i 25-manna, tävlingen går om drygt en vecka. Det är som om klubben tror att kungliga småträsk passar den här republikanen. Skumt. Nu gäller det att trava försiktigt så en inte får hovsladd.

Kroppen fryser, själen trivs
Fredag 7 oktober. Packar orienteringsryggsäcken och tar bussen till Karlstad. Därifrån åker vi bil till hotellet i Stockholm, i hotellrumsteven pågår VM-kval i fotboll. Somnar sent, vaknar tidigt på lördagsmorgonen, äter frukost halv sju bland orienteringsklädda medtävlare och konkurrenter. En ensam karl i bästa gåbortkostymen ser förvirrad ut och verkar undra var han hamnat.

Efter kaffet berättar jag för några trådsmala norrmän från Halden varför det heter Kungens kurva. De ska vinna stafetten sedan men det vet vi inte än. Bil ut till den där kurvan. Vandrar i 50 minuter från parkeringen till tävlingsarenan och vårt klubbtält. Jag har tagit med för lite ytterkläder, optimist som jag är. Kroppen fryser men själen blir varm av glädjen och skratten i tältet. Där ute vimlar det av tusen andra orienteringslöpare, ledare och arrangörer.

Startskottet har gått. Medan vi käftar kärvänligt i vårt gäng och bland restaurangtält, växlingsarena och målraka pågår stafetten för fullt.

Strular bland stigarna
Till sist framåt tidig eftermiddag är det min tur vid kravallstaketet där växlingen sker. Nu kommer Anders löpande med min karta och jag kan rusa iväg mellan hundratals andra som väntar. Når startpunkten, hittar mitt vägval till första kontrollen. Stigen bort till gränsen för det förbjudna området, följer den, tar nästa stig uppför berget, rundar höjden i mossen med branten. Springer under kraftledningen, strular bland alla gamla och färska stigar, irrar en stund och blir som vanligt själaglad när det lyser orange mellan trädstammarna. Nummer 127, den är min.

Sådär, det var första. Kompass till andra. Inga problem, terrängen är lättsprungen och skogen vimlar av folk, varav vissa ska åt samma håll. Blir förbisprungen då och då av någon tjugoåring med blodsmak i käften. Pinnar på i min egen takt utan blodsmak, lyssnar på pipet från digitala enheten när jag stämplar vid tvåan. Rundar några höjder på väg till trean, orange skärm, stämplingspip, ny lycka.

Ramlar på näsan
Sådär fortsätter det sedan. Krånglar med fyran men hittar den och sedan är det ren rutinorientering i intressant stockholmsterräng hem. Ramlar mitt framför en fotograf vid näst sista, far på skallen i den uppsprungna marken men reser mig raskt och drar vidare. ”Hovsladden” kom, jaja, är det orientering så är det. Jag brukar stupa.

Yster som en fjortonåring stämplar jag vid sista och kan defilera bort till rätt fålla innan målet. Rycker karta 189, sträcka 7, och fortsätter till kravallstaketet och klubbkamraten som väntar ivrigt.

– Lycka till!

Blodad tand igen
Vandrar på trötta ben och med varm glädje i bröstet bort till klubbtältet medan högtalarna dånar ut sin berättelse om ställningen i slutstriden. Där saknas vi, men vi klarar målet att få minst 100 lag efter oss. Gôtt! Inte blev jag sist bland oss fyra på den parallella sjättesträckan heller. Mer skryt blir det inte, men nå’n ska ju hinna först.

Nästa år är det jag som köper nya klubbdräkten och anmäler mig redan till vårtävlingarna. Detta gör vi om, jäspalt va’ kul! Inte har den här karlen slutat orientera.

Vänta förresten. Visst har OK Tyr i Karlstad en närtävling den 6:e november?

”Snällism”? Så fanken heller

”Snällism” kallar en god vän det jag håller på med. Jag blir så förvånad.

Egentligen är det inte mycket att orda om. Vännen är synnerligen aktiv i ett annat län och har knappast följt mina krönikor i lokalradion, lokala TV4 och lokala Folkbladet genom åren. Hur ska han veta vilken politiker i Karlstad jag liknade vid en silverfisk? (Vad nu det var bra för, det blev visst fler djurliknelser också). Inte har han kunnat följa alla mångfaldsinlägg genom åren, antirasismen. Inte hade han möjlighet att komma och lyssna på mina elaka tal mot borgerliga besparingspolitiker från diverse talarstolar och scener i Värmland. Besparingspolitiker fanns av fler kulörer förresten.

Hur skulle han ha kunnat göra det?

Till och med i skogen
Nu minns jag sjukvårdskrönikan i Värmlands Folkblad det där valåret när landstingsvalet handlade om nedläggning av sjukhus. Arg och ledsen var jag, förbannad på de politiker jag egentligen ville rösta på, ilsken på lokala LO som inte sprattlat emot mer när Kommunals medlemmar förlorat sina jobb.

Det blev som ett triumftåg i veckor efteråt, ett tåg jag hade velat slippa. Tog jag en cykeltur fick jag uppmuntrande tillrop från dem jag mötte, sprang jag i orienteringsskogen kom det kommentarer där med om krönikan.

– Bra skrivet, Svensson, det är för jäkligt att di ska lägge ner sjukvården…

Genomborrat mig själv
En gång kallade poeten och vänsterpolitikern Bengt Berg mig Värmlands vassaste penna i Författarförbundets tidskrift. Överdrivet måhända men fint beröm från en karl jag beundrar. Då visste jag sedan länge, det som Nils Ferlin skriver om.

Ja, konstig är jag till övermått
och en besynnerlig igelkott.

Ty dessa spjut som jag sträcker ut
har genomborrat mej själv förut.

Det igelkottsproblemet har jag stundom lidit av. Dagar då jag dragit mig för att träffa den och den höga herrn på stan, på grund av något elakt som jag skrivit. Det är lättare att vara bitsk vid tangentbordet.

Men ”snällism”? Nej så fanken heller, kamrat.

Kartan ovan ritade jag till ett inlägg 10 mars 2016 om det fartblinda förslaget att slå samman Värmland, Västra Götaland och Halland till en region. Text den gången:

Framtida politikerdialog

God dag, Väldiga Herr Stor-Politikern vid Region-Residenset, Ödsliga Torget, i en okänd stad fyra timmar och 58 minuter bort. Det är så att jag ringer från Båtstad.

Jaså. Var ligger det? Vid Billingen?

Dags att bilda Växit

Jag funderar allvarligt på att bilda Facebookgruppen ”Växit. Vi som vill gå ur Västra Götalandsregionen om vi går med där”.

Omslagsbilden ska vara en jädritt låg bro i Göteborg. Så låg att den hindrar sjöfarten på Vänern rejält och skadar industrin i Värmland, miljön på jordklotet samt lusten till samarbete både här och där. Den ska väcka till eftertanke.

Gruppen ska ha tre paroller:

Respektera ett nej.
Vägra tjatsex.
Hejdå, dä’ inte du, dä’ ja’.

På inledningsmötet i grundkursen, för den lokalorganisation som samtidigt bildas, kommer vi att gå igenom vad parollerna står för.

Den första parollen handlar om att Västra Götaland tidigare har sagt ifrån tydligt att de inte vill gå samman med Värmland. Sådant måste en respektera när hen säger det, vi skriver faktiskt 2016. Vi tror inte på våld.

Den andra handlar om att om din tänkte partner nu sagt nej, så ska du inte tjata dig till ett sänggående i alla fall. Hur gôtt hen än pratar och hur trevlig och grann hen än är.

Den tredje handlar om att det inte är det minsta fel på Göteborg med kringliggande lydkommuner, men att vi i Värmland vill vara oss själva i fortsättningen med. Inte ett lydlän.

Lydlän.
Du hör själv hur illa det låter.

Länk:
SVT Värmlands webbenkät i regionfrågan

Regionfrågan på en minut

– Åkej grabbar, vi gör en sån där ”Gå och ställ er i ett hörn-övning”. Alla som tror att ett gemensamt kollektivtrafikbolag för Värmland, Västra Götaland och Halland kommer att ha den allra största förståelse för busstrafiken mellan Arvika och Stömne, ni ställer er där borta i högra hörnet.

Blev du ensam, lilla vän?
Vill du ha en storregion, du? Från Långflon till Hällede?

Då kan du stå kvar i ditt hörn.
Näsan inåt.

# Beslut bör inte fattas på högre nivå än frågan kräver.
## Beslut bör fattas av folk som fattar var den plats ligger som beslutet omfattar.
### Fattas visa beslut? Visa då fattarna vad som fattas.

Tävlingspremiär och själen ryser

Hur var det Hjalmar Söderberg skrev i Doktor Glas? ”Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna någon slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Hur var det vi sa i Hassela Solidaritet? Kan du inte bli bäst på att vara bra så vill du åtminstone bli bäst på att vara värst. B-karriären i stället för A-karriären.

Detta ska som du förstår handla om min orienteringspremiär för i år.

Den är grym
Det är en solig och varm söndag i Västra Götaland när vi beger oss mot arenan. De kallar det inte längre tävlingscentrum i orienteringssporten. Arenan. Den ligger intill en gård i kanten av ett högt skogklätt berg och i dag vill jag bli älskad när jag kommer ut ur den skogen.

Du behöver inte vinna, viskar jag till mig själv när jag stället mig i kön till direktanmälan. Det räcker om du vinner över dig själv.

När jag kommer fram tittar en av arrangörerna hastigt på mig i min slitna och något för smala orienteringsdräkt. Har du orienterat mycket? frågar han med tvivel i rösten när jag ber att få springa Öppen 5.

– Ska du verkligen springa den?
– 2,9 kilometer ska jag väl klara… säger jag och försöker se världsvan ut. Orange svårighetsgrad, det är min kompetens det.
– Den är grym, säger han. Har du sett kurvbilden på provkartan?

Flytta er, västgötar
Femton minuter senare går starten. Det vill säga i öppenklasserna får du välja starttid själv. Ta det lugnt, ta det lugnt, förivra dig inte, ingen hets, plocka nu kontrollerna lugnt, hetsa inte… viskar den lugne inom mig. Han som hörs så sällan.

Den hete springer redan för fullt mot startpunkten. Flytta er västgötar, här kommer det en fôrshaging. Femton kontroller, i dag blir det kontrollplock.

Backigt så ini norden
Världen ser inte alltid ut som den värmländska tallhed där jag en gång lärde mig orientera. I dag har jag blivit varnad och tittar verkligen noga på höjdkurvorna. Hmm, jag tar stigen runt höjden till ettan. Hmm, jag tar stigen runt höjden till tvåan. Hmm, jag tar stigen till trean med fast det blir en omväg. Hmm, jag får gå runt höjden till fyran.

Så där håller det på sedan. Klok som en pudel rundar jag höjderna. De är så många att arrangörerna har fått ändra skalan på våra kartor, för att alla höjdkurvor ska få plats.

Klockan tickar, kroppen är inte lika löpvillig i varje backe som ändå dyker upp men framåt går det och plockar gör jag. Femman går som jag tänkt. Sexan likaså. Sjuan lyser lika orange den, i kanten av den lilla mossen. Åttan… då börjar omdömet bli trött.

Läs inte detta
Låt oss sluta berättelsen här. Vem vill göra B-karriär? Vem vill bli föraktad, ens av sig själv? Vem vill hålla på och tjata om sju kontroller till, som en aldrig ens besökte? Jädra Hjalmar Söderberg, har du aldrig vänt en karta fel, du?

Själen ryser.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Varför är jag så bekymrad över våra nya grannar?

Saker jag funderar på en vanlig måndag i september.

Kolbottnen
Varför klappar mitt hjärta extra för kolbottnen som kontrollpunkt vid orientering? Solidaritet med de som gick före oss och kolade träkol till Bergslagens järnindustri; till gruva, masugn och hammare? Den historiskt intresserade i mig som funderar över hur mycket det kan ha kolats under kriget, till gengasbilarna? Detta att en kolbotten var så vanlig som kontroll när jag började orientera?

Vet inte hur många gånger jag rotat i marken när en yta i skogen verkat platt och ibland haft diken omkring. Jag brukar hitta träkol några centimeter ner.

Funderar på saken. Vet bara att kolbottnen sätter igång känslor som drar mot förfäder. De som slet med sin framtidstro.

Vildgrisarna
Varför är jag så bekymrad över att vi fått vildsvin 500 meter hemifrån? Skamkänslor för att jag en gång i tiden drev med de som ville ha bort vargen? Skamkänslor för att jag inte brydde mig mer om jägare som fått sin livskvalitet påverkad, när de inte längre törs jaga med lösdrivande hund i våra vargrevir? Det som vi har så många.

Funderar på saken. Vet bara att nu har jag fått min egen livskvalitet påverkad, när det finns en teoretisk risk att jag stöter på en svart ilsken vildsvinssugga som inte tycker att jag har i hennes snår att göra när hon försöker sova eller skaffa mat. Jag vet att de inte ger sig på folk, de försöker undvika människan. Fast vad händer i värsta fall?

Är det inte precis som med vargen? Inte rör ulven oss. Men tänk om just den vargen är inavlat galen eller bara inte läst samma naturkunskapsbok som vår skola använder?

Asch, dumheter.

Älgflugorna
Funderar över dessa bedrövliga fästingar och älgflugor. Inte träffade vi dem förr. Är det rätt åt mig, detta? Nej, så tänker jag ju inte, livet är inte en balans. Inte så. Det är inte synd om mig.

Skogen är fattigmans tröja. Hon är hem också för varg, vildgris och enerverande insekter. Vem är jag att hävda att vi människor har rätt att…

Funderar.

Amor vincit omnia
I dag blir en fin dag. Ska till skogen och hämta in sista kontrollställningen som jag inte orkade bära i går, när vi hade haft distriktsmästerskap i stafett. Det blev en kvar. Nummer 115.

Vi har sett märken i marken efter vildgrisarna lite varstans, i juni hade de avverkat ett av mina bästa kantarellställen. De rotar upp större ytor än något rådjur. Äter vildsvin svamp? Nyss berättade en vän att han sett spår efter dem innanför vårt elljusspår. Innanför? Så nära? Vid Åsmyren nära älven i kanten av vår tätort har andra sett dem trava och en medmänniska vi känner har stött på dem flera gånger i andra utkanten när hon gått med hunden.

Kärleken övervinner allt, amor vincit omnia, skrev de kloke förr. Naturkärleken också? Jo, jag tror det, denna nyss påbörjade måndag i september.

Men ändå.
Allt ändrer di på.

Sådana en bygger samhällen av

”En klippa!” skriver en vän norröver.
”Det är sådana en bygger samhällen av”, svarar jag i all hast, för så tycker jag.

Stafett-DM i orientering går i grannskapet i helgen och vi är några stycken som fått i uppdrag att sätta ut kontrollerna. Först ska själva ställningarna ut och på tävlingsdagens morgon även skärmar och stämplingsdosor. Ett bra tillfälle till skogspromenad för den kära vännen och mig. Två tillfällen förresten.

Först har några bestämt att vi gärna vill arrangera tävlingen. Sedan har någon reviderat kartan, min vän norröver har lagt banorna. Många banor, alla med sin svårighetsgrad och längd, beroende på åldern på de tävlande. Därefter har någon kontrollerat banorna och så har banläggaren satt ut lappar i skogen där kontrollställningarna ska stå. Så vi säkert vet att vi är på rätt plats i terränglådan när vi bankar ner kontrollställningarna.

Tack, alla ni!
Så där fortsätter det sedan. Inbjudan har skrivits, ledare från länets olika klubbar har anmält lag, detta har lagts ut på internet, PM om arrangemanget likaså. Parkeringsvakter har utsetts, tävlingsledare förstås, prisutdelare, sekretariat – ja, jag kanske inte behöver räkna upp fler. Det är en rejäl stab, massor av ideella timmar som lagts ner för att unga och gamla ska kunna komma ut i vår skog och tävla på söndag.

Det är ordning på W som packade ihop ställningarna i lagom buntar åt oss utsättare. Nu slår det mig igen. Det är sådana som honom vi bygger samhällen kring. Tack, alla ni!

16 timmar i månaden
Orienteringen är en favoritsport. Här tävlar till och med publiken, var och en på sin nivå.

Den ideelle ledaren är en annan favorit. Någonstans läser jag att det finns cirka 200 000 organisationer i Sverige med tillsammans 32 miljoner medlemmar. Samma statistik visar att den ideellt arbetande svensken i genomsnitt lägger ner 15 timmar i månaden på frivilligt arbete.

Jag älskar’t.

Statistik

Andel av den vuxna befolkningen i Sverige som arbetat ideellt 2014
Män: 57 procent
Kvinnor: 50 procent
Totalt: 53 procent

Genomsnittligt antal timmar per månad som de aktiva arbetar ideellt
Män: 17 timmar
Kvinnor: 13 timmar
Totalt: 15 timmar

Värdet av de ideellt producerade tjänsterna beräknas till 150 miljarder per år.

Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root

Dödstädar på finska hyllan

Det är inte lätt för en så’n som mig att dödstäda. Vem har hjärta att slänga det tomma emballaget till doftämnen till en doftfälla för granbarkborrar?

Jag fann det i en tidskriftssamlare märkt Finland. Det var där jag hittade en diskad plastförpackning för filmjölk från finska resan 1982 också. Tvådeciliters från Hj. Ingman.

I dag får du inte störa mig. Jag hittade en bok där med, jag håller på och läser den. Skogsindustrin i det självständiga Finland, Finska Träförädlingsindustriernas Centralförbund 1918-1968. En jubileumsskrift de sände mig, när jag skrev brev till finsk skogsindustri och berättade att jag skulle åka till Rautalampi för att titta på de nejder en av mina släktgrenar lämnade på 1600-talet.

Brukar inte du skriva pappersbrev till branschorganisationer, när du ska klättra upp på en skogshöjd i ett annat land?

Undrar var jag fick tag i adressen.

Fick avstå jord till flyktingarna
Stör inte. Jag läser om hur småbönder blev lurade på sin skog även i Finland, men om hur landet 1924 till sist antogs lagen om ”fastigheter som av trävarubolag i strid med lag förvärvats”.

Jag läser om vinterkriget som ledde till att Finland förlorade över 10 procent av sina skogstillgångar till Sovjetunionen. Landet blev av med 70 exportsågar, fyra fanerfabriker, en trådrullefabrik, fyra pappersbruk, sju träsliperier och kartongfabriker, fem sulfitcellulosafabriker och två sulfatcellulosafabriker.

”För att kunna placera den lantbrukarbefolkning, som lämnat det avträdda området, var det nödvändigt att genom lagstiftningsåtgärder skaffa den odlings- och skogsmark. Den s. k. snabbkolonisationslagen stiftades, enligt vilken också träförädlingsindustrin måste avstå betydande arealer.”

Över 100 000 nya småbruk skapades åt frontmän och flyktingar från finska Karelen. Nya gårdar inom landet, märk väl.

Var ligger Sibbo?
Det är inte lätt för en sådan som mig att dödstäda. Är du född nyfiken är det mycket som är intressant. Jaså står det Viiliä på filburken, är det filmjölk det på finska? Från Sibbo/Sipoo.

Var ligger Sibbo? Fasen, nu måste jag kolla det också. Jag kommer aldrig att bli färdig.

Trivs.

### I Sverige har brukssamhällena ofta namn som slutar på fors, eftersom det var ur forsen de fick sin kraft.
### Det är likadant i Finland.
### Många skogsindustrisamhällen slutar på koski som betyder fors. Kuusankoski, Kyröskoski, Myllykoski, Valkeakoski, Äänekoski och Jämsänkoski.

Räknar mina tusingar

Nu far hon vidare.

Vaknar av en ivrig hosta på småtimmarna. Då lyser hela rummet upp. Blixtrar en gång, två gånger, många gånger. Jag blundar men i min skalle lyser det bakom ögonlocken. Räknar tusingar, nu är hon tre kilometer bort, två kilometer, en…

Hostar mer och mer och hör den fornnordiske fara runt där uppe, på sprudlande humör. Vad bryr sig Tor om att jag känner mig liten i vackerheta? Halva Mellansverige lyser upp av blixtarna, min säng skakar i takt med mullret. Klockan är tre på natten, jag ställer mig vid balkongfönstret och ser blixtarna dansa.

Regnet vräker ner.

Internet är urdraget, all annan elektronik med, men mobilen berättar att nedre Klarälvdalen är i centrum. Stråket kommer från sydväst och rör sig åt nordost. Hon vill till Dalarna.

Efter 45 minuter lugnar det sig. Jag går ut på altanen, dimma över mitt kvarter, från trädgårdslandet ångar det. Det är bara några timmar sedan vi lade ut odlingsväven över det sådda, ibland har vi tur.

Lyssnar på fåglar som börjar vakna.
Nu är hon redan i Lesjöfors, Ludvika, Borlänge.

Hostar.
Sätter på kaffet.

Landningsljus åt en älskad vän

När kartan med sommarens fasta kontroller är skickad till tryckeriet ringer en vän från Friska Forshaga-projektet. Det har knövvlat sig med stolpjakten. Skogsbolaget avverkar för fullt.

Skymningen håller på att lägga sig över Grossbolstorp och någonstans står en tryckpress och småhoppar i väntan på min revidering. Tre kontroller behöver bytas ut, vi kan inte skicka ut en massa ovana stolpjägare på ett färskt hygge i sommar, vad blir det för orienteringspropaganda?

– Tror du att du kan hitta tre nya kontrollpunkter? säger min vän. Det ska helst vara samma kontrollbeteckningar också, så vi slipper byta texterna.

Medan skogen mörknar
Jaha du. Jag ska alltså hitta en punkthöjd och två stenar, dessutom av samma svårighetsgrad som de som går bort? Vi konfererar via telefon med samma karta framför oss. Jo, det ska väl gå.

– Jag rekar i morgon, säger jag och tittar ut. Sedan lägger jag på och ger mig ut i skogen, förstås. Vänta är inte min stil när tryckpressar står och hoppar.

Ta med pannlampan säger den kära vännen, men jag tror det ska gå fort. Det gör det för skymningen, inte för mig. Mörkare och mörkare blir skogen, till slut får jag lysa mig med lampan på mobilen. Första stenen vi tänkte fungerar inte, den syns för bra från lillstigen. De andra tre alternativen går att använda, även om de sitter tätt.

Kommer farande i huvudhöjd
Till slut får jag för mig att jag ska inspektera själva hygget. Det kan vara bra att veta hur stort det blir och hur långt norrut det når. Då har jag redan hört det speciella visslande ljudet ett tag och sett henne sträcka över mig.

Morkullan. En favorit.

Jag står på högsta punkten i det blå mörkret på hygget när hon går in för landning. Rakt mot mig och min lysande mobil styr hon, svänger till sist vänster när det bara är ett par meter kvar till mig. Landar tyst mellan granriset, nio meter bort.

Henne har jag aldrig sett landa förut. Hon är magisk redan när hon sträcker, detta var övernaturligt. Tyst och obevekligt kom hon farande i huvudhöjd, rakt mot lampan på en iPhone med nylöst kontantkort.

Tack Stora Enso, tack stolpjakten.
Detta var en fin stund.