Den där känslan när du fikar på cafeteria och det kommer en företeelse farande, stor som en åkgräsklippare, och vill att du ska lyfta på fötterna.
Det finns inga enkla jobb.
Det finns bara förenklade formuleringar.
Nu är golvet rent. ”Han heter Birger” säger en av stamkunderna. Då törs jag sätta ner fötterna.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
När du lär dig ställa in skärpan på mobilkameran.
När du köper ditt livs första vadarstövlar.
När du blir inröstad i en diskussionsgrupp.
När du lär dig en ny fjärilsort.
När du hittar den viktigaste bok du hittills läst.
När du visslar då du går upp i sängkammaren för att vila middag.
När du har tid att vila middag.
Check.
– Du strävar efter ständigt mindre upplagor… sa kollegan.
Platsen var FOJO i Kalmar, högskolans institution för fortbildning av journalister. Jag ledde kurs i Levande reportage och var som ofta yngst i klassrummet.
Visst låg det en del i vad han sa, den garvade kollegan från Göteborg. Status har jag sällan sneglat på, däremot på trivseln. Redaktionell avundsjuka är jag allergisk emot.
Bästa personaltidningen
Ett tag höll min forne arbetsgivare Värmlands Folkblad sig med en lördagsbilaga vid namn Hälja. Legenden Leif Kihlström var redaktör och jag en av krönikörerna.
Sedan slutade jag och bytte tidning. Men bytte snart igen. Då kom det en notis i Hälja, för journalister tycker om att ha koll på varandra. När jag jobbade på konkurrenten NWT brukade vi säga att just Hälja var vår bästa personaltidning.
Notisen dyker upp när jag dö’städar. Ett skojigt reportageuppslag, men varför sparar jag på sånt här?
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
En smart blogg bör handla om ett enda ämne och bara det. Samma sak gäller varje enstaka inlägg. Men vem har sagt att en måste vara smart?
Tre ämnen upptar mitt sinne dessa dagar. Hasse Alfredson, årtalet 1968 och svensk nyhetsvärdering.
Först nyhetsvärderingen. Den klassiska huvudregeln lyder människa-konflikt-närhet, plus att det som hänt ska ha hänt nyss eller allra helst hända nu, i direktsändning. Närheten är ofta geografisk men kan också vara kulturell. Det är därför en terrorhandling i Paris får större rubriker än en likadan i Istanbul. För att inte tala om hur en orkan med översvämningar i Florida får timvis med mer tid än en mångdubbelt värre mänsklig katastrof i Bangladesh och dess grannländer.
Om detta tycker jag inte.
Lärde svenska folket tänka kritiskt
Så till det berömda året 1968. Femtioårsjubileet tycks redan ha börjat, med böcker om den tiden och med allt fler artiklar som berättar att nästa år du, då kommer det artiklar.
Nå, om denna milstolpe kan jag berätta, ty jag var med. I själva verket pågick upprorsåret 1968 ungefär mellan 1966 och 1974. Vår familjs småjordbruk blev bortrationaliserat på grund av jordbrukspolitiken, i Vietnam försökte imperialistiska krigsherrar från USA kuva ett fattigt bondefolk och i den svenska debatten ifrågasattes massor av gamla sanningar. Nyss hade vi fått en ungdomskultur, på musikens område stod striden kärv mellan ABBA-musiken och proggen. Allt detta påverkade den arge unge mannen som var jag. Lösningarna fanns i röda böcker och program och demonstrationstågen gick tätt på Karlstads gator. En härlig tid, fylld av framtidstro.
Efter några år insåg jag att en del av våra lösningar var alltför enkla och ibland odemokratiska – men ifrågasättandet har jag kvar. Allt är inte sant för att det kommer från maktens talarstolar.
Det är rätt att göra uppror, den tanken fick vi att slå rot hos svenska folket. Tänk kritiskt. I dag kan även svenska bönder och företagare tänka sig att gå ut på gator och torg och agitera och demonstrera. Den kritiska hållningen är ett arv från 1968. Året då solidaritet blev främsta honnörsordet.
Om det tycker jag. Mycket.
Första kravet på en komiker
Slutligen Hasse Alfredson som avled häromdagen. Det var en sorgens dag för alla oss som tycker om universalgeniet Hasse. Mästaren på allt från limerickar till sådär en 1 300 Lindemanska improvisationer. Revyer, romaner, filmer, skådespeleri – han behärskade så mycket. Karln som lärde oss att humor är en allvarlig sak och att första kravet på en god komiker är att han bör vara humanist och demokrat och ha en ryggrad. Du kan inte skoja åt alla håll, hur som helst. God satir ska riktas uppåt, vänder du den nedåt blir det folkförakt.
Det kom andra efter honom som saknade den ryggraden. Gudskelov har det dykt upp en och annan vettig arvtagare på senare år. Några av de klokare ståuppkomikerna.
Om Hasse tycker jag särskilt mycket.
### Vila i frid skriver jag inte, för jag tror inte på övernaturligheter. Jag känner inte många 68:or som gör det.
### Men stort tack för det du gjorde. Nu ska jag titta igen.
Tidningsklippet med Hasse Alfredsons dikt är
från Expressen den 7:e november 1973. Tack
Maria Robsahm som tog reda på datumet.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Det började med den sortens fördomar du har om du växer upp på svensk landsbygd på 50- och 60-talen, antar jag. Svenska volvoraggare var inga HBTQ-aktivister, inte den gången.
Första uppvaknandet för min del skedde när Rolf Alsing och Urban Wiberg var redaktörer för studentkårens tidning i Karlstad. Klaraborgaren. Där skrev de ofta om homosexuellas rättigheter. Lite väl ofta tyckte vi gymnasister men bra var det ju. Alla människor är lika mycket värda, folk får bli kära i varandra på vilket sätt de vill. Du väljer inte din läggning.
Prisade min skönhet
En kväll några år senare träffade vi journalistelever Urban W och några av hans vänner. En idol bland krönikörer. Den uppskattningen missförstod han och skickade mig ett brev efteråt, där han prisade min skönhet.
Nog vet jag var jag hör hemma på kärlekens område, men lite störd blev jag ändå av det brevet. Hur svarar en på sånt? Till en karl?
Mycket har hänt
Åren gick. I tv-rutan briljerade Jonas Gardell, en växande favorit bland svenska ståuppare. Bögarna erövrade ordet bög och sakta men säkert blev det möjligt för några av mina vänner att komma ut ur garderoben.
Just då kom HIV och vred klockan tillbaka.
Nå, åren har fortsatt att gå. Inte kan jag påstå att Sverige är öppet och tolerant, men det är öppnare än 1965. Mycket har hänt.
Pride i dag
I eftermiddag blir det Pride-tåg i Karlstad. I fjol gick två idrottsföreningar med i tåget. I år tjugo. En av dem är min orienteringsklubb. Det är jag så innerligt stolt över.
Den förändringen stavas s-o-l-i-d-a-r-i-t-e-t.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Jag ger aldrig pengar till en moderat som sitter på trottoaren och tigger.
Dessutom tror jag på Carl-Gustaf Lindstedts råd. Köp aldrig en begagnad tv av en andfådd man på gatan.
… samt instämmer med Aftonbladet. Någon bör få sparken från Kombilotteriet. Småfolkspartier ska inte berika sig genom att störta fattigt folk i fördärvet. Då är de inte längre småfolkspartier.
En och annan folkpartist ger jag en smörgås.
***
(Och i går skrev jag det här på Facebook:
”Har du inga pengar? Då ska vi förbjuda dig att tigga. Lyder du inte får du böta. Pengar.
Dom får du tigga för att få ihop. Det får du inte. Då får du böter. Dom får du tigga för att få ihop. Det får du inte.
Det där har vi räknat ut bra.”)
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Telefonören ringer.
– Visst finns det enstaka poliser som gör dumheter, kanske till och med begår brott, säger han och fortsätter:
– Jag tycker ändå vi ska stödja polisen så gott vi kan. Både på deras ordinarie adresser och på våra gator och torg.
Vi är väl människor.
Hagfors är ett intressant ställe. En gång i tiden såg de vilda kängurur där på trakten. Numera ser de uppspikade träpenisar överallt. Från kommunens sida är man försiktigt road, plockar visserligen ner de noggrant snidade organen ett efter ett men efterlyser samtidigt upphovskvinnan eller mannen.
Allra största snoppen har de sparat på kommunförrådet. Den är över en meter lång.
Kul att ha på jobbet?
Varför de vill veta vem täljaren är förtäljer inte historien. Vad ska de ha den uppgiften till? Ge kuksnidaren årets kulturstipendium? Göra henne eller honom till turistchef? Vid det här laget har den fleråriga snoppepidemin i Hagfors fått uppmärksamhet i medier över hela världen, från Stockholm till Storbritannien. Det ska bli intressant att se exakt hur kommunen tänker dra nytta av just denna träförädling i sin framtida marknadsföring. ”Stan med stake”? ”Stål & stånd”? ”Lemland”? ”Träkukars land”? ”Bo ståndsmässigt i Uddeholm”?
Snidaren på sågen
Min blygsamhet förbjuder mig att berätta vid vilket sågverk mitt emellan Karlstad och Filipstad den här historien utspelar sig. Vi var i varje fall tre som arbetade på gamla justerverket, det var min idol Gösta, jag och en yngling till i min ålder. Den gamle gillade att skoja med oss och vi tyckte om att svara.
En dag hade min kompis kniv med sig, just den dagen var Gösta borta och fick aldrig se den synnerligen realistiska träsnoppen i naturlig och erigerad storlek som växte fram mellan kompisens händer på rasterna. Dagen därpå var den klar, då var Gösta tillbaka.
Vi sa ingenting på hela dagen. Men när det var dags för Gösta att hämta väskan i lunchrummet och gå hem, då hade min kompis redan varit i väskan. Han hade tagit hans tomma kaffetermos, fyllt den med vatten och den färska träkuken – och sedan fort på med korken.
Morgonen därpå var det en livad Gösta som mötte oss utanför gamla verket.
– Vem uttå er va dä? Frugan höll på å få träkpecken i hôvve när ho skulle diske termosen. Han FLÖG ôpp. Hahaha!
Sedan gick vi för att justera nästa paket tretumfyra. Det stod en båt i hamnen i Karlstad och väntade.
Bilden är en skärmdump
från Hagfors kommuns facebooksida.
### Läs mer: Ny träpenis hittad uppspikad i träd
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
– Nå, hur gick det? Blev pensionärslivet som du tänkt dig?
– Neeij.
Jag är en undersökare, en planerare och en uträknare. Naturligtvis läste jag alla mejlen från diverse av mig glömda pensionsanstalter som bad att få skicka mindre summor pengar med viss regelbundenhet, så snart jag bytt till dagledig. Jag har jobbat runt, så det blev till slut drygt tio stycken sådana summor, vilka jag stretat ihop med min trut och mina bokstävlar. Lustigt jobb, att en kan bli svettig av sån’t.
”Dagledig” förresten, vilket skämt. Jag återkommer till det.
Den Stora Pensionärs-Strategin
När pengarna var uträknade (inklusive livräntan jag glömde berätta att jag ville ha) var det dags för Planen med stort S. Pensionärs-Strategin. Den Komplediges Fulla Sysselsättning. Jag läste alla goda råd och började göra listor, ty så gör vi planerare:
Vara ute minst en timme om dagen.
Bjuda den kära vännen på kaffe när hon kommer hem. (Mat fungerar sällan med hennes varierande arbetstider).
Gå till biblioteket varje vecka.
Läsa minst en klassiker i månaden.
Springa.
Träffa folk på facebook varje dag.
Träffa en och annan I Verkliga Livet också, om det går.
Skriva på bloggen; ibland trams, ibland allvar.
Springa lite till.
Cykla ner på byn och glo på folk.
Handla.
Lära mig fler fågelläten än göken, kråkan och skatan.
Vara barnaroare.
Jobba ideellt åt orienteringsklubben.
Listan blev längre, men vi kan sluta där, jag tror du fattar. Ambition fattas inte en äkta planerare och uträknare, född 1951.
Gick upp som vanligt
De första dagarna gick jag upp halv sex, åt frukost och gick raskt ut med kikaren för att lära mig fågelläten. En inte helt lätt uppgift i södra Värmland när det står kylslagen januari i almanackan, men en får inte ge tappt.
Första månaden läste jag Harper Lees Dödssynden och Selma Lagerlöfs Charlotte Löwensköld och Anna Svärd samt skrev ett blogginlägg om dagen. Träffade massor med folk på Facebook och längtade efter arbetskamraterna. Det gör jag än.
Varje morgon när den kära vännen gick till jobbet sträckte jag mig inkännande som en katt i sängen. Gud va’ gôtt! Du är dagledig, Svensson! Vil’ dig!
Inte vilade jag.
Prat och promenader
Det har gått bra med folkträffandet också. Nyss var jag på möte om en kommunalpolitisk fråga som intresserar mig storligen, på måndagarna är det diskussionsgrupp med ett gäng andra pratare, på onsdagarna skogsvandring till hemligt mål med en (numera två) promenerare. En av oss kan vartenda fågelläte som finns, det känns fint. Så fort vi hör en fågel berättar han vad det är för art och en minut senare har jag glömt. Sist hörde vi nötkråkan, hur låter hon?
Ett ganska tydligt läte, det minns jag. Sett dom har jag ju gjort, ett år kom de flygande ända från Sibirien för att invadera stadsparken i Karlstad. Men lätet, lätet …
Kalendern full
Jo, jag har följt min lista, även om den obligatoriska timmen ute blir många fler vissa dagar och ingen alls ibland. Springer gör jag för sällan (det gör alla löpmotionärer), mobilen går varm på sociala medier, läser gör jag mest på kvällarna och plocka disk är lika roligt som det alltid har varit. Obs, sant. Bästa crosstrainern är vår tunga självgående gräsklippare sedan han slutade vara självgående. Trimmern är hjälptränare.
”Dagledig” är ett skämt. Normalt är det ett skämt. Ingen pensionär jag känner är ledig, vi har kalendern full. Är det inget annat så är det dö’städningen, den har jag hållit på med sedan januari i fjol. Misstänker att den aldrig blir färdig.
– En kan väl inte slänge diskettera med sine gamle kröniker?!!
Största äventyret
Vilar på maten gör jag, det borde varje lönearbetare också göra. Dessemellan är det ännu fler sysslor än jag fick plats med på listan.
Men. Det som inte stod på listan är de där dagarna när du inte har någonting på programmet och inte tar dig för med något enda projekt, inte ens ett fågelläte. De där dagarna när det största äventyret är att gå på toaletten för att lösa sudoku.
De dagarna var det ingen som berättade om.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson
Nu vet kanske inte du var milbanan svänger in på en skogsväg? Där det är en större gräsyta framför bommen. Den som alltid är öppen numera men det kanske du inte heller vet?
Där får jag meddelandet.
Jag har varit i skogen och tagit in kontroller från vår mountainbikeorientering. Det är sådant man ska ha pensionärer med skogslust till.
Numera är jag inte helt tyst i skogen. I dag har jag visslat Internationalen. Inte jättehögt, bara så vildsvinen ska höra. Ibland sjöng jag refrängen där jag gick småstigarna fram bland Karl Johan och vilsna lingon.
Inte en aning hade jag om meddelandet jag skulle få.
Först hämtade jag 49:an borta vid den lilla blötmossen. Sedan 35:an vid kröken på den halvt igenslyade smalstigen. Hur kan någon cykla där? Sedan 36:an vid korset mellan milbanan och femman och därefter 39:an där vägen går till Ätterösera.
Efter de strävsamma vandringarna gick jag tillbaka till bilen mellan granarna, lade stolpar, skärmar och digitala dosor i skuffen. Startade bilen, siktade på skogsbilvägen – och fick meddelandet.
Oj. Tack!
Krokig grusväg
Nu vet du kanske inte exakt hur vägarna går från Ängbråten borta i skogen och hem till oss? De går genom glesbebodda trakter. De? Det finns bara en. En krokig grusväg förbi ett torp, ett torp till, en hästgård och två småställen. Sedan är det tunneln under stora vägen och ut på asfaltvägen som går till friluftsgården. Där ska jag svänga vänster om jag ska hem. Köra över ett krön genom skogen och glida in i tätorten.
Det vägvalet brukar jag göra. Ett mycket lätt val. Vi har ingen annan väg. Klockan är en minut över halv två och alla är på sina jobb.
Mobilens besked
”Ta Grossbolstorp” står det i min mobil i skogsgläntan. ”Det är inte mycket trafik”.
Ett klokt råd. Det finns ingen annan väg, aldrig någon trafik heller. Men en kort ivrig stund får jag för mig att jag bor på Manhattan. Där är det mer körigt att plocka in kontroller har jag hört, särskilt sedan urbefolkningen sålde ön till holländarna.
Ta Grossbolstorp ber mobilen. Jag vet. Det gjorde vi redan 1983 och vi har inte ångrat oss. Blir det nå’n skillnad säger jag till. Tack ändå.
Jag kör mitt i vägen.
Hem | Om mig | Skriva & prata | Politik | Löpa | Viktor Root | Firman | Kôppra (c) Sven-Ove Svensson