Ibland hamnar jag i diskussioner. Det är normaltillstånd för många i min generation, ända sedan det stod 1968 i almanackan. Tes, antites, syntes. När argumenten möts i frihet slipas de. Går du sedan hem och tänker efter, efteråt, händer det stundom att tanken kloknar. Diskussioner har den verkan ibland.
Nu var det 2011 och samtalet i en kommentarstråd handlade om att lösa problem medan man springer. Den Löpande Matematikern konstaterade inåtvänt leende att vi är ganska olika, i varje fall som löpare. Sällan eller aldrig tänker jag en klar tanke under mina pass – och är fullt tillfreds om jag vid något tillfälle gör det efteråt.
Så tycker han. Det skrivna samtalet fortsatte. Trådens samlade löpkilometrar genom åren var imponerande, de personliga rekorden fick mig att rodna, tankeskärpan likaså. Det fanns en sådan ordens tävling redan 1968, ibland blev jag trött på den dåförtiden.
Nytt inlägg i tråden: Vad den ev. tankeverksamheten och det än mer ev. problemlösandet under löppassen beträffar, så är allt sådant – tror jag – en funktion av den resandes hastighet. Springer man på bara 60-70 procent av sin maximala kapacitet, kan nog en hel del goda tankar och idéer infinna sig.
Skribenten heter Mats Parner och platsen för diskussionen var hans blogg Medtrafikantens blogg. Han fortsatte: Problemet för MIG i det här avseendet är att jag aldrig kunnat växla tempo och jogga långsamt. Numera behärskar jag visserligen konsten att springa långsamt till nära nog fulländning men av andra skäl än de önskvärda, åldersskäl närmare bestämt, men jag håller icke desto mindre under träningspassen ett marschtempo på cirka 95 procent av mitt nuvarande max.
Mitt bidrag till tänkandet
Den inställningen till motionsspringande har jag stött på förr. Men löpning bör ske i frihet, precis som argumentering, så varför skulle inte Parner få springa omkring på sitt sätt? Nittiofemprocentavmaxvarendagång-metoden. Det är bara det att mig passar inte sådan träning. Blodsmakslöpning har jag provat nog, på den tiden intervall var högsta mode och löpning i samtalstakt på sin höjd var någonting för fotbollssparkare näst sista kvarten.
Var och en får bli löpsalig på sin fason. Själv vill jag gärna springa som en get fort uppför backar, jaga intervaller eller tokrusa mot en mållinje. Någon gång. Men helst vill jag löpa länge just i samtalshastighet, även om det bara är mig själv jag pratar med. Då mår den här kroppen bäst. Numera springer jag för att må, inte för att nå, få eller slå.
De personliga rekorden är ändå redan satta. Att det går att sätta personliga åldersrekord har ingen berättat för mig än och skulle någon göra det skulle jag svara att sådant känns fjantigt. I så fall är ju varje lopp du gör ett pers.
Det var fortfarande mars 2011 och jag svarade förstås. Tes, antites, syntes. Men innan dess hade jag lämnat tråden ett tag, stängt av datorn och tänkt efter. Sakta, i löptakt, växte formuleringen fram. Fem minuter kilometern, fortare är inte nyttigt att låta tanken löpa för en enkel man från skogen. Själva löptakten långsammare än så. Apropå er diskussion, tänkte jag blygsamt, apropå det ni skriver om att springa och tänka.
Nu kom det, mitt bidrag till världens samlade löparfilosofier: Summan av kroppens och tankens hastighet är konstant, skrev jag. Ska tanken löpa fort får kroppen se till att springa aningen långsamt. Men – springa.
Tre meningar som skänkte mig viss glädje efteråt. Länge beundrade vi varandra.
Två förvåningar
Jag tror på min grundsats. Summan är konstant. Två år senare är jag fortfarande förvånad att det blev jag av alla löpande människor genom århundratusendena som formulerade den, men när orden väl var skrivna såg de sanna ut direkt.
All äkta kunskaps ursprung är direkt erfarenhet, har någon sagt. Själv har jag ofta löpt i tanke- och samtalstakt. Det gör att jag har hittat på några hundra krönikor i löpspåret och löst många andra problem också, medan fötterna med pegasuserna på lyft från underlaget.
Visserligen gör det att jag samtidigt är en av få som tränat i varsin riktning med en träningskamrat.
– Prater, dä gör vi sen… sa han upprepade gånger under våra träningspass när jag babblade på, trogen min vana att informera omgivningen om hur det är med livet, universum och det.
Prater, dä gör vi sen…
Till sist kom han på det genialiska. Vi skulle träffas i förväg, byta om på vår arbetsplats tillsammans och sedan ge oss ut på samma gång. Men rundan på regementsområdet skulle vi ta i varsin riktning. Så fick det bli. Artigt hälsade vi på varandra när vi möttes efter halva sträckan.
Pratade, det gjorde vi sen.
”Mängden smarta ingivelser per skottår?”
Den Löpande Matematikern svarade givetvis, det var ändå bara drygt 42,195 år sedan det stod 1968 i almanackorna. Sven-Ove, skrev han, Din sats, även känd under namnet ”den svenssonska hypotesen”, ligger det mycket i. Man kan få ett och annat hugskott, förutsatt att man springer långsamt i terrängen eller på asfalten men inga hugskott alls under motsatta förhållanden.
Dock uppstår problem, när din upptäckt skall formuleras i matematiska termer. Skälet är att löphastigheten rimligtvis uttrycks i meter/sekund eller kilometer/timme, medan de svindlande hastigheter med vilka ens tankar löper inte kan artikuleras på det viset. Frågan är vilken enhet man ö h t skall använda: mängden smarta ingivelser/skottår?? Antalet nobelprismässiga formuleringar/decennium??
Vid närmare eftertanke undrar jag, om inte ”den svenssonska hypotesen” kräver andra ordningens partiella differentialekvationer. Lyckas jag ställa upp en relevant sådan, så lovar jag att återkomma i ärendet; slutade han.
Löparfilosofins första grundsats
Ibland är det knövligt mitt liv. Det är när jag får mothugg. Värst är när mothuggen kommer från välformulerat folk som tänkt. Två år och halvannan månad senare har jag funderat färdigt på hans svar.
Hypotes kan man inte kalla min upptäckt, det är en grundsats. Summan är verkligen konstant. Som författare har vi friheten att formulera världen i bilder om det passar oss, herr Parner och jag. Nu passar det mig.
Ty visst går det att mäta löpningens och tankens hastighet och få en summa. Det går dessutom att uttrycka dem i samma enhet, vilket förvisso har sin fördel, det må man hålla med den gode matematikern om. Själv mäter jag gärna löphastighet i minuter per kilometer, men för enkelhets skull väljer jag här det som min gps-klocka visar när jag springer. Kilometer i timmen.
(Det är inom parentes sagt ett väldigt räknande i spåret, när jag hela tiden ska omvandla kilometerhastigheten på klockan till minuter kilometern, men strunt i det. Det är så en tanke tränas, man får vandla om.)
Enkla associationer av typen centerungdomens ja till marijuana och månggifte och nej till arvsrätt eller socialdemokraternas affärsplan eller andra ordningens partiella differentialekvationer går nog att tänka ut med en hastighet som blir opraktisk att uttrycka i kilometer i timmen. Det är sant. Men nu menar jag tankar, djupare tankar, sådana som kräver arbete. Definitionen är att tanken ska lyfta, precis som löpningen bland annat låter sig definieras av att båda fötterna stundom ska lyfta från underlaget.
Dessa tankar har en tydlig tendens att alltid segla iväg i enheten km/tim, och nu menar jag det bildligt, med författarens rätt och poetiska frihet. Måttet är en metafor. Infall, paus, infall, paus, infall, paus låter det i den djuptänkande löparens hjärna. Det gäller bara att ha sina fem ordinarie sinnen samt det sjätte, löpsinnet, rätt tränade och uppvärmda. Då hör du. Infall, paus, infall, paus, förvånansvärt ofta bara obetydligt snabbare eller långsammare än ett välbalanserat löpsteg i samtalstakt.
En frukt av sådant tankearbete är just löparfilosofins grundsats nummer ett: att summan av kroppens och tankens hastighet är konstant. Tankar på den nivån låter sig svårligen tänkas i en hastighet snabbare än 13 kilometer i timmen för mig. Själv gjorde jag det en kilometer långsammare. Då, i mars 2011.
Nu är tanken bättre tränad.
Då kom nyheten
